När livet bara smakar vaniljsås, när solen ständigt skiner från knallblå himmel och inga bekymmer får fäste i tillvaron, är det lätt att ta sig an utmaningar med ett brett leende och göra det som måste göras utan annat än sprudlande tillit i hjärtat.
Men vad man verkligen är gjord av och vad man verkligen har i sig och vad man verkligen klarar av får man veta först den dag då mönstret bryts och medvinden man seglat i under obruten framgång plötsligt vänder och börjar blåsa i andra riktningen.
Motgång och svårigheter exponerar människors sanna karaktär, skiljer pojkarna från männen och visar vem som går att hålla i handen under vandringen tillbaka mot ljuset.
Succé?
That’s the easy part.
Inte förrän nu, när det oändliga äventyret nått praktiskt taget halvvägs, får vi följaktligen lära känna den här New York Rangers-upplagans sanna natur och läggning.
I tre veckor seglade de i lycklig harmoni genom slutspelet. De vann och vann och vann, de myste lyckliga tillsammans, de njöt av omgivningens oupphörliga smicker, de upplevde allting som positivt och optimistiskt och hoppfullt.
Men i lördags åkte de efter sju raka segrar till sist på en förlust och blev inte bara påminda om att de faktiskt inte är oslagbara.
I ett slag förändrades villkoren i hela uppgörelsen med alltjämt mäktiga Carolina Hurricanes.
För första gången sedan öppningsmatchen mot Washington tvingas de efter den missräkningen hantera att betydande mått av press.
Om de förlorar även ikväll, om de sumpar ytterligare en chans att döda serien och kvalificera sig för konferensfinal, är all bets off. För då tvingas de tillbaka till Raleigh på torsdag och sedan kan precis vad som helst hända.
Ifall de har så mycket av DET som jag senaste tiden tjatat så dant om – den där svårdefinierade, larger-than-life-artade vi-mot-världen-känslan som sjuder i alla vinnande lag – klarar de förstås att hantera även den sortens mentala påfrestning.
Men nota bene:
Det är inte riktigt bevisat ännu.
Vi får veta denna grå men elektriska måndagkväll på Broadway.
Så välkommen till den hittills svåraste prövningen under New York-våren som försöker återskapa historien.
• • •
Igår kväll blev Andreas Wahl betraktad som lätt luguber i kommentatorsspåret när han berättade att han denna tid på året drömmer om Stanley Cup och ibland vaknar förvissad om att hans Canucks vunnit fast de inte gjort det – och i så fall är jag också luguber, för hockey är just nu återkommande tema även i mina drömmer.
Delvis har det med stressen och kraven att göra, för ofta handlar det om att jag kommer för sent till arenorna, bommar stora nyhetshändelser och misslyckas med lämningarna till Jögga Källström under morgnarna, men ibland bara pågår spelet i hjärnans undervegetation.
Som i natt, när jag följde Samuel Ersson under en roadtrip med Flyers för att han hade hållit flest nollor i rad i historien och minns jag inte alldeles slog han rekordet i St Louis – fast sedan satt vi plötsligt på Banken i hans hemstad Falun och min kompis Ola Berglund flamberade en stek vid vårt bord. Bara en kvart senare var vi tillbaka i Philly igen, för nån ceremoni med Ekeliw (!) och vår redaktör Martin Björkman (!!) och den plötsligen återuppståndne Ed Snider.
Går man upp i nånting till hundra procent så gör man – och leve vi lugubra!
• • •
Att samtidigt beskriva det som att Hurricanes inget har något att förlora vore icke korrekt, de hotas fortfarande av undergång och är akut medvetna om den brutala verkligheten.
Men man kan ändå utgå från att de kliver in i den här ronden med mer tillförsikt pumpande i bröstkorgarna än i den förra.
De vet nu att de kan faktiskt KAN slå även ett Rangers i orkanartad medvind – och de vet att de sått ett litet frö av oro hos motståndare som under inga omständigheter vill flyga tillbaka till North Carolina för ännu ett elddop i PNC Arena.
Kan de bara fullborda en perfekt insats, tömma bränsletankarna fullständigt och bringa såna som Panarin och Trocheck och Storken och Mika ur balans har de definitivt chansen.
• • •
Bara för att jag nämnde den i går kväll, i förbigående, var jag tvungen att se om ”Blood In, Blood Out” när allt var lämnat och klart och jävlar vilken film det är.
Det NHL-lag som beredde plats för en sån som Magic i La Onda skulle aldrig förlora igen, det garanterar jag – och en sådan som Geronimo, spelad av odödlige Danny Trejo, skulle göra enorm nytta han med.
För övrigt:
Vatos Locos Forever!
• • •
Filip Chytil tränade med Rangers under måndagens skate ute i Tarrytown och kommer av allt att döma att spela Game 5.
Så mycket för mina konspirationsteorier om nya hjärnskakningssymtom.
Såna – teser den egna fantasin övertygar en om, utan att handfasta bevis föreligger – stämmer i princip aldrig och ska inte luftas offentligt.
• • •
I förmiddags gick jag till skräddaren och hämtade en ny, svart kostym han fått i uppdrag i att sy till och fixa för denna sorglustiga lekamen – för nej, man kan inte bara hänga på sig nya kläder, de måste korrigeras först – men han hade misslyckats grovt, brallorna var fortfarande för vida upptill och jag vill inte gå omkring och se ut som att jag är på väg till stallet för att rida.
Så den är inlämnad på nytt, till en bättre skräddare, och jag inte fullt så snajdig som jag hade hoppats ikväll.
Men tills vidare får en annan svart kreation duga – och slipsen sitter där den ska, som alltid under Elimination-kvällarna.
(Ja, skäggig bofink på plats i pressrummet före alla andra idag…)
• • •
Även Blake deltog tydligen i skejten – i vanlig full contact-tröja för första gången sedan han bröt benet i mitten av februari.
Den 37-årige silverräven ska dock inte spela. Ännu. Men tar sig Rangers vidare kan han bli tillgänglig och därmed får man säga att djupet i truppen börjar blir direkt uppseendeväckande.
• • •
Att ge sig in i debatten först när man själv känner sig förfördelad av domarna ser lite ömkligt ut, men i sak delar jag de åsikter Bruins GM Don Sweeney framför idag.
Han anser att även domarna borde tvingas svara på frågor från media och ja, det borde de verkligen. Varför ska de vara de enda i världen som inte behöver förklara sina beslut, sina misstag och sina idéer om det de gör?
”Jamen, de är ju så utsatta”, lyder en vanlig invändning.
Well, det är de bland annat för att ingen någonsin får insyn i hur de tänker.
Personligen är jag helt övertygad om att förståelsen för deras roll och deras hantverk skulle ÖKA avsevärt om de öppnade truten emellanåt.
Come on, det är 2024 – gör zebrorna tillgängliga!
• • •
Rod The Bod tänker, som det verkar, starta dansken även i den här matchen.
Det är generöst av den hetlevrade coachen efter det mål Lafreniere tilläts valla in på honom i förrgår…
• • •
Apropå domare dömer Wes McCauley ingenstans ikväll heller, men han hör till de som klarade cutten efter förstarundan.
Chris Lee, däremot, sa de som bestämmer hej då åt.
Det var då för väl.
• • •
Det känns som det hänger många ”Tänk om i luften” just nu.
Tänk om Rangers avgör redan ikväll…
Tänk om Carolina reducerar serien…
Tänk om Dallas skaffar sig 3-1-ledning…
Tänk om Vancouver skaffar sig 3-1-ledning imorrn…
Tänk om Florida blir klara redan imorrn…
Samtliga scenarier sätter fantasin i våldsam rörelse.
Undra på att man inte kan hålla hockeyn på avstånd under de nattliga gästspelen hos John Blund.
• • •
Ibland får jag lite dåligt samvete över att dessa blogginlägg får så mycket mer liv, och blir så mycket längre, när jag är på live-uppdrag än hemma i korresoffan.
Men ni får ursäkta, jag kan inget göra åt detta problem. Det är först på plats i en hall där det ska spelas verklig playoff-hockey och inget annat distraherar som juicerna börjar pumpa på rätt sätt genom blodomloppet.
Adrenalinet, fokuset, upphetsningen och smatterbandet av kittlande intryck går inte att kopiera framför tv:n, det bara är så.
• • •
Två timmar och en kvart innan puckdrop ser vi från fönstren i pressrummet hur Hurricanes buss anländer till Garden – och att det är det vet vi bestämt, för inga andra fordon än de med officiella uppdrag på Garden tillåts köra på 33:e gatan.
Men ni behöver inte vara oroliga, de har inte åkt buss ända från Raleigh.
Alla NHL-lag reser i egna plan, om de så bara ska mellan New York och Philadelphia, och har sedan bokningar hos lokala bussbolag för transporter mellan flygplats, hotell och rink.
Det är inte korpen i Tranås det här.
• • •
En 6-1-kross mot Tyskland, med bud på mer, lovar så gott att jag nästan får lite armsvett.
Det är så många i den där truppen som det skulle vara en sann lisa att få se som världsmästare.
• • •
Du, jag vill bara säga att jag är väldigt glad och tacksam över att just du läser den här meningen.
• • •
6-1-krossen i Ostrava skulle jag för övrigt tippa att Neon Leon Draisaitl får höra en del om närmste dygnet.
Han har ändå Mattias Ekholm som lagkamrat och Mattias Ekholm är utrustad med ett utomordentligt välsmort munläder.
• • •
Peter Lundin, jag delar din uppgivenhet inför uppgifterna att Todd McLellan observerats på en flight mellan LAX och Pearson.
Han är en habil coach och en trevlig person, men på intet sätt en proven vinnare och absolut inte vad Leafs behöver nu – ännu en good ol’ boy.
• • •
Carson Soucy stängs av en mach för sin crosschecking under tumultet med Connor McDavid efter slutsignalen igår – men McDavid slipper bestraffning.
Let the folkstorm begin…
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika och Gabriel Landeskog.
Ja, ikväll tror jag Bednar chockar med lagkaptenen i laguppställningen…
• • •
Det har för övrigt börjat hetta till även mellan respektive journalistgruppering i Edmonton och Vancouver.
De käftar och trash-talkar nästan lika mycket som spelarna på isen.
I love it, inga serier är roligare än de som sätter känslorna i svall även i media.
Under en duell jag bevakade mellan Avalanche och Wild 2008 blev det vissa kvällar snudd på slagsmål på pressläktarna.
Mera sånt!
• • •
Om jag för ett ögonblick låtsades att jag kan nånting om detta skulle jag säga att det Rangers behöver förbättra sedan senast är följande:
De måste starta mer aggressivt och koncentrerat, de måste vara kvickare och vaknare i markeringarna och de måste se till att glappen mellan lagdelarna täpps till.
Sedan behöver enskilda spelare som Panarin och Kreider och Goodrow och den olycksalige Trouba rent allmänt vara vassare.
Carolina? Om de skaffar sig ledning måste de återupprätta sin världsledande förmåga att stänga ner matcherna.
Är vi överens, ni som verkligen fattar?
• • •
Gris-Olle, i alla hans inkarnationer och varianter, började ladda på barerna i omgivningarna runt Penn Station redan vid lunch idag.
Det kommer, törs jag lova, bli ett sjusatans liv i The Woooorld’s Most Famous Arena nu.
• • •
Kvällen låt: Drifters ”On Broadway”.
• • •
Ok, det är snart showtime.
Nu får vi, som sagt, veta.
Kan Rangers ta en chans som kanske aldrig kommer igen – eller börjar Hurricanes bygga en comeback för historieböckerna?
Gastkramning utlovas.
Let’s go!
