Greetings from LaGuardia Airport i East Elmhurst, Queens, New York, New York.
I en liten lounge på denna flyghamn sitter nu en sliten – och helt dagvill – bofink och väntar på ännu en flight ner till Fort Lauderdale.
Men här ska inte klagas. Det finns definitivt värre öden i världen än att ligga på rull mellan New York och Florida för att se på när världens bästa hockeyspelare pressar sig till det allra yttersta – och om ett drygt dygn känns det så där i hjärtat igen,.
Dock:
Ikväll tar bloggen en liten paus. Den västra konferensfinalen kan inte avgöras och gubben behöver återhämta sig. Någon blir säkert förbannad, men det kan inte hjälpas. Om jag inte unnar mig vad NHL-coacher brukar kalla en maintenance day finns det snart inga ord kvar, i alla fall inte arrangerade i en följd värdig denna blogg.
Så this is it för idag.
• • •
Få nyheter senaste decennierna har gjort mig gladare än dagens om att Scott Burnside föräras Elmer Ferguson Memorial Award – det årliga Hall of Fame-priset till ”a print newspaper columnist or reporter in recognition of their achievements covering the game of ice hockey; the award is to recognize distinguished members of the newspaper profession whose words have brought honor to journalism and to hockey”.
Scottie är inte bara en exceptionellt värdig vinnare i största allmänhet, utrustad med en fantastisk penna, ett intellekt lika svängigt som en James Brown-dänga, stora insikter om hockeykonsten och humor.
Han råkar också vara en av de bästa människor jag någonsin haft privilegiet att kalla vän. Det finns inget annat än vänlighet, omtanke, värme, generositet och – inte minst – fäbless för good times i honom.
Och varenda människa som någonsin träffat honom känner likadant. Alla andra i denna business har om inte fiender så i alla fall antagonister och skitsnacket är utbrett. Men om Scottie finns det ingen som har ett endaste ont ord att säga (jo, en känd ex-GM, men det beror bara på att redaktör Burnside en gång drog ner byxorna på honom riktigt ordentligt…).
Han är, unikt nog, universally loved.
Dagens salut ska, vid tillfälle, firas riktigt grundligt.
• • •
I Dallas ikväll tror jag att…ja, jag vet inte.
Just nu känns det som att the western showdown är mycket mer öppen och oviss än uppgörelsen vi följer här ute på östkusten.
Men Stars är ju ett enastående bortalag, så om de lyckas hemma i tegelhögen ikväll kan det nog hända att de avgör i Edmonton på söndag.
Kanske.
• • •
Ursprungligen tänkte jag att en Veckans Lista skulle få tjänstgöra som enda post idag, men det blev för styltigt.
Avslöjas kan dock att Katten Gustav från Linköping hade varit etta om jag fullföljt den iden – och att även Barkov, NY Posts sportsidor, Tkachuks munskydd, Jason Robertson, OEL:s röv, Igor och Scotties Elmer Ferguson-plakett ingått.
• • •
Om Stars triumferar kommer vaktmästarna i American Airlines Center få att göra, för igår tog sig NBA-laget i The Big D – Mavericks – till final, mot Boston Celtics, och de spelar hemmamatcher på samma adress.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mattias Ekholm.
• • •
Den som vill få sin bild av monstret Mike Babcock bekräftad ska inte missa den här sedvanligt ypperliga Katie Strang-blänkaren i NY Times/The Athletic idag.
Vilken apa alltså…
• • •
Dagens låt: Angus & Julia Stones – Big Jet Plane
• • •
Alright, I’m taking off.
Om allt går som det ska – ta i trä! – hörs vi från Amerant bank Arena strax innan 20.00/02.00 imorrn.

NY RANGERS – FLORIDA 2-3 (Slut)
• • •
Haha, sorry – jag lämnade er i sticket innan dramat var fullbordat.
Faktum är att jag klev ur hissen nere på ”event level” i samma stund som Lafreniere styrde in Mikas skott och sedan såg jag sista 48 sekunderna på bildskärm ihop med zamboni-chaufförerna.
Men det var too little too late – igen.
Nu har katterna matchboll och kan avgöra hela serien i Sunrise på lördag kväll och ingenting tyder på något annat än att de också kommer göra det.
• • •
– ”In his style” är Gustav Forsling bäst i världen, säger Paul Maurice under sin presskonferens.
Jag kan bara hålla med — och håller ni ögonen öppna finns en krönika i ämnet snart att ta del av på sportbladet.se
• • •
Sorry, men det blir en kort liten slutkläm.
Nu måste jag åka hem och packa om och försöka sova några timmar – innan ny seglats ner till den stekande solen.
Vi hörs, på något vis, innan Game 5 i Texas.

Sam Bennett sätter 3-1 i tom kasse och Florida har skaffat sig slagläge i konferensfinalen.
Lite mer kommer senare – men det dröjer.

NY RANGERS – FLORIDA 1-1 (Period 2)
• • •
Well, nu behövs det i alla fall inte stjärnkikare för att se Mika och hans kompis Chris.
Det är de som, på mycket karaktäristiskt vis, iscensätter den blixtrande shorthanded-kontring som slutar med att den sistnämnde vinklar in 1-0-pucken på Bob.
Draken röt i alla fall, kändes det som just där och då.
• • •
Gustav Forsling är den störste konstnären från Östergötland sedan Plura Jonsson.
Plötsligt glider han återigen bara förbi hela Rangers-försvaret, som 3:ans spårvagn genom ljuva livet, och lättar upp en iskall backhand i nättaket bakom Storken.
En kung på Broadway om jag nånsin sett en.
• • •
Att det är oavgjort efter 40 känns för övrigt helt logiskt, för det är verkligen strid-på-kniven-jämnt i den här urladdningen.
Rangers står upp bättre mot katterna, och under längre sekvenser, än någon gång tidigare i serien – men motståndarna är fortsatt livsfarliga varje gång de har pucken och försvarar sig kungligt.
Förlängning för fjärde matchen i rad känns som att det redan är inskrivet i manus.
• • •
Det är Tkachuk himself som tappar pucken när Kreider kontrar in Rangers andra shorthanded-mål i serien.
Gissningsvis känns just det rätt fint för Rangers-veteranen efter the munskydd affair.
• • •
Upprördheten i Rangers Nation över att katterna hela tiden kör in i Storken, och hackar honom på armarna och händerna, är stor.
Men förväntar de sig?
Så går det till i playoff, det är krig och alla gör precis allt för att skaffa sig fördelar.
Blåskjortorna får betala med samma mynt mot Bob om de har problem med det.
• • •
Det verkar som att Vanessa slocknat i sin soffa och det får man ändå ha förståelse för, hemma hos henne i Dubai är klockan framåt sex på morgonen nu.
Fast – tydligen inte!
Bra kämpat, kompis!
• • •
Erkan kan få ångra att han upphävde potentiellt fem-mot-tre-PP för att han inte kunde låta bli att ”straffa” Mikkola för Storken-påkörningen.
Känslor är inte lätta att kontrollera, det vet jag, men ibland måste man.
En spydig kommentar om Österbotten hade kanske räckt i det läget.
• • •
Återigen – det är väl själva fan vad klubborna går av hela tiden.
• • •
Nu ska den store John Brancy underhålla med några trudelutter och jag njuta.

NY RANGERS – FLORIDA 0-0 (Period 1)
• • •
The dragon sleeps tonight – eller hur det heter i sången.
Ännu är det i alla fall ingen som sträckt ut vingarna och bränt hål på kvällen med vilda flammor.
Rangers försöker trumma upp typisk storm i inledningen utan att riktigt lyckas och i huvudsak kan öppningsperioden beskrivas som Even Steven.
Katterna har dock klart farligaste chansen, när Bennett träffar insidan på stolpen och i likhet med vår vän Miami Karlsson i spåret har jag en känsla av att gästerna precis som i de närmast föregående matcherna kommer ta över ju längre dramat pågår.
Men vi får se.
• • •
Mika börjar med en turnover.
Hm, det är inte så man planterar draksådden.
• • •
Min teori om att det kan bli nasty ikväll bekräftas, i alla fall halvt om halvt, när Kreider och Ekblad, har ett eget gurgel redan efter sex sekunder.
• • •
Gris-Olle är verkligen på tårna, så vinglig han nu än blir han står på det sättet, ikväll.
Arton tusen ryter av upphetsning så fort hemmalaget tar sig över rödlinjen – som bostoniter under finalen 2011.
Vad som än händer kan Rangers inte klaga på stödet från fansen.
• • •
Ett genomgående tema är och förblir att Rangers har förtvivlat svårt att få ut pucken ur egen zon – medan kattdjuren bara undantagsvis låter sig hamna under några längre sekvenser av konstant press i eget territorium.
Det är klasskillnad i den minst sagt viktiga disciplinen.
• • •
Man kan undra om Gardens vaktmästare försöker chocka gästerna från den eviga sommaren, för det är vanvettigt kallt här inne ikväll.
Linyreg, kan du bilen ner till Manhattan och leverera vantar, mössa och halsduk åt din vän Bofinken?
• • •
Av de som Post letade efter med sin stjärnkikare är det Panarin som sett hungrigast ut so far.
Men han gör sig också skyldig till en del nätta ingripanden som funkar i serielunken men är döden nu.
• • •
Rapport från vän som försöker ta sig till Dallas: Fem gånger har han och hans fellow passagerare fått kliva på och av connecting-flighten i Denver.
Jag säger ju det, spela enligt 2-3-2-formatet, så det blir färre resdagar, för f-n.
• • •
Sombrero-Johan drog tidernas sämsta skämt för ett tag sedan.
”Vad heter K’Andre Millers storebror? K’Förste Miller förstås”.
Han är från ett ställe som heter Skräddarbacken och ja, det är Borlänges eget Göteborg.
• • •’
Baseboll-ikonen Darryl Strawberry är på plats – liksom halva NY Knicks.
• • •
Forsling ser ut som att han alltid vet vad han ska göra i varje given situation.
Hur är det möjligt?
• • •
Zyddens nu långvariga frånvaro i spåret börjar oroa mig.
Var är du, buddy?
• • •
Så dyra som moderna hockeyklubbor är tycker man att de borde hålla bättre.
De går av som kokade spagettistänger ikväll – för båda lagen.
• • •
OK, lite andningsövningar nu – det kan vi alla behöva.

När det är som svårast.
När det gör som mest ont i hela kroppen – från fotsulorna till hjässan.
När pressen och kraven och förväntningarna blir så överväldigande att det knappt går att svälja.
När motvinden når orkanstyrka och blåser rakt framifrån, rätt i ansiktet.
Det är då det visar sig vad hockeyspelare är gjorda av, vad de har i sig, vilka de ÄR.
Vissa avslöjas som små i de definierande ögonblicken. De blir ängsliga och frustrerade och förlorar sin förmåga att göra skillnad.
Mänskligt, kan man absolut kalla det – men mänskligt duger inte i den sortens skärseld.
För de som fötts för att vinna förvandlas istället till drakar i samma stunder. De lyfter i motvinden, får övermänsklig kraft i vingarna och börjar spruta eld ur näsborrarna.
Eller som den klassiska amerikanska maximen lyder:
When the going gets tough, the tough gets going.
Vem som är vad, och hur många det finns av de man vill hålla i andan när åskan går, avgör ödet för hela lag ställda inför verkligt brutala prövningar.
Så nu, när den östra konferensfinalen i 2024 års Stanley Cup slutspel når sitt första verkliga Moment of Truth på Madison Square Garden, riktas New Yorks blickar mot en trio stjärnor som behöver vakna ur sin slummer och ta Katlas gestalt om Broadway Blueshirts ska ha en chans att tämja vildkatten från södra Florida:
Mika Zibanejad, Chris Kreider och Artemi Panarin.
Det är dags för dem att bekänna färg, lägga korten på bordet och visa världen att de är skapade för mer än vardagens begränsade glans.
Hittills i matchserien har Aleksander Barkov, Gustav Forsling och Aaron Ekblad ätit dem till lunch och vi förstår alla att det är ohyggligt svårt att vrida sig loss ur de skruvstäd sådana defensiva maestros nitar fast dem i, men de måste göra det ändå.
På något sätt.
Ovillkorligen.
Exakt hur vet förstås inte jag, jag är inget mer än ett storögt vittne – men jag utgår från att de senaste dygnen ägnat sig åt grundlig soul searching, försökt hitta själva essensen i sina existenser som hockeyspelare, sett varandra i ögonen, tagit i hand och bara bestämt sig för att de också är drakar som sträcker ut sina vingar över himlavalvet när det är svårt och jobbigt och gör ont.
I så fall, om dessa Manhattans Bröderna Lejonhjärta börjar flyga högre än de någonsin gjort tidigare, kan det här bli den typ av kväll New York aldrig glömmer.
Om inte är risken stor att vi ser sista hockeymatchen på Garden för säsongen.
Hårda bud?
Otroligt hårda, men som sagt – det är då verkliga vinnarna står för sina allra, allra största prestationer.
Så Mika, Chris, Artemi:

Scenen är er…
• • •
Själv är jag verkligen ingen drake, bara en luggsliten bofink, och gångjärnen har börjat gnissla – de fysiska såväl som de mentala.
Insikten att vi återigen ska ut och flyga imorrn, och sedan göra det igen på söndag, skickar en rännil av ilande olust genom mellangärdet med jämna mellanrum.
Then again:
Ikväll och på lördag och – kanske – på måndag kommer jag få känna det jag alltid känner precis innan verkligt stora slutspelsmatcher börjar och ingen känsla i universum är mer berusande.
Så utan tvekan: It’s worth it – som inget annat jag känner till är worth it.
• • •
Det står, som bekant, 2-2 i matchserien, så inget avgörs definitivt i denna femte rond.
Men som coach Maurice konstaterar under ännu en av sina enmansshower till presskonferenser:
– Om 48 kommer det ena av de här fantastiska lagen spela en elimination-match. Därför kommer desperationen gå genom taket ikväll. Game 5, 6 7…oh. Det är allvar nu.
Indeed.
Vi befinner oss i The Purgatory – vestibulen utanför helvetet – och ingen nåd finns att få längre.
• • •
Det är inte bara jag och de som mailar mig som vill se mer av Bröderna Lejonhjärta i fortsättningen.
På ettan i NY Post idag har de arrangerat så en Rangers-supporter står böjd över en stjärnkikare och spanar efter Zibanejad, Kreider och Panarin.

Aj…
”Men har Mika psyket som behövs nu”, frågar de som mailar.
Ja, det tror jag ändå.
Han är en mycket vänlig och mjuk och eftertänksam man, men hockeyspelare kommer inte så långt som han gjort utan en vild eld i bröstet och den har vällt ut genom systemet förr – som i JVM-finalen 2012, till exempel.
Nu är dock tiden att visa att den fortfarande pyr med full kraft.
• • •
Eventuella resor till Dallas framöver ser ut att kunna bli…intressanta.
De har ”severe thunderstorms”, tornados och röda varningar i Texas-metropolen vareviga dag och de kollegor som just nu försöker ta sig dit från Edmonton sitter åter utspridda på flygplatser över hela kontinenten och väntar på att försenade flighter ska ställas in.
Det är nästan så en flygrädd börjar hålla på Oilers bara därför…
• • •
Apropå NY Post såg ettan ut så här för exakt tio år sedan idag (blir jag påmind om av Facebook)

Det var då Dominic Moore gjorde enda målet i Game 6 i 2014 års conf-drama på Garden och skickade Henke Lundqvist & co till Stanley Cup-final.
Ett jubileum värt att fira för Rangers, kan man tycka.
• • •
Tingsryds man i Stanley Cup-slutspelet såg jag aldrig till under vistelsen i Florida, så jag har inte hunnit fråga om hur det gick till när han räddade givet baklängesmål i Game 2 med…ja, röven.
Nu möter han upp efter morgonskejten och förklarar att det var tack vare frossandet på dopparedan i december han lyckades med den bedriften.
– Jag kände väl att jag kom lite på mellanhand i den situationen, så jag fick sätta ut rumpan. Det var tur att man käkade lite skinka i julas, säger han med ett brett leende.
Haha , det är ju hela slutspelets kommentar – efter ”Stop fucking crying, bro” och Tkachuks Kreider-dräpare om munskyddet.
• • •
Det var också i sjätte konferensfinalen 29 maj King Henrik gjorde NHL-karriärens mest klassiska räddning.

Storken behöver förmodligen utföra akrobatiska konstnummer på samma nivå om Reino Reinhart och Barky och Vera Från Hagen och Chucky ska kunna hindras från att smacka in fler puckar.
• • •
Om det nu är så att det räcker med att äta mycket julskinka och därigenom få ett stort arsel skulle även jag kunna bidra i mäktiga slutspelsdraman.
Fast jag misstänker att det behövs fler kvalifikationer än så för att Paul Maurice ska tacka ja till mitt erbjudande.
• • •
Rangers ändrar i laguppställningen igen, att döma av rapporterna från deras skate uppe i Tarrytown-skogen.
Chytil knös in i Mika-kedjan igen – och gamlingen Wheeler petas direkt efter sin comeback.
Detta dribblande med manskapet är antagligen nödvändigt, men det genererar inte direkt a ton of tillförsikt.
• • •
När jag under eftermiddagen kommer in på den stora herrmuggen utanför pressrummet för att knyta på mig slipsen sitter en ordningsvakt – tidig på jobbet, vad jag förstår – i ett av båsen och spelar upp gamla Donald Trump-tal på hög volym.
För sig själv.
Oaktat vad man tycker om den beramade ex-presidenten är det nåt creepy över den fikapaus-sysslan, det känns som att han planerar någon form av manifestation och jag lyckas få till en anständig knut först efter tre försök.
• • •
Nu är finalschemat helt spikat – oavsett vad som händer i de två konferensfinalerna.
Så här blir det.

Game 1: Lördag 8 juni
Game 2: Måndag 10 juni
Game 3: Torsdag 13 juni
Game 4: Lördag 15 juni
Game 5: Tisdag 18 juni
Game 6: Fredag 21 juni
Game 7: Måndag 24 juni

Samtliga matcher börjar 02.00 amerikansk östkusttid – alltså 02.00 i Sverige.
Och blir det sju matcher får jag fira min födelsedag on the road igen…
• • •
Jo, jag noterar att vänliga själar manar mig att ta sovmorgon och skippa katternas förmiddagslek på Garden.
Det hade kanske varit klokt och mer i linje med Doctor S rekommendationer, men under en konferensfinal…man får inte rätt feeling i sitt redan upphetsade blod om man inte är på plats redan under förberedelserna.
Så jag sitter på läktarna och ser när gästerna från solen genomför ett högljutt – det slås mycket med klubbor i sarg – och intensivt pass.

• • •
Nu var det på tok för länge sedan ni fick en uppdaterad version av svenska poängligan att begrunda – så här kommer den.

SVENSKA POÄNGLIGAN I STANLEY CUP-SLUTSPELET

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 14 poäng (3+11)
2. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
3. Gustav Forsling, Florida Panthers – 10 poäng (3+7)
4. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 7 poäng (4+3)
5. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
7. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
8. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
9. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 4 poäng (2+2)
10. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
11 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 4 poäng (1+3)
13. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)
16. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 2 poäng (1+1)
19. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
20. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
21. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)
*Utslagen
Mika får verkligen trycka till på pedalerna, annars har Fiskaren från Östergötland snart kommit ikapp.
• • •
Oj, nu när juryn nere på södra Manhattan funnit The Donald ”guilty” på samtliga 34 åtalspunkter gissar jag att det är bäst att hålla sig från ordningsvakten med ljudupptagningarna i mobilen.
Det kan, misstänker jag, överhuvudtaget bli en aningen stökig kväll i Förenta Staterna…
• • •
Vera Från Hagen får en puck i ansiktet under morgonskejten och hastar blödande av isen.
– Men det är ingen fara med honom. Ett par stygn var allt som behövdes, meddelar Maurice.
Imponerande med tanke på att han är byggd som, och har framtoningen hos, en revisor.
Det är inte jag som säger det, det är Maurice himself. Han menar att Vera inte har muskler som en normal hockeyspelare, framförallt inte kring vaderna.
Hockey kan han dock spela, revisorn – och göra mål.
• • •
Storfinken, ni vet storebror Ola, tror att Rangers förlorar ikväll.
– Men sen vinner de två raka, messar han.
Det är en originell ”take”.
Själv tror jag att de är smoked om de förlorar ikväll – och om de vinner tror jag ännu mer på en Game 7 på måndag.
Fast ni ska förmodligen lyssna på Ola, under de snart 57 år vi kamperat ihop är det i princip alltid han som haft rätt.
• • •
NY Post har till och med skickat hit allmänne sportkrönikören Mike Vaccaro ikväll.
Han skriver vanligtvis – helt briljant – om basket och baseboll och amerikansk fotboll och golf, men för tillfället regerar hockey i världens huvudstad, så the big guns laddas även i media.
Att han överhuvudtaget kan ta sig hit – och göra mig starstruck; jag råkar vara stort fan – är ett under ty förra året tvingades han amputera ena benet.
Läs denna otroliga, inspirerande story om hans väg tillbaka, ifall ni inte gjort det.
• • •
Steve Kozari och Dan O’Rourke dömer Game 5 och det här kanske jag kommer få äta upp, men det gläder mig för av de kvarvarande zebrorna är de bäst.
• • •
Bjurfinkens outfit ikväll består av lila skjorta och svart i övrigt.

Så får man hockeygudarna att servera oförglömliga ögonblick.
• • •
Det verkar vara illa ställt med Chris Tanev och jag säger det igen: Om han inte kan spela mer ökar Oilers chanser att avancera ganska avsevärt.
• • •
Någon Mattias Ekholm är han ju inte, men OEL har sett till att odla ett slutspelsskägg han borde vara nöjd med.
– Nja, ler han, nöjd vet jag inte om man kan säga att jag är. Men det börjar i alla fall bli långt.
• • •
Sam Rosen är tillbaka i radiohytten också, efter sin lilla health scare.
Prisa Gud – och leta rätt på MSG:s radiosändning på nätet, så ni slipper ESPN:s zombie-show.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika (vi får väl önska honom det när New York-pressen letar efter honom med stjärnkikare…) och OEL.
• • •
Det är torsdag kväll och hyggligt svalt där ute och Gris-Olle har laddat sedan tidiga eftermiddagen, så yeah:
Ett herrans råmande liv kommer det bli under största matchen på Garden på två år.
• • •
Kvällens låt: Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York.
• • •
En och en halv timme innan puckdrop står Matthew Tkachuk i båset, i träningskläder, och bara stirrar på isen.
Som om han visualiserar vad som ska komma hända i manegen under kvällen.
Det ser mäktigt ut.
• • •
En debatt, anförd av den gode Pierre LeBrun, rasar om att grundserien borde starta i september och slutspelet avslutas betydligt tidigare.
31 maj, vill han se som sista tänkbara datum för en final.
Inte mig emot
Tänk om det var imorrn bucklan, som allra senast, delades ut – och sedan låg hela sommaren öppen.
Make it happen, Gary och fisiga TV-bolag.
• • •
Nåt riktigt nasty händer ikväll, det känner jag på mig.
• • •
Tänk bara hur många fler som med tidigarelagt Stanley Cup-rally som skulle få frågan ”Du, VM, har du hunnit tänka på det?”…
• • •
OK, här har vi det.
Vägskälet i den östra konferensfinalen 2024.
Den som vinner ikväll skaffar sig slagläge och har ena foten inne i Stanley Cup-slutspelet.
Det är så stort att jag knappt kan sitta still.
Låt drakarna spruta sin eld.

EDMONTON – DALLAS 5-2 (Slut)
• • •
Alright, alright, det är bara att erkänna – jag slocknade i korresoffan i tredje perioden.
Oförlåtligt, men inte oförklarligt efter dessa långa och intensiva dygn – komplett med flygresor hit och dit.
Sorry…
• • •
Så bägge konferensfinalerna kommer pågå i minst sex akter – och KAN komma att kulminera i Game 7-extas.
Det vore inte mer än rätt när fyra så lysande lag tagit sig fram till himlens portar – och det vore också helt fantastiskt.
• • •
Ingen ska tro att jag trynade bort hela kvällen, tvärtom vaknade jag strax efter slutsignalen och har alldeles strax en färsk intervju med målskytten The Janitor ute på sportbladet.se.
Check it out.
Nu ska jag försöka sova ytterligare några timmar och sedan har vi nytt high drama on the high sea på Garden.
Närvaro vid lägerelden är då obligatorisk.

EDMONTON – DALLAS 4-2 (Period 2)
• • •
Jahaja.
Nu får man ändå säga att det slår gnistor om Oilers – och att till och med Skinner står för en del inspirerade insatser.
Frågan är bara, som vanligt:

Kan de upprätthålla denna intensitet i ytterligare en period? Eller känner de, på typiskt hippie-vis, att det är lugnt nu och att de inte behöver ta i lika mycket sista 20?
Det FÅR inte hända igen.
Då är de smoked.
• • •
The Janitor – Jana från Danderyd – slår till mot sitt gamla lag, shorthanded och allt.
Det kan inte kännas helt dumt.
Med den cannolin avancerar han också från trettonde till nionde plats i blågula poängligan.
Värt ett litet tjut i Danderyd-morgonen bara det, kan man tycka.
• • •
Om Chris Tanev är allvarligt skadad kan det bli jobbigt för Stars.
Men vad fan, in med Prins Nils!
• • •
Nu är jag, får jag erkänna, rätt detroniserad.
Det tär på en gammal man, konferensfinal-rallyt – och det ilar till av stress i magen när jag mitt i andraperioden får mail om att Panthers inställer sig för skate på Garden vid 11.30 imorrn.
Men vi håller ut i en period till och tar detta i hamn.

EDMONTON – DALLAS 2-2 (Period 1)
• • •
Alltså, tyvärr.
Hela det inledande resonemanget faller för att en person på isen inte håller NHL-klass.
Så länge Stuart Skinner står i Oilers kasse spelar det ingen roll om McDavid och alla andra offrar tarmarna på det där altaret.
Stars kommer vinna i alla fall – för att det är så lätt för dem att göra mål.
Det är, I’m sorry to say, patetiskt.
• • •
Jo, jag ser att Oilers slår tillbaka och att Stars för en gång skull blir lite för avslappnade när de tar så enkel ledning, men jag lovar:
Skinner kommer hjälpa gästerna till seger.
• • •
I ett DM till betting-ikonen Plusset i eftermiddags lovade jag att Wyatt Johnston skulle göra två mål i den här matchen och Stångkorven ett.
Two out of three är hemma.
Ni som inte tror mig kan ju kolla med Herr P, så får ni höra.
• • •
Det är inte som att Eddie Olczyk låter ledsen över att Edmonton kommer tillbaka, om man säger så.
• • •
Ingen annan än grånande general managern Ken Holland rår för att det känns olustigt för Oilers-fansen TROTS att deras hjältar kommer tillbaka från 0-2-underläge.
Det är hans ansvar att världens bästa inte har en mer anständig målvakt bakom sig.
Tänk om Storken stod i det där laget…
• • •
Men det är ändå en lycka att TNT sänder den här serien och att jag slipper ESPN resten av säsongen, eftersom jag kommer vara på plats och följa the action live varje gång de släpper loss sina dönickar i tv.
• • •
VAR är Zydden?
• • •
NU blixtrar det så det jag nästan får ta på mig solbrillorna hemma i holken.
Vi tackar ödmjukast för att det inte var likadant för ett par timmar sen, när flight DL 2497 kom in för landning…

Inte ens nu – djupt inne i konferensfinalen, ett steg från paradiset – verkar alla förstå vad som krävs för att de ska få uppleva det de drömt om så intensivt, längtat efter så länge och offrat så mycket för.
De tror, ser det ut som, att det räcker att ge allt och spela som bäst då och då, i en period eller bara i särskilt utvalda byten.
Det gäller framförallt – eller snarare enbart – New York Rangers och Edmonton Oilers.
Ja, de har väldigt svåra motståndare – större, starkare, elakare, lömskare – men det är ingen ursäkt för de dramatiska dippar i inställning, skärpa och villighet att uthärda smärta och tynande krafter vi bevittnat under de pågående konferensfinalerna.
Man måste prestera på hundra procent av sin förmåga precis hela tiden i det här läget, anstränga sig till det yttersta varje gång man har skenorna i isen, vara hundraprocentigt koncentrerad varenda sekund och aldrig bry sig om att man har ont, är utmattad eller känner sig orättvist behandlad av högre makter.
Att den insikten tycks sitta djupare rotad hos Stars och Panthers beror kanske på de att de faktiskt spelat finaler i närtid – och förlorat dem.
Om inte förr fattade de – Stars i bubblan 2020, Panthers ifjol – då att man aldrig når bergets gloriösa topp om man tror att insatser som ens är avlägset besläktade med de som duger under den fjösiga serielunken duger också när slutspelets skärseld börjar bränna i köttet.
Det kostar inte bara mycket att ta sig dit – det kostar allt.
För Oilers är det nu helt centralt – ja, livsavgörande – att denna ofrånkomliga sanning blir själva ledstjärnan de följer genom onsdagskvällen.
De måste samla sig till 60 minuter av den typ av drömhockey de spelade under de inledande 20 i förrgår.
Om inte är äventyret i praktiken över och ännu en möjlighet för världens bäste spelare att få uppträda på den största scenen vaskad.
Kanske kan Wayne Gretzky, vars hjärta av naturliga skäl klappar för Alberta-klubben, ringa och ännu en gång återge den klassiska historien om vad han såg i Nassau Coliseum på Long Island sjuttonde maj 1983.
Ni kan den, utgår jag från?
Om inte:
New York Islanders hade just bärgat sin fjärde raka titel genom att fullborda en sweep mot up and coming Oilers i sin redan då gistna lada på Hempstead Turnpike och på vägen ut från arenan passerade The Great One hemmalagets omklädningsrum och förväntade sig att få se extatiskt firande och Tomas Jonsson dränkt i champagne.
Men istället möttes han av en scen i tv-serien ”M.A.S.H”.

De nyblivna mästarna satt och låg huller om buller och fick sår omlagda, brutna fingrar lindade och nålar stuckna i armarna för näring.
Exakt då förstod han vad som krävs för att vinna – och året därpå fick han dricka bubbel ur bucklan för första gången.
Så – 2024 års version av Edmonton Oilers: Scenen är er. Visa att ni fattar.
• • •
Matthew Tkachuk vs Chris Kreider – 10-0!
Visst, Kreider lyckades slänga upp Chuckies omtalade munskydd på läktaren i Amerante igår, men Floridas spirituella ledare gick för the kill när han fick chansen att kommentera händelsen vid en presskonferens innan flygningen till NYC i morse.
– Jag sa åt honom att det var hans bästa ”play” på hela matchen.
Haha – BOOM!
Värst av allt:
Det var ju sant…
• • •
Närkingar ska man passa sig för, varnade alltid min mormor, 104 när hon lämnade jordelivet och glasklar i skallen till de sista veckorna.
De är, hävdade hon bestämt, elaka.
Så det kan verkligen inte skada att Vitlöken trycker in Philip Broberg från Örebro – the mothership of the elaka, Hjalmar Söderberg Central – i Oilers uppställning ikväll.
Akta er, Texaner.
• • •
Lejonparten av det här introt komponeras alltså i luften, på väg mellan Fort Lauderdale och LaGuardia, och jag skulle vilja påstå att jag är lite heroisk som sitter här och knattrar på tangenterna nånstans i höjd med Virginia fast det tidvis skakar som i en Stooges-låt.
Men det är nog bara att vänja sig.
Nu flyger jag i denna riktning, får vara hemma under några korta timmar och studsar sedan tillbaka till södra Florida på fredag. För att därefter flyga till New York igen på söndag.
Att bevaka slutklämmen av en Stanley Cup-serie är ingenting för morsgrisar.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Philip Broberg. Närkingen…
• • •
Alright, nu sitter jag i korresoffan igen – äntligen.
Let’s go, detta blir säkerligen en kväll att minnas.