Drakarnas kväll på Broadway

När det är som svårast.
När det gör som mest ont i hela kroppen – från fotsulorna till hjässan.
När pressen och kraven och förväntningarna blir så överväldigande att det knappt går att svälja.
När motvinden når orkanstyrka och blåser rakt framifrån, rätt i ansiktet.
Det är då det visar sig vad hockeyspelare är gjorda av, vad de har i sig, vilka de ÄR.
Vissa avslöjas som små i de definierande ögonblicken. De blir ängsliga och frustrerade och förlorar sin förmåga att göra skillnad.
Mänskligt, kan man absolut kalla det – men mänskligt duger inte i den sortens skärseld.
För de som fötts för att vinna förvandlas istället till drakar i samma stunder. De lyfter i motvinden, får övermänsklig kraft i vingarna och börjar spruta eld ur näsborrarna.
Eller som den klassiska amerikanska maximen lyder:
When the going gets tough, the tough gets going.
Vem som är vad, och hur många det finns av de man vill hålla i andan när åskan går, avgör ödet för hela lag ställda inför verkligt brutala prövningar.
Så nu, när den östra konferensfinalen i 2024 års Stanley Cup slutspel når sitt första verkliga Moment of Truth på Madison Square Garden, riktas New Yorks blickar mot en trio stjärnor som behöver vakna ur sin slummer och ta Katlas gestalt om Broadway Blueshirts ska ha en chans att tämja vildkatten från södra Florida:
Mika Zibanejad, Chris Kreider och Artemi Panarin.
Det är dags för dem att bekänna färg, lägga korten på bordet och visa världen att de är skapade för mer än vardagens begränsade glans.
Hittills i matchserien har Aleksander Barkov, Gustav Forsling och Aaron Ekblad ätit dem till lunch och vi förstår alla att det är ohyggligt svårt att vrida sig loss ur de skruvstäd sådana defensiva maestros nitar fast dem i, men de måste göra det ändå.
På något sätt.
Ovillkorligen.
Exakt hur vet förstås inte jag, jag är inget mer än ett storögt vittne – men jag utgår från att de senaste dygnen ägnat sig åt grundlig soul searching, försökt hitta själva essensen i sina existenser som hockeyspelare, sett varandra i ögonen, tagit i hand och bara bestämt sig för att de också är drakar som sträcker ut sina vingar över himlavalvet när det är svårt och jobbigt och gör ont.
I så fall, om dessa Manhattans Bröderna Lejonhjärta börjar flyga högre än de någonsin gjort tidigare, kan det här bli den typ av kväll New York aldrig glömmer.
Om inte är risken stor att vi ser sista hockeymatchen på Garden för säsongen.
Hårda bud?
Otroligt hårda, men som sagt – det är då verkliga vinnarna står för sina allra, allra största prestationer.
Så Mika, Chris, Artemi:

Scenen är er…
• • •
Själv är jag verkligen ingen drake, bara en luggsliten bofink, och gångjärnen har börjat gnissla – de fysiska såväl som de mentala.
Insikten att vi återigen ska ut och flyga imorrn, och sedan göra det igen på söndag, skickar en rännil av ilande olust genom mellangärdet med jämna mellanrum.
Then again:
Ikväll och på lördag och – kanske – på måndag kommer jag få känna det jag alltid känner precis innan verkligt stora slutspelsmatcher börjar och ingen känsla i universum är mer berusande.
Så utan tvekan: It’s worth it – som inget annat jag känner till är worth it.
• • •
Det står, som bekant, 2-2 i matchserien, så inget avgörs definitivt i denna femte rond.
Men som coach Maurice konstaterar under ännu en av sina enmansshower till presskonferenser:
– Om 48 kommer det ena av de här fantastiska lagen spela en elimination-match. Därför kommer desperationen gå genom taket ikväll. Game 5, 6 7…oh. Det är allvar nu.
Indeed.
Vi befinner oss i The Purgatory – vestibulen utanför helvetet – och ingen nåd finns att få längre.
• • •
Det är inte bara jag och de som mailar mig som vill se mer av Bröderna Lejonhjärta i fortsättningen.
På ettan i NY Post idag har de arrangerat så en Rangers-supporter står böjd över en stjärnkikare och spanar efter Zibanejad, Kreider och Panarin.

Aj…
”Men har Mika psyket som behövs nu”, frågar de som mailar.
Ja, det tror jag ändå.
Han är en mycket vänlig och mjuk och eftertänksam man, men hockeyspelare kommer inte så långt som han gjort utan en vild eld i bröstet och den har vällt ut genom systemet förr – som i JVM-finalen 2012, till exempel.
Nu är dock tiden att visa att den fortfarande pyr med full kraft.
• • •
Eventuella resor till Dallas framöver ser ut att kunna bli…intressanta.
De har ”severe thunderstorms”, tornados och röda varningar i Texas-metropolen vareviga dag och de kollegor som just nu försöker ta sig dit från Edmonton sitter åter utspridda på flygplatser över hela kontinenten och väntar på att försenade flighter ska ställas in.
Det är nästan så en flygrädd börjar hålla på Oilers bara därför…
• • •
Apropå NY Post såg ettan ut så här för exakt tio år sedan idag (blir jag påmind om av Facebook)

Det var då Dominic Moore gjorde enda målet i Game 6 i 2014 års conf-drama på Garden och skickade Henke Lundqvist & co till Stanley Cup-final.
Ett jubileum värt att fira för Rangers, kan man tycka.
• • •
Tingsryds man i Stanley Cup-slutspelet såg jag aldrig till under vistelsen i Florida, så jag har inte hunnit fråga om hur det gick till när han räddade givet baklängesmål i Game 2 med…ja, röven.
Nu möter han upp efter morgonskejten och förklarar att det var tack vare frossandet på dopparedan i december han lyckades med den bedriften.
– Jag kände väl att jag kom lite på mellanhand i den situationen, så jag fick sätta ut rumpan. Det var tur att man käkade lite skinka i julas, säger han med ett brett leende.
Haha , det är ju hela slutspelets kommentar – efter ”Stop fucking crying, bro” och Tkachuks Kreider-dräpare om munskyddet.
• • •
Det var också i sjätte konferensfinalen 29 maj King Henrik gjorde NHL-karriärens mest klassiska räddning.

Storken behöver förmodligen utföra akrobatiska konstnummer på samma nivå om Reino Reinhart och Barky och Vera Från Hagen och Chucky ska kunna hindras från att smacka in fler puckar.
• • •
Om det nu är så att det räcker med att äta mycket julskinka och därigenom få ett stort arsel skulle även jag kunna bidra i mäktiga slutspelsdraman.
Fast jag misstänker att det behövs fler kvalifikationer än så för att Paul Maurice ska tacka ja till mitt erbjudande.
• • •
Rangers ändrar i laguppställningen igen, att döma av rapporterna från deras skate uppe i Tarrytown-skogen.
Chytil knös in i Mika-kedjan igen – och gamlingen Wheeler petas direkt efter sin comeback.
Detta dribblande med manskapet är antagligen nödvändigt, men det genererar inte direkt a ton of tillförsikt.
• • •
När jag under eftermiddagen kommer in på den stora herrmuggen utanför pressrummet för att knyta på mig slipsen sitter en ordningsvakt – tidig på jobbet, vad jag förstår – i ett av båsen och spelar upp gamla Donald Trump-tal på hög volym.
För sig själv.
Oaktat vad man tycker om den beramade ex-presidenten är det nåt creepy över den fikapaus-sysslan, det känns som att han planerar någon form av manifestation och jag lyckas få till en anständig knut först efter tre försök.
• • •
Nu är finalschemat helt spikat – oavsett vad som händer i de två konferensfinalerna.
Så här blir det.

Game 1: Lördag 8 juni
Game 2: Måndag 10 juni
Game 3: Torsdag 13 juni
Game 4: Lördag 15 juni
Game 5: Tisdag 18 juni
Game 6: Fredag 21 juni
Game 7: Måndag 24 juni

Samtliga matcher börjar 02.00 amerikansk östkusttid – alltså 02.00 i Sverige.
Och blir det sju matcher får jag fira min födelsedag on the road igen…
• • •
Jo, jag noterar att vänliga själar manar mig att ta sovmorgon och skippa katternas förmiddagslek på Garden.
Det hade kanske varit klokt och mer i linje med Doctor S rekommendationer, men under en konferensfinal…man får inte rätt feeling i sitt redan upphetsade blod om man inte är på plats redan under förberedelserna.
Så jag sitter på läktarna och ser när gästerna från solen genomför ett högljutt – det slås mycket med klubbor i sarg – och intensivt pass.

• • •
Nu var det på tok för länge sedan ni fick en uppdaterad version av svenska poängligan att begrunda – så här kommer den.

SVENSKA POÄNGLIGAN I STANLEY CUP-SLUTSPELET

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 14 poäng (3+11)
2. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
3. Gustav Forsling, Florida Panthers – 10 poäng (3+7)
4. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 7 poäng (4+3)
5. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
7. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
8. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
9. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 4 poäng (2+2)
10. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
11 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 4 poäng (1+3)
13. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)
16. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 2 poäng (1+1)
19. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
20. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
21. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)
*Utslagen
Mika får verkligen trycka till på pedalerna, annars har Fiskaren från Östergötland snart kommit ikapp.
• • •
Oj, nu när juryn nere på södra Manhattan funnit The Donald ”guilty” på samtliga 34 åtalspunkter gissar jag att det är bäst att hålla sig från ordningsvakten med ljudupptagningarna i mobilen.
Det kan, misstänker jag, överhuvudtaget bli en aningen stökig kväll i Förenta Staterna…
• • •
Vera Från Hagen får en puck i ansiktet under morgonskejten och hastar blödande av isen.
– Men det är ingen fara med honom. Ett par stygn var allt som behövdes, meddelar Maurice.
Imponerande med tanke på att han är byggd som, och har framtoningen hos, en revisor.
Det är inte jag som säger det, det är Maurice himself. Han menar att Vera inte har muskler som en normal hockeyspelare, framförallt inte kring vaderna.
Hockey kan han dock spela, revisorn – och göra mål.
• • •
Storfinken, ni vet storebror Ola, tror att Rangers förlorar ikväll.
– Men sen vinner de två raka, messar han.
Det är en originell ”take”.
Själv tror jag att de är smoked om de förlorar ikväll – och om de vinner tror jag ännu mer på en Game 7 på måndag.
Fast ni ska förmodligen lyssna på Ola, under de snart 57 år vi kamperat ihop är det i princip alltid han som haft rätt.
• • •
NY Post har till och med skickat hit allmänne sportkrönikören Mike Vaccaro ikväll.
Han skriver vanligtvis – helt briljant – om basket och baseboll och amerikansk fotboll och golf, men för tillfället regerar hockey i världens huvudstad, så the big guns laddas även i media.
Att han överhuvudtaget kan ta sig hit – och göra mig starstruck; jag råkar vara stort fan – är ett under ty förra året tvingades han amputera ena benet.
Läs denna otroliga, inspirerande story om hans väg tillbaka, ifall ni inte gjort det.
• • •
Steve Kozari och Dan O’Rourke dömer Game 5 och det här kanske jag kommer få äta upp, men det gläder mig för av de kvarvarande zebrorna är de bäst.
• • •
Bjurfinkens outfit ikväll består av lila skjorta och svart i övrigt.

Så får man hockeygudarna att servera oförglömliga ögonblick.
• • •
Det verkar vara illa ställt med Chris Tanev och jag säger det igen: Om han inte kan spela mer ökar Oilers chanser att avancera ganska avsevärt.
• • •
Någon Mattias Ekholm är han ju inte, men OEL har sett till att odla ett slutspelsskägg han borde vara nöjd med.
– Nja, ler han, nöjd vet jag inte om man kan säga att jag är. Men det börjar i alla fall bli långt.
• • •
Sam Rosen är tillbaka i radiohytten också, efter sin lilla health scare.
Prisa Gud – och leta rätt på MSG:s radiosändning på nätet, så ni slipper ESPN:s zombie-show.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika (vi får väl önska honom det när New York-pressen letar efter honom med stjärnkikare…) och OEL.
• • •
Det är torsdag kväll och hyggligt svalt där ute och Gris-Olle har laddat sedan tidiga eftermiddagen, så yeah:
Ett herrans råmande liv kommer det bli under största matchen på Garden på två år.
• • •
Kvällens låt: Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York.
• • •
En och en halv timme innan puckdrop står Matthew Tkachuk i båset, i träningskläder, och bara stirrar på isen.
Som om han visualiserar vad som ska komma hända i manegen under kvällen.
Det ser mäktigt ut.
• • •
En debatt, anförd av den gode Pierre LeBrun, rasar om att grundserien borde starta i september och slutspelet avslutas betydligt tidigare.
31 maj, vill han se som sista tänkbara datum för en final.
Inte mig emot
Tänk om det var imorrn bucklan, som allra senast, delades ut – och sedan låg hela sommaren öppen.
Make it happen, Gary och fisiga TV-bolag.
• • •
Nåt riktigt nasty händer ikväll, det känner jag på mig.
• • •
Tänk bara hur många fler som med tidigarelagt Stanley Cup-rally som skulle få frågan ”Du, VM, har du hunnit tänka på det?”…
• • •
OK, här har vi det.
Vägskälet i den östra konferensfinalen 2024.
Den som vinner ikväll skaffar sig slagläge och har ena foten inne i Stanley Cup-slutspelet.
Det är så stort att jag knappt kan sitta still.
Låt drakarna spruta sin eld.