Årets Största Hockeykväll – igen

En kliché är ibland en kliché för att den råkar stämma…
Det har vi, om inte förr, blivit varse under de senaste dygnens fäktande i Lord Stanleys riddarspel.
Få fraser de inblandade knektarna strör omkring sig före och efter de stora dusterna är mer nötta än den om att fjärde segern i en matchserie alltid är svårast att bärga.
Den hörde jag redan under mitt första slutspel här borta för 18 år sedan, när Devils hade gått upp i 3-0-ledning mot Jaromir Jagrs och Micke Nylanders Rangers-upplaga, och den har sedan upprepats för mig minst ett par gånger varje år.
Men – det är helt uppenbart sant. Och mer sant denna vår än någonsin tidigare.
Kväll efter kväll ser vi hur lag som befinner sig i slagläge och kan avgöra försöker sätta dolkstöten i motståndarens hjärta men missar och kilar fast stickvapnet i sargen istället.
Panthers sumpade en chans mot Bruins i tisdags och Stars mot Avalanche igår – och Rangers har till och med lyckats bränna två matchbollar mot Carolina.
How come?
Min hemmasnickrade teori är att den klassiska MÅSTE-vs-VILL-faktorn får ännu mer genomslag när så jämbördiga lag låser hornen i på-liv-och-död-strider.
Bara favoriter och högklassiga contenders tog sig ju vidare från förstarundan och när sådana ställs mot varandra får minsta obalans i motivation och bevekelsegrunder långtgående konsekvenser. De som MÅSTE vinna ser för det mesta också till att göra det.
Men förr eller senare är det ju så att something’s gotta give och nu närmar sig räkenskapens ögonblick för framförallt New York Rangers.
Ikväll, i Raleigh, står en tredje dörr in till östra konferensfinalen på glänt för dem och vid min skapare – den måste de spränga sig genom.
Så sent som för en vecka sedan hade de Hurricanes i 3-0-partär och skulle bara slicka igen kuverten med inbjudningar till kommande galaföreställningar på Garden.
Då går det inte att bli utslagen.
Men kan inte.
Man får inte.
Det vore ett fiasko av så historiska proportioner att det inte skulle gå att komma över under en hel livstid.
Jo, Blåskjortorna står fortfarande upp även om får på truten ikväll, men de tvingas i så fall upp i en Game 7 på Garden på lördag – efter tre raka förluster – och det är inte bara att leka med elden; det är att kasta sig huvudstupa in i en majbrasa.
Naken.
Samtidigt pumpar insikten om att de MÅSTE vinna i Hurricanes-stjärnorna och vad det gör med Sebastian Aho och Jake Guentzel och Andre Svechnikov och Evgeni Kutznetsov och Jaccob Slavin vet vi vid det här laget. Det tar fram det allra bästa i dem.
Så NYR måste samla sig till säsongens mest kompletta insats i säsongens största match.
Annars kan klyschan om den svåra fjärde segern förvandlas till en förbannelse som jagar dem resten av alla dagar här på jorden.
• • •
Självklart, nu värker min FOMO som en infekterad tand längst bak i gommen.
Det känns helt förfärligt att jag inte är på plats i skogsdungen utanför Raleigh och käftar med vännerna i pressboxen och sniffar på BBQ-oset från tailgate-partyt på parkeringen och bländas av den nyspolade isen och trollbinds av förväntningarna som lär glöda i hela trakten.
Varför tog jag detta idiotiska beslut? Varför stannade jag hemma i lappsjukan?
Jaja, hälsan, den ska respekteras och de halvläkta funktionerna inte överbelastas – men jag kommer ju missa den exalterande live-intervjun med Mika när han fullbordar ett hattrick i sudden death…
Fast om jag flugit dit hade en hemmaseger varit helt given och jag inte haft något annat att rapportera hem än att det är lördag som gäller.
Hur man vänder sig har man arslet bak, som redan min 104-åriga mormor brukade slå fast.
Nu gör vi detta, under dessa förutsättningar, så bra vi bara kan.
• • •
– Jag har hört hans budskap, säger Elvis från Ånge apropå coach Tocchets offentliga propåer om att han måste börja spela bättre hockey.
Nu gäller det bara att omvandla vetskapen om vad som förväntas till, you know, prestationer värdiga en stjärna.
Själv vill jag så gärna tro att det kan hända när som helst, att han plötsligt tar sig genom något slags mental barriär och blir dödlig igen.
Men sanningen är ju att han nu spelat tio matcher i detta slutspel, så det borde rimligen redan ha hänt – om det nu alls är möjligt när man fastnat i den typ av grubbel som tycks plåga Elias.
Eller?
Prove me gärna wrong, kid.
• • •
Det här är ingen kväll när man hör av sig till Jarkko i onödan, det kan jag säga.
En sådan förlust mot Öster-fucking-rike…hur säger man ”Ojvoj” på finska?
• • •
Ett av de mest ikoniska ögonblicken i New Yorks idrottshistoria är Mark Messiers ”guarantee” i konferensfinalen 1994.
Ni minns, utgår jag från? Rangers låg under med 3-2 inför Game 6 mot Devils ute i gamla Meadowlands och The Captain garanterade att Rangers skulle vinna.
Sedan backade han, sanslöst nog, upp det löftet med ett hattrick – och vinst.
Nu försöker somliga piska upp en liten storm om att Jacob Trouba repriserat denna minst sagt djärva försäkran inför kvällens övningar i PNC Arena – i en färsk intervju med just The Captain, som mottagare av hans Leadership.
Men nja.
Så här sa den nuvarande kaptenen:
– Looking forward to going into Carolina and getting a win in Carolina. I think that’s the belief our group has in each other and moving forward I think we’re looking forward to the challenge and are excited to get to Carolina.
Det är inte precis samma sak som ”Jag garanterar att vi vinner ikväll”.
Fast, tja, nånting är det kanske ändå – om än språkligt stabbigt som hos en femteklassare.
• • •
Tidigt i söndags kväll kom jag tillbaka hem från den första – och tydligen sista… – resan till Raleigh. Men först idag, när jag insåg att det var dags att lämna in tvätt, iddes jag packa upp väskan.
Så blir det ofta, något slags motvilja att packa upp efter resor sitter djupt rotat i systemet och väskjäveln blir bara stående.
Vad är dealen med det?
• • •
Hurricanes hade förhoppningar om att kunna skicka in Brett Pesce i the action ikväll, men enligt Rod The Bod går det inte – han har för ont.
Det ska nog Rangers vara glada för, Pesce är en verklig klassback och lämnar ett stort tomrum efter sig.
• • •
Det ser, på klassiskt playoff-vis, överhuvudtaget ut som en tromb dragit fram genom holken senaste dygnen.
Det ligger tomma delivery-kartonger från Panda Express här och slarvigt uppknutna slipsar där, en skrynklig Isley Brothers-T-shirt här och ett bananskal där, ett par strumpor här och en Kenny Alberts-biografi där.
Mamma skulle hytta med näven.
Men det får vi ta hand om någon spelledig dag framöver – om nu NHL har vänligheten att bjussa på några sådanana. Så värdsliga saker går inte att bry sig om när The Greatest Show on Earth rullar.
• • •
Vad skador beträffar har Rangers hittills haft det flyt som också krävs i ett slutspel – det är en förbisedd faktor, vill jag rentav påstå – men nu låter det som att självaste Chris Kreider dealar med något otyg.
Så även om han spelar ikväll – vilket han i strid med Lavys omerta kring laguppställningen säger att han ska – kan man undra vad han är i för slags skick.
• • •
Om Canucks bara varit lite smartare i förrgår och stängt Game 4 efter den sena kvitteringen, då hade de också kunnat få gå upp i en febrig Elimination Game i Rogers Arena nu.
Istället är det en Battle of The Big Vägskäl som ska avgöras i Game 5.
Inte riktigt samma sak, nej – men det som ligger i potten är ändå värt allt de har av ork och kapacitet och mod.
Den som vinner Game 5 när det står 2-2 tar nästan alltid hem hela matchserien och canuckerna är snudd på doomed om de tvingas åka tillbaka i Edmonton i do-or-die-läge.
• • •
Skulle MÅSTE-slår-VILL-temat från senaste dagarna bestå väntar ingenting mindre än en fullständigt galen Game 7-parad i slutet av veckan.
Vi skulle ha en här i New York på lördag, två i Sunrise respektive Dallas på söndag och en i Vancouver på måndag.
Att önska sig ett sådant överflöd av knockout-draman är kanske som att begära gåslever till både frukost, lunch, middag och nattvickning, men som Gordon Gekko slog fast: Greed is good!
Give it to us, hockeygudar.
• • •
Försiktigt duggregn kan vara lite fint, någon gång då och då, men nu har vi haft grått undantagstillstånd till väderlek i New York i flera dygn, så for fuck’s saker…ge oss lite sol.
• • •
Ingen kan vara lysande precis hela tiden, that’s understood, men ibland häpnar jag ändå över hur dramatiskt kvaliteten i kollektiva insatser kan skifta från kväll till kväll under den här sortens resor.
Rangers, till exempel, spelade förstklassig hockey i de fyra första matcherna mot Canes – och sedan kunde de plötsligt inte hitta varann med en en enda redig passning i femte holmgången.
Jo, motståndarna från södern gjorde det svårare för dem än tidigare, men det var inte hela sanningen.
De lade en lök på Garden, så var det bara.
Hur är det ens möjligt denna tid på året?
Beats me, men ett är säkert: Om de inte kommer in med bättre inställning i fortsättningen – om de inte vägrar gå med på att de är trötta och slitna – är det Carolina Hurricanes som avancerar till konferensfinal i helgen
• • •
Blågula målskyttar torsdagen när vinnare – kanske – separeras från losers: Mika, Elias Lindholm och Eky Ekholm.
• • •
De ska tydligen ha ett watch-party på Garden ikväll, för även Knicks har lämnat stan för sin Game 6 i Indianapolis imorrn.
I vad mån det går att få New Yorkers, bortskämda med oändligt utbud av saker att göra, att samlas för ett sådant evenemang blir verkligt intressant att se.
Själv hade jag gärna gått dit om även pressläktaren varit öppen, för det blir bättre schvung i den här bloggen när jag får lite fler intryck än de som står till buds i den här holken, men det har det inte sagts något om.
• • •
Kvällens låt: John Hiatt ”Feels Like Rain”.
• • •
Det verkar som Elvis från Ånge får operera i en helsvensk kedja med Lindholm och Nils Höglander i kvällens rond i The Battle of Canada.
Kanske är det vad precis vad som behövs för att han äntligen ska inse vem han är och vad han kan.
• • •
För varje dygn som går blir det som händer i Stanley Cup-slutspelet bara viktigare och viktigare, så det är med noll tvekan jag förkunnar att Årets Hittills Största Hockeykväll är här.
Må den bli en sådan som lever kvar i minnet forever.
Nu åker vi.