NY RANGERS – FLORIDA 0-1 (Period 2)
• • •
Inga fler cannoli blir gräddade och serverade i andra, men det känns som att Panthers har klart övertag – inte bara i protokollet.
Det gör det extremt svårt för hemmalaget på alla isytor och begår i princip inga misstag alls.
Lavy har att jobba med i denna sista paus, that’s for sure.
• • •
Det var ena jävla perioder att gå snabbt.
Avblåsningarna är så få att man knappt hinner sätta sig ner förrän det är dags att resa på sig igen.
Hallå.
• • •
Rangers har inte gjort mycket de kan känna sig supernöjda med de inledande 40 minuterna, men de dödar i alla fall utvisningar med en jäkla bravur.
Alltid nåt.
• • •
Som vi ju också hade klart för oss redan innan Panthers plan landade på LaGuardia i går eftermiddag är Bobrosvky en väldigt, väldigt, väldigt mycket bättre målvakt än Charlie Lindgren och Frederik Andersen.
Det framgår rätt tydligt när Cuylle redan i starten av andra kommer loss i nytt friläge och när Trocheck strax därefter hindras från att styra in kvitteringen.
• • •
Även Rangers får till slut sätta sin omtalade powerplay-uppställning på krigsfot, men inget händer händer då heller och det kan de få ångra, för det är ju en annan av katternas paradgrenar:
Så hårt och nasty som de spelar tar de nästan aldrig några utvisningar – och det har heller inte varit några situationer när Gris-Olle kunnat vråla i missnöje över uteblivna numerära överlägen.
Mästerligt på sitt vis, det.
• • •
Det låter som att man ska vara glad över att slippa se ESPN-sändningen.
Hela Twitter stormar mot den själlösa skitkanalen.
Dessbättre: Serien jag ska se på tv är det TNT som sänder.
• • •
Är det nån som i smyg sågat små jack i hemmalagets klubbor?
De går av som torrt fnöske hela tiden.
• • •
Kändis nummer nummer 5 inzooomad i jumbon: Henrik Lundqvist.
Då blir det ett jävla liv. Nästan som på innebandy, som Ytterbyflyer, skulle sagt.
• • •
Här trodde man att Hurricanes forechecking var den ettrigaste i ligan, men katterna stressar ju såna som Trouba och Schneider ännu mer.
• • •
Mästarna Hershey Bears fullbordade just en sweep mot Hartford Wolfpack, Rangers farmarlag, i AHL-slutspelet.
Chris Drury & co får hoppas att det inte är ett omen.
• • •
Sista 20 får Rangers åter försöka bevisa att de kan vända på matcher fast det borde gå.
Det är bara svårt att se att Panthers ska låta det hända.

NY RANGERS – FLORIDA 0-1 (Period 1)
• • •
Det är så berusande, det som känns i hela kroppen såna här kvällar.
Man minns ju hela året att det var nåt under förra våren som försatte en i ett tillstånd av bubblande eufori, men bara när det händer igen går det att förstå vad det egentligen var och exakt hur hela tillvaron började glittra.
Jag kan bara buga och bocka och tacka för att jag får uppleva detta – igen.
• • •
The beast is out there – and he is hungry tonight.
Det är ett faktum som står klart precis på en gång.
Båda lagen inleder i en fruktansvärd frenesi, som drakar med eld sprutande ur näsborrarna, och har bägge sekvenser när de ställer till med fullkomlig blitz i motståndarnas försvarszon.
Indeed, så HÄR ska en matchserie börja.
• • •
Första målet tillkommer just som Florida-mål brukar tillkomma: Out of the blue.
Och Storken svär garanterat över att det alls blir av.
Tkachuks skott är snabbt och kvickt och lurigt, men…ändå.
• • •
Stora hockeymatcher ska starta 20.00, det har jag alltid tyckt.
Jo, jag vet att det blir sent för er i konungariket och det blir tajtare deadline för mig med, men 20.00 är prime time monumentale och då finns det inga alternativa såna här gånger.
• • •
Om det varit någon annan än Schneider som kommit fri ett par minuter efter ledningsmålet hade det kanske varit kvitterat.
Men det var inte någon annan.
• • •
Hur gnistorna nu än slår om Rangers när de går till frustande attack ser man dock direkt hur svårt det är att komma till riktiga lägen och få minsta space runt Bobrosvky.
Katterna geggar igen slottet så det blir till en geggig dubbelportion Whiskas istället för en isplätt.
• • •
Mika ser precis lika het ut som under de inledande matcherna i andrarundan.
Han har givit sig själva den på att det här är hans tid.
• • •
Några andra saker man kan konstatera på direkten är att Panthers, som er bofink flaggat för, är betydligt elakare och mer fysiska än Carolina, att de hugger skoningslöst på varenda misstag vissa lättstressade Rangers-backar envisas med att fortsätta begå och att de tillika har ett dödligare PP än förra motståndaren – även om det, tack vare utmärkt kill av hemmalaget, inte leder till utdelning på första försöket.
• • •
Rick Tocchet förärades just Jack Adams Award – priset till säsongens bästa coach.
Den utmärkelsen är inte vi med och röstar om, men jag har inga problem med det valet – även om jag tycker att Andrew Brunette, Lavy, Jim Montgomery och Rod The Bod också hade varit värdiga vinnare.
• • •
En bit till vänster om mig sitter, som alltid, de som sköter den officiella statistiken och let me tell you: Om de som förlitar sig helt på denna officiella statistik såg dem in action, när dessa grånande herrar skriker och är hojtar och ibland låter som de inte vet vad vilka som överhuvudtaget befinner sig på isen, har jag en känsla av att de skulle ta vissa data med större nypor salt.
• • •
Kändis nummer 1 inzoomad i jumbon: Michael J Fox.
Kändis nummer 2 inzoomad i jumbon: Julius Randle, NY Knicks
Kändis nummer 3 inzoomad i jumbon: Matthew Broderick.
Kändis nummer 4 inzoomad i jumbon: Michael Del Zotto och Derick Brassard ihop.
• • •
Nu behöver man egentligen en rökpaus, för jävlar vilken urladdning till period.
Men det får duga med en Snus och ett par klunkar kaffe.

– För mig var det inte bara en lek. För mig var det…livet.
Henrik Lundqvist ser lätt plågad ut när han fäller den kommentaren i ”Open Heart” – dokumentären om hans gloriösa karriär, det svåra slutet och vägen in i en andra akt under hans saga här på jorden.
För världen kunde inte riktigt förstå hur genomgripande hela hans tillvaro påverkades av huruvida det gick bra eller dåligt på isen.
”It’s only a game”, sa dom – men det var det aldrig för The King.
Det var verkligen livet.
Och det är det ju för oss alla som går in i det här med allt vi har.
Såklart, egentligen fattar vi att det finns annat som egentligen är viktigare. Våra nära och kära, hälsa, tak över huvudet, ekonomisk trygghet…allt det där.
Men själva poängen med idrott, det som gör att vi alls engagerar oss och blir så tagna av det som händer i den upplysta manegen, är ju att den hjälper oss att skapa en parallell verklighet – en bortom den grå, torftiga vi får nöja oss med till vardags, med dess bekymmer och dess leda och dess avsaknad av glans – och låter oss fylla den med mening och spänning och svallande känslor.
Utan den emotionella investeringen – och reaktionerna när investeringen antingen ger jublande avkastning eller går upp i svart rök – skulle det vara meningslöst både att utöva och beskåda tävlingar, matcher, lopp, kraftmätningar, turneringar och mästerskap.
Men istället är de – livet.
Och just därför sköljer alla dessa intensiva sinnesstämningar genom blodomloppet när Stanley Cup-slutspelet nu når sin näst sista fas och för den sista kvartetten lag, The Final Four, ända till tröskeln till drömmarnas rike.
Här ute på östra planhalvan går New York Rangers och Florida Panthers – med start ikväll, i den världsberömda arenan som var just King Henriks borg under alla år – upp i vad som alldeles garanterat blir en mega-clash hetare än själva helvetet och out west ställs supermakterna Dallas Stars och Edmonton Oilers öga mot öga i en precis lika djävulsk showdown.
Hur det ska gå till går knappt att förstå, men när krutröken om två veckor skingras över de blodiga slagfälten kommer två av dem vara klara för Stanley Cup-final.
Oh, gosh…
Förväntan, nervositet, eufori, oro, vördnad, otålighet, lust, adrenalin och allmän yra blandas till en puttrande, skummande gumbo som sätter hjärtat och själen och anden i brand.
Inget annat kan få det att kännas som det känns just nu.
Bara en lek?
Nej, mina vänner.
Det är, precis som Henke säger, livet – och nu stegrar det.
• • •
Välsignade vare hockeygudarna för att vi fick gårdagens lilla paus och därmed en tydlig rågång mellan det som varit och det som ska bli.
Det räckte för att ge åtminstone mig tid att smälta andrarundan och ladda om för det ännu större allvar som ska måste hanteras nu.
Kort sagt – Bofinken är redo.
Hur det går i de båda konferensfinalen, och varför, ägnade jag redan natten till igår åt att försöka reda ut och här kan man ta del av både krönika och tips/analys.

För den som till äventyrs inte vill eller orkar läsa så långa drapor tippar jag alltså matchserierna på följande vis:

•NY Rangers – Florida 2-4
•Dallas – Edmonton 4-2

Enligt den bild jag gått omkring med ett tag är Panthers och Stars i det närmaste perfekta playoff-lag och ju längre de tar sig i det oändliga äventyret, desto svårare föreställer jag mig att det blir att besegra dem.
Men det blir också svårare och svårare att tippa. Bara storartade lag avancerat till konferensfinal och jag känner mig, nota bene, inte det minsta tvärsäker. Det KAN lika gärna vara Rangers och Oilers som möts i final, jag är HELT öppen för det.
OK?
• • •
När Oliver Ekman-Larsson får syn på mig i omklädningsrummet efter Panthers morning skate blir han mäkta häpen över att jag råkar vara klädd i kostym.
– Vad är det här, utbrister han.
– Jag är alltid uppklädd när jag går på slutspelsmatcher, svarar jag.
– Det har jag aldrig sett, fortsätter Tingsryds stolthet.
Tror ni en gammal bofink missar den straffsparken? Nej, den sitter i krysset:
– Så är du nästan aldrig med i slutspelet heller!
Haha, ägd!
• • •
Nu händer det…
Redan under den soliga morgonen, när jag kommer till Garden för onsdagens pre game-ritualer, sjunger den tanken till i pallet med full kraft.
Det är långa köer till media-entrén (som jag går rakt förbi, vad trodde ni…), de har byggt om hela medialoungen till presscenter, murvlar alla sorter myllrar i backstage-korridorerna, det är ett liv och ett kiv överallt.
Ja, min själ.
Nu händer det!
• • •
OEL får dock snabb liten revansch. När jag halar fram Sportbladet-micken för en mer formell video-intervju om annat än min outfit kliver en sträng PR-människa fram och meddelar att han och Forsling ska ”göra podiet” och därför inte får intervjuas, på något språk, innan dess.
Oliver skrockar glatt:
– Haha, nu slipper jag det. Fan vad skönt!
Hrmf.
• • •
Det bärande temat i ”Open Heart”, för att nu återknyta till inledningen, är dock att hitta meningen i den verkliga verkligheten – den man åter träder in i när strålkastarna slocknat och välbefinnandet inte längre är avhängigt segrar och förluster.
– Jag vill vara lycklig utan anledning, säger Henke vid ett tillfälle.
Mm, that’s the secret sauce i livet, förstås.
Men inte nu.
Nu ÄR det här livet.
Och därför tittar vi…
• • •
Smålänningen som aldrig sett er bofink i kostym fortsätter underhålla under presskonferensen han och hans östgötske kompis mycket riktigt håller lite senare.

Han får frågan om han följer Tre Kronor i VM och Oliver ler snett.
– Jag har gjort det där i tolv år på raken, så nä.
Haha!
Oliver har spelat sju VM och inte i alla rad, men vi fattar.
Det blir ju så när man nästan aldrig är med i playoff…
• • •
Rangers håller ingen riktigt morning skate. Bara The Black Aces, med Rempe och Edström som fyrtorn för de andra att navigera kring, är ute på isen.
Men Wenny Wennberg kommer i alla fall till pressrummet och tar sig en liten tupplur vid podiet.

Nä, skoja – han råkade bara blinka när jag tog bild.
Han berättar, på rak fråga från Bofinken-boet, att det är en dröm att för första gången i karriären spela konferensfinal och att han efter tio år i ligan skulle göra allt för att få vinna Stanley Cup.
• • •
As of lately har jag slutat ta den reflux-medicin my best friend the doctor skrivit ut åt mig, enär den gör att det jag stoppar i mig har svårare att ta sig genom systemet än vad genomsnittliga forwards har att forcera Dallas försvarsställningar.
Vi får se vad det leder till, men risken finns att mina texter blir osedvanligt syrliga…
• • •
Även med OEL är jag faktiskt seriös under några ögonblick. Vid sidan av Bäckis, EK65, Hedman, Mojo Johansson och verklige veteranen Mickis i Calgary är han nu den svensk som spelat längst i ligan och hungern efter en Stanley Cup-ring vet inga gränser.
– Att få vinna känns viktigare och viktigare för varje år som går. Det var därför jag skrev på för just Floria, ett lag som verkligen har chansen att vinna, säger han.
• • •
I gengäld kanske texterna blir lite mindre hårda och tröga.
Nej, förlåt…
• • •
Under den lediga eftermiddagen blir jag bjuden på studiebesök i NHL:s nya högkvarter i en lyxskrapa vid Hudson Yards, blott ett kvarter väster om Garden.
Där får jag se Bettmans eget kontor, studion där Player Safety varje kväll följer allt som händer och tar sina egendomliga beslut, de ”ringar” som avlägsnats från Stanley Cup-bucklan, en jädra massa kontorslandskap där alla olika divisioner – marknadsföring, business, hockey operations, international, events, statistik, kommunikation, social media, revision…you name it – och min kompis Dan Rosen.
Han sitter vid sin station och drömmer om svenska räkmackor, som vanligt.

Bra vy har han från sitt skrivbord också.

Det kan man kalla close to the action.
• • •
Ajdå, Gabriel Landeskog ska hålla presskonferens med Avalanches GM MacFarland imorrn.
”Han lägger av”, lyder min första, lätt förtvivlade tanke när jag hör om det.
Men kanske inte ändå. Han har de facto fem år kvar på ett kontrakt som ger honom 7 miljoner dollar per år och de pengarna lämnar men väl ändå inte bara på bordet.
Å andra sidan, vi har ju såna som Shea Weber och Carey Price…så lite klump av obehag har jag nu i mellangärdet.
• • •
Presskonferenser med NHL-coacher brukar inte vara mer uppiggande än sammanträden i Tranås socialnämnd, men Paul Maurice skulle jag kunna sitta och lyssna på dagen lång.
Han är inte bara rolig och charmig, han har bara intressanta och originella saker att säga om hockey – och råkar dessutom vara utrustad med ett Rain Man-artat minne.
Idag får han frågor om sina gamla adepter Roslovic och Trouba och drar plötsligt hela laguppställningar han hade i specifika matcher med Jets för hundra år sen.
Tillika minns han förstås nån gudsförgäten, sedan länge bortglömd kväll när hans nuvarande first line-winger Tarasenko spelade för Blues ställde till det för Wings.
– Så fort han kom loss på vänsterkanten visste jag att vi var fucked, ursäkta språket.

Min kompis Niklas Eriksson ska få instruktionsvideos i mailen!
• • •
Om Gabbe lägger av så kan man konstatera att det sista han gjorde som hockeyspelare var att lyfta Stanley Cup-bucklan.
Lite ikoniskt ändå.
• • •
Det här är The Bofinken Conference Finals Kit

Let’s go!
• • •
Som Gordon Gekko sa:
A fisherman sees another fisherman from afar.
Så GIVETVIS är Sean Avery – 00-talets Bad Boy på Garden – stort Matt Rempe-fan.
Han vill se Jätten i laguppställningen ikväll och kommer näppeligen förlåta Lavy för att han istället sitter på pressläktaren.
Ta in denna rant från Instagram tidigare idag:
– Eastern conference Finals. New York Rangers vs Florida Panthers. Rempe. Rempe. Rempe. I need Matt Rempe in the lineup. I don’t think it’s the worst idea to send Rempe out to lay a fucking beating on Sam Bennett in Game One. We’ll kill off the five minute major. We will send a message that the New York Rangers are here for war. Because I can promise you the Florida Panthers, they’re not coming to New York to take in a Broadway show. They are coming for a fucking war. Tkachuk. Bennett. Montour. Barkov. Bobrovsky. These guys are warriors. They want blood. They’re not here to play a gentlemanly game. The New York Rangers are in a major battle. This is the toughest test that they have had. We’re gonna see what this team is made of. But Rempe needs to be in the lineup. He needs to hold those guys accountable. And the guy has the secret sauce. The building’s quiet? You put Rempe out there. He’s gonna score another big goal in this series. Matteau, Matteau, Matteau! Rempe, Rempe, Rempe! I tell you what I feel, I know the truth. Let’s go rangers, Potvin sucks, fatso forgot to shake my hand. Let’s go.
Haha, det kan man kalla salva!
• • •
Svenska målskyttar i första konferensfinalen 2024: Mika och OEL. Ja, den senare lär väl avgöra bara så han får gå tillbaka till podiet och slipper min mikrofon…
• • •
Plötsligt, under eftermiddagens långsammaste timmar, kommer nyheten att Sheldon Keefe blir ny coach för New Jersey Devils.
Bra val av the powers that be ute i Newark – och bra val av den förre Maple Leafs-bossen.
Han kommer om inte annat få en mycket mindre månghövdad och betydligt vänligare media-skock att hantera…
• • •
Mer Maurice – när han får frågan om han redan i Winnipeg såg att Jacob Trouba var ett kaptensämne:
– Det finns coacher som säger att de omedelbart kan identifiera framtida ledare. Men de coacherna är fulla av skit.
Hoho.
• • •
Ryan Lindgren har inte tränat med Rangers senaste tre dagarna, men givetvis spelar han ikväll.
Lika lite som man kan ha sönder en zippo-tändare kan man ha sönder Ryan Lindgren.
• • •
OEL kommer bli helt chockad nästa gång vi ses, för nu har jag fått på mig en slips också – prickig och allt.

• • •
Under förmiddagen får jag till sist span på dem, kidsen som städslat för att hänga LGR-tröjor på var och ett av de 18006 sätena på Garden.

De är mycket flitiga och noggranna.
• • •
Det bara slår mig plötsligt: Jag tror det blir övertid direkt.
Länge.
• • •
Ingen i Panthers-uppställningen – mer än Tarasenko och Mikola, när de helt kort tjänstgjorde här förra våren – har upplevt playoff i The Woooorld’s Most Famous Arena tidigare och de är ingenting mindre än överlyckliga att få göra det.
Igår berättade finländaren Anton Lundell om hur han som liten knatte åkte till New York på semester med sina föräldrar och gick en guidad tur på Garden.
– Nu kommer jag tillbaka för att spela de här matcherna. Det känns rätt fantastiskt, säger han.
Man kan verkligen fatta det.
• • •
Christian Karlsson påminner om ett mess jag tydligen skickade i december:
”Det blir kul med konferensfinal mellan Rangers och Panthers i maj”.
Hm.
• • •
Lundell och hans kompisar kommer också få se The Woooorld’s Most Famous Arena från sin allra mest tygellösa sida ikväll.
Rangers är last man standing i stan nu när Knicks gjort sitt och hela New York sluter upp vid Gris-Olles sida.
Yankees och Mets? Jojo, men det är maj. Deras grundserie pågår i ytterligare fyra månader.
Rangers är the shit nu och det går redan under eftermiddagen att känna hur Gotham håller andan i väntan på det förlösande vrålet när pucken släpps i denna första match…
• • •
VM-kvarten imorrn ska inte NHL-bloggen lägga sig i, vi har the best of the best Front 242-Åke och Abris på plats i Ostrava och de sköter live-bevakningen.
Men jag ska jäklar anamma titta och är det så att ni vill bluddra i spåret under kvällen så hörs vi där.
Erik avgör, det är jag säker på…
• • •
Förstår vi ens hur ångande hett det kommer vara i södra Florida och Dallas under återstoden av Det Stora Äventyret?
Nej, det gör vi inte, men ge mig en sån där liten handfläkt nu.
• • •
Ojdå, NJ Transit-trafiken till Penn Station är just nu ”suspended” på grund av ”Amtrak overhead wire issue” och jag kan försäkra att många som har biljett och ska hit reser just den vägen.
Wojne wojne, Gris-Olle.
• • •
Steve Kozari och Dan O’Rourke dömer denna Game 1 – och något säger mig att de kommer att få häcken full.
• • •
Jonathan Quick har fortfarande inte spelat en minut i detta slutspel och kommer inte göra det i denna serie heller, såvida inte Storken går sönder eller mot alla odds gör fiasko.
Men hans gedigna erfarenhet lär komma väl till pass i alla fall. Bland annat satt han i båset när Golden Knights slog Panthers i fem i finalen ifjol och kan dela med sig av insikter om hur det gick till.
• • •
Rubbe i NY Post, riktad mot Florida:
Come here, kitty, kitty…
Lite underhållande!
• • •
Det är dags att slå ett par rejäla åkarbrasor, frusta som den uppretade tjuren och skärpa alla sinnen.
Konferensfinalerna 2024 börjar nu.
Kom ihåg:
Det är inte bara en lek.
Det är livet.

VANCOUVER – EDMONTON 2-3 (Slut)
• • •
Det verkar som att downtown Vancouver får stå kvar den här gången, inga kravaller och ingen plundring och inga bränder har ännu så länge rapporterats.
Gott så.
I denna Game 7 var de för bleka de första 50 minuterna, men precis som coach Tocchet konstaterar har årets upplaga av Canucks sett i ett större perspektiv återupprättat respekten för klubben och gett fansen skäl att vara stolta igen.
Så det finns ingen anledning att bränna upp minsta korvkiosk.
• • •
Kmannen anklagar mig för att dra rövarhistorier, så jag ska be att få påminna om exakt hur jag tippat i tidningen och här i bloggen (bracketen är ju bara inofficiell lek…)

•NY Rangers – Washington: 4-2 (Facit: 4-0)
•Carolina – NY Islanders: 4-2 (Facit: 4-1)
•Florida – Tampa 4-3 (Facit: 4-1)
•Boston – Toronto 4-1 (Facit: 4-3)
•Dallas – Vegas 4-3 (Facit: 4-3)
•Winnipeg – Colorado 3-4 (Facit 1-4)
•Vancouver – Nashville 4-3 (Facit: 4-2)
•Edmonton – LA 4-1 (Facit: 4-1)

•NY Rangers – Carolina 4-3 (Facit: 4-2)
•Florida – Boston 4-2 (Facit: 4-2)
Dallas – Colorado 4-3 (Facit: 4-2)
•Vancouver – Edmonton 1-4 (Facit: 3-4)

Den tolv-tolvan tycker jag väl ändå att jag kan få vara lite nöjd med efter alla fiasko-år, även om jag nu fegat och inget jätteoväntat inträffat.
• • •
När Oilers är som bäst är de verkligen skrämmande bra, i all synnerhet när de får numerära överlägen, men de har fortfarande oförklarliga dippar i matcherna och det vill jag påstå att de inte kommer att ha råd med mot Dallas Stars.
• • •
Lite synd var det allt att Tre Kronor-ledningen stängde truppen så tidigt.
En Elvis som börjat varva upp de senaste matcherna och förmodligen känner för att spela vidare hade kunnat vara användbar i det stundande slutspelet.
• • •
Återigen, jag är nästan lite tagen av draget i spåret under denna Game 7 mitt i natten.
Bloggen har världens bästa läsare, det är ju bara så.
• • •
Efter två fullbordade Stanley Cup-rundor ser den svenska poängligan ut så här.

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 14 poäng (3+11)
2. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
3. Gustav Forsling, Florida Panthers – 7 poäng (2+5)
4. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
6. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 6 poäng (3+3)
7. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
8. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
9. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
10 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 4 poäng (1+3)
12. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
13. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 3 poäng (1+2)
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)
16. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
18. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
19. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
20. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 1 poäng (0+1)
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)
*Utslagen
Nio man står fortfarande upp och kan fortsätta avancera innan allt är sagt och gjort.
• • •
Andreas Wahl, du har varit en trevlig bekantskap här i spåret. Jag förstår att du säckar ihop en smula efter det här nederlaget, men du är hjärtligt välkommen att hänga med oss vid lägerelden även i fortsättningen.
• • •
Jaha, angenämt nog får vi nu en dag på oss att andas och ladda om för konferensfinalerna.
Själv ska jag först spela in en podd med Swiftien från Örby och sedan gå på det party min kompis Ash ställer till med för att fira utgivningen av sin nya bok.
Men på onsdag, strax innan puckdrop i Rangers och katternas första möte på Garden, är jag tillbaka här – med intro, tips, analys och allmänt pladder.
Tills dess, som alltid:
Peace in the valley!

VANCOUVER – EDMONTON 2-3 (Slut)
• • •
Too little, too late för Canucks.
Oilers rider ut stormen sista tio, vinner The Battle of Canada och tar sig till konferensfinal mot Dallas.
Nu har jag massor att göra, men återkommer med en The End när allt är klart.
Tack alla som var med i spåret, vilken natt vi hade.

VANCOUVER – EDMONTON 0-3 (Period 2)
• • •
Det här börjar se ut exakt som den där olycksaliga onsdagen för tretton år sedan.
Canucks har inget kvar i bränsletankarna – eller om du nu är skärrade in i benmärgen i den våldsamma pressen – och blir helt tillplattade i den största match de någonsin spelat.
Hoppas den lokala kravallpolisen är redo, för 2011 slutade det som bekant med upplopp på stan.
• • •
Ryan Nugent-Hopkins har inte gjort mycket väsen av sig i detta slutspel, men det är just såna – de som inte brunnit på så höga watt-tal tidigare – som brukar kliva fram i Game 7 och ikväll är han uppenbarligen The Man.
• • •
Som tråk-Ferraro konstaterar i ESPN-sändningen är Silovs sanslöst bra i spelet på nära håll runt kassen, men med välriktade skott från håll går det att överlista honom.
• • •
Det är nu Elvis från Ånge borde blunda hårt, visualisera de där gamla drömmarna under lektionerna i Björkbackaskolan och gå ut och ta över showen.
Men han tycks åter ha fastnat i sitt eländiga grubbel och vågar inte göra det som måste göras.
• • •
Lafferty är den här matchens Ian Cole.
Utvisningen han tar på Kulak, i offensiv zon, bör han gå och skämmas för hela sommaren.
• • •
Nej, Fredrik Marklund, jag är verkligen inget chefsämne och vill absolut inte bestämma över mina kompisar.
Men tack ändå.
• • •
Efter 2011-traumat, när Bruins vann med 4-0, blev jag och kollegorna inlåsta på pressläktaren i Rogers.
NHL såg det som för farligt att släppa ut oss i tårgasdimman, så där fick vi sitta och inga argument om att vi behövde komma ut och rapportera om kaoset bet på de som bestämde.
Det vore tragiskt om det blir likadant ikväll, men risk föreligger nog.
• • •
Hur mycket luft har du i badmadrassen i natt, Peter Lundin?
• • •
Det är fan Stuart Skinner Canucks inte gör mål på – och inte ens utsätter för någon fara.
Ynkedom, skulle man kalla det.
• • •
Owen Wilson är ändå en rätt cool kändis att ha på plats i en sån här match, han skulle zoomas in i prime time-läge även på Garden.
• • •
Well, jag är i alla fall på väg att sätta min tolfte vinnare, av tolv möjliga.
Kalla mig Putte Kock.
• • •
Mirakel inträffar vid sällsynta tillfällen, men med mindre än ett sådant vänder ett mycket blekt Vancouver aldrig detta.
Jag tror, helt frankt, att det är över och att Game 7-förbannelsen i British Columbia består.
På med skyddshjälmarna, folks…

VANCOUVER – EDMONTON 0-0 (Period 1)
• • •
The heat is on, som Glenn Frey sjöng.
Det är otroligt att de inblandade krigarna alls klarar av att hålla i klubborna under det som bara kan beskrivas som psykisk terror.
Själv skulle jag sitta i båset och hyperventilera, men de här gossarna får the big bucks för att de inte är som jag.
Istället borrar de ner sina vinnarskallar och bara pumpar på i en blixtrande Game 7-show.
God bless them – allihop.
• • •
”Nån gång måste man gå till anfall och skjuta också…”.
Den tanken biter sig fast hos den som försöker analysera Canucks förstaperiod.
Oilers har pucken mest hela tiden, skapar betydligt mer chanser och leder skottstatistiken i förkrossande stil.
Samtidigt uppträder hemmaspelarna väldigt samlat och lugnt, ja. ”Safe” lyder parollen för kvällen, helt uppenbart.
Men igen – NÅN gång måste det hända något framåt också.
• • •
Som sagt: ”Tredjemålisen” Silovs behöver man inte vara orolig för.
Han börjar sin största match i livet – nej, bronsmatchen i VM var inte större – med en kandidat till den inofficiella ”Årets räddning”-utmärkelsen.
• • •
Den stora chansen för Canucks kommer med den fyraminutersutvisning EP tvingar fram, men ojvoj – de åstadkommer absolut ingenting under de fyra minuterna.
Det ska dock understrykas att Eky från Rättvik & co står för en helt klinisk och perfekt kill.
• • •
Mikheyev är lika snakebitten som ett marsvin som jag en gång såg slängas in till pytonormen på Kolmården och KAN bara inte göra mål.
• • •
Som om det inte vore nog med allt annat som är fel med ESPN:s sändningar håller vi på att missa starten av Årets Match i USA också.
De visar en college-match i dambasket och den drar ut på tiden med miljoner timeouts och overtime och what not.
På ESPN 2?
Cornhole.
I kid you not.
NHL borde verkligen bryta avtalet, den själlösa kanalen ser ju på hockey som en afterthought.
• • •
Vad är klockan i Nagoya, Romedahl?
• • •
Inte för att pinka på någons parad men trots intensiteten i denna förstaperiod tror jag inte Dallas-stjärnorna sitter och darrar i sina texanska vardagsrum.
De kommer vara favoriter i västra conf-finalen – oavsett vilka som vinner ikväll.
• • •
Alex Edler är på plats i ladan som var hans hem i femton år och eldar på Nucks-fansen.
Trevligt, jämtar kan man aldrig få för många av när viktiga uppgifter ska utföras.
Men Twitter-krigaren Taco-Eddie då?
Han borde ha en stående inbjudan.
• • •
Klockan är väldigt, väldigt sen i konungariket så jag utgick från att det skulle bli viss stiltje i spåret under detta monumentala klimax.
Men här ni allihop, mitt i natten.
Tack, ni är helt fantastiska.

Game 7.
I Kanada.
Med en plats i en konferensfinal i potten.
Herre min skapare.
Om man föreställer sig en avskedskonsert med Springsteen i New Jersey, en final i Fotbolls-VM i Italien med Gli Azzurri på ena planhalvan och ett fulländat under i Lourdes inför ögonen på påven himself – och kombinerar de tänkta tilldragelserna.
Då kanske man kan bilda sig åtminstone en rudimentär uppfattning av vad som står för dörren i Rogers Arena i Vancouver denna glödande måndagkväll.
Denna showdown, detta definitiva avgörande i The Battle of Canada, hör till mest omvälvande som överhuvudtaget går att uppleva.
Som Vancouvers Joshua Dakota konstaterade vid en presskonferens i förmiddags:
– För de flesta av oss är det här det största ögonblicket i våra liv.
Därför finns det heller inga ursäkter kvar. Inga hållbara alibin. Inget att skylla på.
Alla som möter sitt öde nu – på bägge sidor om den röda linjen i mitten – måste samla sig till bästa insatsen någonsin.
Bara så kan den långa, mödosamma strävan hit sluta i den episka extas som väntar vinnaren i slaget om Kanada – planetens överlägset mest passionerade hockeynation.
Alternativet?
Ett mörker som vad det lider kommer skingras något men för alltid kasta en skugga över hela tillvaron.
Oh, man.
Game 7.
I Kanada.
Det finns inget annat i denna värld som kan jämföras med detta.
Låt skådespelet börja.
• • •
Ja, visst var det mysko med helt spelledig söndag. Det kändes som ett svart hål öppnades i kalendern – och det får inte hända för ofta i fortsättningen.
Samtidigt kändes det rätt befriande att faktiskt vara helt ledig och för första gången på en hel månad inte behöva ägna Stanley Cup-slutspelet en endaste tanke.
Istället gick jag först till min kvartersbar och kollade Game 7 mellan Knicks och Pacers i NBA-slutspelet och sen träffade jag vännerna Mats och Lena för bättre middag på Indochine på Lafayette Street.
Hatt rullades med mer intensitet än någon gång tidigare under denna besvärliga vår och lite härsket smör var det över min framtoning när jag vaknade i förmiddags, det erkännes härmed.
Men det var värt det, det behövdes, och nu sjunger hjärtat igen.
• • •
När den chockartade nyheten först nådde oss om att Brock Boeser missar resten av slutspelet, inklusive kvällens episka avgörande, kändes det omedelbart som att ridån gick ner i Vancouver.
Han har varit en av Canucks allra bästa i detta slutspel, delar förstaplatsen i interna poängligan med JT Miller och har gjort fler mål än någon annan – inklusive ett hattrick i serien mot Nashville och ett i det pågående slaget mot Edmonton.
Tomrummet han lämnar efter sig i laguppställningen är större än Vancouver Bay.
Men sedan påminns jag om att sådana till synes förödande bakslag på ett förunderligt vis ofta svetsar samman lag in the hunt ännu mer.
Som Maple Leafs när Matthews försvann i Boston-serien i år – och som Nashville när Ryan Johansen bröt benet under konferensfinalen 2017.
Den nyheten hörde jag på satellitradion i hyrbilen under en spelledig dag, på väg mot mytomspunna Muscle Shoals, och minns att jag höll på att köra av vägen i höjd med plytteflygplatsen där Rolling Stones landade. 1969.
Men sedan vann Predators alla återstående matcher och seglade raka vägen in i finalen.
En liknande teori skrämde Coach Vitlöken sig själv med vid presskonferensen i Rogers Arena efter förmiddagens skate:
– We need to not let down, not take a step back and think it’s gonna be easy. I’ve seen so many times before where a team is missing a key player and how everyone steps up their game. It’s a very powerful thing for a team.
Ja, faktist.
A powerful thing.
Den sanningen kan Andreas Wahl och ni andra Nucks-fans hänga er hatt på istället för att sucka er genom natten.
• • •
1994-drömmen i New York dog för övrigt igår.
Knicks hade inte en chans i sinGame 7, det blev inte ens spännande och på min bar började fansen en bit in i fjärde quartern plötsligt skandera ”Let’s go, Rangers”.
Med andra ord:
Hoppet om en halv 1994 lever i alla fall vidare i världens huvudstad.
• • •
Dakota Joshuas ödesmättade yttrande om att många av Canucks-spelarna möter största ögonblicket i livet i kväll gäller inte minst Elias Pettersson.
Det är den här stunden han, som hockeyspelare, alltid varit på väg mot.
Det var det här han fantiserade om när han och storebror Emil tidiga lördagmorgnar spelade mot ett mål i den öde Kastberhgallen hemma i Ånge.
Det var det här som fyllde hans febriga drömmar under trista mattelektioner i skolan, medan klasskompisar med andra öden framför sig försökte dra roten ur talet 40.
Är han redo nu när the moment of truth blir verklighet?
Vi får se.
Man vet aldrig.
Somliga växer ut till superheroes och utvecklar övernaturliga krafter i den här sortens definierande do-or-die-explosioner – andra krymper och blir små och får andnöd av pressen. Och det händer även de som kallas superstars.
Nu får vi – och han själv – veta vem han är och vad är gjord av.
• • •
Det är inga större fel på Erik Karlssons skott, om man säger så.
My God.
• • •
Connor McDavid och Leon Draisaitl stirrar också sanningen rakt i ögonen i denna larger-than-life-duell.
De lever i sanning upp till epitetet ”superstars” och SKA föra i dansen kvällar som denna. Hela poängen med deras karriärer är att göra skillnad just nu och just här.
Men tidigare har de faktiskt haft svårt att maximera sina insatser och prestera på förväntad nivå när trycket blivit riktigt omänskligt.
Nu har de chansen att visa att de är de vi tror att de är – på riktigt.
• • •
Det bästa som hänt idag, vid sidan av den perfekt blandade latten på kvarterets eminenta lilla café under tidiga eftermiddagen, var att Henke Sjöberg på HockeyNews.se svarade ”javisst” när jag frågade om han kan ta med sig en stock Ettan åt mig när han flyger över på fredag.
Det betyder att tillgången är säkrad även över den stundande vistelsen i södra Florida och att en ny beställning över nätet får ta den tid det tar.
Halleluja!
• • •
Canucks Game 7-historia kan ingen längst bort vid Stillahavskusten luta sig mot för comfort just nu.
De som spelades under finalerna 1994 och 2011 är lokala trauman som aldrig går över – och den i bubblan 2020, mot Vegas, har lämnat ärr den också.
Men helt mörk är bilden ändå inte. På vägen till finalen 2011 knäckte de faktiskt dåvarande ärkerivalen Chicago. Hawks hade kommit tillbaka från 0-3-underläge och höll på att åsamka canuckerna värsta nederlaget någonsin. Efter full tid i Game 7 i Rogers Arena stod det 1-1, efter att Jonathan Toews hade kvitterat shorthanded med knappt två minuter kvar (ni hör ju…voodoo tycktes spöka i City of Glass). Men 05.22 in i första sudden-perioden inträffade detta.

Allt kan alltid hända, även fast det inte gjort det förut
• • •
Mig är det likgiltigt vem som vinner den här monstermatchen, jag har absolut no skin in the game, men låt mig rikta en innerlig bön till Hockeygudarna:
Se till att Chris Rooney och Jean Hebert, kvällens zebror, inte märks överhuvudtaget:
Framförallt:
Skona oss från underliga goaltender-interference-bedömningar…
• • •
Pulsen hos Stockholms mest hängivne Canuck, Andreas Wahl, just nu – skulle den passera en läkarkontroll utan akut ambulansfärd till Karolinska?
• • •
FOMO?
FOMO så det skriker om det, såklart.
Att få vara på plats i en Game 7 i Vancouver, mellan Canucks och Oilers, hade varit a dream-come-true.
Men begränsningar i tid, budget och hälsorelaterad uthållighet kringskär möjligheterna att förverkliga alla drömmar och så är det bara med det.
• • •
Efter den lilla spåret-debatten med Björn Falk förstår ni vad jag tycker om Hurricanes beslut att traggla vidare med Rod The Bod.
Det är ingen överraskning, jag förstår hur GM Wadell tänker, Rod symboliserar så mycket nere i de där ljuva skogsdungarna, men risken är att klubben fortsätter vara en grundserieattraktion och ingenting annat.
• • •
Stuart Skinner står även ikväll och inte för att han gjorde bort sig i Game 6 men då blev han inte heller satt på några kallsvettsframkallande prov och vore jag Oilers-fan skulle hans närvaro orsaka ett ilande obehag i mellangärdet.
Samtidigt har Canucks alltjämt sin lettländare tredjemålis mellan stolparna, men mot allt förnuft känns det tryggare.
• • •
En annan får att göra de kommande timmarna, för inte bara referat från denna infernaliska – och sena – Game 7 ska lämnas; även krönika och tips/analys inför konferensfinalerna måste fram pronto, så Jarkko och Näsan och de övriga print-stjärnorna hinner få med materialet till onsdagens pappersupplaga.
Men deadline-stress är mitt livselixir och vila kan jag göra i sommar.
• • •
Svenska målskyttar i detta drama: Mattias Ekholm och Elias Lindholm. Och så fick jag just för mig att Nils Åman gör sitt livs mål – kanske i OT…
• • •
I New York föll skymningen på det här viset en timme innan första nedsläpp i Årets Match.

• • •
Kvällens låt: Lolita Pops ”Hey Winner” – och den ska spelas för de som till slut står som segrare.
• • •
I morrn har vi åter en säregen dag utan några matcher alls, men det är väldigt bra det.
Det innebär att vi får vår lilla buffertzon mellan de olika rundorna och kan ladda om, framförallt emotionellt, för det som följer sedan.
• • •
OK, ett sanningens darrande ögonblick är verkligen här nu och då vet ni vad som händer i bloggen.
Karin Boye tar över.
Här kommer raderna som knyter ihop allt det största åt oss:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

EDMONTON – VANCOUVER 5-1 (Slut)
• • •
Game 7 coming up i Vancouver på måndag kväll.
För ja, Oilers gör vad de ska och vinner denna sjätte fejd utan några som helst problem.
• • •
I Texas smackar Matt Duchene och hans kompisar belåtet, för det här resultatet innebär att de får ytterligare dagar på sig att hämta andan och läka små åkommor.
Västra konferensfinalen börjar först på torsdag istället för på tisdag.
• • •
Ett är säkert: Ska Canucks ha minsta chans i den kommande monster-thrillern måste de vara oerhört mycket bättre än så här.
Bortsett från några korta sekvenser i första perioden stod de för en riktigt platt och håglös i viktigaste matchen på…vad sa vi… 4721 dygn.
Märkligt, tycker jag.
• • •
Den där konserten som skulle hållas i American Airlines Center om en vecka har tydligen flyttats, för Stars möter antingen Oilers eller Canucks på torsdag – och lördag.
Sedan följer varannandagsdans även i den serien – trots de långa resorna.
• • •
Tack för sällskap i natt, det blev mycket bättre drag än jag befarade när det stod klart att Lundin återigen somnat på sin badmadrass.
Imorrn är det alltså, helt absurt, inga matcher alls och tystnad kommer råda här.
Men oh boy…på måndag spelas årets match.
Kom till lägerelden då!

EDMONTON – VANCOUVER 3-1 (Period 2)
• • •
En Game 7 i andrarundan blir det nog ändå.
Oilers har det här nu.
Gissa varför?
De MÅSTE – medan Canucks bara VILL.
• • •
Ännu har vi inte hört den heliga ramsan ”We Want The Cup” dåna i en enda arena.
Det är för tidigt, men vänta bara – i nästa omgång…
• • •
Zach Hyman har alltså gjort tio mål på elva slutspelsmatcher.
Då är man Big Moment.
• • •
Dessa too-many-men-fuck-ups…man tror ju inte sina ögon.
• • •
Min gissning är att Canucks-fansen bland de amerikanska tv-tittarna tycker att den gode Steve Levy blir väl entusiastisk när McDavid har pucken…
• • •
Så fort Oilers får powerplay känns det som att se en kronhjort springa ut i trafiken på Autobahn.
Det kommer sluta i blodbad, känner man sig helt förvissad om.
Men Canucks är ett hovdjur som korsat just den här motorvägen tidigare och lyckas ännu så länge kryssa sig förbi sprillans Mercor framrusande i 200 kilometer i timmen.
Faktiskt:
Inte ens när två av dem rusar ut i rusning liknande den mellan Düsseldorf och Köln vid 17.30 en fredag blir de påkörda.
Det kan faktiskt vara hela slutspelets bästa kill och borde generera ett momentum att spinna vidare på, trots allt.
Fast sen bränner de väl detta momentum när de själva får fem-mot-tre-chans och inte åstadkommer nånting.
• • •
Haha, de slänger ut en stek på isen för att ”the stakes are high”?
Min typ av humor.
• • •
Nu när jag nämnde djuret kronhjort kom jag på att jag känner en kille i Borlänge som heter Hjort i efternamn.
En gång ringde det på hans hemtelefon och när han svarade frågade någon:
– Är det Hjort?
– Ja.
– Bra, men gör inte om det.
Det är också min typ av humor.
• • •
Kevin Weekes breakar nyheten att Rod The Bod snart skriver på en kontraktsförlängning med Hurricanes.
Så grundserie-succé är garanterad även de kommande åren…
• • •
Andreas Wahl, jag har inte riktigt fattat – bor du i Vancouver?
Lyckos dig i så fall.
• • •
Nu: Lasagne i holken.