Game 7, baby

The stuff that dreams are made of…
Det är det som glittrar på Bostons kvällshimmel denna saliga majlördag, likt stjärnstoftet en god fe strör omkring sig i en förtrollad saga.
För vi har lämnat verkligheten nu. Vardagen är upplöst. Inget av det som betyder något i vanliga fall existerar längre.
Kvar i livet, i några magiska timmar, finns bara drömmarnas skådespel.
Game 7.
Detta Stanley Cup-rysarnas yttersta avgörande, när allt de unga männen indragna i den ultimata hockeystriden blöder och plågas och offrar allt för drivs till sin yttersta spets, utgör verkligen en helt egen dimension – en egen rymd bortom den bekanta styrd av förnuft och naturlagar.
Det skalar bort allt oväsentligt och sätter fullständigt fokus på det enda viktiga – som den blå gaslågan i svetsarens brännare.
När slaget är över, när krutrök tjockare än morgondimman i Misty Mountains lagt sig, har Game 7 fött legender, förlöst hjältar, frätt in minnen för livet i det kollektiva medvetandet och ja – infriat livslånga drömmar.
Det är ett år sedan vi senast fick ta del av denna nåd, men när Bruins och Maple Leafs alldeles strax radar upp sig längs den sista frontlinjen i TD Garden på Legends Way i North End är sanningens svindlande ögonblick här igen.
Årets största stund?
Alla kategorier – det råder ingen som som helst tvekan.
Världen har ju i ett slag blivit en annan.
Och bloggen befinner sig mitt i glittret från den goda fens glitter, storögd och hänförd och vimmelkantig av lycka över att ha en stol på den spatiösa pressläktaren i nordöstra USA:s maffigaste ispalats.
Alla med mätbar puls sluter upp i kommentatorsspåret, utgår jag kallt från.
Just denna andakt kan går inte att missa, det finns inga hållbara ursäkter eller alibin.
Den är ju gjord av stoffet som kreerar drömmar…
• • •
”Train, train, comin’ ’round, ’round the bend”, satt jag som en annan Elvis och nynnade för mig själv när Amtraks Acela 2248 i förmiddags stävade upp från tunnlarna under East River, ut i Bronx, för vidare färd upp genom New England, förbi Stamford och New Haven och betagande Providence, Rhode Island.
Utanför lyste en mild sol genom diset hela vägen norrut och i bröstkorgen slog det gamla tigerhjärtat gladare än på länge.
Att det gått snabbare att flyga må vara sant, men so what. Då hade jag inget sett och inget känt och absolut inte nynnat på nåt annat än min egen oro.
Civiliserade människor tar tåget till Game 7, så är det bara.
• • •
Game 7 har förstås en annan sida också. Mörkare. Mer Olycksbådande. Näst intill barbarisk.
För denna besvärjelse till all-or-in-match slår ju samtidigt sönder drömmar, krossar hjärtan och kan bli en ond vålnad som följer förlorarna resten av livet.
De som kommer så här långt, som kramar alla safter ur sig själv för att nå den slutgiltiga striden och kan känna triumfens sötma i gommen, bara för att sedan berövas hela potten, kommer i allmänhet aldrig över det.
Men på något annat sätt kan det inte vara.
Den ultimata lyckan förutsätter den parallella motsatsen. Utan mörker, inget ljus. Alla mynt måste ovillkorligen har två sidor.
Fucking deal with it, som den samtida Lill-Nyllet antagligen skulle sagt.
• • •
Leafs gjorde vad de kunde för att dribbla bort korten för närvarande vittnen under skejten i morse.
Alla – inklusive Auston Matthews – hade likadana tröjor, inga ”line rushes” genomfördes och den kortfattade samlingen slutade med att hela truppen lämnade isen samtidigt.
”Kanske Auston spelar ändå”, flämtade det influgna pressuppbådet från norr.
Men att döma av Sheldon Keefes kommentarer 20 minuter senare missar superstjärnan sin tredje match på raken.
Fint har det ju hittills gått ändå, mot alla odds, men er bofink insisterar:

Att tvingas upp i en mara som den här utan sin allra bäste är som att genomföra femmilen i Holmenkollen med en stav.
• • •
Now, jag fick inte lika mycket färdigställt i detta intro under tågresan som jag hade föreställt mig, för på sätet mitt emot satt en mycket pratglad gammal skattejurist från Rhode Island.
Han hör till de trevligare och mer fascinerande tillfälliga bekantskaper jag haft nöjet att få tillbringa några timmar med på amerikansk mark – aldrig har jag fått veta så mycket jag inte visste om New England, ostron, U-båtar och livet i Hong-Kong – men ändå.
Blir detta en kortare blänkare än förväntat kan ni skylla på den lokala juridiken i Providence.
• • •
Bruins Game 7-historia i TD Garden är ingalunda stöpt enkom i solsken, det vet jag av egen erfarenhet.
Jag var här när PK Subbans Montreal chockade dem med en 3-1-seger i andrarundan 2014 och jag var, framförallt, här när de förlorade finalen mot Blues 2019.
Dessutom satt jag klistrad vid tv:n när Flyers-fullbordade sin comeback från 0-3-underläge – i serien såväl som i matchen – 2010 och ingen glömmer förstås vad som hände för precis ett år sedan, mot katterna från Sunrise.
The silver lining är att björnarna ändå brukar vinna dessa draman mot just Maple Leafs – en klubb solen lyst ännu mindre på i 57 långa år.
Men man vet aldrig.
Heartbreak är för evigt en del av berättelsen om idrott i Boston.
• • •
Han hade varit i Sverige också, skattejuristen, vid ett flertal tillfällen.
– Ni har otroligt vackra kvinnor, sa han.
Inte sedan Paul Revere startade amerikanska revolutionen har sannare ord ringt ut i New England-grönskan.
• • •
I Matthews frånvaro är det Lill-Nyllet som får köra loket åt Leafs och för några år sedan hade jag förstått om fansen rynkat pannorna i oro över ett sådant faktum.
Då var han fortfarande en något sorglös beatnik som inte alltid gick att lita på när skärseldens flammor började bränna på allvar, men något har hänt med denne unge man senaste åren – och framförallt den här säsongen.
Nu fräser han ”Stop fucking crying, bro” åt lagkamrater och nu avgör han monstermatcher som den i Scotiabank Arena häromdagen helt på egen hand.
Däri ligger det blåvita hoppet.
• • •
Infernot mot Blues för fem år sedan återfinns givetvis på listan över mina största Game 7-upplevelser under de två decennierna i nordamerikansk exil, för då var det som sagt final och absolut inget i världen kan mäta sig med Game 7 i finalen.
Tre dagar innan hade Bruins skrällt meden 5-1-seger i St Louis i Game 6 och vi tog alla för givet att de skulle defilera hem segern här på Garden, men –  nä.
Även de övriga finalerna som avgjorts först efter sju matcher, den mellan Penguins och Red Wings 2008 och den mellan Canucks och Bruins 2011, när de rev Vancouver efter tidernas hemskaste förlust, sitter fastbrända i minnet på samma sätt.
Men det gör även min allra första, när Flyers Joffrey Lupul sänkte Capitals i Betongbunkern 08 – och den två år senare, när Canadiens, anförda av en sataniskt lysande Jaroslav Halak helt otippat hade samma succé i samma bunker. Det var då jag lärde känna Julia – så nervös att hon städade lägenheten varje gång det blev riktigt spännande – på allvar, så den är väldigt speciell.
Ett antal legendariska Henke Lundqvist Game 7-shower är tillika omöjliga att glömma, liksom Chicagos och Kings version 2014 – allmänt betraktad som en av de bästa NHL-matcher som någonsin spelats – och Washingtons mot Lightning i Tampa 2018.
Fast really:
Alla Game 7 skriver in sig i evigheten – och det kommer den vi ska se nu också göra.
• • •
I det svartgula hemmalägret är den stora frågan om de lyckats koka pasta på rätt temperatur ikväll.
Skyttekungen David Pastrnak har de senaste matcherna varit Bruins egen Elias Pettersson och inte fått ut någonting av sin mäktiga potential – och efter Game 6 blev han utpekad av Montgomery himself.
– Pasta måste steppa upp i sista matchen, hette.
Han vill garanterat inget hellre själv heller, men då kommer vi till min gamla käpphäst:
Sedan Leafs i Game 5 började spela riktig playoff-hockey har han blivit neutraliserad som saftbomberna i tredje ”Die Hard”-filmen och det är inte det lättaste att göra något åt, få klarar av att prestera utan syre, med hela kroppen slagen i kätting.
Andra björnar, såna ingen räknar med på samma sätt, måste vara redo avlasta honom.
• • •
Vy från ett hotellrum.

Japp, jag bor precis vid arenan och inget älskar jag mer, en massa hustle löser sig ju självt med det upplägget.
• • •
Det har här och där mullrats om att Linus från Lugnvik kommer ta över i Bruins kasse igen, men nope.
Swayman keeps swaying.
Och han verkar vara on a special mission – för att Leafs back in the day underlät att plocka honom i draften när de hade chansen.
– Det är just därför det kommer kännas så speciellt att slå dem i den här matchen, säger han helt kaxigt.
Ojvoj.
• • •
Det är lite kyligare i Boston Town än i New York – vi har trots allt tagit oss 34 mil närmare Nordpolen – men den som tror att Bruins-fansen dämpas i sin förväntan för att det blåser lite snålt runt knutarna vet inte vad det är för människor som bor i denna stad.
Redan när jag tre timmar innan puckdrop kommer trampande från hotellet är det alldeles tjockt i luften i hela North End – av hopp, av nervositet, av tro på att livet innan kvällen är över stegrar in i makalös extas.
Och på barerna tvärs över Causeway Street, på brittiskt präglade sidogator som Beverly, Haverhill och Canal ser det ut som att panoramafönstren håller på att sprängas, så många trängs överallt inne i ångorna.
Även om någon utan minsta kännedom om hockey och Stanley Cup gick förbi skulle vederbörande förstå att att något väldigt, väldigt stort står i begrepp att hända här.
• • •
Herr Tipsmästare Wiklund, skulle du alltså föredra att katterna får möta Bruins i nästa runda?
Det förvånar en gammal bofink.
• • •
Även fast man får bekräftelse av NHL i mailen vet man aldrig säkert hur det ska gå när man kommer ut i spenaten – om det verkligen ligger en ackreditering i security-entrén, om det verkligen finns en stol på pressläktaren och om man som utlänning verkligen får all access man behöver.
Boston var det länge sen jag besökte – den avslutande finalen 2019 kan ha varit min senaste live-match här – och Bruins har bytt ut all personal de senaste åren, så jag känner mig särskilt nervös just idag.
Men jo, allt har – hittills – gått som en dans .
Lyckan vet inga gränser, faktiskt.
• • •
18.27, precis innan publiken släpps in, spelar de Only Ones ”Another Girl, Another Planet” i TD Garden-PA:t.
Fem plus.
Den får bli kvällens låt.
• • •
Sena rykten gör gällande att Woll inte kan spela och ersätts av Samsonov igen – samt att Auston Matthews SKA spela.
Men nu får man ta alla obekräftade uppgifter med ett par grävskopor salt, Maple Leafs Nation är värre än en syjunta såna här kvällar.
• • •
Fler bilder från denna utflykt kommer, jag lovar – men antagligen först i The End-inlägget, för det svajar i wifit nu.
• • •
Lundin, jag tar uttrycket ”din vidrige fan” som en badge of honor, haha.
• • •
Boston är ju överhuvudtaget en tung favoritstad, I love hit here, men den här gången kommer jag inte ha mycket mer att berätta om än det som händer i och runt Garden, för det är en serious run jag genomför – ungefär som Rolling Stones när de gör spelningar i städer de inte har lust att sova i.
Redan tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget igen, för att ta mig hem till Rangers öppningsrond mot Hurricanes på en annan Garden.
Det är ett hårt jobb, men nån måste göra det.
• • •
Äter sen lunch i den provisoriska media-lounge Garden-personalen på sedvanligt sätt riggat i höjd med zamboni-entrén och jag tror aldrig jag sett det tidigare, men kocken har faktiskt lagt lök på laxen.
Hm.
Vad härnäst? Grädde på moset? Ugglor i mossen? Osande katt?
• • •
De har i skrivande stund inte anlänt ännu, men hela Torontos media-uppbåd sitter vid en bänkrad alldeles till höger om mig, inklusive Zeis – legendaren som åkte på en ruskig hjärtsmäll strax innan jul och gjort comeback först nu.
Honom kommer jag börja gråta när jag träffar igen, så ni vet.
• • •
Nu har har de första fansen börjat sippra in på läktarsektionerna och fantamme – de börjar gorma och skandera och föra liv på en gång.
Det kan bli världsrekord i helvetiskt liv de kommande timmarna.
• • •
Det är egentligen lite tidigt ännu, vi ska ju inte glömma att vi fortfarande befinner oss i förstarundan, men…äh..
Just denna redan oförglömliga lördag i Boston Town gör jag dock ett undantag, för det känns som vi står inför ett av årets mest omtumlande avgöranden – oavsett vad som händer sen.
Så jo – it’s Karin Boye time, redan nu

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Game 7, baby!