Boston vinner.Pasta!
Mer kommer – om ett antal timmar.

BOSTON – TORONTO 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Åh, herregud.
Det BLIR Sudden Death Overtime.
I Game 7.
Detta är alldeles olidligt – och alldeles underbart.
• • •
Så svårt som det varit att göra mål i den här otroliga matchen tror jag det är avgjort när legendaren Lill-Nyllet, otroligt nog, pangar in pucken igen.
Men det tar bara en dryg minut innan Hampus Lindholm från Skälderviken tar mig ur den illusionen.
Hockey är så egendomligt, så omöjligt att förstå ibland.
• • • 
Här i Boston är klockan nu strax efter 23.00 och jag har en känsla av att det kommer dröja innan vi får gå hem.
• • •
Sudden i Game 7…jag kan inte riktigt greppa det.
• • •
Explosionen av extas efter Lindys kvittering hör till det mest öronbedövande jag upplevt.
Lomhördhet i kombination med lappsjuka…kan det vara bra?
• • •
Låt oss nu bara slippa någon form av domarskandal – det är allt jag begär.
• • •
I Sunrise är Chucky & co nu ännu mer nöjda.
De ska, som sagt, möta den säkerligen helt utmattade vinnaren redan på måndag.
Helt sjukt.
• • •
OK, mina hjältar:
Lill-Nyllet – vem annars? – eller Beecher.
• • •
Gå ingenstans, för allt i världen.
Ni kommer aldrig glömma det som händer härnäst.

BOSTON – TORONTO 0-0 (Period 2)
• • •
Nu börjar det bli så rysligt spännande att kollegorna här på pressläktaren knyter av sig slipsarna, hänger kavajerna på stolsryggarna, kavlar upp skjortärmarna och långa stunder står upp och tittar.
Det tror jag inte jag gjort sedan förlängningen i sista finalen i LA för exakt tio år sedan, men nu får jag nog fan ta och följa exemplet.
Den vackra, blågula playoff-klassiker jag har runt halsen känns emellanåt som en strypsnara.
Ojvoj.
• • •
Mål får vi fortsätta vänta på, men det beror inte på någon brist på chanser och skott och allsköns incidenter runt målburarna.
Tvärtom drar vi efter andan i oj-vad-händer-kramper i parti och minut – och även i den här perioden tycker jag att det är Leafs som övertygar mest.
De liksom bara kör, vildögda och sammanbitna, och har några sekvenser när bara en otrolig Swayman hindrar dem från att dra first blood.
• • •
Hoho, det är ju på slutspelsskägg-håret att Marner får tag i pucken Swayman under ett uppenbart hjärnsläpp bara lämnar bakom kassen.

Det hade blivit en instant classic.
• • •
Bruins föräras två powerplay i mittperioden men är så risiga i de sekvenserna att de faktiskt blir utbuade.
Men motståndarna står för en frapperande effektiv penalty kill också.
• • •
Det där var utan konkurrens längsta ”Del 2” i den här bloggen på många år.
Det blir lite fart på gubben on the road – i Game 7-hetta
• • •
Torontos enda powerplay är inte mycket att hänga i midsommarstången det heller, men det var det ju ingen som räknade med.
• • •
Chall, det är ESPN nu – och de är sämre än Bissonnettes TNT på allt, med undantag för Emily Campbells intervjuer.
• • •
Swayman kan snart döpas om till Skalman, så lugn och trygg som han är i alla situationer.
• • •
Nu jävlar spelar de Stooges i ladan – mitt under en folkfest visad på nationell tv.
Är det Håkan Steen som tagit över i DJ-båset?
• • •
Nej, Calle J från Sätra i Gävle blir inte populär när han han knuffas in i Skalman – och får lov att freda sig mot landsmannen Lindholm.
• • •
Vi som bor i andra städer må ha våra synpunkter på Jack Edwards, men Boston älskar honom uppenbarligen.
Den kontroversielle kommentatorn – som (prisa gud…) precis gjort sin sista sändning och ska gå in pension – möts av ett av kvällens mest öronbedövande jubel när han zoomas in i jumbon.
• • •
En gissning är att Matthew Tkachuk och hans polare inte direkt kallsvettas när de likt CEO of Everything sitter på sina Florida-verandor och kollar denna showdown.
Just nu känns det som de oavsett vem det blir kommer göra med nästa motståndare som katter brukar göra med tygleksaker.
• • •
Ni får klara er utan Lundin tills detta är avgjort, han ligger i poolen och hulkar av nervositet.
• • •
I morgon flyger ett av de här lagen till södra Florida.
Men vilket?
Det kan dröja länge innan vi får veta det, if you know what I mean.
Sudden i Game 7…då kommer vi upp i luftlager med så lite syre och så lågt tryck att det piper i öronen.
Var redo…

BOSTON – TORONTO 0-0 (Period 1)
• • •
Som ESPN-kommentatorn John Buccigross sa efter öppningen av Winnipegs och Colorados serie i Canada Life Centre för två veckor sedan:
Det jag kände under första perioden vill jag alltid känna!
Jag är fortfarande inte hundra procent, men just nu upplever jag inga krämpor, inga besvär och ingen oro.
Game 7-euforin i Boston-kvällen forsar som en vårflod genom blodomloppet och sköljer mig ren.
En sån oerhörd välsignelse att få vara med om.
• • •
För fjärde matchen i rad –  torsdag, fredag och nu lördag – bockar vi av en förstaperiod utan mål.
Vi är inte på tivoli i detta skede av playoff – vi är på brutal exercis i en lervälling under Novemberkåsan.
• • •
Återigen visar den spefulle guden att han gillar att både ge och ta.
Matthews är tillräckligt återställd – åtminstone för en roll som tredjecenter – och gör comeback.
Men istället visar det alltså att succé-keepern Woll skadade sig i Game 6 och INTE kan spela.
Det är ett våldsamt – för att inte säga woll-samt – slag för Toronto.
• • •
Bruins har haft mer puck i första, tillbringat mer tid i offensiv zon än tvärtom och leder skottstatistiken.
Men jag måste faktiskt säga att jag till min egen förvåning inte är så imponerad.
De försvarar sig föredömligt, men har inte alls samma tyngd och pondus och aggressivitet i sina offensiva attacker som förr – och som i de första matcherna i den här serien.
Leafs gör mer intryck på en gammal bofink. De brukade krympa och bli så små och ängsliga under denna typ av obönhörliga avgöranden.
Nu är de kaxiga och fysiska och vägrar underkasta sig björnarnas förmenta auktoritet.
Det betyder inte nödvändigtvis att de vinner, bara att de hittills gjort det här mycket bättre än jag trodde att de skulle göra.
• • •
Patrice Bergeron himself dyker upp och skickar iväg den väldiga fanan över läktarvalven innan första nedsläpp.
Han borde spelat istället, det är jag övertygad om att han fortfarande skulle klarat galant – om han bara ville.
• • •
När Edmundson proppar honom bakom Samsonovs kasse påminner Pastrnak för några ögonblick mer om rotmos än om pasta.
Jäklar vilken ruggig bröstvärmare.
• • •
Trycket i ladan är ingenting annat än vansinnigt.
Så fort hemmalaget kommer över rödlinjen vrålar 20 000 rakt ut och blir det minsta röra runt Leafs-kassen låter det som att samtliga åskådare just fått veta att de vunnit tio miljoner dollar.
Vid Faraos cigarrer!
• • •
Det går som en stöt genom den kanadensiska delen av pressläktaren när Matthews kommer ut till värmningen.
Men en jag känner särskilt bra ruskar på huvudet också.
– Always the drama with this club, suckar han.
Indeed.
• • •
Om björnarna fått in ett skott från rödlinjen när Samsonov tappar klubban och efter ett tag åker ut i hörnet för att hämta den, trots att motståndarna har pucken…då hade det inte blivit nådigt för ryssen.
• • •
Det var för att ivern rev i mig – och för att alla skulle hinna läsa vad som blev en halv novell – jag avlossade introt redan en timme innan puckdrop, men så fort det var gjort blev jag rastlös som en sysslolös tonåring istället.
Då var det ju fortfarande en halvtimme kvar till matchvärmningen, så det fanns inget annat att göra än att gå och vanka fram och tillbaka på pressläktarbalkongen och försöka febra med kollegor som inte hade tid att prata, för att de slutförde egna blogginlägg – så jag trampade vidare, otåligt bollande med snusdosan.
Anspänningen inför de största kvällarna under Lord Stanleys episka maraton, känslosvallet som piskas upp också i oss utan skin in the game, tangerar ibland det rent skrattretande.
• • •
Ett par byten senare tappar karln klubban igen och får stå ”naken” i över en minut.
Hallå, håll i spaden, gubbe.
• • •
En duktig skock Leafs-fans har letat sig ner från grannlandet i norr och trots att de omedelbart möts med burop mullrande likt Floridas åska lyckas de åtminstone några gånger tränga igenom med ”Go, Leafs, go”-ramsan.
• • •
På pressläktaren är det, inte helt otippat, trångt som på systemet i Borlänge torsdagen innan midsommar och herrn till vänster om mig kan inte hålla in armbågarna.
Det finns risk för gurgel även här uppe.
• • •
Julia, du minns väl att det var under Halaks serie mot Washington för fjorton år sen vi blev buddies?
Good times.
• • •
Bruins har inte lyckats sätta honom på särskilt svåra prov – ens när han spelat utan klubba – men so far so good för Sammy.
Han ser säker ut.
• • •
Nu ska jag unna mig dagens andra kaffe och det är inte otänkbart att jag får betala för det när jag ska sova om några timmar, men det får det i så fall vara värt.

The stuff that dreams are made of…
Det är det som glittrar på Bostons kvällshimmel denna saliga majlördag, likt stjärnstoftet en god fe strör omkring sig i en förtrollad saga.
För vi har lämnat verkligheten nu. Vardagen är upplöst. Inget av det som betyder något i vanliga fall existerar längre.
Kvar i livet, i några magiska timmar, finns bara drömmarnas skådespel.
Game 7.
Detta Stanley Cup-rysarnas yttersta avgörande, när allt de unga männen indragna i den ultimata hockeystriden blöder och plågas och offrar allt för drivs till sin yttersta spets, utgör verkligen en helt egen dimension – en egen rymd bortom den bekanta styrd av förnuft och naturlagar.
Det skalar bort allt oväsentligt och sätter fullständigt fokus på det enda viktiga – som den blå gaslågan i svetsarens brännare.
När slaget är över, när krutrök tjockare än morgondimman i Misty Mountains lagt sig, har Game 7 fött legender, förlöst hjältar, frätt in minnen för livet i det kollektiva medvetandet och ja – infriat livslånga drömmar.
Det är ett år sedan vi senast fick ta del av denna nåd, men när Bruins och Maple Leafs alldeles strax radar upp sig längs den sista frontlinjen i TD Garden på Legends Way i North End är sanningens svindlande ögonblick här igen.
Årets största stund?
Alla kategorier – det råder ingen som som helst tvekan.
Världen har ju i ett slag blivit en annan.
Och bloggen befinner sig mitt i glittret från den goda fens glitter, storögd och hänförd och vimmelkantig av lycka över att ha en stol på den spatiösa pressläktaren i nordöstra USA:s maffigaste ispalats.
Alla med mätbar puls sluter upp i kommentatorsspåret, utgår jag kallt från.
Just denna andakt kan går inte att missa, det finns inga hållbara ursäkter eller alibin.
Den är ju gjord av stoffet som kreerar drömmar…
• • •
”Train, train, comin’ ’round, ’round the bend”, satt jag som en annan Elvis och nynnade för mig själv när Amtraks Acela 2248 i förmiddags stävade upp från tunnlarna under East River, ut i Bronx, för vidare färd upp genom New England, förbi Stamford och New Haven och betagande Providence, Rhode Island.
Utanför lyste en mild sol genom diset hela vägen norrut och i bröstkorgen slog det gamla tigerhjärtat gladare än på länge.
Att det gått snabbare att flyga må vara sant, men so what. Då hade jag inget sett och inget känt och absolut inte nynnat på nåt annat än min egen oro.
Civiliserade människor tar tåget till Game 7, så är det bara.
• • •
Game 7 har förstås en annan sida också. Mörkare. Mer Olycksbådande. Näst intill barbarisk.
För denna besvärjelse till all-or-in-match slår ju samtidigt sönder drömmar, krossar hjärtan och kan bli en ond vålnad som följer förlorarna resten av livet.
De som kommer så här långt, som kramar alla safter ur sig själv för att nå den slutgiltiga striden och kan känna triumfens sötma i gommen, bara för att sedan berövas hela potten, kommer i allmänhet aldrig över det.
Men på något annat sätt kan det inte vara.
Den ultimata lyckan förutsätter den parallella motsatsen. Utan mörker, inget ljus. Alla mynt måste ovillkorligen har två sidor.
Fucking deal with it, som den samtida Lill-Nyllet antagligen skulle sagt.
• • •
Leafs gjorde vad de kunde för att dribbla bort korten för närvarande vittnen under skejten i morse.
Alla – inklusive Auston Matthews – hade likadana tröjor, inga ”line rushes” genomfördes och den kortfattade samlingen slutade med att hela truppen lämnade isen samtidigt.
”Kanske Auston spelar ändå”, flämtade det influgna pressuppbådet från norr.
Men att döma av Sheldon Keefes kommentarer 20 minuter senare missar superstjärnan sin tredje match på raken.
Fint har det ju hittills gått ändå, mot alla odds, men er bofink insisterar:

Att tvingas upp i en mara som den här utan sin allra bäste är som att genomföra femmilen i Holmenkollen med en stav.
• • •
Now, jag fick inte lika mycket färdigställt i detta intro under tågresan som jag hade föreställt mig, för på sätet mitt emot satt en mycket pratglad gammal skattejurist från Rhode Island.
Han hör till de trevligare och mer fascinerande tillfälliga bekantskaper jag haft nöjet att få tillbringa några timmar med på amerikansk mark – aldrig har jag fått veta så mycket jag inte visste om New England, ostron, U-båtar och livet i Hong-Kong – men ändå.
Blir detta en kortare blänkare än förväntat kan ni skylla på den lokala juridiken i Providence.
• • •
Bruins Game 7-historia i TD Garden är ingalunda stöpt enkom i solsken, det vet jag av egen erfarenhet.
Jag var här när PK Subbans Montreal chockade dem med en 3-1-seger i andrarundan 2014 och jag var, framförallt, här när de förlorade finalen mot Blues 2019.
Dessutom satt jag klistrad vid tv:n när Flyers-fullbordade sin comeback från 0-3-underläge – i serien såväl som i matchen – 2010 och ingen glömmer förstås vad som hände för precis ett år sedan, mot katterna från Sunrise.
The silver lining är att björnarna ändå brukar vinna dessa draman mot just Maple Leafs – en klubb solen lyst ännu mindre på i 57 långa år.
Men man vet aldrig.
Heartbreak är för evigt en del av berättelsen om idrott i Boston.
• • •
Han hade varit i Sverige också, skattejuristen, vid ett flertal tillfällen.
– Ni har otroligt vackra kvinnor, sa han.
Inte sedan Paul Revere startade amerikanska revolutionen har sannare ord ringt ut i New England-grönskan.
• • •
I Matthews frånvaro är det Lill-Nyllet som får köra loket åt Leafs och för några år sedan hade jag förstått om fansen rynkat pannorna i oro över ett sådant faktum.
Då var han fortfarande en något sorglös beatnik som inte alltid gick att lita på när skärseldens flammor började bränna på allvar, men något har hänt med denne unge man senaste åren – och framförallt den här säsongen.
Nu fräser han ”Stop fucking crying, bro” åt lagkamrater och nu avgör han monstermatcher som den i Scotiabank Arena häromdagen helt på egen hand.
Däri ligger det blåvita hoppet.
• • •
Infernot mot Blues för fem år sedan återfinns givetvis på listan över mina största Game 7-upplevelser under de två decennierna i nordamerikansk exil, för då var det som sagt final och absolut inget i världen kan mäta sig med Game 7 i finalen.
Tre dagar innan hade Bruins skrällt meden 5-1-seger i St Louis i Game 6 och vi tog alla för givet att de skulle defilera hem segern här på Garden, men –  nä.
Även de övriga finalerna som avgjorts först efter sju matcher, den mellan Penguins och Red Wings 2008 och den mellan Canucks och Bruins 2011, när de rev Vancouver efter tidernas hemskaste förlust, sitter fastbrända i minnet på samma sätt.
Men det gör även min allra första, när Flyers Joffrey Lupul sänkte Capitals i Betongbunkern 08 – och den två år senare, när Canadiens, anförda av en sataniskt lysande Jaroslav Halak helt otippat hade samma succé i samma bunker. Det var då jag lärde känna Julia – så nervös att hon städade lägenheten varje gång det blev riktigt spännande – på allvar, så den är väldigt speciell.
Ett antal legendariska Henke Lundqvist Game 7-shower är tillika omöjliga att glömma, liksom Chicagos och Kings version 2014 – allmänt betraktad som en av de bästa NHL-matcher som någonsin spelats – och Washingtons mot Lightning i Tampa 2018.
Fast really:
Alla Game 7 skriver in sig i evigheten – och det kommer den vi ska se nu också göra.
• • •
I det svartgula hemmalägret är den stora frågan om de lyckats koka pasta på rätt temperatur ikväll.
Skyttekungen David Pastrnak har de senaste matcherna varit Bruins egen Elias Pettersson och inte fått ut någonting av sin mäktiga potential – och efter Game 6 blev han utpekad av Montgomery himself.
– Pasta måste steppa upp i sista matchen, hette.
Han vill garanterat inget hellre själv heller, men då kommer vi till min gamla käpphäst:
Sedan Leafs i Game 5 började spela riktig playoff-hockey har han blivit neutraliserad som saftbomberna i tredje ”Die Hard”-filmen och det är inte det lättaste att göra något åt, få klarar av att prestera utan syre, med hela kroppen slagen i kätting.
Andra björnar, såna ingen räknar med på samma sätt, måste vara redo avlasta honom.
• • •
Vy från ett hotellrum.

Japp, jag bor precis vid arenan och inget älskar jag mer, en massa hustle löser sig ju självt med det upplägget.
• • •
Det har här och där mullrats om att Linus från Lugnvik kommer ta över i Bruins kasse igen, men nope.
Swayman keeps swaying.
Och han verkar vara on a special mission – för att Leafs back in the day underlät att plocka honom i draften när de hade chansen.
– Det är just därför det kommer kännas så speciellt att slå dem i den här matchen, säger han helt kaxigt.
Ojvoj.
• • •
Det är lite kyligare i Boston Town än i New York – vi har trots allt tagit oss 34 mil närmare Nordpolen – men den som tror att Bruins-fansen dämpas i sin förväntan för att det blåser lite snålt runt knutarna vet inte vad det är för människor som bor i denna stad.
Redan när jag tre timmar innan puckdrop kommer trampande från hotellet är det alldeles tjockt i luften i hela North End – av hopp, av nervositet, av tro på att livet innan kvällen är över stegrar in i makalös extas.
Och på barerna tvärs över Causeway Street, på brittiskt präglade sidogator som Beverly, Haverhill och Canal ser det ut som att panoramafönstren håller på att sprängas, så många trängs överallt inne i ångorna.
Även om någon utan minsta kännedom om hockey och Stanley Cup gick förbi skulle vederbörande förstå att att något väldigt, väldigt stort står i begrepp att hända här.
• • •
Herr Tipsmästare Wiklund, skulle du alltså föredra att katterna får möta Bruins i nästa runda?
Det förvånar en gammal bofink.
• • •
Även fast man får bekräftelse av NHL i mailen vet man aldrig säkert hur det ska gå när man kommer ut i spenaten – om det verkligen ligger en ackreditering i security-entrén, om det verkligen finns en stol på pressläktaren och om man som utlänning verkligen får all access man behöver.
Boston var det länge sen jag besökte – den avslutande finalen 2019 kan ha varit min senaste live-match här – och Bruins har bytt ut all personal de senaste åren, så jag känner mig särskilt nervös just idag.
Men jo, allt har – hittills – gått som en dans .
Lyckan vet inga gränser, faktiskt.
• • •
18.27, precis innan publiken släpps in, spelar de Only Ones ”Another Girl, Another Planet” i TD Garden-PA:t.
Fem plus.
Den får bli kvällens låt.
• • •
Sena rykten gör gällande att Woll inte kan spela och ersätts av Samsonov igen – samt att Auston Matthews SKA spela.
Men nu får man ta alla obekräftade uppgifter med ett par grävskopor salt, Maple Leafs Nation är värre än en syjunta såna här kvällar.
• • •
Fler bilder från denna utflykt kommer, jag lovar – men antagligen först i The End-inlägget, för det svajar i wifit nu.
• • •
Lundin, jag tar uttrycket ”din vidrige fan” som en badge of honor, haha.
• • •
Boston är ju överhuvudtaget en tung favoritstad, I love hit here, men den här gången kommer jag inte ha mycket mer att berätta om än det som händer i och runt Garden, för det är en serious run jag genomför – ungefär som Rolling Stones när de gör spelningar i städer de inte har lust att sova i.
Redan tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget igen, för att ta mig hem till Rangers öppningsrond mot Hurricanes på en annan Garden.
Det är ett hårt jobb, men nån måste göra det.
• • •
Äter sen lunch i den provisoriska media-lounge Garden-personalen på sedvanligt sätt riggat i höjd med zamboni-entrén och jag tror aldrig jag sett det tidigare, men kocken har faktiskt lagt lök på laxen.
Hm.
Vad härnäst? Grädde på moset? Ugglor i mossen? Osande katt?
• • •
De har i skrivande stund inte anlänt ännu, men hela Torontos media-uppbåd sitter vid en bänkrad alldeles till höger om mig, inklusive Zeis – legendaren som åkte på en ruskig hjärtsmäll strax innan jul och gjort comeback först nu.
Honom kommer jag börja gråta när jag träffar igen, så ni vet.
• • •
Nu har har de första fansen börjat sippra in på läktarsektionerna och fantamme – de börjar gorma och skandera och föra liv på en gång.
Det kan bli världsrekord i helvetiskt liv de kommande timmarna.
• • •
Det är egentligen lite tidigt ännu, vi ska ju inte glömma att vi fortfarande befinner oss i förstarundan, men…äh..
Just denna redan oförglömliga lördag i Boston Town gör jag dock ett undantag, för det känns som vi står inför ett av årets mest omtumlande avgöranden – oavsett vad som händer sen.
Så jo – it’s Karin Boye time, redan nu

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Game 7, baby!

NASHVILLE – VANCOUVER 0-1 (Slut)
VEGAS – DALLAS 2-0 (Slut)
• • •
Fröjdas, fellow NHL-nördar.
Vi får ytterligare en Game 7 – i Texas på söndag kväll.
Det blir…ah,jag har inga ord kvar här i den sena kvällen
Men ni vet ju redan.
Game 7 i Stanley Cup-slutspelet är det närmaste vi kommer Gud medan vi fortfarande trampar omkring här på jorden.
• • •
Det var den kontroversiella Tomas Hertl-trejden som fick resten av ligan att resa ragg mot Vegas, men det är Noah Hanifin – backen de hämtade från Calgary – som gör succé i neonskenet.
Att just han, med påstådda flätor och allt, avgör denna rätt fantastiska do-or-die-thriller kan verkligen inte tillskrivas någon slump.
Han är ny kung på blålinjen i the fortress.
• • •
Adin Hill…partying like it’s 2023 igen.
Ojvoj.
• • •
– Jag kommer ligga vaken på nätterna och tänka på det fyra minuter långa powerplay vi inte fick utdelning på, säger Andrew Brunette.
As well he should, replikerar vi i holken.
• • •
Tänka sig, med en assist till Stones försäkring i den övergivna Dallas-kassen i slutsekunderna tog sig Wild Bill Karlsson till sist in i protokollet.
Nu är det bara att stegra och sätta avgörande pucken i Dallas på söndag.
• • •
Svenska poängligan? Såklart – den kommer här:
1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 7 poäng (1+6)
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*
3. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
4. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
5. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
6. Gustav Forsling, Florida Panthers – 4 poäng (0+4)
7. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 3 poäng (2+1)
8. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 3 poäng (0+3)
10. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 2 poäng (2+0)
11. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 2 poäng (1+1)
13. Erik Gustafsson, NY Rangers – 2 poäng (0+2)
Hampus Lindholm, Boston Bruins – 2 poäng (0+2)
Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 2 poäng (0+2)
16. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
17. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)
Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 1 poäng (0+1)
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)
William Karlsson, Vegas Golden Knights – 1 poäng (0+1)
*Utslagen
• • •
Det kommer ett sista dystert sms för kvällen från The CEO nere i Florida.
Man skulle ju också vilja hälsa till bloggens läsare att med både Tampa och Predators ute så är ju detta soundtracket till kvällens sista gravöl
”I don’t wanna
Talk about it
How you broke my heart
• • •
OK, nu ska jag sova kudde och se till att komma upp i arla morgonstunden, för transport norrut.
Om allt går som det ska hörs vi från TD Garden om nitton timmar.

NASHVILLE – VANCOUVER 0-1 (Slut)
VEGAS – DALLAS 0-0 (Period 2)
• • •
Det är min själ inga målfester vi får uppleva när förstarundan nu skruvar sig in i sitt själva clou.
Dragkamper monumentale tar vid, så renons på öppningar och syre att man får astma bara av att titta.
Men jag tycker fortfarande att Vegas för första gången i år spelar som Stanley Cup-mästare.
Deras problem:
Det gör Dallas Stars, på sitt vis, också.
Hur i helvitte ska detta sluta?
• • •
Vad trevligt att vi redan nu har sällskap av The Queen of Frukostklubben.
Låt pipet från kaffebryggaren eka natten lång.
• • •
Adin Hills fenomenala trippelräddning precis i början av mittperioden har också en distinkt känsla av ”juni 2023”.
Ryck mig i dubbelhakan.
• • •
Såklart, Canucks måste inleda sin kvartsfinalserie mot Oilers redan på söndag.
NHL borde få lite lugnande utskrivet.
• • •
Prins Nils istid ikväll: 4.14
Det är väl ändå personligt rekord i denna serie.
• • •
Vancouver och Edmonton har alltså inte mötts i playoff sedan 1992.
Hoho, västkanadensiskt inbördeskrig väntar.
• • •
Nu är det ju så att jag skulle vilja lägga mig i hygglig tid, eftersom I’m shipping up to Boston imorrn förmiddag – med tåg, angenämt nog.
Just därför kan jag lova att det blir sudden death overtime i T-dojjan.

NASHVILLE – VANCOUVER 0-1 (Slut)
VEGAS – DALLAS 0-0 (Period 1)
• • •
Holy smokes!
Det händer mer i ett par byten i Sin City än det gjorde på hela matchen i Nashville.
De Gyllene Riddarna har verkligen fattat att timmen är slagen och går för första gången i hela serien till attack med 2023-emfas, som om själva livet hängde på att de får hål på Uttern
Vilket det ju i någon mån gör också.
Men Stars står inte precis och glor i förskräckelse de heller.
Alla som tjänstgör i T-dojjan har Big Boy-byxorna på sig ikväll – och det är underbart.
• • •
Åh, under en reklampaus visar TNT förföriska skymningsbilder från Las Vegas Valley och på ett ögonblick kan jag förnimma exakt hur det känns i en sådan stund, hur det luktar, hur ökenhettan nästan bränner i vindbyarna, hur neonen på Strippen bländar, hur skrattsalvor och plingplong från pokermaskinerna och trafikbruset och palmkronornas rassel fyller ut ljudkulissen…
Man kan fråga varför jag inte är där nu också.
• • •
Så fort knattarna Johnston och Stångkorven kommer in på isen känns det som att ett oväder utbryter runt Adin Hill.
Otroligt.
De är 20 respektive 21 och borde darra en så här avgörande kväll, men verkar inte förstå allvaret och har liksom bara kul.
• • •
Undras hur Colton Sissons sover i natt.
Inte ens det faktum att jag ständigt blandar ihop honom med Nick Bonino lär vara mycket till tröst – särskilt som han inte vet att jag existerar.
• • •
Mm, Zydden – jag tycker det är förbryllande många som skjuter utanför och över i varenda match vi ser.
Fullblodsproffs borde vara bättre på att sikta än random korpspelare.
• • •
Wild Bill ÄR skadad, det finns ingen annan förklaring till att han märks så lite.
Kom ihåg – han var med i Conn Smythe.
• • •
En Rod The Mod-dänga både jag och The CEO glömt att vi borde kunna spela för hjältar som Suter i Vancouver är ”Some Guys Have All The Luck”.
• • •
Nu ska jag fortsätta packa väskan.

NASHVILLE – VANCOUVER 0-1 (Slut)
• • •
Det finns många country- och honky tonk-dängor om heartbreak och dem är det bara att veva igång på nedre Broadway nu.
För det här var ju inget annat än förkrossande för Predators.
De håller fortet tills lite mindre än en och en halv minut återstår, men då går ridån ner med ett brak.
Oh boy.
Detta kommer plåga dem sommaren lång.
• • •
Canucks har samtidigt spelat mer moget än jag trodde att de kunde och de behöver sannerligen inte be om ursäkt.
Så här vinner man i slutspelet, punkt och slut.
Nu får de gå upp mot Edmonton Oilers och vilken sjusatan till helkanadensisk hockeyfestival DET blir.
• • •
Igen, de där fyra minuterna när de hade powerplay, det var verkligen där Preds brände chansen i denna duell.
Men serien kan man lika gärna säga att de vaskade när de tappade 3-1-ledning i Game 4.
Motsatsen till moget, är jag rädd att vi får kalla uppträdandet vid åtskilliga tillfällen.
• • •
EP var ändå inblandad i avgörandet och nu när han har det här bakom sig kan han ta över showen mot Oilers.
Det är bara att släppa ned axlarna och köra.
• • •
Flipper till VM?
Det har jag dessvärre svårt att se, han ska bli pappa för första gången om bara en vecka och vill knappast lämna sin amerikanska hustru i sticket för att spela hockey på andra sidan Atlanten.
Men Gus? Han borde vara given.
• • •
HEK, jag beklagar djupt – och hoppas att du ändå gör oss sällskap även i fortsättningen.
Du med, Tottson.
• • •
Alright, då ska vi se om Riddarna har vad som krävs för att rädda säsongen.

NASHVILLE – VANCOUVER 0-0 (Period 2)
• • •
De fyra minuter som passerar när Brock Boeser sitter utvisad för high sticking kan komma att definiera hela Predators säsong.
Det är ju då de har chansen att döda denna match och ta över hela serien.
Men de får inte mer uträttat än Maple Leafs i samma situation för ett dygn sedan, klarar inte av att etablera något riktigt powerplay-spel och avlossar knappt ett enda skott mot letten.
Istället Canucks en massa momentum för att de står emot och nu är det dom som känns lite, lite hetare.
• • •
I övrigt finns det inte mycket att pladdra om nu heller.
För andra matchen i rad står det 0-0 efter två perioder och really – ingenting händer på den igenkloggade isen.
Men man, första målet…att kalla det viktigt vore som att beskriva syre som viktigt för homo sapiens.
• • •
Gick inte första periodpausen i Nashville väldigt snabbt – eller var det bara jag som förlorade tidsuppfattningen medan jag parade ihop nytvättade strumpor?
• • •
EP har i alla fall något som liknar en chans – i numerärt underläge.
Men det är verkligen nåt som inte stämmer, han saknar den karisma som fullkomligen lyser om honom när han själv känner att han hör till världens bästa forwards.
Kan någon upplysa honom att han faktiskt ÄR det.
• • •
Var bor du, van Basten? The Rumble in Boston Town börjar först 02.00, svensk tid, och då stänger väl alla krogar på den så kallade landsorten?
Du ska sålunda hinna hem och vara med på gästabud i Boston Town.
• • •
Om min ackrediteringsansökan beviljats lite tidigare hade jag med all säkerhet suttit på ett Marriott-rum i Boston redan nu, och vispat ihop årets första hotellblogg, för jag lever egentligen efter devisen att man under tjänstgöring on the road ska vara på plats dagen innan – vad förrättningen än gäller.
Men när det drar ihop sig i Stanley Cup-serier blir schemat halsbrytande och även en gammal tiger med bestämda åsikter om hur man ska operera får lov att vara lite flexibel.
• • •
Tottson, tack din ångest känns ända hit – just för att du är så fåordig.
Effektivt, det.
• • •
Det kan komma att stå 0-0 även efter tredje perioden, jag tror vi får ta och vara beredda på det.
• • •
Nu: En banan.