Ödets afton i North Carolina

Den brandgula skymningen faller långsamt söder om the Dixon-Mason Line och i en talldunge utanför Raleigh, North Carolina, skälver luften tät och tjock av hopp och förväntan och gruvlig ängslan.
För här ska öden denna nådens lördagkväll i maj 2024 danas och definieras.
New York Rangers, jänkarna från norr, står på tröskeln till historia. Om de vinner Game 4 i PNC Arena fullbordar de inte bara sin andra sweep på ett par veckor och seglar rakt in i konferensfinal-glory. De blir första laget sedan 1987 – när NHL införde bäst-av-sju-formatet i samtliga fyra omgångar – att öppna Stanley Cup-slutspelet med åtta raka segrar.
Carolina Hurricanes, sydstaternas försvarare i denna märkliga match-up, hotas samtidigt av förödmjukelse och vanära och en hel säsong störtad i gruset – i sin stolta hemmaborg. De kan bli svepta – i år igen – och Rod The Bod-era i så fall nå sin bittra slutpunkt.
Så ja, de här lagens levnadslott och legacy – själva testamentet – kommer skrivas de närmaste timmarna.
När så mycket står på spel, när förutsättningar för både nattsvart förtvivlan och ära förbehållen gudar bakas in i degen, väntar i allmänhet ögonblick som bränner sig in i det kollektiva minnet för evigt och tar formen av legender.
Det som redan sedan tidigare var ett sprakande fältslag lär följaktligen bli någonting ännu mer omvälvande nu, någonting epokgörande, då glödgad desperation och vild lidelse drivs till vettlöshetens yttersta gräns
Så medan solen sjunker ned bakom raden av taggiga talltoppar vid den förföriskt färglagda horisonten i väster – ta ett riktigt djupt andetag.
Ödets afton är här.
• • •
Som ni noterade blidde det ingen barblogg igår kväll och tur var nog det.
Inte för att vi precis satte bygden i gungning, men ett visst antal kalla Yuengling har en tendens att grumla omdömet och risken finns att alldeles för mycket blivit sagt om Sam Bennetts försök att skada Brad Marchand, Bruins ynka åtta skott på mål under de inledande 40 minuterna, Elvis brutna måltorka, målvakter som släpper in för enkla mål och resultatet av den digra majskonsumtionen i södern.
Så telefonen fick ligga kvar i fickan och det kommer den göra även fortsättningsvis.
Det var dock, kan jag meddela, en gyllene kväll som sköljde bort de sista resterna av lappsjukan och ersatte den med klassisk Stanley Cup-eufori.
• • •
Efter ännu en inställd morning skate lommar först Brady Skjei och sedan Martin Necas in i pressrummet i närheten av zamboni-entrén och de säger precis det man ska säga när man ramlat ner i idrottsvärldens djupaste hål:
– Vi tänker inte längre fram än ikväll. Vi ska bara försöka vinna en match.

Fast det är förstås inte riktigt sant. De kanske inte erkänner det ens för sig själva, men i djupet av sina hjärtan vet de och alla andra hemmaspelare att de fejsar en Mission Impossible.
Bara fyra av 210 möjliga gånger i Stanley Cup-historien – 1942, 1975, 2010 och 2014 – har lag som hamnat i 0-3-underläge lyckats vända och därtill finns i sanning en anledning.
Men för att lyckas i hockey – och väldigt många andra sammanhang i livet – måste man kunna ljuga för sig själv och suggerera fram en övertygelse om att det omöjliga faktiskt ändå är möjligt.
Eljest kan ju den som är nere för räkning – på rinken, i sjukhussängen, under skilsmässan eller vad du vill –  bara ge upp och lämna walk over.
Brady – på bilden – och hans vapenbröder kommer därför gå till storms som om de spelade en Game 7 snarare än en do-or-die-killer redan i fjärde ronden, var så säker.
• • •
När det först meddelades att vi hade bord på en polsk-tysk restaurang rynkade jag på boxarnäsan, för nä – ingen har nånsin förväxlat det tyska köket med det italienska eller franska. Eller, för den delen, det klassiska köket i södern.
Men J. Betski’s visade sig vara en liten slice of heaven och några av smårätterna som i strid ström bars fram till bordet – med exempelvis olika sorters kryddiga korvar, juicy räkpiroger och schnitzel – knockade Bjurre Bofink rakt upp och ner.
Skulle du ha vägarna förbi någon gång – do not miss!
• • •
Rangers har återigen full morning skate och vi slås alla ånyo av hur rasande hårt de kör.
Det har blivit ett annat adelsmärke hos dessa Lavys blårödvita legoknektar.
De gör ingenting halvhjärtat, lämnar inget åt slumpen, tar varje chans att förbättra och förhöja och pressa varandra till ännu större prestationer.
Där ur kommer antagligen också mycket av det vi i denna blogg kallar DET.
För som min coach-kompis Nicke Larionov – ni vet han som spelat flest matcher av alla i Leksand – svarar när jag testar mina DET-teorier på honom:
– Javisst, man måste hitta DET. Men det kommer från att det finns rollacceptens, att spelarna är motiverade i sina roller och att alla vill bidra med sina bästa JAG.
Se, jag är inte ute och cyklar hela tiden.
• • •
Slutet av matchen i Boston avnjöts sedan på en sportbar vägg i vägg med – och den sena därefter i den oväntat livliga hotellbaren – och hur mycket jag än älskar att hålla på och babbla i denna blogg går det ju inte att komma ifrån att det ibland är en sann blessing att bara luta sig tillbaka med en kall bira och goda vänner och se hockey som alla andra.

• • •
Filip Chytil deltog inte under Rangers skate idag, för han är enligt officiella bulletiner ”sjuk”.
Huruvida han spela ikväll återstår att se – om inte skickas Jonny Brodzinski in i skärselden, inte Rempire State Building.
Inte för att gå Alex Jones on your asses, men det känns lite…fishy. Tjecken gör alltså sensationell comeback efter att ha missat närapå ett halvår på grund av hjärnskakningssymton och två dygn senare drabbas han av Montezumas hämnd – i Raleigh.
Hm.
• • •
Det årliga klagomålet på människor som uppehåller sig i hotellkorridorer, och pratar och skrattar och stör andra, förs härmed till protokollet.
Gå in på era rum, för fan!
• • •
Det vi ska se nu kan alltså vara sista matchen Rod Brind’Amour coachar för Carolina Hurricanes – och även om de vinner, vilket jag har en väldigt stark känsla av att de gör, kan det vara sista i PNC Arena.
Som vi sett bland kommentarerna i denna blogg hoppas blåvita fans att han i så fall tar över Maple Leafs, men the word här nere är snarare att han går i pension om det inte blir en fortsättning med favoritklubben.
Rod The Bod lever inte, säger de som känner honom, för att coacha. Högsta prioriteten är att bo i denna trakt, med familjen och ta hand om en elvaårig son. Han gick igenom en uppslitande skilsmässa efter sitt första äktenskap, för att han försummade familjen för hockeyn, och tänker inte göra om samma misstag under den andra chans han fått. Pengar har den gamle hårdingen dessutom så det räcker – i runda slänger 35 miljoner dollar enligt Forbes.
Så håll inte andan, Leafs-vänner. Det finns, hur konstigt det än kan te sig, de som värderar andra saker högre än hockey.
• • •
Personligen tror jag förlusterna igår – och sättet de kom till på – beseglade både Bostons och Vancouvers öde.
De hade verkligen behövt de matcherna, men then again – det går inte att vinna när man (emellanåt) blir så grundligt tillplattad på hemmaplan.
• • •
Vem han startar i kassen i kväll vill Rod The Bod inte berätta – ”jag ändrar the mojo och låter er sweat it out”, flinar han åt lokalreportrarna – men allt tyder på att dansken gör comeback efter en match i båset.
Personligen tyckte jag ju att kosacken var bättre, men Andersen brukar å andra sidan står för sina mest lyckade insatser när han varit borta ett tag, så det kanske ändå är en bra idén.
• • •
Dallas Stars har varit NHL:s bästa bortalag hela säsongen och kommer min själ behöva vara det i Denver ikväll också.
När Bedard, med hemmaplansfördel, får styra matchningarna och kan använda MacKinnon och Rantanen och Nichuskin mot andra än Harley och Heiskanen kommer det bli åka av – så det sjunger om det.
• • •
Här har vi hetaste svensken i Stanley Cup-slutspelet 2024, djupt fokuserad på instruktioner inför ännu en Stanley Cup-övning på PNC-isen.

Ikväll drar han från ytterligare i blågula poängligan, det är vad jag tror.
• • •
Nu har jag till sist kommit på vem Emily Campbell är – alltså namnet jag felaktigt klistrade på Emily Kaplan förra helgen.
Den verkliga Emily Campbell jobbar på NHL-kontoret och hanterar ackrediteringar och hotellbokningar i samband med ligans stora event.
Igår öppnade ansökningarna för både Stanley Cup-finalen och draften, så jag skred till verket och insåg att, just ja, DÄR har vi den Emily.
End of mystery!
• • •
Henke Lundqvist slöt upp vid Szymon Szembergs sida under en svavelosande salva i TNT-studion igår – om målvakter som likt Stuart Skinner går ner på knä för tidigt.

Även om nu alla inte har den overkliga reaktionsförmåga ers majestät besatt under aktiva karriären har han förstås helt rätt.
Sluta bjud på mål i onödan, knäböjande pojkspolingar
• • •
Att det bara gått en vecka sedan vi bänkade oss i TD Garden för Game 7-killern mellan Bruins och Maple Leafs…
Det känns som en annan tidräkning, i en annan värld.
• • •
Ja, naturligtvis ska bloggen på final – givet att jag får fortsätta må bra, ta i trä – oavsett vilka som spelar. Och draften i The Sphere skulle jag inte missa för en Springsteen-spelning i holken, trots att inga svenskar alls lär gå i förstarundan.
• • •
Kolla Jonas, de har laddat med handdukar i PNC-ladan ikväll med.

Så ska det vara, för inget slutspel utan handduksviftande.
• • •
Om Rangers tänker fortsätta följa 1994-mallen får de stryk ikväll.
Även då inledde de med sju raka segrar, men i Game 4 mot Washington fick de spö och avgjorde kvartsfinalen på Garden först några dagar senare.
Systerklubben Knicks sviker inte på den punkten. De vann de två första matcherna i andrarundan mot Indiana på Manhattan och förlorade i Indianapolis igår – precis som mot Chicago Bulls för 30 år sedan.
There’s magic in the air, människor.
• • •
Det är ju i lördag, så idag har de fått lite bättre fjutt på tailgate-verksamheten på mega-parkeringen – redan ett par timmar innan matchstart.

Men Hamilton ser vi inte till.
Ni minns väl Hamilton, den livs levande griskultingen som tjänstgjorde som maskot åt Canes under några slutspel innan pandemin?
Man vill ju inte spekulera i om han är död och uppäten, men risken finns – och det skulle förklara vad som händer denna organisation om och om igen.
• • •
I Indianapolis har jag bara varit en gång – på Kenny Bräck-jobb – och kört förbi under ett antal roadtrips men jag trivdes väldigt bra i denna ur-amerikanska metropol och ber härmed att få addera den till listan över platser jag skulle vilja se på NHL-kartan framtiden.
Indiana Speed…det skulle bli ett grymt expansionslag.
• • •
Ikväll är det slips på för Bofinken – för första gången sedan förra lördagen.

De riktigt stora Stanley Cup-kvällarna kan inte genomlevas på annat sätt.
• • •
Vid tillfälle ska jag fördjupa mig mer i det onda blod som kokar i såna här serier när de pågått i tre-fyra ronder – hur de inblandade spelarna börjar hata sina motståndare för hur de ser ut och luktar och låter när de flåsar och stönar.
For now – låt oss bara konstatera att det förmodligen kommer bli fruktansvärt grinigt och fult där ute.
• • •
När jag checkar in för lätt middag i pressloungen innan matchstart tittar den unga tjejen som bockar av namnet på en lista glatt upp och utbrister på klockren stockholmska:
– Är du från Sverige? Vad kul. Det är jag med, min pappa jobbar här.
The Swedes – vi är överallt.
• • •
Blake Wheeler kommer inte bli spelklar på länge än, men han reser och tränar ändå med laget och i torsdags fick han delta i firandet av Panarins sudden-avgörande – fast på fel sida sargen.

Ett fantastiskt klipp, tycker jag.
• • •
Många kollegor har extremt tidiga flighter härifrån imorrn, så O-ordet använder man på egen risk på pressläktaren ikväll.
O-ordet?
Ja, ”Overtime” alltså.
För några sedan begick jag det misstaget under en finalmatch i Pittsburgh – ”Ikväll blir det trippel OT”, råkade jag förkunna – och blev sedan bannad kvällen lång. ”Fuck you, Per” fräste alla jag träffade.
Men själv flyger jag först efter lunch, så om ni inte skvallrar för kollegorna så ser jag gärna episkt drama av den sorten en gång till…
• • •
Ödet, mina vänner, ödet.
Nu kommer det att ta form och skrivas in i historieböckerna.
Låt det inte hända ut just dig som vittne.
Håll i hatten – här åker vi.

Per Bjurman