EDMONTON – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Sjätte slaget i det rödvita inbördeskriget står och vägar – vilket innebär att Canucks har åtminstone en tåspets i västra konferensfinalen.
När Dylan Holloway något otippat inleder kvällen med ett eget McDavid-mål drar jag den förhastade slutsatsen att de saknar den gränslösa sisu som kommer krävas i denna Saturday Night Fever-dans, för visserligen är det en snygg genomåkning men försvararna står också och glor på ett sätt som möjligen är okej i november men verkligen inte nu.
Den blågula linan visar dock direkt att jo, där glöder det absolut på nödvändigt vis – och innan hemmafansen jublat färdigt har Nils från Bockträsk tryckt in sitt första mål i årets slutspel.
Akta er för svenskt stål!
• • •
När Knoblauch redan i tredje bytet, eller vad det nu är, parar ihop McDavid och Draisaitl går det nästan att höra hur övriga Oilers-forwards suckar över den begränsade istid de omedelbart inser att de kommer få.
Alltså, jag förstår instinkten och skulle förmodligen själv förvägra världens två bästa forwards rätten att alls byta, men i längden är ”usage” av den här sorten ohållbar.
• • •
Well, blev Marchments OT-mål igår bortdömt kunde ju inte Bouchards i slutsekunderna heller godkännas.
Men NHL får skylla sig självt för alla dessa kontroverser, eftersom man underlåtit att någonsin förklara vad som utgör goaltender interference.
• • •
Man, de kan sjunga sin nationalsång North of the Border.
• • •
Jodå, EP är on a roll nu.
Passningen till Nils håller hög, hög klass.
• • •
Ja, Per Vestlund, avstånden är enorma på hela den här kontinenten och för att ta sig mellan Edmonton och Vancouver måste man dessutom korsa norra delarna av Klippiga Bergen.
Så ingen kör den sträckan, allra minst under vinterhalvåret. Alla flyger.
Därmed känns det ändå, på norrländskt vis, som att de är grannar
• • •
Stuart Skinner gör aldrig en räddning han inte SKA göra – men däremot släpper han då och då in puckar som inte FÅR gå in.
Det är något problematiskt.
• • •
Vad var det för fisk som kastades in på isen innan puckdrop? Har förvirrade Nashville-fans missförstått allting och rest till Alberta?
• • •
De har redan börjat dela ut Awards-priserna och alldeles fick vi veta att Aleksander Barkov vunnit Selke Trophy igen.
Det var det minst oväntade som hänt sedan solen gick upp i öster i morse.

Topp 5:
1. Aleksander Barkov
2. Jordan Staal
3. Auston Matthews
4. Sam Reinhart
5. Anze Kopitar

Och så här röstade er bofink.
1. Aleksander Barkov
2. Auston Matthews
3. Joel Eriksson Ek
4. Anze Kopitar
5. Sidney Crosby
• • •
Första gången var tv-reklamen med Juuse Saros och hans ”No Goals” riktigt rolig.
Nu, efter 28 357 211 visningar, känns den som att bli utsatt för kinesisk vattentortyr.
• • •
Nu ska jag ta och simma lite med badmadrassen.

4721.
Så sanslöst många dygn – fyratusen sjuhundratjugoen – har passerat sedan Vancouver Canucks spelade en större match än den som väntar i Rogers Place i Edmonton denna smokin’ lördagkväll
Då stod det 15 juni 2011 i almanackan och Game 7 i självaste Stanley Cup-finalen avgjordes hemma på 800 Griffiths Way.
Det slutade som bekant med katastrof och tårgas över hela centrum efter vilda kravaller – och därefter har den till synes hemsökta klubben från västra Kanadas mest bedårande metropol aldrig lyckats återvända till så stora sammanhang.
Jo, de pressade Vegas i sju matcher i andra playoff-omgången 2020, men det var en liten chimär spunnen i en egendomlig pandemi-bubbla och därför inte riktigt på riktigt.
Nu är det allvar.
Nu står canuckerna på tröskeln till en tvättäkta konferensfinal.
Nu har de chansen att återupprätta sin status som klubb att ta på allvar och visa respekt – vilket ingen funnit anledning att, till fullo, göra på den här sidan Daniel & Henrik-eran.
Att det är Edmonton Oilers, en rivaliserande granne som senaste åren tillerkänts desto mer aktning – utan resultat som alls motiverar det som 155 mil västeröver säkerligen uppfattas som lismande gulle-gull – skulle förstås sätta extra guldkant på den stora återkomsten och generera välbehövligt självförtroende inför den utmanande fortsättningen.
Det är dock den potentiella reinkarnationen i sig som i första hand får miljoner vid Kanadas Stillahavskust att hålla andan i detta ögonblick.
Många och långa har de mörka åren varit i en stad fullkomligt besatt av sin hockey.
Men nu, efter 4721 dagar, kan vargatiderna vara över.
Let’s go, boys.
• • •
Om det gått som de flesta av oss trodde att det skulle gå i Raleigh i förrgår hade jag nu suttit på min pressläktarstol på Madison Square Garden – i väntan på en Game 7 for the ages, med ett snudd på otänkbart hot hängande över New York Rangers.
Lite snopet känns det att berövas en sådan odödlig gräddtårta till upplevelse. Den här stan hade ju inte kunnat andas – på hela dagen.
Men om Hurricanes lyckats tvinga fram det definitiva make-or-break-avgörandet, och om inte Mark Messiers 1994-ande tagit Chris Kreider i besittning under tredjeperioden i PNC Arena, hade jag med all säkerhet missat stora delar av sjätte ronden i The Battle of Canada – Deluxe-varianten.
Det hade också smakat sur lönnsirap.
Nu ligger jag istället här på Peter Lundins badmadrass – inköpt på The Home Depot på Upper East Side i förmiddags och uppblåst under eftermiddagen – och ska njuta av den största match Elias Pettersson någonsin spelat.
Blir i sanning nåt, det också.
• • •
I teorin – alltså på det uttjatade papperet – SKA Edmonton Oilers förstås vinna kvällens pang-pang-duell.
De är, med alla sina superstars, tunga favoriter i matchserien och de spelar på hemmaplan.
Men nummer 1: De har under hela McDavid-epoken reagerat mycket dåligt på hård press och gång efter annan vikit ned sig i de allra största matcherna.
Men nummer 2: Canucks är mycket svårare att tas med än nästan alla förväntat sig.
Men nummer 3: Bortalagen regerar i detta slutspel.
Så vi får allt se.
• • •
Nä, jag har ingen badmadrass i holken.
Begreppet ”badmadrass” råkade bara, av oklara skäl, bli en utvikning det fnissades åt i spåret i går kväll och tja, nu, ville jag bara spinna vidare på den lilla parentesen.
Man vet aldrig var den här bloggen tar vägen.
• • •
Och fatta detta: Stuart Skinner gör comeback i Oilers kasse ikväll.
Wtf?
Calvin Pickard har ju, stjärnglansen förutan, varit klart bättre än den odågan och borde ha säkrat sin plats mellan stolparna för resten av slutspelet.
Men coach Knoblauch tror tydligen fortfarande mer på den som SKA föreställa förstemålis.
Bara för att, liksom.
Det gjorde Rod The Bod i Raleigh också – med totalt haveri som följd.
I’m just saying.
• • •
Har jag närt en Swiftie vid min barm?
Det verkar så.
Han yppade inte ett ord om att han skulle dit, men för några timmar sedan skickade Ondskan Ekeliw plötsligt ett lyriskt sms från Friends Arena.
Han hade just fått yla med i ”All Too Well” och verkade lika lycklig som om Kutjerov avgjort en Game 7.
Detta ska vi minsann avhandla framöver. Inte för att jag har något emot Tay Tay – jag kan tänka mig oerhört många jag skulle må betydligt sämre av att se som härskare över världen – men ändå.
Lite kul är det.
• • •
”Come on, Petey”, skanderade Canucks-fansen i torsdag och triggade Ånge-Elvis hittills mest inspirerade insats i det här slutspelet.
Nu är frågan:
Kan han följa upp den mini-succén med en lika bra, eller helst ännu bättre, prestation ikväll?
Det blir tuffare när Oilers får matcha som de vill mot honom, men jag erinrar mig att han ofta gets going bara han sprängt de mentala spärrarna i bitar och räknar med lite EP Magic i det jag alldeles nyss beskrev den som den största match han spelat.
• • •
Det känns som att 2024 års slutspel nu pågått i en smärre evighet, men faktiskt – vi har inte ens nått halvvägs ännu. Det gör vi först när även The Battle of lagts till handlingarna.
Då har vi två rundor bakom oss – och två rundor framför oss.
Därmed kan det väl vara lite läge för en avstämning och lista det mest minnesvärda under första halvlek.
I ingen särskild ordning, snarare huller om buller, skjuter jag från höften och säger Game 7 mellan Bruins och Leafs i TD Garden, Wyatt Johnstons rungande genombrott, Stop Fucking Crying Bro, Kreiders Mark Messier-imitation i Raleigh, Lill-Nyllets comeback, intensiteten i den allra första perioden mellan Jets och Avalanche, Forslings avgörande mål igår, alla shorthanded-chanser, Brad Marchands rumsterande mot Leafs, Filip Forsbergs Åkerö-variant, Brödmannens OT-avgörande i Game 3 i PNC Arena, fansen i Rogers Arena, Bobrovskys The Save, Lundins badmadrass, Hampus Lindholms framspelning till Pasta, TNT-sändningarna, alla bortasegrar, Arturs Silovs sensationella inhopp, Andreas Wahls drömmar, alla too-many-men-utvisningar, Nichuskin-tragedin, Elias Lindholms fäbless för stora ögonblick, McDavid & Draisaitl Show och Mika i största allmänhet.
• • •
Majoriteten har nästan alltid fel, ber jag utan någon särskild anledning att få påpeka.
• • •
Svenska målskyttar i The Battle of Canada Deluxe: Elias Pettersson, Nils Åman och Mattias Ekholm.
• • •
Att vi vi inte har en enda match på programmet imorrn känns nästan lite overkligt.
Det är första gången på en månad – ja, sedan nittonde fucking april – och hur fan kommer vi hantera det?
Well, själv tänker jag först se Knicks Game 7 på Garden – en matiné! – vid lämplig bardisk och sen är en bättre middag bokad med goda vänner på besök i stan (vi kan kalla en av dem Mats Olsson…).
Så den högst tillfälliga stiltjen ska nog ändå gå att uthärda.
• • •
Kvällens låt: Kanadensaren Leonard Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.
• • •
Sedan några dagar tillbaka har jag ett nytt favoritlag i hockey: Athens Rock Lobsters!
Det är den lokala klubben i Georgia-metropolen Athens – känd inte minst som R.E.M:s hemstad – som döpt om sig efter eminenta B-52:s genombrottssingel och kommer gå i strid som Rock Lobsters under nästa säsong i obskyra Federal Prospects Hockey League (FPHL)

Fantastiskt!
Go, Lobsters!
• • •
Hotellrum är redan bokat i Sunrise nästa helg, så ni vet.
• • •
Tre Game 7 har gått om intet senaste dygnen och ytterligare en hänger in the balance i Alberta just nu.
Om Oilers gör sin plikt och vinner ikväll kulminerar hela andrarundan i en infernalisk showdown i Rogers Arena på måndag kväll.

Om inte är 4721 dagars – tillika 157 månaders, samt 682 veckors – väntan över i Vancouver.
Jag ber att få dra efter andan.
Nu är det Showtime!

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-2 (Slut, OT2)
• • •
Matt Duchene – The Comeback Kid!
Han, som en gång jagades från Denver och så sent som i somras köptes ut av Nashville, avgör årets hittills största drama.
Så Dallas Stars avancerar till konferensfinal och en Bofink i NYC får vara HELT ledig på söndag.
När landar du, Niklas i Silicon Valley?
• • •
I holken slog klockan 02.00 pretty much exakt när Duchene högg in 2-1-pucken, så nu är det dags att stänga butiken här (egentligen inte, jag måste varva ner först och ska se på The Departed…)
Imorrn har vi fortsättningen på The Battle of Canada och DÄR får vi nog ändå vår Game 7.
Kanske…
Hörs framåt 02 er tid, amigos.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-1 (OT1,OT2 väntar)
• • •
Nattmangling får vi – och snart skäggtroll tröttare än tomten på juldagen.
Fast egentligen ska den här matchen inte pågå längre.
Det är ju bullshit att Marchments avgörande blir bortdömt, men NHL gör verkligen allt för att det ska bli så lite mål som möjligt och skyddar målvakterna lika nogsamt som Nordkorea skyddar sina statshemligheter.
Upprörande, att vi aldrig kan ta oss genom viktiga skeden av slutspelet utan en flagrant felbedömning av den sorten.
Usch!
• • •
Nu har jag fått känsla för Stångkorven också, men nej – man får ju inte ändra sig.
Wyatt eller Mellanölen.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Äntligen!
En nattmangling väntar i Denver.
Större blir det inte i detta skede – med en plats i konferensfinal i potten.
Ojvoj – och dubbel Ojvoj.
• • •
Jamie Benn har man ju haft en och synpunkt på genom åren, men hans iskalla ”move” när han kvitterar i tredjeperren förlåter mycket.
Ett mästerverk, vill jag kalla det där.
• • •
Avgörande mål i slutet av ordinarie matchtid har varit en lika stark trend i detta slutspel som bortasegrar, feta shorthanded-chanser och too-many-men-utvisningar.
Så jag känner mig övertygad om att Ekeliws Mikko ska skicka in en puck när klockan tickar ner nu också, men nä – Big Boy-dramatik står verkligen på sena menyn.
Underbart.
• • •
Mina tips innan andrarundan startade:
NY Rangers – Carolina 4-3 (Facit: 4-2)
Florida – Boston 4-2 (Facit: 4-2)
Dallas – Colorado 4-3 (Facit: Vi får se)
Vancouver – Edmonton 1-4 (Facit: Ett helt annat, som det verkar)
• • •
Hoppas verkligen inte att det slutar på en gång ikväll, som det gjort alldeles för ofta den här våren – i den mån det alls blivit förlängning.
Nu vill jag se skäggtroll i fullständigt utmattad tappning framåt tredje OT-perioden…
• • •
Mina Hjältar:
Mittelstadt eller Wyatt Johnston.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-0 (Period 2)
• • •
Nu känner jag mig mindre säker på att den här serien verkligen tar slut ikväll.
Avalanche har verkligen det man brukar ha när man MÅSTE snarare än VILL, ni vet – och de skaffar sig också en 1-0-ledning som framstår som tyngre än 1-0-ledningar brukar göra, huvudsakligen för att bägge målvakterna spelar som gudar.
Fast helt otänkbart framstår det inte att Wyatt Johnston plötsligt drar sina revolver, snabbare än skuggan, och så får vi citera Bob Dylan i ”Brownsville Girl” när vi ska berätta om Bulgaren:

He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself…

• • •
Det är lika med mig som med er – eller i alla fall Kantorn:
Så fort Rantanen gör mål hör jag Ekeliw i den klassiska Mikko-ramsan.
• • •
OM det blir Game 7 tycker några av er säkert att jag borde vara i Dallas på söndag, men nej.
För det första har jag inget öppet kontor att skicka ackrediteringsansökan till.
För det andra andra är bägge lagen renons på svenskar och då vill mina chefer att jag stannar hemma.
För det tredje blir det ingen Game 7, för jag och Niklas i Silicon Valley ska ut och härja på Manhattans barer.
• • •
Övertid hela natten…det skulle sitta fint nu.
• • •
Den här perioden satt jag mestadels och hamrade på min Gustav Forsling-intervju, så nu har jag inga fler intryck att förmedla.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 0-0 (Period 1)
• • •
Det var upplagt för en parad av Game 7 den här helgen, men jag börjar undra om vi får se en enda.
Inte för att Stars precis har den här matchen locked down – våldsamt dedicerade Avs-forwards utmanar uttern med ett helt batteri giftiga skott i första, ju – men det är ändå något med lugnet och tryggheten och självsäkerheten de utstrålar som säger mig att de kommer vinna.
• • •
Matthew Tkachuk i intervju med Henke och de andra i TNT-studion efter slutsignalen i Boston:

–Jag tycker Gustav Forsling är bäste allround-backen i hela NHL. Vi är så lyckligt lottade som har honom.
Det kan man kalla beröm.
• • •
Niklas i Silicon Valley, det låter nästan lite ödesmättat men du har ju rätt:
Detta är sista kvällen den här säsongen vi ser mer än en match.
Såvida det inte kör ihop sig nästa helg. Tydligen är American Airlines Center helt klantigt bokat för konserter både lördag och söndag – med Diljit Dosanjh respektive Melanie Martinez, obekanta förmågor i min värld – så de kanske tvingas köra en dubbelmacka på fredag.
Om nu Stars går vidare.
• • •
Jävlar, ikväll får Prins Nils inte spela överhuvudtaget. Gamle Alexander Petrovic har tagit hans plats.
Vad supersurt.
• • •
Naturligtvis kollar jag omedelbart upp artisterna som tar över Stars hem nästa helg.
Melanie Martinez är en ung singer-songwriter som slog igenom i tv-programmet The Voice och har tolv miljarder streams under bältet – utan att gubbar som jag vet ett jota om saken… – och Diljit Dosanjh, är visar det sig, en indisk superstar
Han har en färsk hit betitlad ”Khutti” och nej, I won’t touch that…
• • •
Gabe The Babe sitter förstås på läktaren i Ball Arena idag med, men jag slutar inte tro.
Blir det Game 7 gör han gloriös comeback!
• • •
Beklagar Boris bortgång, HEK.
• • •
Och Niklas: Om Dallas vinner ikväll har vi ingen match alls på söndag. Det var också länge sen – och öppnar för en Bofink på flykt mellan Manhattans bardiskar.
• • •
Varför var det så underhållande med badmadrass, Lundin? Har du inga såna? Här trodde jag du likt Dudley Moore i ”Blåst på konfekten” låg och dåsade på en sån dagarna i ändå,
• • •
Nu håller vi en tumme för att fiskaren från Linköping ringer snart…och nu gjorde han det!

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
• • •
Gustav Forsling skickar Florida Panthers till andra raka konferensfinalen – och han gör det exakt det typiska vis vi redan orerat om ikväll.
Bruins trycker på och står i och gästerna får en halvchans och där kommer fiskaren från Linköping och smackar in en puck som står på högkant.
DET, folks, DET…
• • •
Själv hade jag börjat bespetsa mig på en lång nattmangling, men sådana ingår inte i andrarundan-formeln heller.
Lite snopet.
• • •
Rangers-stjärnorna skruvar lätt på sig i sina soffor, misstänker jag.
Om inte annat inser de nu att de kommer att stöta på något de inte såg röken av i de två inledande rundorna:

En riktigt bra målvakt.
• • •
Är det okaraktäristiskt grinigt under the handshake? Det ser i alla fall inte ut som att alla björnar älskar raggaren.
• • •
Var tog Lundin vägen? Somnade han på badmadrassen?
• • •
Den sena utvisningen Charlie Mac tar är direkt enfaldig.
Igen, jag förstår att det är lätt att bli gravt provocerad av Tuna Hästberg-raggaren och andra pantrar, men att inte kunna kontrollera känslorna i det läget vittnar om stora brister i psyket.
• • •
Skalman var en av de bästa i det här slutspelet, men sagan slutar med en riktig flopp.
Det är en skoningslös business, NHL-hockey.
• • •
Så…nästa helg lär jag befinna mig i södra Florida och nu ska jag börja sondera hotellmarknaden.
Men framförallt: Låt oss flytta fokus till Klippiga bergen!

BOSTON – FLORIDA 1-1 (Period 2)
• • •
Panthers och deras DET…
Andraperioden må spelmässigt vara ett bauta-jämnt parti plockepinn, men det är hemmalagat som radar upp de hetaste chanserna.
Då blir det som så ofta när vildkatterna smyger i buskarna. De går helt överrumplande till vad som känns som slumpmässig attack och plötsligt har de kvitterat.
De är – inte minst – därför de är så satans svåra att slå.
• • •
Inte heller jag är särskilt bra på siffror, men till fem kan jag räkna och det borde även Boston-björnarna kunna.
Sju too-many-men-utvisningar på tretton slutspelsmatcher är en smärre skandal.
• • •
Eftersom det är Lundell som spräcker Skalmans nolla famlar jag desperat efter en Lundell-låt som korrelerar till situation men kommer inte på något fyndigare än att han får öppna landskap att operera i innan han skjuter…
• • •
Med tanke på hur genuint illa gladiatorerna i manegen tycker om varandra efter sex svavelosande kollisioner är det en påfallande snäll match som pågår.
Eller – det ser så ut på håll.
Det de säger till varann mellan avblåsningarna, och tjuvnypen de delar ut, skulle knappast tåla dagsljus.
Men ingen vill bli utvisad och därför ser vi inga iögonenfallande regelbrott.
• • •
Lundin, har du såna smålivbojar man kan ha drinken i medan man plaskar runt i poolen?
De brukar förgylla tillvaron i Palm Springs.
• • •
Nu försvann ljudet helt i sändningen under ett tag.
Så radikala ingrepp i mixningen begärde jag ändå inte.
• • •
Så vad väntar när ytterligare 20 minuter passerat?
Handshake eller förberedelser för Game 7 – eller ett olidligt sudden-drama?
Vi får veta snart.

BOSTON – FLORIDA 1-0 (Period 1)
• • •
Indeed – Bostons knotiga näve är knuten och TD Garden blöder ymnigt för the local hockey heroes.
Det hjälper hemmalaget till ännu en aggressiv och framåtlutad start – och det får Pavel Zacha att flyga när han i slutminuten tar emot en lysande backhand-passning av DeBrusk mitt steget, bryter sig loss i friläge och helt iskallt vänder bort Byggare Bob.
Däremellan har katterna fast grepp om spelet, men so what?
Just nu glöder hoppet i den heliga Boston-kvällen…
• • •
Gustav Forsling är det bästa Östergötland gett världen sedan Plura Jonsson – och min ex-fru! – och det värmer mitt gamla tigerhjärta att han äntligen får den cred han förtjänar.
Såväl Paul Maurice som tv-kommentatorerna har senaste timmarna slagit fast att han nu är Panthers bäste back – och ”Gus” tackar genom att sånär piska in den här matchens första mål.
GM Don Waddell i Carolina, som släppte iväg honom på waivers utan att ha gett honom en enda chans, måste känna sig som ett geni.
Men det är klart, han har ju Jalen Chatfield…
• • •
Till ackompanjemang av ovationer värdiga Jesus återuppståndelse gör The Little Ball of Hate verkligen comeback, men nja – nog märks det att han är ganska långt från hundra procent.
• • •
Denna parad av shorthanded-chanser i match efter match efter match…
Det finns uppenbarligen stora hål i samtidens avancerade PP-strategier, för hur ska den olyckliga trenden annars förklaras?
• • •
Nationalsångsvokalisten Todd Angilly är ett stycke klassisk Boston, bara han.
Han skulle lätt ha kunnat fylla biroller i både ”The Departed” och ”Good Will Hunting”.
• • •
De har fuckat upp ljudet i TNT-sändningen från TD Garden på nåt vis. Kommentatorerna ligger för långt fram i mixen, så det låter som de sitter i en fucking studio, och de vilda B’s-fansen för långt bak.
Såna stämningsdödande misstag trodde jag bara det var ESPN som gjorde sig skyldiga till.
• • •
I teorin går det att förstå Pat Maroons närvaro i Bostons uppställning, eftersom lite muskler och elakhet behövs när Florida går till strid med såna som Bennett och Lomberg och Kusinen från landet, men det känns ändå beklämmande att det sker på den oändligt mycket mer begåvade hockeyspelaren Jesper Boqvists bekostnad.
• • •
Bara ett par dygn efter vår rendezvous i Tribeca sitter King Henrik nu åter i TNT-studion i Atlanta och ser ut som a million bucks.
”Tjena”, kan jag helt fånigt inte låta bli att säga till tv:n.
• • •
Nu ska jag gå och ta ett dopp i Peter Lundins pool jag med.