Late early på Broadway

När det blir sent tidigt….
Aldrig är det svårare i Stanley Cup-slutspelet än i de olycksbådande ögonblicken.
Det går så halsbrytande snabbt.
Ena dagen sjuder euforin i kroppen inför matcher som hör till de mest inspirerande de unga hockey-gladiatorerna någonsin spelat – nästa är de satta under obarmhärtig press och plötsligt har glädjen som nyss fick hela tillvaron att glittra förbytts i om inte ångest så i alla fall intensiv oro.
Just där befinner sig New York Rangers denna fredagkväll hemma på Manhattan, matchande nog marinerat i sommarens tryckande fukt för första gången i år.
De surfade alldeles nyss på en skummande våg av feelgood efter slutsegern mot Carolina och gick in i fortsättningen med hjärtan som dunkade lyckligt och självsäkert.
Nu står de öga mot öga med sin karma.
Ja, redan.
Den östra konferensfinalen har inte mer än hunnit starta, men Blåskjortorna måste obönhörligen vinna kvällens andra rond mot Florida Panthers.
Annars tvingas de flyga ner till The Sunshine State i 0-2-underläge i morgon och även om vi just konstaterat att borta är det nya hemma går inte det.
Inte mot en motståndare av den här kalibern, inte i det här infernaliska läget.
Det verkligt illavarslande för President’s Trophy-vinnarna är förstås att så lite i den inledande duellen tydde på att blott några strategiska korrigeringar skulle kunna leda till betydande förändringar av matchbilden.
Rangers kan absolut spela bättre, men kan de få katterna att spela sämre – och hindra dem från att stressa sönder, klogga igen, skära av och göra allting så otroligt jobbigt?
Den frågan hänger som ett svart moln över The Wooooorld’s Most Famous Arena redan under eftermiddagen.
Then agan:
Det blir per automatik bara svårare och svårare och svårare ju längre man tar sig i det oändliga äventyret och vill man vara med och leka måste man kunna hantera den ständigt stegrande svårighetsgraden och själv spela bättre och bättre och bättre – hela tiden.
Annars blir det sent tidigt och då kan ridån gå ner snabbt.
• • •
– Rempe, Rempe, Rempe…
Det går redan att höra hur Garden samlar sig till decenniets vrål när två meter jävelskap från Alberta älgar ut på isen för sitt första byte i konferensfinalen.
Nej, det är inte hundraprocentigt bekräftat att han verkligen spelar ikväll, Rangers var extremt hemlighetsfulla under sin skate i Tarrytown under förmiddagen och såg efter ett pass utan rush-lines till att alla gick av isen samtidigt, men trycket på Lavy att aktivera folkhjälten är enormt.
New York har inte varit mer enigt i ett enda krav sedan den allmänna opinionen tyckte det var dags att öppna barerna efter inledningsskedet av pandemin.
Larry Brooks i NY Post, Stephen Valiquette i MSG-studion, Henrik Lundqvist, Wayne Gretzky, folk som ringer in till radiokanalernas talkshows, fans på sociala medier, Sean Avery…alla SKRIKER efter Rempe.
För mig får de gärna bli bönhörda, hysterin och febern skänker definitivt en extra, kittlande dimension av underhållning och uppståndelse åt hela cirkusen – men samtidigt ruskar jag klentroget på min väderbitna gamla kloss.
Att se en drasut som inte hänger med i vändningarna mot snabba lag och därför inte kan användas mer än fem-sex minuter per match som Rangers frälsare i denna match-up…det vittnar om väldigt livlig fantasi.
• • •
Ja, Rangers höll alltså sin skate i Tarrytown, en timmes bilväg från Midtown, i förmiddags – medan Florida precis som i onsdags rumsterade på Garden.

Inget tycker media på språng i slutspelet mer illa om än det upplägget; vi vill ha båda lagen i samma hall om morgnarna, så vi kan utföra vårt jobb under någotsånär drägliga förhållanden.
I enlighet med gamla traditioner inledde hemmalaget visserligen sitt pass 10.30 och gästerna först en timme senare, men inte ens med Henke Lundqvists saltaste Ferrari – och just honom vid ratten – hinner man ta sig mellan Tarrytown och hörnet åttonde avenyn/33:e gatan på en halvtimme, allra minst en fredag.
Själv hängde jag med kattflocken inne i stan, för ut i spenaten har jag ingen lust att stäva så här stora dagar, men tyvärr innebär det att jag har mycket lite att berätta om hur det såg ut när Mika snörade av sig skridskorna, knöt en näve och svor på att göra sitt livs match…
• • •
Det var – som jag tror att jag berättat förr – min pappa som kallade skallen för ”klossen”.
– Använd klossen, morrade han genom sammanbitna tänder när vi gjorde matteläxor ihop och jag inte fattade de ekvationer som för honom var lika lätta att lösa som det var för mig att gäspa (vilket jag som tonåring förstås gjorde hela tiden…).
Det hjälpte inte. Min kloss var – och är – wired för bokstäver, men inte siffror och det betyder att det måste varit orkan när jag föddes för detta äpple landade flera mil från trädet.
Idag skulle my old my man – mattesnillet, timmermannen, trumslagaren, älgjägaren, körsångaren, hjälten – för övrigt ha fyllt 98 år.
Happy birthday, ber jag att få önska med denna bild – som visar att han inte bara hade skarpare kloss utan också aningen mer muskler i armarna…

• • •
Denna morgon tror jag att jag har OEL när han kommer trampande genom korridoren där vi står och väntar på att bli insläppta i helgedomen.
Men han bara säger ”god morgon, god morgon”, ler glatt – och försvinner ut i de inre regioner som är off limits för oss vanliga dödliga.
Men så lätt ska han ju inte tro att han kommer undan.
Jakten på smålänning är nu inledd.
• • •
Farsans råd går med fördel att rikta mot alla som just nu försöker kriga sig till Stanley Cup-finalen:
Använd klossen!
Då kommer allt att lösa sig.
• • •
Det är framförallt en situation i slutsekunderna i Game 1 som retat upp Rangers Nation och får alla att, med illa dold blodtörst, ryta Rempes namn.
Själv stod jag i hissen vid det laget, så jag såg aldrig att Niko Mikkola smashade in Chytil i sargen – men om jag gjort det tror jag inte jag reagerat nämnvärt.
Som Paul Maurice konstaterar under ännu en show till presskonferens.
– Killen hade pucken. Då blir man tacklad.
Likafullt:

Rempe’s coming…
• • •
Som av en händelse får jag just idag ett mail från Coral Springs Dental Center – tandvårdscentralen i Florida Panthers eget grannskap.
Någon kanske minns att jag under en vistelse där för några höstar sedan, när ett reportage om dåvarande katten Strålle skulle hamras ihop till NHL-bibeln, fick brutal tandvärk och var tvungen att söka akut vård.
Well, sedan dess kallas jag ett par gånger per år för ny kontroll och att det kommer ett mail just idag, när jag ska se det lokala hockeylaget igen, känns som ett omen.
• • •
Mikkola har för övrigt redan fått sitt straff.
Han kallas ”svensk” i i Brooksies spalt i Post idag.
Ouch…
• • •
Gus Forsling är som vanligt lugn som en östgötsk nyponbuske efter morgonskejten och konstaterar helt stillsamt att han tyckte att han och hans fellow katter såg till att Rangers ”inte fick så mycket” i onsdags och att de ska försöka fortsätta på samma sätt.
– Rangers kommer säkert göra en bättre match, men vi fokuserar bara på vårt, heter det.
Så talar vinnare.
• • •
Coral Springs Dental Center tänker jag dock undvika väldigt noga i fortsättningen, för den tandläkare som tog hand om mig där var en mycket barsk madame som rentav skällde om att jag inte kunde gå omkring med ett så anskrämligt garnityr.
– Använd klossen, sa hon inte men nästan.
Så, please, herren, ingen tandvärk under den Memorial Day-helgens Florida-tripp.
• • •
Apropå Finland och Sverige är jag under Barkovs och Lundells presskonferens efter skejten bra sugen på att fråga om de möjligen såg VM-kvarten igår.

Men så oförskämd kan man ju inte vara – och jag utgår från att herrarna Forsling, Ekman-Larsson och Stenlund redan terrat dem så det räcker.
• • •
Connor McDavid är sällan särskilt rolig, men får ett litet plus för gårdagens kommentar om att han avgjorde Game 1 mot Dallas först i andra OT-perioden istället för när han hade öppen kasse i första.
– Jag ber om ursäkt för att jag tvingade alla att vara uppe så länge…
Det var alright, Connor, vi gillar nattmangling och drama!
• • •
Medan fiskaren från Östergötland själv aldrig tutar i sitt eget horn – och blir närmast förlägen när Jimmy från SVT frågar hur det känns att ha blivit hot stuff även medialt – blåser Paul Maurice desto mer eftertryckligt i samma horn.
Här är ett rakt citat:
– He’s all of the things that everybody in this room would hope professional athletes are. Doesn’t come easy to him. Respects the chance he got because he had to work so damn hard for and did everything he could to get it.
Han säger också att han själv aldrig spelat på högsta nivå och därför inte kan fattar exakt hur bra ”Goostav” är, men att han anar när backarna i båset skrattar och skriker ”Så kan ingen annan göra” efter svenskens mest magnifika ingripanden.
Som här (ja, detta klipp är värt att reprisera:)

• • •
Det sägs här och där att Kaapo Kakko är den som blir scratchad om nu Rempe ska ta plats på scenen igen.
Då tänker jag ta mig för pannan.
Kakko gör inte mycket mål, nej, men det gör ingen annan i tredjekedjan heller – och ändå utför de att ovärderligt arbete där ute.
Come on, Lavy…
• • •
Mer från Paul Maurice-showen – apropå att rätt många i det eminenta Florida-laget har kontrakt som går ut efter den här säsongen, till exempel Sam Reinhart, Anton Lundell, Tarasenko, Kevin Stenlund, Montour, Nick Cousins, Anthony Stolarz och Tingsryds stolthet.
– I’ve got a bunch of these guys. I’ve got a hit list for you people. All the assholes in my room are up for contracts (brett leende).
Haha.
• • •
Det är, som sagt, fredagkväll och let me tell you – Gris-Olle är lysten.
Han kommer ställa till med ett fruktansvärt ståhej de kommande timmarna.
Och tänk om han rentav får uppleva ett hemmamål…
• • •
Svenska målskyttar under denna andra rond i den östra konferensfinalen 2024: Mika och Kevin Stenlund.
• • •
Simba Sjöberg har till sist tagit sig över havet, så nu kan Stanley Cup-slutspelet börja på riktigt.
Nypremiären på Garden inleds förstås med att han insett att han glömt något och får trampa tillbaka till hotellet.
Allt är sig likt igen.
• • •
Kvällens låt: Well, det är inte bara min pappas födelsedag utan även Bob Dylans (varmed man kan säga att båda mina fäder fyller år…). Så det får bli ”Positively 4th Street”.
• • •
Plötsligt slår det mig att detta faktiskt kan vara säsongens sista match på Garden.
Det vore väl lite…snöpligt, no?
• • •
Vänner på plats på Metlife Stadium igår kväll vittnar om att Stones var fantastiska.
Mm, men jag fick ju se Connor McDavid Show i Dallas…
• • •
Tack för påminnelsen om Memorial Day-etiketten, Art Vandeley.
Nu ska jag definitivt packa vita byxor inför morgondagens Florida-tripp.
Det var i Chicago 2010, under Blackhawks första resa mot finalen, jag bar såna i en bar på legendariska hotellet The Drake och ett par störiga typer kom fram och tjatade om att bara de som är gay bär vita brallor innan Memorial Day och ”är du gay eller?”. Jag svarade att de väl skita i det, för jag hade hunnit sänka några bourbon, och plötsligt hängde smockan i luften och jag fick fly ut i Chicago-kvällen.
Ah, minnen…
• • •
Ladies and gentleman – det är showtime i The Wooorld’s Most Famous Arena igen.
Hoppas alla som ska uppträda i manegen använder klossen.
Då kan det bli en klassisk sommarkväll i New York City.
Let’s go!

P.S Jag hade fler bilder på lager, men plötsligt gick inte de att ladda upp. Satans Wordpress…

Per Bjurman