Legacy och The Big vägskäl

I Robert DeNiros underskattade regidebut ”A Bronx Tale” säger busschauffören han spelar – ja, han regisserade sig själv, som jag i den här bloggen ungefär… – till sin unge son:
– The saddest thing in life is wasted talent.
Alltså:
Det sorgligaste här i livet är bortslösad talang.
Ibland ser jag Connor McDavid framför mig när jag tänker på de bevingade orden.
Vilket på ett sätt förstås är väldigt orättvist. Han har ju inte alls slösat bort sin gränslösa talang, han har tillvaratagit alla gåvor från gud och sett till att bli en av tidernas bästa hockeyspelare.
Men samtidigt:
Vad DeNiro vill att avkomman ska förstå när han försöker navigera sig genom den allt annat än enkla tillvaron i 50-talets Bronx är att den talang man eventuellt benådats med måste användas för The Greater Good, till nånting större än en själv, så att världen blir en bättre plats.
Också det kan man kanske argumentera för att McDavid redan gjort, genom att frälsa oss åskådare med skönheten och kittlingen i sina förbluffande konster på isen – match efter match efter match.
Fast ändå inte.
För att det verkligen ska betyda någonting, för att göra ett bestående avtryck i tiden, behöver hans snille leda till något mer än bara det egna självförverkligandet.
Ja, förr eller senare ska de otroliga färdigheter han besitter ovillkorligen mynna ut i Stanley Cup-triumf för hans lag och för hans stad och för hela goddamned världen.
Om det inte sker, om han aldrig vinner, kommer vi fortfarande minnas honom som en virtuos som spelade hockey som Jussi Björling sjöng, som Miles Davis spelade trumpet och som Edgar Allen Poe diktade.
Men det resulterade aldrig i en ”O, helga natt”, en ”Kind of Blue” eller en ”The Raven”.
Det, mina vänner, vore ett sorgligt slöseri med talang.
Han lär fortfarande ha ett decennium på sig, give or take, så panik behöver han inte känna ännu, men inte heller 27-åriga geniers karriärer pågår för evigt.
Så när chanser som den ikväll presenterar sig, när hans Edmonton Oilers befinner sig i en tydlig framåtrörelse som lag och kan slå ut LA Kings hemma i fullständigt nippriga Rogers Place och avancera in i slutspelets andrarunda, får han inte darra på avtryckarfingret.
Möjligheten måste utnyttjas – genom att den största stjärnan i arenan, on a mission from God för något mycket större än han själv, kramar ur sig allt han har.
Det är vad som står på spel såna här gånger.
Connor McDavids legacy
Sorgligt vore det i sanning om den bara förspilldes, säger jag härmed.
• • •
Jaha, plötsligt blev det maj – den ljuva månad som vi NHL-fanatiker knappt hinner notera eftersom det oändliga äventyr som alltid pågår denna tid på året tar över våra liv.
Men ändå.
Var hälsad, ljuva vårmarkör – även för oss trots allt en saliggörande kontrast till gråhetens, råkylans och hopplöshetens november och januari och februari.
I eftermiddags hann jag smita ut åtminstone en liten stund och satt en halvtimme i Bryant Park och tittade på myllret av uppspelta människor och insåg att skälet till att man blir rädd när man tror man drabbats av svår sjukdom är att själva vardagen är ett ovärderligt mirakel.
• • •
I Texas står västmakterna Dallas Stars och Vegas Golden Knights vid The Big Vägskäl.
Där hamnar man vid ställningen 2-2 i en serie a’ bäst av sju. Kriget kan inte avgöras, men den femte striden blir ofta utslagsgivande. Den bestämmer var uppgörelsen tar vägen och, för det mesta, vem som till sist slipper önska motståndarna lycka till i fortsättningen under handskakningen.
Hittills har bortalaget vunnit varje gång, men ikväll vetifan…det känns som att Stars verkligen hittat sitt modus operandi mot mästare som inte alls har samma stål i blicken som förra året.
Sedan är det väl inte omöjligt att Knights i så fall, i ren desperation, tar en hemmaseger på fredag och tvingar fram en Game 7.
Likafullt: Det känns som det är Dallas år i år.
• • •
Han tvekade inte ett ögonblick, vill jag påstå att jag kunde höra i Victor Hedmans röst i luren för några timmar sedan.
Så fort han lämnade isen i Sunrise i förrgår visste han att han skulle tacka ja till VM
Och nu kan man verkligen konstatera att Commendatore Hallam får lufta en femplus-trupp i Ostrava.
Faktiskt: De enda helt givna i en bäst-av-de-bästa-trupp som fortfarande slåss om Lord Stanleys juveler är Mika Zibanejad, William Nylander, Filip Forsberg, Elias Pettersson, Gustav Forsling, Hampus Lindholm, Adrian Kempe och William Karlsson (samt Gabe The Babe förstås, men det går ju inte).
Grattis där hemma, ni kommer verkligen få nånting att titta på de kommande vekorna.
• • •
Wyatt Johnston är, so far, Dallas svintidiga Conn Smythe-kandidat.
Den blott 20-årige gunslingern var ju fantastisk i de två matcherna i T-dojjan och som någon helt fyndigt konstaterade efter avgörandet i Game 3:
Han har inte åldern inne för att sitta vid maskinerna på stans kasinon (man måste ha fyllt 21 för att få gambla) men drog ändå en jackpot i Vegas.
Ha!
Det ska bli ett sant nöje att se honom komma tillbaka hem efter den succén.
• • •
Här är ett litet löfte:
Om Maple Leafs vinner imorrn, och jag slipper dramatiska bakslag, försöker jag skaffa ackreditering till Game 7 i TD Garden på lördag och åker norrut.
Det kan ju bli en av de stora klassikerna.
Hoppas, hoppas.
• • •
Andra Conn Smythe-kandidater redan i förstarundan: Cale Makar, Connor McDavid, Vincent Trocheck, Matthew Tkachuk, Brad Marchand.
Har ni fler förslag?
• • •
Det var en stor besvikelse att höra Jon Cooper, som alltid framstått som en klok och belevad människa, avlossa en gubbig liknelse om att målvakterna ”lika gärna kan bära kjolar” om man inte får utmana dem alls.
Nu har han bett om ursäkt och gott så, men det är för deprimerande att hockeykulturen aldrig helt kan frigöra sig från pappskalle-normer som röktes ur resten av samhället redan för ett halvt sekel sedan.
De som inte lever upp till fyrkantiga ideal om hur hockeykrigare ska vara och se ut och uppföra sig är alltid ”kärringar”, ”fröknar”, ”Thelma & Louise” och ”systrar” – eller bär kjol.
Come on, era nötter. Det är 2024 nu.
• • •
Quinn Hughes, Cale Makar och Roman Josi heter herrarna som får komma till The Sphere i Vegas i sommar och representera de bästa backarna i ligan.
Jag har absolut inga invändningar, även om jag hoppades på en liten Hedman-skräll.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Nils Lundqvist, Mattias Ekholm och Carl Grundström.
• • •
Igår snöade det i Edmonton – och idag hade de en smärre jordbävning i södra Kalifornien.
Det känns som dåliga omen för LA Kings, bägge två.
• • •
Kvällens låt: Arcade Fire – Month of May.
• • •
Matchen i Dallas börjar redan 18.30 lokal tid och någon tror kanske att det beror på att det är helgdag, men let me tell you – är det någonstans de inte firar socialistiska högtider är det i Texas.
Allt handlar om att tv-bolagen, i det här fallet ESPN, vill ha det så, för att kvällens två matcher inte ska krocka.
Money talks and bullshit walks, som väl ingen sa i de stora demonstrationstågen idag…
• • •
I Bryant Park – belägen strax väster om Grand Central, en underbar oas för oss som huserar i Midtown – såg jag en snubbe i Devils-jersey och det var nästan så jag ryckte till:
Just ja…lagen som inte gick till slutspel…redan en och en halv vecka in i slutspelet känns det som att de inte ens existerar.
Erkänn själv, det känns konstigt att tänka på Calgary Flames och Minnesota Wild och Columbus Blue Jackets.
• • •
LA Kings kommer, såklart, attackera besinningslöst i den sena showen, det är ju klockrent do-or-die-läge för dem, och nyckeln är att sätta Alberta-bohemerna under press direkt.
Tyvärr, för gästerna, visade det sig ju i Game 4 att Oiler under Knoblauch lärt sig att försvara på rena Barry Trotz-viset, så…ja, good luck.
• • •
Jon Cooper, by the way, kan han månne vara på väg bort från Tampa efter tolv säsonger?
Det ska jag pressa Ekeliw om när vi spelar in podd imorrn.
• • •
Ok, det är Showtime – igen.
Pojkar – ge oss nya ögonblick vi aldrig glömmer, det är ju egentligen det enda vi begär.