Det ännu större allvaret tjuvstartar på Broadway

Det här är fel…
Den tanken ekar i mitt arma kranium när jag efter ännu en fyratimmarsexpedition längs den norra delen av the eastern seabord stapplar ut på perrongen på Penn Station, tar mig upp genom den väldiga terminalens vindlande labyrint av trånga passager, hittar ut till åttonde avenyn och äntrar The Wooorld’s Most Famous Arena för att plötsligt se öppningsmatchen i Stanley Cup-slutspelets andrarunda – mellan New York Rangers och Carolina Hurricanes.
Blott tolv timmar har ju gått sedan den inledande rundan kulminerade i en mindblowing mega-high i en annan arena och en annan stad – med mig som lyriskt vittne uppe i takåsarna.
Att så halsbrytande snabbt efter den oförglömliga upplevelsen försöka ladda om för starten på en helt ny berättelse känns som att just ha avnjutit den fantastiska huvudrätten på en femstjärnig krog – och så kommer servitören in med en ny förrätt.
Inget ont om förrätter, de utgör inte sällan hela måltidernas höjdpunkt, men de ska förtäras i rätt ordning
Bilden kompliceras yttermera av det faktum att en T-Bone-biff från Texas samtidigt fräser för fullt på grillen och kommer läggas på tallriken så fort denna toast skagen är uppäten.
Man får fan frossbrytningar.
Mättnaden som sådan går att hantera, här älskar vi ju för mycket av det goda – men emotionellt är det en utmaning med så tvära kast mellan olika slags skeenden.
Vi – eller i alla fall jag – skulle verkligen må bra av att få smälta det som varit, hämta andan en dag eller två och ladda om för äventyrets nästa kapitel
Men nä.
NHL waits for no one, som Rolling Stones inte sjöng.
Så det är bara att ta skeden – eller snarare köttkniven – i vacker hand och hälsa välkommen till fortsättningen på vår förtrollande saga.
Vi stormar vidare – i alla riktningar på en gång.
• • •
Till ingens förvåning, allra minst min, inskränkte sig tiden i nedsläckt tillstånd på hotellrummet vägg i vägg med TD Garden till några få få timmar.
Det är ju ett ynk att en gammal gubbe inte kan sova när han vet att han måste upp tidigt och sedan vaknar med ett ryck redan innan klockan ringer till bagarväckning, fast övertygad om att han försovit sig.
Nu är jag mör som en catfish Gustav Forsling dragit upp ur farvattnen utanför Fort Lauderdale och lagt i båten, men hey – it’s the playoff.
Då ska en NHL-korre vara utmattad.
Hellre det än lappsjuk.
• • •
En annan wojne wojne-aspekt av NHL:s förbannade brådska med schemat är att vi med ambitioner att tippa varje runda som helhet fastnar i besvärliga glapp.
Ett uppslag med analys och just tips är planerat åt Sportbladet i morgon för inte förrän dess råkar hela kvartsfinal-omgången vara spikad – men då har den redan tjuvstartat med dagens halvmatiné på Garden.
Suck och suck och suck igen.
För ordningens skull ber jag dock att här och nu får tillkännage att att jag efter noga övervägande gissar att Rangers vinner den här serien med 4-3.
Det är dock en gissning ackompanjerad av ett helt batteri reservationer. I själva verket känns det utomordentligt svårt att föreställa sig hur denna rendezvous mellan ettan och trean i sammanlagda grundserietabellen kommer arta sig.
Båda lagen känns pretty kompletta, de har allt man ska i detta läge – and then some.
Men jag får för mig att Storken är lite vassare än dansken och att Canes fortfarande inte trivs så bra på Manhattan.
Kanske kan det ändå bli utslagsgivande.
Fast jag är samtidigt helt öppen för en helt annan utveckling och tänker inte bli förvånad av någonting.
• • •
Som Bart säger till Jack i ett tält under det ystra Gotland-besöket i ”Jack”:
– Vilka ärthjärnor det finns.
Detta apropå…äh, ni får gissa.
• • •
Inga ”riktiga” bröder möts i denna lilla utvikning i den eviga konflikten mellan nord och syd.
Men väl två gamla bundsförvanter.
När Hurricanes vann sin hittills enda Stanley Cup 2006 var Peter Laviolette coach – och Rod Brind’Amour hans lagkapten.
Så där finns ett band som aldrig kan slitas av – om än töjas till bristningsgränsen just de två veckor stundande konfrontation pågår.
Begreppet ”teach the teacher a lesson” kan komma att aktualiseras – likaså ”Försök inte inte lära farsan k…..”, ja, det där.
• • •
Det blev verkligen en snabb run fram och tillbaka till Boston Town.
Klockan var 15.30 när jag anlände igår eftermiddag och 18 timmar senare – efter Game of the year och lämningar till tidningen och några timmar på hotellet vid Causeway – satt jag på tåget igen.
Bono hade blivit impad.
• • •
Fast bilden av att Carolina Hurricanes blir lite obekväma när de kommer till storstan börjar nog bli lite gammal.
De har definitivt fått vana av att åka hit och spela playoff-matcher.
2019 mötte de Islanders i andrarundan (seger 4-0), 2020 mötte de Rangers i playin-rundan (visserligen i bubblan men ändå…seger 3-0), 2022 mötte de Rangers i andra omgången (förlust 3-4), 2023 mötte de Islanders i förstarundan (seger 4-2) och Devils i andra (seger 4-1) och i år började de alltså med Islanders (seger 4-1) och får nu fortsätta med Rangers.
Det börjar nästan bli lite tjatigt – inte minst för klubbens piloter.
• • •
Ingen pladdrande skattejurist syntes till på tåget tillbaka söderöver under morgonen och förmiddagen, jag fick sitta helt i fred och filosofera medan ett New England i lätt duggregn flimrade förbi utanför fönstret.
Så här såg det ut.

Note to self: Besök New London i Connecticut någon gång. Där, vid en liten hamn mot Atlanten, ser det helt gränslöst ”mysigt” ut.
• • •
Kvällens Game 7-bomb exploderar tyvärr redan 19.30 lokal östkusttid och då har jag inte hunnit hem från Garden – på långa vägar, troligen.
Så ni får åtminstone inledningsvis tugga i er den oemotståndliga delikatessen på egen hand.
Personligen har jag svårt att se att Dallas, som frånsett senaste matchen varit aningen bättre laget hela serien, kommer låta denna chans rinna dem ur händerna hemma i tegelhögen.
Särskilt som Pete DeBoer står i båset.
Kan ni hans facit i Game 7?
7-0.
Ojvoj.
• • •
En det ska bli påfallande intressant att se Brödmannen idag.
Han gjorde sina klart bästa slutspelsmatcher med Rangers mot Washington och lokal media slog tvärsäkert fast att han nu lärt sig hur man undviker att bli oskadliggjord i playoff-dansernas trafikstockningar.
Men då var det en bunt AHL-spelare som mot sin vilja gav honom gott om ytor att svänga på.
Nu får han gå upp mot ett försvar som hör till historiens mest framstående i konsten att skära av och klogga igen och stänga ner.
Kom ihåg vad Mat Barzal sa efter ett par matcher mot detta Canes:
– Jag har aldrig varit med om en tätare matchserie, där det checkas så otroligt frekvent och hårt hela tiden.
Klarar Panarin av att prestera även under de omöjliga omständigheterna kan han definitivt utses till playoff-artist.
Men inte förrän vi sett att det hänt.
• • •
Det gläder att gårdagens slips slog an i alla fall hos Julia – och att hon minns att Rod The Bod har en likadan.
Idag har jag ingen alls – i protest mot NHL:s jäkt och stress.
Bettman darrar, får vi ponera.
• • •
By the way: Happy Cinco de Mayo, alla caballeros i spåret!
• • •
New York och Rangers-fansen delar inte mitt missnöje med söndagseftermiddagens tjuvstart.
Alls.
Det är ju en vecka sedan de lokala hockeyhjältarna senast spelade match – och nästan två sedan de gjorde det här på Garden – och ivern när de nu återvänder till the action snuddar vid hysteri.
Det kommer bli liv i luckan nu, I promise you.
• • •
Den tredje slutspelssöndagens svenska målskyttar: Mika, Wennberg och Wild Bill.
• • •
Emily – som heter Kaplan i efternamn, inget annat – avslutar veckan på samma sätt som er bofink.
Hon var Boston igår kväll och nu är hon här.
When the going gets tough…ja, ni vet.
• • •
Dagens låt: Magazines ”A Song From Under The Floorboards”.
• • •
Här sitter han, Rod – med sin bod – ett par timmar före puckdrop.

– Att vi börjar en matchserie på bortplan för första gången på fem år betyder ingenting, bedyrar han.
Nähä.
• • •
NHL-glansen i Finlands VM-trupp får beskrivas som begränsad. Men så är nästan alla deras superstars – Rantanen, Aho, Heiskanen, Barkov, Hintz, Lehkonen, Kakko, Teräväinen – fortfarande upptagna med Stanley Cup också.
Som en suomen poika jag känner – vi kan kalla honom Jarkko – påpekar har det å andra sidan gått bra även utan nordamerikanska förstärkningar på senare år.
De kommer säkerligen bli en utmaning för EK65 & co ändå.
• • •
Garden är som sig bör åter skrudad till fest idag – det har hard working-working personal ombesörjt under morgonen och förmiddagen.
Se här.

Japp, det hänger T-shirts på var och en av de 18 006 stolarna i den gamla ladan.
Sicket slit.
• • •
Aleksander Barkov, Auston Matthews och Jordan Staal heter årets Selke Trophy-kandidater.
Den senare – på isen i denna match, ju – ser jag som en liten skräll, om ni ursäktar.
• • •
Rempire State Building?
Jo, såvitt jag förstår kommer även Hurricanes få deala med New Yorks nye folk hero.
Tony DeAngelo blir särskilt förtjust, har jag en känsla av.
• • •
Redan nu vill jag förvarna om att jag imorrn – när andrarundan startar på riktigt – tänker ta en liten blogg-breather.
Efter den här brottarhelgen behöver jag ovillkorligen stoppa in kontakten i väggen och re-charga.
OK?
• • •
Om Dallas vinner senare ikväll får jag åtta av åtta rätt i mitt förhandstips.
Det har aldrig hänt förut, men igen – för en fegis har det aldrig varit lättare att tippa heller.
Förstarundan har varit helt renons på skrällar och det är ju ingenting annat än jättetråkigt.
• • •
Laviolette vägrar prata laguppställningar i playoff, men det viskas i mitt öra att K’Andre Miller missar denna Game 1.
Det vore dåligt för Rangers.
• • •
Känslorna från gårdagskvällen svallar fortfarande i bröstkorgen, men nu tar jag ett riktigt djupt andetag och ställer om fokus till det vi har framför oss i Cinco De Mayo-kvällen i New York City.
Framtiden är här tidigare än väntat, vare sig vill eller inte, och måste omfamnas.
Nu börjar den.