Dubbeldynamit i vårnatten

För att citera Daft Punk:
One more time, we’re gonna celebrate.
Oh yeah, alright, don’t stop the dancing
One more time, we’re gonna celebrate
Oh yeah, alright, don’t stop the dancing
Ty nu är det min själ tätt mellan jackpot-vinsterna för oss som ser big drama on the high seas under vårarnas Battle of Stanley Cup i Nordamerika som marängen, vispgrädden och vaniljkrämen här i livet.
Igår hade vi den största matchen i de raka puckarnas Toronto på decennier och i morgon väntar en kolossal Game 7 i Boston.
Däremellan – ikväll – har vi dubbel elimination-dynamit laddad i tablån. Canucks kan slå ut Predators i Nashville och Stars kan sänka regerande mästarna i Fabulous Las Vegas – eller så tvingar även Predators och Stars fram Game 7-monster till matcher i Vancouver respektive Dallas på söndag kväll.
Att få uppleva en sådan svit insprängd i slutet av en överlag magisk vecka känns verkligen som att få träffa Gud himself.
Så, well, ni får ju göra som ni vill, men jag knyter på mig de vita Nile Rodgers-pjucksen, vaggar ut på dansgolvet och börjar rulla mina stela gamla höfter till fransoserna Thomas Bangalters och Guy-Manuel de Homem-Christos livsbejakande kärleksförklaring visavi euforin och ruset.

• • •
I övrigt har jag nog inte så jättemycket att komma med i detta intro, faktiskt – för idag bestämde jag mig för att jag i mitt alltjämt halvrisiga, men kanske något förbättrade, tillstånd behövde ha några helt avkopplande timmar, utan att försätta mig själv i det rätt utmattande tillstånd av hundraprocentig koncentration den här verksamheten kräver.
Så jag gick bara ut och gjorde några ärenden och åt en långlunch och köpte en fin flaska bourbon (Shhh…säg inget till doktorn!) och utmanade ödet med en latte på kvarterets finaste uteservering och tänkte bara på annat – till exempel hur snygga nästa alla som gick förbi på trottoaren var.
Först för två timmar sedan kom jag hem igen och tog tag i detta och ni kanske tycker dert känns B men jag behövde verkligen den sortens eftermiddag, särskilt som morgondagen tornar upp sig som 2024 års hittills mest omistliga happening, så ni får ha överseende.
• • •
Under de två första samlingarna i Jamboree-ladan på Lower Broadway i Nashville kulminerade folkfesterna som bekant aldrig i den extas som alla närvarande drömde om.
Men världens röjigaste hillbillies kommer inte på tanken att ge upp, de känner sig helt förvissade om att Predators aldrig förlorar tre hemmamatcher i rad och utgår från att de om några timmar får slå boots-klackarna i Tootsies-parketten till en jublande segerdans i honky tonk-takt.
Och jag delar nog deras optimism. Canucks har varit svårhanterliga i de fem inledande matcherna, eftersom de gnetar så oerhört och inte tar några risker alls, men de snöt sig själva rakt i näven när de gav sina motståndare den här chansen att återvända hem.
Som sagt, tre raka förluster i Bridgestone – det ska inte vara möjligt.
Masen Med Mustaschen kommer sätta två och utlösa en lyckans riot på den där omhuldade gatstumpen där partyt aldrig slutar.
• • •
Det finns mycket att ifrågasätta i NHL, men inget retar mig mer än de ansvariga bossarnas själlösa och onödiga brådska att få slutspelet överstökat så snabbt som möjligt.
Nu blir det precis som jag befarade: De vevar igång andrarundan med Rangers och Hurricanes första match på Garden redan på söndag – fast de sista matcherna i första omgången kanske inte spelats ännu.
Så risigt.
Kan vi inte få ett ögonblick att andas, att återhämta oss och ladda om emotionellt för fortsättningen?
Nä.
• • •
De gyllene riddarna tror jag får svårare att förhindra en handshake i T-dojjan i kvällens sena showstopper.
De svär på att de är ”vinnare” och har rett ut såna här situationer tidigare, men – nja.
Stone och Eichel och Marchessault och Wild Bill och de andra saknar fjolårets swagger och obevekliga alla-för-en-attityd, samtidigt som Stars i de senaste matcher uppträtt som om en av de Kategori 5-twisters som ibland kommer svepande över slätterna utanför Big D.
Wonderkid Wyatt Johnston avgör igen, det är mitt tips.
• • •
Det är nästan som om Kanada skickar en ny variant av Young Guns-laget från World Cup 2016 till VM i Tjeckien.
Connor Bedard, Macklin Celebrini, Adam Fantilli, Dawson Mercer, Owen Power, Dylan Guenther, Bowen Byram…holy hell.
Det kommer vissla lika mycket runt öronen på Erik och Victor som när McDavid, Matthews och de andra kom flygande i Scotiabank Arena för åtta år sedan.
• • •
I sin läckra bar på ranchen i västra Florida sitter vår sidekick The CEO of Everything och spinner vidare på Rod Stewart-temat från förra helgen – och plötsligt kommer de här förslagen på gånger vi borde kunna använda en sån här gång.

”Tonight’s the night” men den kanske du får spara tills imorgon.?

”Oh God I wish I was home tonight” – inga roliga lador att spela i som bortalag.

Jag tackar ödmjukast för denna kreativa insats!
• • •
Men USA:s VM-lag ser ju ännu starkare ut, med namn som Johnny Hockey, Dylan Larkin, Cole Caufield, Matt Boldy, Trevor Zegras, Brady Tkachuk, Zach Werenski, Seth Jones, Joel Farabee med flera.
Räkna kallt med att få höra ”Star-Spangled Banner” några gånger.
• • •
”Nästa runda tycker jag vi kör Dylan-tema”, skriver The CEO också.
Åh, I’m all in Lakewood Ranch-traktens egen Mister Tamburine Man.
• • •
Kvällens blågula målskyttar: Filip F, Gustav N och William K (någon gång måste det väl lossna).
• • •
Kvällens gladaste nyhet är förstås att HEK fått ordning på sin inloggning och kan vara med oss denna gyllene afton.
Nu är det upp till LAGET att välkomna honom tillbaka på rätt sätt.
• • •
Kvällens låt: Sylvesters ”You Make Me Feel (Mighty Real)”.
Det är disco som gäller.
• • •
Vanessas beskrivning av Toronto-fansen utser jag härmed till roligaste kommentaren i spåret under hela slutspelet.
• • •
Då så.
Nu är det dags att osäkra dubbeldynamiten i vårkvällen och skråla med i de lyckliga raderna ännu en gång:
One more time, we’re gonna celebrate…