Det är själva livet som stegrar…, del 2

NY RANGERS – FLORIDA 0-1 (Period 1)
• • •
Det är så berusande, det som känns i hela kroppen såna här kvällar.
Man minns ju hela året att det var nåt under förra våren som försatte en i ett tillstånd av bubblande eufori, men bara när det händer igen går det att förstå vad det egentligen var och exakt hur hela tillvaron började glittra.
Jag kan bara buga och bocka och tacka för att jag får uppleva detta – igen.
• • •
The beast is out there – and he is hungry tonight.
Det är ett faktum som står klart precis på en gång.
Båda lagen inleder i en fruktansvärd frenesi, som drakar med eld sprutande ur näsborrarna, och har bägge sekvenser när de ställer till med fullkomlig blitz i motståndarnas försvarszon.
Indeed, så HÄR ska en matchserie börja.
• • •
Första målet tillkommer just som Florida-mål brukar tillkomma: Out of the blue.
Och Storken svär garanterat över att det alls blir av.
Tkachuks skott är snabbt och kvickt och lurigt, men…ändå.
• • •
Stora hockeymatcher ska starta 20.00, det har jag alltid tyckt.
Jo, jag vet att det blir sent för er i konungariket och det blir tajtare deadline för mig med, men 20.00 är prime time monumentale och då finns det inga alternativa såna här gånger.
• • •
Om det varit någon annan än Schneider som kommit fri ett par minuter efter ledningsmålet hade det kanske varit kvitterat.
Men det var inte någon annan.
• • •
Hur gnistorna nu än slår om Rangers när de går till frustande attack ser man dock direkt hur svårt det är att komma till riktiga lägen och få minsta space runt Bobrosvky.
Katterna geggar igen slottet så det blir till en geggig dubbelportion Whiskas istället för en isplätt.
• • •
Mika ser precis lika het ut som under de inledande matcherna i andrarundan.
Han har givit sig själva den på att det här är hans tid.
• • •
Några andra saker man kan konstatera på direkten är att Panthers, som er bofink flaggat för, är betydligt elakare och mer fysiska än Carolina, att de hugger skoningslöst på varenda misstag vissa lättstressade Rangers-backar envisas med att fortsätta begå och att de tillika har ett dödligare PP än förra motståndaren – även om det, tack vare utmärkt kill av hemmalaget, inte leder till utdelning på första försöket.
• • •
Rick Tocchet förärades just Jack Adams Award – priset till säsongens bästa coach.
Den utmärkelsen är inte vi med och röstar om, men jag har inga problem med det valet – även om jag tycker att Andrew Brunette, Lavy, Jim Montgomery och Rod The Bod också hade varit värdiga vinnare.
• • •
En bit till vänster om mig sitter, som alltid, de som sköter den officiella statistiken och let me tell you: Om de som förlitar sig helt på denna officiella statistik såg dem in action, när dessa grånande herrar skriker och är hojtar och ibland låter som de inte vet vad vilka som överhuvudtaget befinner sig på isen, har jag en känsla av att de skulle ta vissa data med större nypor salt.
• • •
Kändis nummer 1 inzoomad i jumbon: Michael J Fox.
Kändis nummer 2 inzoomad i jumbon: Julius Randle, NY Knicks
Kändis nummer 3 inzoomad i jumbon: Matthew Broderick.
Kändis nummer 4 inzoomad i jumbon: Michael Del Zotto och Derick Brassard ihop.
• • •
Nu behöver man egentligen en rökpaus, för jävlar vilken urladdning till period.
Men det får duga med en Snus och ett par klunkar kaffe.