The Karin Boye Moment i Kanada

Game 7.
I Kanada.
Med en plats i en konferensfinal i potten.
Herre min skapare.
Om man föreställer sig en avskedskonsert med Springsteen i New Jersey, en final i Fotbolls-VM i Italien med Gli Azzurri på ena planhalvan och ett fulländat under i Lourdes inför ögonen på påven himself – och kombinerar de tänkta tilldragelserna.
Då kanske man kan bilda sig åtminstone en rudimentär uppfattning av vad som står för dörren i Rogers Arena i Vancouver denna glödande måndagkväll.
Denna showdown, detta definitiva avgörande i The Battle of Canada, hör till mest omvälvande som överhuvudtaget går att uppleva.
Som Vancouvers Joshua Dakota konstaterade vid en presskonferens i förmiddags:
– För de flesta av oss är det här det största ögonblicket i våra liv.
Därför finns det heller inga ursäkter kvar. Inga hållbara alibin. Inget att skylla på.
Alla som möter sitt öde nu – på bägge sidor om den röda linjen i mitten – måste samla sig till bästa insatsen någonsin.
Bara så kan den långa, mödosamma strävan hit sluta i den episka extas som väntar vinnaren i slaget om Kanada – planetens överlägset mest passionerade hockeynation.
Alternativet?
Ett mörker som vad det lider kommer skingras något men för alltid kasta en skugga över hela tillvaron.
Oh, man.
Game 7.
I Kanada.
Det finns inget annat i denna värld som kan jämföras med detta.
Låt skådespelet börja.
• • •
Ja, visst var det mysko med helt spelledig söndag. Det kändes som ett svart hål öppnades i kalendern – och det får inte hända för ofta i fortsättningen.
Samtidigt kändes det rätt befriande att faktiskt vara helt ledig och för första gången på en hel månad inte behöva ägna Stanley Cup-slutspelet en endaste tanke.
Istället gick jag först till min kvartersbar och kollade Game 7 mellan Knicks och Pacers i NBA-slutspelet och sen träffade jag vännerna Mats och Lena för bättre middag på Indochine på Lafayette Street.
Hatt rullades med mer intensitet än någon gång tidigare under denna besvärliga vår och lite härsket smör var det över min framtoning när jag vaknade i förmiddags, det erkännes härmed.
Men det var värt det, det behövdes, och nu sjunger hjärtat igen.
• • •
När den chockartade nyheten först nådde oss om att Brock Boeser missar resten av slutspelet, inklusive kvällens episka avgörande, kändes det omedelbart som att ridån gick ner i Vancouver.
Han har varit en av Canucks allra bästa i detta slutspel, delar förstaplatsen i interna poängligan med JT Miller och har gjort fler mål än någon annan – inklusive ett hattrick i serien mot Nashville och ett i det pågående slaget mot Edmonton.
Tomrummet han lämnar efter sig i laguppställningen är större än Vancouver Bay.
Men sedan påminns jag om att sådana till synes förödande bakslag på ett förunderligt vis ofta svetsar samman lag in the hunt ännu mer.
Som Maple Leafs när Matthews försvann i Boston-serien i år – och som Nashville när Ryan Johansen bröt benet under konferensfinalen 2017.
Den nyheten hörde jag på satellitradion i hyrbilen under en spelledig dag, på väg mot mytomspunna Muscle Shoals, och minns att jag höll på att köra av vägen i höjd med plytteflygplatsen där Rolling Stones landade. 1969.
Men sedan vann Predators alla återstående matcher och seglade raka vägen in i finalen.
En liknande teori skrämde Coach Vitlöken sig själv med vid presskonferensen i Rogers Arena efter förmiddagens skate:
– We need to not let down, not take a step back and think it’s gonna be easy. I’ve seen so many times before where a team is missing a key player and how everyone steps up their game. It’s a very powerful thing for a team.
Ja, faktist.
A powerful thing.
Den sanningen kan Andreas Wahl och ni andra Nucks-fans hänga er hatt på istället för att sucka er genom natten.
• • •
1994-drömmen i New York dog för övrigt igår.
Knicks hade inte en chans i sinGame 7, det blev inte ens spännande och på min bar började fansen en bit in i fjärde quartern plötsligt skandera ”Let’s go, Rangers”.
Med andra ord:
Hoppet om en halv 1994 lever i alla fall vidare i världens huvudstad.
• • •
Dakota Joshuas ödesmättade yttrande om att många av Canucks-spelarna möter största ögonblicket i livet i kväll gäller inte minst Elias Pettersson.
Det är den här stunden han, som hockeyspelare, alltid varit på väg mot.
Det var det här han fantiserade om när han och storebror Emil tidiga lördagmorgnar spelade mot ett mål i den öde Kastberhgallen hemma i Ånge.
Det var det här som fyllde hans febriga drömmar under trista mattelektioner i skolan, medan klasskompisar med andra öden framför sig försökte dra roten ur talet 40.
Är han redo nu när the moment of truth blir verklighet?
Vi får se.
Man vet aldrig.
Somliga växer ut till superheroes och utvecklar övernaturliga krafter i den här sortens definierande do-or-die-explosioner – andra krymper och blir små och får andnöd av pressen. Och det händer även de som kallas superstars.
Nu får vi – och han själv – veta vem han är och vad är gjord av.
• • •
Det är inga större fel på Erik Karlssons skott, om man säger så.
My God.
• • •
Connor McDavid och Leon Draisaitl stirrar också sanningen rakt i ögonen i denna larger-than-life-duell.
De lever i sanning upp till epitetet ”superstars” och SKA föra i dansen kvällar som denna. Hela poängen med deras karriärer är att göra skillnad just nu och just här.
Men tidigare har de faktiskt haft svårt att maximera sina insatser och prestera på förväntad nivå när trycket blivit riktigt omänskligt.
Nu har de chansen att visa att de är de vi tror att de är – på riktigt.
• • •
Det bästa som hänt idag, vid sidan av den perfekt blandade latten på kvarterets eminenta lilla café under tidiga eftermiddagen, var att Henke Sjöberg på HockeyNews.se svarade ”javisst” när jag frågade om han kan ta med sig en stock Ettan åt mig när han flyger över på fredag.
Det betyder att tillgången är säkrad även över den stundande vistelsen i södra Florida och att en ny beställning över nätet får ta den tid det tar.
Halleluja!
• • •
Canucks Game 7-historia kan ingen längst bort vid Stillahavskusten luta sig mot för comfort just nu.
De som spelades under finalerna 1994 och 2011 är lokala trauman som aldrig går över – och den i bubblan 2020, mot Vegas, har lämnat ärr den också.
Men helt mörk är bilden ändå inte. På vägen till finalen 2011 knäckte de faktiskt dåvarande ärkerivalen Chicago. Hawks hade kommit tillbaka från 0-3-underläge och höll på att åsamka canuckerna värsta nederlaget någonsin. Efter full tid i Game 7 i Rogers Arena stod det 1-1, efter att Jonathan Toews hade kvitterat shorthanded med knappt två minuter kvar (ni hör ju…voodoo tycktes spöka i City of Glass). Men 05.22 in i första sudden-perioden inträffade detta.

Allt kan alltid hända, även fast det inte gjort det förut
• • •
Mig är det likgiltigt vem som vinner den här monstermatchen, jag har absolut no skin in the game, men låt mig rikta en innerlig bön till Hockeygudarna:
Se till att Chris Rooney och Jean Hebert, kvällens zebror, inte märks överhuvudtaget:
Framförallt:
Skona oss från underliga goaltender-interference-bedömningar…
• • •
Pulsen hos Stockholms mest hängivne Canuck, Andreas Wahl, just nu – skulle den passera en läkarkontroll utan akut ambulansfärd till Karolinska?
• • •
FOMO?
FOMO så det skriker om det, såklart.
Att få vara på plats i en Game 7 i Vancouver, mellan Canucks och Oilers, hade varit a dream-come-true.
Men begränsningar i tid, budget och hälsorelaterad uthållighet kringskär möjligheterna att förverkliga alla drömmar och så är det bara med det.
• • •
Efter den lilla spåret-debatten med Björn Falk förstår ni vad jag tycker om Hurricanes beslut att traggla vidare med Rod The Bod.
Det är ingen överraskning, jag förstår hur GM Wadell tänker, Rod symboliserar så mycket nere i de där ljuva skogsdungarna, men risken är att klubben fortsätter vara en grundserieattraktion och ingenting annat.
• • •
Stuart Skinner står även ikväll och inte för att han gjorde bort sig i Game 6 men då blev han inte heller satt på några kallsvettsframkallande prov och vore jag Oilers-fan skulle hans närvaro orsaka ett ilande obehag i mellangärdet.
Samtidigt har Canucks alltjämt sin lettländare tredjemålis mellan stolparna, men mot allt förnuft känns det tryggare.
• • •
En annan får att göra de kommande timmarna, för inte bara referat från denna infernaliska – och sena – Game 7 ska lämnas; även krönika och tips/analys inför konferensfinalerna måste fram pronto, så Jarkko och Näsan och de övriga print-stjärnorna hinner få med materialet till onsdagens pappersupplaga.
Men deadline-stress är mitt livselixir och vila kan jag göra i sommar.
• • •
Svenska målskyttar i detta drama: Mattias Ekholm och Elias Lindholm. Och så fick jag just för mig att Nils Åman gör sitt livs mål – kanske i OT…
• • •
I New York föll skymningen på det här viset en timme innan första nedsläpp i Årets Match.

• • •
Kvällens låt: Lolita Pops ”Hey Winner” – och den ska spelas för de som till slut står som segrare.
• • •
I morrn har vi åter en säregen dag utan några matcher alls, men det är väldigt bra det.
Det innebär att vi får vår lilla buffertzon mellan de olika rundorna och kan ladda om, framförallt emotionellt, för det som följer sedan.
• • •
OK, ett sanningens darrande ögonblick är verkligen här nu och då vet ni vad som händer i bloggen.
Karin Boye tar över.
Här kommer raderna som knyter ihop allt det största åt oss:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.