– If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price…
Ju längre den nordamerikanska vårens hockeylejon tar sig i de moderna gladiatorspel vi kallar The Stanley Cup Playoffs, desto klarare lär den maximala sanningshalten i denna uppfordrande paroll stå för dem.
Den formulerades ursprungligen av surfing-ikonen Mark Foo när han försökte förklara den livsfilosofi som drev honom ut i skuggan av livsfarliga 15-metersvågor.
För att få uppleva larger-than-life-kicken i att rida en sådan best, att tämja och tygla den, var han helt enkelt villig att leva med risker normala människor skulle uppfatta som helt horribla.
Tragiskt nog fick han till slut betala det ultimata priset också. Bokstavligen. Han knockades av en monstervåg och drunknade i Half Moon Bay i Kalifornien dagen före julafton 1994.
Den sortens fara behöver NHL-stjärnor gudskelov inte utsätta sig för – deras livhank står inte på spel när pucken släpps i de stora matcherna.
Men själva grundvillkoret är detsamma.
Ska deras liv någonsin kulminera i det extasens högsta tillstånd de drömt om sedan de avfyrade sina första fumliga slagskott i barndomen, och sedan strävat mot med kryssningsmissilens envetenhet, måste de vara beredda att på att det kommer kosta – mer än något annat i deras unga liv kostat.
I princip måste de ge allt de har av ork, styrka, svett, blod, sisu, kapacitet och tolerans för smärta – fysisk såväl som emotionell.
Allt.
Och som sagt: Ju längre de avancerar, desto större insikter får de av hur ohyggligt mycket som kommer att krävas av dem.
Det blir bara svårare och svårare, gör bara ondare och ondare, tar bara och mer kraft och förutsätter bara hårdare och hårdare psyke.
De som till slut får stoppa hela huvudet i Lord Stanleys kruka och lapa Cristal har alltid förstått det – ofta efter många misslyckade försök, när de hoppats få vad de vill ha för en aningen mindre summa.
De hungriga rovdjur som ikväll går upp i sin andra rond i The Woooorld’s Most Famous Arena på Manhattan ikväll hör båda till de som under en följd av år försökt pruta vid altaret där offret ska läggas och nu borde förstå att det inte är möjligt.
Man betalar det fulla priset – eller går hem tomhänt.
Ta Mika Zibanejad – ett lejon om någon, med sin väldiga hårman. Han har alltid haft den ovärderliga förmågan att höja nivån i sina prestationer när det blåser upp till playoff-strid, men under det veritabla triumftåg han senaste veckorna varit ute på tycker jag mig kunnat skymta något mer. Något större. Något som indikerar att han är beredd att göra vad som helst för att få surfa på de största vågorna i världen.
Artemi Panarin är en annan med samma utstrålning just nu – liksom Seth Jarvis och Evgeni Kutznetsov i Carolina.
De ser hur hela havet häver sig i omisskänneligt svall ute på redden och kastar sig på brädorna och paddlar rakt mot den magnifika utmaningen.
För ja – de vill erfara den ultimata kicken och är beredda att betala det ultimata priset.
Därför fortsätter hela Stanley Cup-slutspelet denna varma tisdagkväll att stegra mot den skummande vågtoppens trollbindande brytning.
Vid strandkanten står bloggen, hänförd och förväntansfull, för att bevittna skådespelet – och du välkomnas härmed att sluta upp vid hans sida.
• • •
I gårdagens förhandskskrönika slog jag fast att det inte längre finns utrymme för skrällar i det här slutspelet, eftersom bara favoriter gått vidare, men jävlar – Bruins seger i Sunrise hade ändå den rejäla överraskningens drag.
Att de skulle vinna förstod vi väl, det är inte ovanligt att dopaminet från en Game 7-succé fortfarande fungerar som drivmedel några dygn senare, men 5-1 – hallå.

Det var ändå laget vi alla utsett till The Playoff Team de spelade mot – bakom fiendens linjer.
Igen fick vi dock lära oss att vad som helst kan hända när en målvakt så högklassig som Jeremy Swayman får verklig feeling.
Kan bli svettigt det här, Karlsson och Wiklund och ni andra kattvänner.
• • •
Den stränge doktorns förmaningar till trots – igår satte jag lite guldkant på den lappsjukes kväll med både ett och två och tre glas honungslen bourbon.
Oväntad konsekvens: Jag mådde inte bara bra just då, jag sov dessutom finemang – och vaknade i förmiddags i bättre skick än på länge.
Doktorn vet uppenbarligen inte vad han pratar om, jag borde i själva verket bli mer dansk och starta varje dag med en jamare.
• • •
Redan i söndags framgick det med all önskvärd tydlighet att Rangers i denna runda har en motståndare av helt annan kaliber än i den första.
But they’ve seen nothing yet, tror jag
Canes opererade bara glimtvis på de höjder där de egentligen hör hemma i Game 1 – för de råkar ju ha den egenheten, de vaskar vissa perioder då och då – och kommer med all säkerhet samla sig till en helt annan sorts urladdning nu.
Framförallt lär de inte bli tagna på sängen under matchstarten en gång till – och inte ta utvisningar utan att det behövs.
Är hemmaspelarna inte inställda på att ännu större ansträngningar fordras väntar garanterat en rude awakening.
• • •
Dagar när det, offentligen, rapporteras att en porrstjärna smiskat en ex-president på bara stjärten med en ihoprullad tidning vet man väl ändå att vi fått en glitch i matrixen.
• • •
Det är inte bara jag, med mina lätt blågula glasögon, som noterat att Mika surfar på de största vågorna i detta slutspel.
Här har vi, till exempel, en hyllning signerad Larry Brooks i NY Post.
• • •
Ikväll vevar andrarundan igång även out west och det är den förmodat episka monsterserien mellan Dallas och Colorado som står på festmenyn.
Tyvärr börjar den redan 21.30, amerikansk östkusttid, för att torrbollarna på ESPN vill ha det på det skeva viset, och vid det laget är vi inte ens klara här.
Så sorry, från den matchen blir det sannolikt blogg först under slutklämmen.
• • •
Texter som den jag länkade till ovan kryllar det av i de lokala bladen, och på alla sajter, för tillfället.
För det händer nu.
Hockey is, once again, on the rise i världens huvudstad.
Till vardags är det ju bara de närmast sörjande som bryr sig om denna eminenta sport på dessa breddgrader – baseball, amerikansk fotboll och basket har en helt HELT annan status – men så fort Rangers börjar röra på sig i slutspelet väcks det vakanta intresset till liv och går de riktigt långt tar hockey över helt.
Där är vi inte ännu – särskilt inte som Knicks fortfarande står upp i NBA:s playoff – men temperaturen har stigit avsevärt och ja, jag älskar det.
• • •
Kvällens aningen oväntade surf-tema kan verkligen inte beskrivas som naturligt – för att spinnas av mig alltså.
Den enda gång jag försökt ställa mig på en bräda, i Spanien nån gång i mitten av 80-talet, höll hela Sydeuropa på att skratta ihjäl sig.
Samtidigt har jag alltid varit fascinerad av denna bohemiska kulturyttring.
Få verka leva mer sorglösa liv, eller känner sig friare, än de beach bums som ägnar all sin vakna tid på den där brädan, i väntan på den perfekta vågen
Som Mika…
• • •
Dansken står för Canes igen, meddelar en karaktäristiskt sammanbiten Rod The Bod.
Det var ju givet.
Han gjorde ingen stormatch i söndags – framförallt inte när han släppte in Panarins deodorant-mål – men grejen med honom är att han alltid varvar halvdana insatser med perfekta diton.
Den halvdana är avklarad för nu, så….
• • •
Just nu fick jag ett mail från Delta om att min flight i morgon är bekräftad.
Tjoho!
Var jag ska?
Make a guess.
• • •
Lazerus på Athletic frågar Tony DeAngelo hur det känns när 18 000 skanderar ”Fuck you, Tony”.
Han svarar:
– It feels great.
Ha!
• • •
Knicks inledde sin kvartsfinalserie mot Indiana Pacers med en osannolik seger igår och ja, den matchen avgjordes också här på Garden.
Denna ärevördiga institution hinner verkligen inte andas mellan de mäktiga högtiderna just nu, den utgör ett händelserna centrum på samma sätt som St Peterskyrkan i Rom under jul och påsk.
• • •
I mina ögon gick det för fort för Matt Rempe i söndags, men inte i Lavys, tydligen.
Han skickar ut jätten i skärselden en gång till.
Samlas i grupper och diskutera.
• • •
Kvällens låt: ”Surfin’ USA” med Beach Boys. Förstås.
• • •
Mitch Marner is going nowhere, Peter Lundin.
Du såg väl vad han sa igår?
– Vi ses som gudar i Toronto. Det är därför det är så speciellt att spela här.
Och som liten gud har han full no trading-klausul och kan inte bytas bort utan att han själv går med på det.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Mika och Landeskog. Nä, Gabe The Babe spelar ju inte. Men snart. Kanske.
• • •
I draftlotteriet tar jag för givet att Blackhawks vinner, så alla konspirationsteoretiker kan starta sina motorer.
Det är ju alltid för festligt att se.
• • •
Nu har den rest ragg och kommer mot oss – en våg lika majestätisk som de som vanligtvis bara ses runt Hawaii och vid Praia do Norte i Portugal.
Den kommer snart skölja över oss i evigt skummande eufori.
Är du beredd?
Good.

OK, som jag varslade om redan igår kväll tar bloggen en kort liten paus ikväll – för att få upp batterinivån från de ensiffriga procenttalen.
Några saker bara, innan jag sträcker ut mig i korresoffan och bara tar in den säkerligen sprakande öppningsronden mellan Panthers och Bruins
I den här väl tilltagna blänkaren från Sportbladets ordinarie sidor kan du för övrigt ta del av vad jag tyckte om den just avslutade förstarundan, hur jag ser på de fyra kvartsfinalserierna och vilka jag tror gå vidare till konferensfinal – på vilket sätt och varför.

För de som inte orkar, eller kan, läsa långa texter ser min tipsrad – i flera fall framvärkt under stor vånda – ut så här:

•NY Rangers –Carolina 4-3
•Florida – Boston 4-2
•Dallas – Colorado 4-3 (här vacklar jag enormt..)
•Vancouver – Edmonton 1-4

Också:
•Tack för allt, Rick Bowness. En del av NHL:s själ slocknar när han efter 40 år i olika coach-roller i ligan sätter sig för att mata duvorna.
•Ingen ska tro att jag sitter och rullar tummarna ens en dag som denna. I eftermiddags spelade vi in ny podcast, med utförlig preview av andrarundan, och nu petar jag med print-material åt den gode Jarkko. Krönika på ämnet ”Toronto Maple Leafs” jäser i ugnen.
•Travis Green ser ut att bli ny coach i Ottawa. Good luck with that.
•Om det inte blev så halsbrytande med transporterna skulle jag åka till västra Kanada och ligga på rull mellan Vancouver och Edmonton nu. Det vore en ren dröm att följa den helkanadensiska konflikt som snart börjar där. Fast egentligen behöver man antagligen erfarenhet som krigskorrespondent för att klara det uppdraget.
•Fyra städer har fortfarande lag i både Stanley Cup- och NBA-slutspelet: New York, Boston, Denver och Dallas. Och i samtliga fall delar hockey- och basketlaget arena. Det är värt att ha i tankarna när ilskan om ologiska scheman ska kanaliseras.
•Inte heller i år blev jag bjuden på den pågående Metlife-galan – New York-årets mest glamorösa superfest. När ska de fatta?
•Kevin Stenlund gör ett mål för Panthers ikväll.
•Blake Wheeler har börjat träna med Rangers igen. Honom hade man ju nästan glömt.
•Don Enrico, sorry att jag gör dig så nervös. Bifen vill bara sprida harmoni…
•Från Toronto meddelas att inte bara Shanahan och Treliving kommer medverka under den presskonferens som Leafs håller på fredag för att stänga säsongen, utan även ägaren MLSE:s nye VD Keith Pelley. Det låter som att stark tobak kan komma att serveras då.

Förstarundans All Star-femma

MV: Jeremy Swayman, Boston Bruins
B: Evan Bouchard, Edmonton Oilers
B: Cale Makar, Colorado Avalanche
F: Wyatt Johnston, Dallas Stars
F: Connor McDavid, Edmonton Oilers
F: Carter Verhaeghe, Florida Panthers/Mika Zibanejad, NY Rangers

Alright, nu ska jag försöka hålla fan på mig och inte posta mer ikväll, men vi hörs säkert i spåret.

NY RANGERS – CAROLINA 4-3 (Slut)
DALLAS – VEGAS 2-1 (Slut)
• • •
Adios, mästarna.
Det blir ingen ny segerparad på Strippen.
För Dallas Stars vinner Game 7 hemma i en tegelhög för kvällen förvandlad till vildaste rockklubben i Austin under South By Southwest-festivalen
Inte mer än rätt, säger jag.
I åtminstone fem av de sju matcherna var The Lone Star Cowboys bättre och efter Raked Faksas avgörande 2-1-mål 44 sekunder in i den här tromben till tredjeperiod begick de fan inte ett misstag.
Stort grattis till Zydden och alla andra ställföreträdande tejanos i spåret.
• • •
Mitt tips i förstarundan – med facit.
•NY Rangers – Washington: 4-2 (Facit: 4-0)
•Carolina – NY Islanders: 4-2 (Facit: 4-1)
•Florida – Tampa 4-3 (Facit: 4-1)
•Boston – Toronto 4-1 (Facit: 4-3)
•Dallas – Vegas 4-3 (Facit: 4-3)
•Winnipeg – Colorado 3-4 (Facit 1-4)
•Vancouver – Nashville 4-3 (Facit: 4-2)
•Edmonton – LA 4-1 (Facit: 4-1)

Hyggligt med åtta segrare av åtta och två helt korrekta resultat.
Men igen: Det var lätt för en fegtippare. Inte en enda skräll fick vi ju – och tråkigt var det.
• • •
Pete DeBoer har nu alltså coachat åtta Game 7 och vunnit allihop.
Det, däremot, är extremt imponerande.
Ja, förstummande, rentav.
• • •
Spännande var det, absolut, men samtidigt tyckte jag att det redan ett par minuter efter Faksas backhand – en dödlig, oväntad killer som omedelbart tar sig in Texas idrottshistoria – stod klart att det skulle bli väldigt svårt för Vegas.
De tilläts ju knappt komma in i offensiv zon, deras så kallade entries var en en mess hela tiden, och när de ändå tog sig in befann de sig nästan uteslutande utanför slottet.
Magin från 2023 hade evaporerat, så var det bara med det.
• • •
Redan på tisdag – om två dygn – avgörs Game 1 mellan Stars och Avalanche i samma tegelhög.
Den serien framstår på förhand som ett monster vars like vi inte bevittnat sedan Kings och Blackhawks storhetsdagar.
Jag får armsvett bara jag tänker på den.
• • •
Knights spelar ju gärna högt, den instinkten sitter i DNA:t hos en klubb född på Strippen, men den som gör det går oundvikligen bust ibland och gosse, Tomas Hertl gjorde varken till eller från – så svindyr han var.
Men hey, men de har tagit tjecken i båten och får ro med honom resten av decenniet…
• • •
Det var som sagt en som ryckte i toppen av svenska poängligan idag.
Den ser nu ut så här:

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 10 poäng (3+7)
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*
3. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
4. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
5. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
6. Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)
7. Gustav Forsling, Florida Panthers – 4 poäng (0+4)
8. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
9. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 3 poäng (2+1)
10. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 3 poäng (0+3)
12. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 2 poäng (1+1)
14. Erik Gustafsson, NY Rangers – 2 poäng (0+2)
Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 2 poäng (0+2)
William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
17. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
18. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)
Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 1 poäng (0+1)
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
*Utslagen

• • •
Hela spelschemat för kvartsfinal-omgången finns nu att beskåda på nhl.com.
Studera och känn välbehagets rysningar över ryggen.
• • •
Tack för idag, alla kamrater.
Nu är jag helt vimmelkantig av trötthet och förstår inte hur jag ska få ihop ytterligare några texter under återstoden av kvällen, men det får gå.
Imorrn spelar jag och göken i Norge – jo, han är där nu – in ny podcast och sedan har vi en lite softare stund ihop till kvällen.
Bofinken ska bara sitta på sin gren och kvittra då.

NY RANGERS – CAROLINA 4-3 (Slut)
DALLAS – VEGAS 1-1 (Period 2)
• • •
Men satan…
Den bästa hockeyveckan i Nordamerika på ett år rundas av med en epilog Stephen King varit stolt över.
För Golden Knights kvitterar i mittakten och tredjeperioden kan bli…mja, jag är för utmattad för att hitta orden.
Men ”episkt” är ett begrepp som comes to mind.
Gå för allt i världen ingenstans, precis som igår kommer du förmodligen alltid minnas det som händer nu.
• • •
Under en presskonferens på Garden får Mika inte helt oväntat frågor om varför han inte sköt när han hade sådan gyllene chans att fullborda hattrick redan i första perioden.
Kompisen Kreider skrockar på stolen intill.
– Du gjorde två mål i en slutspelsmatch men de undrar om det du inte gjorde!
Mika bara ler.
– Jag försöker alltid ta det beslut jag tror är bäst för laget och det kommer jag fortsätta göra, men just det beslutet var kanske inte mitt bästa.
Haha.
• • •
Prins Lundkvist får inte precis istid som en Lidas ikväll heller, men man tager vad man haver och jag noterar allt att han under ett av sina fåtalige byten stormar upp i offensiv zon, rundar kassen och så när tråcklar in en puck.
Vilken succé det hade varit.
• • •
Eichels backhand-miss, när han i princip har öppet mål, är också en sån där sekvens som kan förstöra en hel sommar.
• • •
Brödmannen kallar sitt mål i tredje på Garden för ”an Old Spice Special”.
För tydligen var det under armen på dansken han hittade en lucka – och Old Spice är, om någon inte vet, ett klassiskt deodorant-märke.
Humorn flödar I Blueshirt-land.
• • •
Olyckligtvis är det Nils som hamnar fel när Howden kvitterar, så nu är dert slut på rusher.
I fortsättningen kommer han inte få se mer is än en beduin i Sahara.
• • •
Om ni saknar den andra Lundqvist i TNT/TBS-studion, där hövdingen Craig Berube sitter på hans stol ikväll, kan bloggen avslöja att han tagit en weekend off för att följa F1-loppet i Miami.
Såklart.
Han är som Forrest Gump, Henke. Han dyker upp i alla stora sammanhang. Fast i snyggare kläder.
• • •
Efter kvitteringen är det de facto Vegas som har momentum, så nu vetifan.
Det här kan verkligen sluta hur som helst.
• • •
Hakni, Lill-Nyllet är ju given men som vi konstaterade igår lär inte klubben släppa honom förrän de här otäcka migrän-problemen retts ut ordentligt.
Holmberg, Järnkrok, Liljegren? Ja, kanske någon eller några av dem borde kallas till Tjeckien.
• • •
Mika ryckte inte bara i svenska poängligans topp med två mål och en assist.
Han är delad tvåa i reguljära poängligan också, med blott McDavid framför sig.
• • •
Den största dagen…
Vi är där nu igen.
Andlös kommer den till oss, tredjeperioden i Texas.

NY RANGERS – CAROLINA 4-3 (Slut)
DALLAS – VEGAS 1-0 (Period 1)
• • •
Wyatt Johnston!
Han håller ju på att etablera sig som den störste hjälten i Texas sedan Davy Crockett stred i The Battle of Alamo 1836.
Så fort jag jag slår på tv:n i holken drar underbarnet från Ontario first blood i The Game 7 Rumble in Texas.
Det är fjärde gången han sätter kniven i Dallas i den här serien och jag säger det igen:
Delade vi ut Conn Smythe Trophy efter förstarundan skulle han vara het kandidat.
• • •
Hur det ser ut i tegelhögen – uppenbarligen försatt i rena psykosen ikväll – första fjorton minuterna vet jag inte men efter det ledningsmålet har Stars allt momentum.
De kommer ta det här, det känns verkligen så.
• • •
I övrigt ber jag att få återkomma i nästa paus, jag kom som sagt just hem och har inte lyckats samla ihop mig ännu.
Men nu gör vi det här ihop.
Game 7 igen, baby!

Slut, Rangers vinner 4-3
Mer sen

NY RANGERS – CAROLINA 3-1 (Period 2)
• • •
Mittakten är inte riktigt, riktigt samma omtumlande urladdning som öppningsperioden.
Men bra jävla sevärd ändå
Om den här fajten sätter tonen för andrarundan, då är vi in for a sjusjungande treat kommande veckorna.
• • •
Canes får dålig utdelning och skapar väl heller inga superchanser, men det känns också som de har lite oflyt med studsar och millimetrar åt fel håll när de ska avsluta
Det kommer andra i tider i denna serie, det sätter jag en färsk dosa Ettan på.
• • •
Medan delar av förstaperioden blåstes sönder passerar den andra nästan snabbare än en genomsnittlig ekosändning på radion.
Vi har framförallt en evighetslång sekvens mitt i cirkusen utan en enda avblåsning.
Det är, i alla fall i playoff, alltid ett tecken på att fantastiskt intensiv och raffinerad hockey spelas.
• • •
En sekvens i förstaperioden jag glömde att kommentera var den när Mika hade drömläge att fullborda hattrick direkt men istället slog en onödig droppass som det inte blev nåt av.
Vi kommer aldrig att få veta, men mig skulle det inte förvåna om det var av ödmjukhet – för att inte stjäla FÖR mycket uppmärksamhet – han inte gick för the kill.
Han är allt annat än den typ av person som vill stå i centrum.
Men som hela New York tjöt i det ögonblicket:
Skjut, Mika…
• • •
Båda lagen står upp i båsen nästan hela matchen – som vore det overtime i en elimination-match.
Det vittnar om vad det är för holmgång som pågår på Broadway.
• • •
Att Rod The Bod i första pausen inpräntade vikten av att inte ta fler utvisningar kan man vara lika säker på som att dollarkursen inte går ner till sex kronor imorrn.
Men det är ju en balansakt det där, för att kunna hävda sig i den här sortens fältslag måste man ju ändå var aggressiv och spela på gränsen till det otillåtna.
• • •
Bra där, David Wingren.
Mika börjar peaka…den önskar jag att jag hade kommit på själv.
• • •
–Fuck you Tony, har Gris-Olle börjat skandera nu.
Nån får tvätta munnen på honom.
• • •
Matt Rempe hade mer istid än Panarin i första perioden.
Det är lika chockerande som det skulle vara om Bob Dylan fick agera förband åt Shakin’ Fredrik.
• • •
Om mindre än två timmar rullar Game 7 i Texas också.
Ojvoj.
• • •
Ah, det här så roligt att jag vill sjunga en kuplett.
Det ska jag gå bort till kaffebryggaren och göra nu.

NY RANGERS – CAROLINA 3-1 (Period 1)
• • •
Jamen jävlar.
Här har vi två lag som stått och skrapat med hovarna i stallet alldeles för länge och slår ner som veritabla blixtar i isen när de äntligen får lösgöra all energi de ackumulerat under uppehållet.
Kort sagt:
Andrarundan tar vid med en jublande rivstart och jag har redan glömt det felaktiga i schemaläggningen.
• • •
Allra mest lightning and thunder är laddad i stormen från Mälarhöjden.
Ja, Mika Zibanejad is on fire och pangar in två pangstrutar – den andra PP-varianten kan ju ställas ut på museum – under de första tio minuterna.

Sen spelar han fram till Trochecks tredje mål också.
Oh man, när han börjar matcher på det sättet, då vet vi hur det brukar bli…
• • •
Hurricanes påstådda nervfladder inför framträdanden i Broadways spotlights är verkligen en myt.
De har allt självförtroende och all pondus och all swagger man kan ha och spelar tidvis superbt ettrig och aggressiv och energisk hockey, extremt svår för motståndarna att freda sig mot.
Hur mycket bättre de är än Washington går inte att mäta.
• • •
Somliga på isen skulle rentav kunna beskrivas som övertända.
I vanliga fall gör sig ju Chris Kreider aldrig skyldig till en boarding så uppenbar som den han utsätter Seth Jarvis för.
• • •
Rangers PP är det inga fel på, om man säger så.
• • •
Tony DeAngelo var inte precis Gris Olle-favorit innan heller, men efter armbågen i huvudet på Cuylle stärker han sin position som New Yorks Public Enemy Number One med ytterligare några kilon.
• • •
Rempe har redan suttit i utvisningsbåset, förstås, och suckarnas man intill mig klagar över att han åker ut bara för att han är den han är och ser ut som han gör och sure, så kan man ju se det.
Men det kommer inte ändras och just därför förblir det en risk att ha honom på isen.
• • •
Nu när de adderat laser till allt annat blinkande och blixtrande och glittrande på jumbotron och is och läktare börjar Gardens intro inför den här sortens matcher likna rena månlandningen.
Tänk om man fått en liten föraning om detta när man satt med en kokt med bröd i Gyllerinken i Borlänge på 70-talet och tyckte det var spektakulärt att de hade två sorters senap att erbjuda.
Det vi ser i NYC hade känts som science fiction – och det är det ju också.
• • •
Det är överhuvudtaget anmärkningsvärt hur snabbt serien blev infekterad och grinig och på gränsen till brutal.
Det här bådar gott – eller inte.
• • •
Per Vestlund, om du inte såg mitt svar i spåret: De svenskar som förknippas starkast med gamla Whalers – Hurricanes Mothership – är Uffe Samuelsson och Micke Nylander.
De startade båda sina NHL-karriärer i Connecticut – och Uffe han spela där i sex år innan han trejdades till till Pittsburgh.
Men även Jörgen Pettersson, Tommy Abrahamsson (!) och mycket riktigt Micke Andersson hann spela några matcher i den gistna ladan där uppe.
• • •
Michael J. Fox och Jason Bateman vinkar tillsammans i jumbotronen och läser jag Batemans läppar rätt hälsar han till er i bloggen.
• • •
Här trodde man att detta skulle bli en letdown efter gårdagens extatiska urladdning.
Men vilken match!
Jag har knappt hunnit andas och ska be att få göra det nu.

Det här är fel…
Den tanken ekar i mitt arma kranium när jag efter ännu en fyratimmarsexpedition längs den norra delen av the eastern seabord stapplar ut på perrongen på Penn Station, tar mig upp genom den väldiga terminalens vindlande labyrint av trånga passager, hittar ut till åttonde avenyn och äntrar The Wooorld’s Most Famous Arena för att plötsligt se öppningsmatchen i Stanley Cup-slutspelets andrarunda – mellan New York Rangers och Carolina Hurricanes.
Blott tolv timmar har ju gått sedan den inledande rundan kulminerade i en mindblowing mega-high i en annan arena och en annan stad – med mig som lyriskt vittne uppe i takåsarna.
Att så halsbrytande snabbt efter den oförglömliga upplevelsen försöka ladda om för starten på en helt ny berättelse känns som att just ha avnjutit den fantastiska huvudrätten på en femstjärnig krog – och så kommer servitören in med en ny förrätt.
Inget ont om förrätter, de utgör inte sällan hela måltidernas höjdpunkt, men de ska förtäras i rätt ordning
Bilden kompliceras yttermera av det faktum att en T-Bone-biff från Texas samtidigt fräser för fullt på grillen och kommer läggas på tallriken så fort denna toast skagen är uppäten.
Man får fan frossbrytningar.
Mättnaden som sådan går att hantera, här älskar vi ju för mycket av det goda – men emotionellt är det en utmaning med så tvära kast mellan olika slags skeenden.
Vi – eller i alla fall jag – skulle verkligen må bra av att få smälta det som varit, hämta andan en dag eller två och ladda om för äventyrets nästa kapitel
Men nä.
NHL waits for no one, som Rolling Stones inte sjöng.
Så det är bara att ta skeden – eller snarare köttkniven – i vacker hand och hälsa välkommen till fortsättningen på vår förtrollande saga.
Vi stormar vidare – i alla riktningar på en gång.
• • •
Till ingens förvåning, allra minst min, inskränkte sig tiden i nedsläckt tillstånd på hotellrummet vägg i vägg med TD Garden till några få få timmar.
Det är ju ett ynk att en gammal gubbe inte kan sova när han vet att han måste upp tidigt och sedan vaknar med ett ryck redan innan klockan ringer till bagarväckning, fast övertygad om att han försovit sig.
Nu är jag mör som en catfish Gustav Forsling dragit upp ur farvattnen utanför Fort Lauderdale och lagt i båten, men hey – it’s the playoff.
Då ska en NHL-korre vara utmattad.
Hellre det än lappsjuk.
• • •
En annan wojne wojne-aspekt av NHL:s förbannade brådska med schemat är att vi med ambitioner att tippa varje runda som helhet fastnar i besvärliga glapp.
Ett uppslag med analys och just tips är planerat åt Sportbladet i morgon för inte förrän dess råkar hela kvartsfinal-omgången vara spikad – men då har den redan tjuvstartat med dagens halvmatiné på Garden.
Suck och suck och suck igen.
För ordningens skull ber jag dock att här och nu får tillkännage att att jag efter noga övervägande gissar att Rangers vinner den här serien med 4-3.
Det är dock en gissning ackompanjerad av ett helt batteri reservationer. I själva verket känns det utomordentligt svårt att föreställa sig hur denna rendezvous mellan ettan och trean i sammanlagda grundserietabellen kommer arta sig.
Båda lagen känns pretty kompletta, de har allt man ska i detta läge – and then some.
Men jag får för mig att Storken är lite vassare än dansken och att Canes fortfarande inte trivs så bra på Manhattan.
Kanske kan det ändå bli utslagsgivande.
Fast jag är samtidigt helt öppen för en helt annan utveckling och tänker inte bli förvånad av någonting.
• • •
Som Bart säger till Jack i ett tält under det ystra Gotland-besöket i ”Jack”:
– Vilka ärthjärnor det finns.
Detta apropå…äh, ni får gissa.
• • •
Inga ”riktiga” bröder möts i denna lilla utvikning i den eviga konflikten mellan nord och syd.
Men väl två gamla bundsförvanter.
När Hurricanes vann sin hittills enda Stanley Cup 2006 var Peter Laviolette coach – och Rod Brind’Amour hans lagkapten.
Så där finns ett band som aldrig kan slitas av – om än töjas till bristningsgränsen just de två veckor stundande konfrontation pågår.
Begreppet ”teach the teacher a lesson” kan komma att aktualiseras – likaså ”Försök inte inte lära farsan k…..”, ja, det där.
• • •
Det blev verkligen en snabb run fram och tillbaka till Boston Town.
Klockan var 15.30 när jag anlände igår eftermiddag och 18 timmar senare – efter Game of the year och lämningar till tidningen och några timmar på hotellet vid Causeway – satt jag på tåget igen.
Bono hade blivit impad.
• • •
Fast bilden av att Carolina Hurricanes blir lite obekväma när de kommer till storstan börjar nog bli lite gammal.
De har definitivt fått vana av att åka hit och spela playoff-matcher.
2019 mötte de Islanders i andrarundan (seger 4-0), 2020 mötte de Rangers i playin-rundan (visserligen i bubblan men ändå…seger 3-0), 2022 mötte de Rangers i andra omgången (förlust 3-4), 2023 mötte de Islanders i förstarundan (seger 4-2) och Devils i andra (seger 4-1) och i år började de alltså med Islanders (seger 4-1) och får nu fortsätta med Rangers.
Det börjar nästan bli lite tjatigt – inte minst för klubbens piloter.
• • •
Ingen pladdrande skattejurist syntes till på tåget tillbaka söderöver under morgonen och förmiddagen, jag fick sitta helt i fred och filosofera medan ett New England i lätt duggregn flimrade förbi utanför fönstret.
Så här såg det ut.

Note to self: Besök New London i Connecticut någon gång. Där, vid en liten hamn mot Atlanten, ser det helt gränslöst ”mysigt” ut.
• • •
Kvällens Game 7-bomb exploderar tyvärr redan 19.30 lokal östkusttid och då har jag inte hunnit hem från Garden – på långa vägar, troligen.
Så ni får åtminstone inledningsvis tugga i er den oemotståndliga delikatessen på egen hand.
Personligen har jag svårt att se att Dallas, som frånsett senaste matchen varit aningen bättre laget hela serien, kommer låta denna chans rinna dem ur händerna hemma i tegelhögen.
Särskilt som Pete DeBoer står i båset.
Kan ni hans facit i Game 7?
7-0.
Ojvoj.
• • •
En det ska bli påfallande intressant att se Brödmannen idag.
Han gjorde sina klart bästa slutspelsmatcher med Rangers mot Washington och lokal media slog tvärsäkert fast att han nu lärt sig hur man undviker att bli oskadliggjord i playoff-dansernas trafikstockningar.
Men då var det en bunt AHL-spelare som mot sin vilja gav honom gott om ytor att svänga på.
Nu får han gå upp mot ett försvar som hör till historiens mest framstående i konsten att skära av och klogga igen och stänga ner.
Kom ihåg vad Mat Barzal sa efter ett par matcher mot detta Canes:
– Jag har aldrig varit med om en tätare matchserie, där det checkas så otroligt frekvent och hårt hela tiden.
Klarar Panarin av att prestera även under de omöjliga omständigheterna kan han definitivt utses till playoff-artist.
Men inte förrän vi sett att det hänt.
• • •
Det gläder att gårdagens slips slog an i alla fall hos Julia – och att hon minns att Rod The Bod har en likadan.
Idag har jag ingen alls – i protest mot NHL:s jäkt och stress.
Bettman darrar, får vi ponera.
• • •
By the way: Happy Cinco de Mayo, alla caballeros i spåret!
• • •
New York och Rangers-fansen delar inte mitt missnöje med söndagseftermiddagens tjuvstart.
Alls.
Det är ju en vecka sedan de lokala hockeyhjältarna senast spelade match – och nästan två sedan de gjorde det här på Garden – och ivern när de nu återvänder till the action snuddar vid hysteri.
Det kommer bli liv i luckan nu, I promise you.
• • •
Den tredje slutspelssöndagens svenska målskyttar: Mika, Wennberg och Wild Bill.
• • •
Emily – som heter Kaplan i efternamn, inget annat – avslutar veckan på samma sätt som er bofink.
Hon var Boston igår kväll och nu är hon här.
When the going gets tough…ja, ni vet.
• • •
Dagens låt: Magazines ”A Song From Under The Floorboards”.
• • •
Här sitter han, Rod – med sin bod – ett par timmar före puckdrop.

– Att vi börjar en matchserie på bortplan för första gången på fem år betyder ingenting, bedyrar han.
Nähä.
• • •
NHL-glansen i Finlands VM-trupp får beskrivas som begränsad. Men så är nästan alla deras superstars – Rantanen, Aho, Heiskanen, Barkov, Hintz, Lehkonen, Kakko, Teräväinen – fortfarande upptagna med Stanley Cup också.
Som en suomen poika jag känner – vi kan kalla honom Jarkko – påpekar har det å andra sidan gått bra även utan nordamerikanska förstärkningar på senare år.
De kommer säkerligen bli en utmaning för EK65 & co ändå.
• • •
Garden är som sig bör åter skrudad till fest idag – det har hard working-working personal ombesörjt under morgonen och förmiddagen.
Se här.

Japp, det hänger T-shirts på var och en av de 18 006 stolarna i den gamla ladan.
Sicket slit.
• • •
Aleksander Barkov, Auston Matthews och Jordan Staal heter årets Selke Trophy-kandidater.
Den senare – på isen i denna match, ju – ser jag som en liten skräll, om ni ursäktar.
• • •
Rempire State Building?
Jo, såvitt jag förstår kommer även Hurricanes få deala med New Yorks nye folk hero.
Tony DeAngelo blir särskilt förtjust, har jag en känsla av.
• • •
Redan nu vill jag förvarna om att jag imorrn – när andrarundan startar på riktigt – tänker ta en liten blogg-breather.
Efter den här brottarhelgen behöver jag ovillkorligen stoppa in kontakten i väggen och re-charga.
OK?
• • •
Om Dallas vinner senare ikväll får jag åtta av åtta rätt i mitt förhandstips.
Det har aldrig hänt förut, men igen – för en fegis har det aldrig varit lättare att tippa heller.
Förstarundan har varit helt renons på skrällar och det är ju ingenting annat än jättetråkigt.
• • •
Laviolette vägrar prata laguppställningar i playoff, men det viskas i mitt öra att K’Andre Miller missar denna Game 1.
Det vore dåligt för Rangers.
• • •
Känslorna från gårdagskvällen svallar fortfarande i bröstkorgen, men nu tar jag ett riktigt djupt andetag och ställer om fokus till det vi har framför oss i Cinco De Mayo-kvällen i New York City.
Framtiden är här tidigare än väntat, vare sig vill eller inte, och måste omfamnas.
Nu börjar den.

BOSTON – TORONTO 2-1 (Slut, OT1)
• • •
Läget två timmar efter den orgiastiska explosionen i en Boston-natt ingen som var här någonsin glömmer:
Er bofink är utmattad, omtumlad, lomhörd, stum – och oerhört tacksam
Att få uppleva kvällar som denna gör livet värt att leva – i vilket skick som helst.
• • •
Hampus Lindholm – nu kan han trycka ”Game 7-kung” på visitkortet.
Målet i tredje var ju grannt nog, men framspelningen till Pastas magnifika sudden-avgörande skriver in honom i Bostons idrottshistoria forever.
För jo – det var en inövad variant han skickade ner i kortplanket för studs till den påstått kalla pastan.
– Mja, jag har ju spela länge nog med ”Pasta” för att veta att han gillar att svinga så där. Att jag sedan lyckades få en så bra studs att den kom rakt ut till honom…ja, det var ju tanken, men man vet aldrig med sargerna här, säger han ödmjukt när vi talas vid i det kaotiska omklädningsrummet efteråt.
Förstummande.
• • •
Torontos heartbreak fyller härmed 57 år och bedrövelsen bland spelarna precis lika blytung som vanligt.
– A shitty feeling, säger Lill-Nyllet
Men faktiskt:
För utomstående är den allmänna känslan en helt annan än den var efter Game 4. Då verkade det som att de skulle bli utslagna för att de spelade dåligt och uppträdde ynkligt, men efter ”Stop fucking crying”-kommentaren har det varit ett riktigt playoff-lag som burit de blåvita tröjorna och gapandet om att kärnan måste brytas upp tystnar gissningsvis nu.
Sheldon Keefe kan dock ha gjort sitt som coach, så är det nog.
• • •
När vi står och väntar på att få komma in i björnarnas ide hastar både Patrice Bergeron och Tuukka Rask förbi – och de ser minst lika glada ut som de aktiva spelarna.
Det är roligast att vara supporter, det har vi ju alltid sagt.
• • •
Tänk att alla drygskåp alltid ska titta upp ur undervegetationen så fort något händer som de föreställer sig att bloggen blir nedslagen av.
Herr Carlstein – jag höll inte på Leafs och jag håller inte på Rangers, jag vill bara vara med om magnifika draman.
Som ikväll.
I likhet med precis alla andra som försöker tippa serieöst tror jag emellertid inte att det på minsta vis finns någon storfavorit i serien mellan Rangers och Canes.
Det är ettan och trean i grundserien som möts, det kommer bli snuskigt jämnt.
• • •
Följande meningsutbyte har jag också med Hampus, apropå att serien mot Florida i strid med allt förnuft börjar redan på måndag.
– Jag vet inte inte riktigt när vi spelar första matchen mot dem.
På Måndag!
– Jaha, och vad är det för dag i dag?
Lördag!
– Okej, är bara på det igen. Vi har momentum efter den här segern. Det ska bara bli kul att möta Florida på en gång, den här tiden på året behöver man inte vila.
Haha.
• • •
Lill-Nyllet hade inte bara lite ont i huvudet när han låg hemma i sängen och såg de tre första matcherna i Boston-serien.
– Jag vet inte exakt vad det var, men det hade med migrän att göra. Situationen blev väldigt komplicerad och det är svårt att förklara hur det kändes, men min syn påverkades. Jag kunde inte se. Då är det svårt att spela, berättar han
Fuck, det låter ju förfärligt.
• • •
Kall pasta funkar också, jag sa ju det..
• • •
Hampus från Skälderviken avancerade ordentligt i svenska poängligan efter det som bör ha varit NHL-karriärens största match.
Så här ser den uppdaterade versionen ut.

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 7 poäng (1+6)
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

3. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
4. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
5. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
6. Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)
7. Gustav Forsling, Florida Panthers – 4 poäng (0+4)
8. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
9. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 3 poäng (2+1)
10. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 3 poäng (0+3)
12. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 2 poäng (1+1)
14. Erik Gustafsson, NY Rangers – 2 poäng (0+2)
Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 2 poäng (0+2)
16. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
17. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)
Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 1 poäng (0+1)
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
William Karlsson, Vegas Golden Knights – 1 poäng (0+1)
*Utslagen

• • •
Nu väntar några få timmar hos John Blund och sedan går tåget tillbaka till NYC, där vi till min irritation alltså har första mötet mellan Rangers och Hurricanes i morrn eftermiddag – fast hela förstarundan inte är avgjord ännu.
Så mycket till bildkavalkad blev det väl inte ikväll, jag var för uppjagad för att komma ihåg att ta fram luren, men här är i alla fall några snapshots som eventuellt kan roa.