The Battle Of Canada Deluxe
4721.
Så sanslöst många dygn – fyratusen sjuhundratjugoen – har passerat sedan Vancouver Canucks spelade en större match än den som väntar i Rogers Place i Edmonton denna smokin’ lördagkväll
Då stod det 15 juni 2011 i almanackan och Game 7 i självaste Stanley Cup-finalen avgjordes hemma på 800 Griffiths Way.
Det slutade som bekant med katastrof och tårgas över hela centrum efter vilda kravaller – och därefter har den till synes hemsökta klubben från västra Kanadas mest bedårande metropol aldrig lyckats återvända till så stora sammanhang.
Jo, de pressade Vegas i sju matcher i andra playoff-omgången 2020, men det var en liten chimär spunnen i en egendomlig pandemi-bubbla och därför inte riktigt på riktigt.
Nu är det allvar.
Nu står canuckerna på tröskeln till en tvättäkta konferensfinal.
Nu har de chansen att återupprätta sin status som klubb att ta på allvar och visa respekt – vilket ingen funnit anledning att, till fullo, göra på den här sidan Daniel & Henrik-eran.
Att det är Edmonton Oilers, en rivaliserande granne som senaste åren tillerkänts desto mer aktning – utan resultat som alls motiverar det som 155 mil västeröver säkerligen uppfattas som lismande gulle-gull – skulle förstås sätta extra guldkant på den stora återkomsten och generera välbehövligt självförtroende inför den utmanande fortsättningen.
Det är dock den potentiella reinkarnationen i sig som i första hand får miljoner vid Kanadas Stillahavskust att hålla andan i detta ögonblick.
Många och långa har de mörka åren varit i en stad fullkomligt besatt av sin hockey.
Men nu, efter 4721 dagar, kan vargatiderna vara över.
Let’s go, boys.
• • •
Om det gått som de flesta av oss trodde att det skulle gå i Raleigh i förrgår hade jag nu suttit på min pressläktarstol på Madison Square Garden – i väntan på en Game 7 for the ages, med ett snudd på otänkbart hot hängande över New York Rangers.
Lite snopet känns det att berövas en sådan odödlig gräddtårta till upplevelse. Den här stan hade ju inte kunnat andas – på hela dagen.
Men om Hurricanes lyckats tvinga fram det definitiva make-or-break-avgörandet, och om inte Mark Messiers 1994-ande tagit Chris Kreider i besittning under tredjeperioden i PNC Arena, hade jag med all säkerhet missat stora delar av sjätte ronden i The Battle of Canada – Deluxe-varianten.
Det hade också smakat sur lönnsirap.
Nu ligger jag istället här på Peter Lundins badmadrass – inköpt på The Home Depot på Upper East Side i förmiddags och uppblåst under eftermiddagen – och ska njuta av den största match Elias Pettersson någonsin spelat.
Blir i sanning nåt, det också.
• • •
I teorin – alltså på det uttjatade papperet – SKA Edmonton Oilers förstås vinna kvällens pang-pang-duell.
De är, med alla sina superstars, tunga favoriter i matchserien och de spelar på hemmaplan.
Men nummer 1: De har under hela McDavid-epoken reagerat mycket dåligt på hård press och gång efter annan vikit ned sig i de allra största matcherna.
Men nummer 2: Canucks är mycket svårare att tas med än nästan alla förväntat sig.
Men nummer 3: Bortalagen regerar i detta slutspel.
Så vi får allt se.
• • •
Nä, jag har ingen badmadrass i holken.
Begreppet ”badmadrass” råkade bara, av oklara skäl, bli en utvikning det fnissades åt i spåret i går kväll och tja, nu, ville jag bara spinna vidare på den lilla parentesen.
Man vet aldrig var den här bloggen tar vägen.
• • •
Och fatta detta: Stuart Skinner gör comeback i Oilers kasse ikväll.
Wtf?
Calvin Pickard har ju, stjärnglansen förutan, varit klart bättre än den odågan och borde ha säkrat sin plats mellan stolparna för resten av slutspelet.
Men coach Knoblauch tror tydligen fortfarande mer på den som SKA föreställa förstemålis.
Bara för att, liksom.
Det gjorde Rod The Bod i Raleigh också – med totalt haveri som följd.
I’m just saying.
• • •
Har jag närt en Swiftie vid min barm?
Det verkar så.
Han yppade inte ett ord om att han skulle dit, men för några timmar sedan skickade Ondskan Ekeliw plötsligt ett lyriskt sms från Friends Arena.
Han hade just fått yla med i ”All Too Well” och verkade lika lycklig som om Kutjerov avgjort en Game 7.
Detta ska vi minsann avhandla framöver. Inte för att jag har något emot Tay Tay – jag kan tänka mig oerhört många jag skulle må betydligt sämre av att se som härskare över världen – men ändå.
Lite kul är det.
• • •
”Come on, Petey”, skanderade Canucks-fansen i torsdag och triggade Ånge-Elvis hittills mest inspirerade insats i det här slutspelet.
Nu är frågan:
Kan han följa upp den mini-succén med en lika bra, eller helst ännu bättre, prestation ikväll?
Det blir tuffare när Oilers får matcha som de vill mot honom, men jag erinrar mig att han ofta gets going bara han sprängt de mentala spärrarna i bitar och räknar med lite EP Magic i det jag alldeles nyss beskrev den som den största match han spelat.
• • •
Det känns som att 2024 års slutspel nu pågått i en smärre evighet, men faktiskt – vi har inte ens nått halvvägs ännu. Det gör vi först när även The Battle of lagts till handlingarna.
Då har vi två rundor bakom oss – och två rundor framför oss.
Därmed kan det väl vara lite läge för en avstämning och lista det mest minnesvärda under första halvlek.
I ingen särskild ordning, snarare huller om buller, skjuter jag från höften och säger Game 7 mellan Bruins och Leafs i TD Garden, Wyatt Johnstons rungande genombrott, Stop Fucking Crying Bro, Kreiders Mark Messier-imitation i Raleigh, Lill-Nyllets comeback, intensiteten i den allra första perioden mellan Jets och Avalanche, Forslings avgörande mål igår, alla shorthanded-chanser, Brad Marchands rumsterande mot Leafs, Filip Forsbergs Åkerö-variant, Brödmannens OT-avgörande i Game 3 i PNC Arena, fansen i Rogers Arena, Bobrovskys The Save, Lundins badmadrass, Hampus Lindholms framspelning till Pasta, TNT-sändningarna, alla bortasegrar, Arturs Silovs sensationella inhopp, Andreas Wahls drömmar, alla too-many-men-utvisningar, Nichuskin-tragedin, Elias Lindholms fäbless för stora ögonblick, McDavid & Draisaitl Show och Mika i största allmänhet.
• • •
Majoriteten har nästan alltid fel, ber jag utan någon särskild anledning att få påpeka.
• • •
Svenska målskyttar i The Battle of Canada Deluxe: Elias Pettersson, Nils Åman och Mattias Ekholm.
• • •
Att vi vi inte har en enda match på programmet imorrn känns nästan lite overkligt.
Det är första gången på en månad – ja, sedan nittonde fucking april – och hur fan kommer vi hantera det?
Well, själv tänker jag först se Knicks Game 7 på Garden – en matiné! – vid lämplig bardisk och sen är en bättre middag bokad med goda vänner på besök i stan (vi kan kalla en av dem Mats Olsson…).
Så den högst tillfälliga stiltjen ska nog ändå gå att uthärda.
• • •
Kvällens låt: Kanadensaren Leonard Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.
• • •
Sedan några dagar tillbaka har jag ett nytt favoritlag i hockey: Athens Rock Lobsters!
Det är den lokala klubben i Georgia-metropolen Athens – känd inte minst som R.E.M:s hemstad – som döpt om sig efter eminenta B-52:s genombrottssingel och kommer gå i strid som Rock Lobsters under nästa säsong i obskyra Federal Prospects Hockey League (FPHL)
Fantastiskt!
Go, Lobsters!
• • •
Hotellrum är redan bokat i Sunrise nästa helg, så ni vet.
• • •
Tre Game 7 har gått om intet senaste dygnen och ytterligare en hänger in the balance i Alberta just nu.
Om Oilers gör sin plikt och vinner ikväll kulminerar hela andrarundan i en infernalisk showdown i Rogers Arena på måndag kväll.
Om inte är 4721 dagars – tillika 157 månaders, samt 682 veckors – väntan över i Vancouver.
Jag ber att få dra efter andan.
Nu är det Showtime!
