Med de som har DET down south

Bilden börjar klarna.
2024 års Stanley Cup-slutspel har pågått i närapå tre veckor och med alldeles så lite intuition går det att ana vilka av de kvarvarande åtta lagen som har DET.
Och vad är DET?
Inte helt klarlagt, faktiskt – men fråga Teemu Selänne.
För några år sedan blev han av en kär finsk kollega tillfrågad om han trodde att laget han spelade för – vi kan kalla det Anaheim – hade en bra chans att vinna Stanley Cup.
The Finnish Flash grimaserade och svarade.
– Off the record…nä. Vi har inte DET. 2007 hade vi verkligen DET. Men nu? Nej.
Han fördjupade sig sedan inte mer i vad han menade, men man fattar ju – utan att nödvändigtvis ha orden för att beskriva fenomenet.
Om jag ändå försökte förklara skulle jag säga att det, helt rudimentärt, handlar om en känsla som slagit rot i gruppen. En stämning som varenda spelare, coach, materialare, massör och PR-person vilar i. En tro alla delar, på allvar, om att ingenting alls är omöjligt. En sammanhållning vanligtvis förbehållen familjer, rockband på väg att erövra världen och MC-klubbar.
Ur denna denna gemenskap, denna kollektiva feelgood-trans, växer någonting ostoppbart. Lagen med DET inte bara vinner. De vinner även när de egentligen inte borde vinna, de vinner alltid förlängningar och de vinner ofta på grund av något som ser ut som tur, eftersom den som VET att den har högre makter på sin sida också har det.
Vi såg det, som aldrig förr, hos Florida Panthers ifjol – och, in the end, hos Vegas Golden Knights. Vi såg det hos Tampa Bay Lightning åren då de inte gick att slå de avgörande kvällarna, hos LA Kings när de var kackerlackor, hos Chicago anfört av Jonathan Toews och hos The Might Red Wings of Lidas and Zäta den oförglömliga våren 2008.
Nu sitter jag i den fuktiga värmen i Raleigh, under tidiga våren inbäddat i en grönska så prunkande att kända djungler i Sydamerika skulle bli avundsjuka, och försöker komma på en annan förklaring till att New York Rangers ser ut och agerar som de gör just nu.
Men det går inte.
De har DET.
Det har nog gått att se i spelarnas ögon ända sedan i höstas, när Peter Laviolette kom in och sådde nya potenta frön i verksamheten, men har eskalerat under senvintern och våren och blivit ett sant adelsmärke under inledningen av playoff.
I förrgår, hemma på Garden, borde de egentligen alls ha besegrat Carolina men gjorde det av ändå – av ungefär samma anledning som Noel Gallagher 1995 skrev ”Wonderwall” fast ingenting som hänt sedan dess indikerar att han i realiteten hade såna mästerverk i sig.
Därför är det inte heller omöjligt att Blushirts tar strypgrepp på sin formidabla motståndare i PNC Arena ikväll. Det borde inte kunna gå och jag skulle verkligen inte betta farmen på att det händer. Men chansen är antagligen större än vi alla föreställer oss.
Särskilt eftersom det är tveksamt om Hurricanes verkligen har DET. De har hört till de allra bästa lagen i ligan i flera år – ja, under hela Rod The Bod-eran – men inte nått önskade resultat i alla fall. Ofta hittar de tvärtom sätt att förlora de största matcherna, gärna med uddamålet. Som i New York för några dagar sedan – och som i den hemska serien mot Florida i fjolårets konferensfinal, om och om och om igen
Men kanske kan de utveckla DET nu, med en proven vinnare som Jake Guentzel i stallet?
They’d better.
För vi kan tala hur länge vi vill om spets och bredd, om powerplay-varianter och penalty kill-effektivitet, om heta målvakter och glödande skyttekungar som, om sluga coacher och aggressiv forechecking.
I slutändan är det laget med DET som vinner.
• • •
Ja, hallå från North Carolina – The Tarheel State, känd för BBQ, tobak, flygpionjärerna Wright Brothers, teodlingar, Michael Jordan, The outer banks, indierock från Chapel Hill, high-tech, tallskogar och Blue Ridge Highway.
Här befinner sig nu en bofink på gladare humör än på väldigt, väldigt länge.
Det finns mycket som är betagande med att följa ett Stanley Cup-slutspel, men inget slår detta.
Att ge sig ut on the road och hårdbevaka en dubbelmacka under första delen av en matchserie, hänga på morning skates och träningar, umgås med vänner och kollegor ute i samma ärende och helt och hållet gå upp i the task at hand.
Man får såna gånger en känsla av att tillhöra ett Travelin’ Band och kommer berusande nära the action, förnimmer dess puls och blir del av själva förloppet på ett helt annat sätt än på hemmaplan.
Dessutom förekommer det trevliga avslappningsövningar med ärrade festprissar när luckor öppnas i schemat.
Så yeah.
Lappsjuka no more – bara lycka.
• • •
Så även Sheldon Keefe har alltså ställts till arbetsmarknadens förfogande.
Det var ett väntat och korrekt beslut av the powers that be i Big Smoke, även om jag nu hyser stor respekt för denne sympatiske man.
Frågan är vem som ersätter.
Ryktet i the media scrum i Raleigh är att Leafs redan har självaste Joel Quenneville redo i kulisserna – och om Gary Bettman bara godkänner hans comeback tar han över.
Det vore…spännande.
Annars ska Craig Berube vara ett hett alternativ.
Kommentarer, blåvita hetsporrar?

• • •
Dansken har gjort sitt och ersätts av Pyotr Kochetkov mellan stolparna ikväll.
– Freddy har inte varit dålig, jag vill bara att han får vila lite, säger Rod The Bod under en presskonferens i de trånga environgerna i PNC Arena under förmiddagen.
Ah, snacka skit.
Han var medioker i New York och nu är det dags att han med ett namn som hämtat ur en roman om kosacker får testa att stoppa Mika och Brödmannen och Trocheck.
Kanske kan han bidra med…ja, ni vet…DET
• • •
Flygresan ner igår eftermiddag var, ifall någon sitter och hoppas på skräckhistorier, föredömligt uneventful.
Knappt en enda liten darrning registrerades i den lilla kärran och vi kom fram så snabbt att jag knappt hann läsa klart ett enda nytt kapitel i Colson Whiteheads förträffliga ”Crook Manifesto”.
Om det alltid var så skulle jag flyga hela tiden.
• • •
DET går också, inbillar jag mig i alla fall, att vädra när Rangers kör sitt morning skate-pass i dammiga gamla PNC under förmiddagen.
De tränar alltid hårt, det är ett av Laviolettes signum, men jag blir ändå lite tagen av intensiteten. Tre veckor in i playoff, en matchdag, brukar de som överhuvudtaget letar sig ut på isen bara känna sig för, ta några skär mellan blålinjerna, vispa iväg någon puck och försvinna ut i omklädningsrummet igen.
Men här satsar även veteraner som Kreider och Mika max i samtliga övningar.
Samtidigt är skrattsalvorna många, de glada tillropen frekventa och det allmänna tramsandet påtagligt – tills alla samlas i mittcirkeln och omfamnar varandra och säger något till varandra som ingen annan hör.

DET, man, DET!
• • •
Ja, Åsa, Keefe kommer säkert få nytt jobb i NHL – rätt så omgående.
Det skulle inte alls förvåna om Kyle Dubas i Pittsburgh sparkar Mike Sullivan och plockar in sin gamla favorit istället – och så går ”Sully” till Devils. Eller Kings. Eller Sharks. Eller Kraken. Eller Jets – om han inte har något emot arktisk kyla.
• • •
Canes har ingen skate alls, bara the black aces – alltså reserverna från AHL – är ute och bag-skejtar i någon halvtimme
Istället lommar valda spelare över till pressrummet och svarar på frågor de redan hört till leda senaste dygnen.
Här, till exempel, står den djupt religiösa Jaccob Slavin och upprepar att både powerplay och the penalty kill måste bli bättre.

”Men har ni DET”, hade jag bett att få veta om jag bara visste hur man formulerar den frågan på engelska.
• • •
Man vet fan att man har hamnat i rätt del av världen när man, med Dan och Shawn från NHL.com, kan äta lunch på sjapp som heter, och ser ut, så här.

Ännu en gång får jag be er att inte gola ner mig för my best friend the doctor, han skulle antagligen se till att jag blev inlagd om han visste att jag en vecka efter hans grundliga undersökning av min interiör fick kännedom om att jag satt med ”BBQ Pork Plate” och tillhörande ”sides” på en flottig restaurang i södern.
• • •
I Dallas kan det bli ”late early” för Stars om de inte replikerar i kvällens sena föreställning.
Jo, jag är medveten att de förlorade även de två inledande hemmamatcherna mot Vegas, men Colorado är just nu något helt annat än Vegas och att komma till Denver i 0-2-underläge GÅR bara inte.
Vet du varför?
Jo, för att om det är några som har DET är det i Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen, Cale Makar och deras polare.
• • •
25 år av slitage har satt sina spår i PNC Arena – belägen i en skogsdunge en bra bit från downtown, för att markpriserna där va överkomliga när den byggdes. Det är nog ligans mest kantstötta och trådslitna lada just nu – i möjlig konkurrens med betongbunkern i Washington, Keybank Center i Buffalo, Saddledome i Calgary och United Center i Chicago.
Och bortalagets omklädningsrum slår alla rekord i brist på utrymme.
Mitt vardagsrum i holken skulle kännas klaustrofobiskt – plus en massa annat obehagligt… – om 22 unga män i full hockeyutrustning satt där och trängdes, men det är ändå rymligare än det kyffe Rangers tillfälligt hysts in under denna utflykt.
Kläm in 40-50 reportrar och kameramän också och ni fattar: Man har bara tur om man inte blir inklämd i Barclay Goodrows bås, snubblar på något gammalt armbågsskydd och fastnar med näsan i ett svettigt pungskydd.
Under väntan på Mika denna förmiddag hamnar jag nästipp mot nästipp med en skäggig materialare som försöker navigera genom kaoset för att putsa visiret på alla hjälmar spelarna lagt ifrån sig.
– Rummet i Washington är också litet, suckar han, men ingenstans har vi en värre set-up än här. Man, it gets crowded.
En renovering, ni som sitter på pengarna i Raleigh, kan det vara något att tänka på?
It’s the fucking NHL, för att travestera Stuart Baxter.
• • •
Powerplay och penalty kill, penalty kill och powerplay, powerplay och penalty kill.
Ja, var redo – det talas bara undantagsvis om annat i korridorerna i PNC och det kommer vara lika i de tv-sändningar ni följer.
• • •
Apropå Ole Time Barbeque noterar jag att somliga i spåret hoppas på en ingående rapport från tailgate-partyt i den 27-gradiga värmen på jätte-parkeringen utanför PNC, men tyvärr blir det lite svårt.
Den tar fart på allvar först en och en halv timme innan puckdrop och då sitter jäktade Bofinken redan på pressläktaren och slutför detta intro.
Delar av The Bunch of Jerks har förvisso samlats, och fått fram såväl kylväskor som utegrillar, redan när jag och Dan och Shawn återvänder efter BBQ-lunch och pre game-nap (dom två…jag sover aldrig inför match) fast vid det laget kan man inte riktigt tala om monsterdrag…

• • •
Mika är sitt vanliga, exceptionellt lugna jag när han kommer ut från de inre gömmorna – alla omklädningsrum har såna också, dit vi oglamorösa verkligen inte har tillträde – och tränger sig fram i skrubben för att göra pre game-intervju.
När han får frågor om vad han tycker om att Canes byter målis höjer han lätt förvånat på ögonbrynen.
Det visar sig att den informationen gått stjärncentern förbi.
– Gör dom? Tja, det ändrar väl inte så mycket för oss. Vi brukar få scouting-rapport och det får vi väl nu också, säger han.
Men egentligen saknar det, förstår man, betydelse.
Nu handlar det ju bara om…exactly; DET!
• • •
Kvällens vy.

Här kommer det bli ett ruskigt liv de närmaste timmarna.
• • •
Adam Edström ingår i Rangers Black Aces-skvadron och är med under förmiddagspasset på PNC-isen, men nä – spelar gör han inte.
Rempe får chansen igen.
Hm.
– De är 22-1 med honom i laguppställningen, påpekar en vän.
Sure, och det har ju bara handlat om honom…
• • •
Det drar ihop sig till showtime här i Dixieland och ja, allt talar för att Hurricanes reducerar nu.
Idén att Rangers ska öppna slutspelet med sju raka vinster, varav tre mot denna suveräna motståndare, är orimlig.
Men vi får se.
En faktor vi uppehållit oss vid en del i detta intro kan vräka all logik över ända.
Ni vet vilken.
DET…