The Ultimate Thrill

– If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price…
Ju längre den nordamerikanska vårens hockeylejon tar sig i de moderna gladiatorspel vi kallar The Stanley Cup Playoffs, desto klarare lär den maximala sanningshalten i denna uppfordrande paroll stå för dem.
Den formulerades ursprungligen av surfing-ikonen Mark Foo när han försökte förklara den livsfilosofi som drev honom ut i skuggan av livsfarliga 15-metersvågor.
För att få uppleva larger-than-life-kicken i att rida en sådan best, att tämja och tygla den, var han helt enkelt villig att leva med risker normala människor skulle uppfatta som helt horribla.
Tragiskt nog fick han till slut betala det ultimata priset också. Bokstavligen. Han knockades av en monstervåg och drunknade i Half Moon Bay i Kalifornien dagen före julafton 1994.
Den sortens fara behöver NHL-stjärnor gudskelov inte utsätta sig för – deras livhank står inte på spel när pucken släpps i de stora matcherna.
Men själva grundvillkoret är detsamma.
Ska deras liv någonsin kulminera i det extasens högsta tillstånd de drömt om sedan de avfyrade sina första fumliga slagskott i barndomen, och sedan strävat mot med kryssningsmissilens envetenhet, måste de vara beredda att på att det kommer kosta – mer än något annat i deras unga liv kostat.
I princip måste de ge allt de har av ork, styrka, svett, blod, sisu, kapacitet och tolerans för smärta – fysisk såväl som emotionell.
Allt.
Och som sagt: Ju längre de avancerar, desto större insikter får de av hur ohyggligt mycket som kommer att krävas av dem.
Det blir bara svårare och svårare, gör bara ondare och ondare, tar bara och mer kraft och förutsätter bara hårdare och hårdare psyke.
De som till slut får stoppa hela huvudet i Lord Stanleys kruka och lapa Cristal har alltid förstått det – ofta efter många misslyckade försök, när de hoppats få vad de vill ha för en aningen mindre summa.
De hungriga rovdjur som ikväll går upp i sin andra rond i The Woooorld’s Most Famous Arena på Manhattan ikväll hör båda till de som under en följd av år försökt pruta vid altaret där offret ska läggas och nu borde förstå att det inte är möjligt.
Man betalar det fulla priset – eller går hem tomhänt.
Ta Mika Zibanejad – ett lejon om någon, med sin väldiga hårman. Han har alltid haft den ovärderliga förmågan att höja nivån i sina prestationer när det blåser upp till playoff-strid, men under det veritabla triumftåg han senaste veckorna varit ute på tycker jag mig kunnat skymta något mer. Något större. Något som indikerar att han är beredd att göra vad som helst för att få surfa på de största vågorna i världen.
Artemi Panarin är en annan med samma utstrålning just nu – liksom Seth Jarvis och Evgeni Kutznetsov i Carolina.
De ser hur hela havet häver sig i omisskänneligt svall ute på redden och kastar sig på brädorna och paddlar rakt mot den magnifika utmaningen.
För ja – de vill erfara den ultimata kicken och är beredda att betala det ultimata priset.
Därför fortsätter hela Stanley Cup-slutspelet denna varma tisdagkväll att stegra mot den skummande vågtoppens trollbindande brytning.
Vid strandkanten står bloggen, hänförd och förväntansfull, för att bevittna skådespelet – och du välkomnas härmed att sluta upp vid hans sida.
• • •
I gårdagens förhandskskrönika slog jag fast att det inte längre finns utrymme för skrällar i det här slutspelet, eftersom bara favoriter gått vidare, men jävlar – Bruins seger i Sunrise hade ändå den rejäla överraskningens drag.
Att de skulle vinna förstod vi väl, det är inte ovanligt att dopaminet från en Game 7-succé fortfarande fungerar som drivmedel några dygn senare, men 5-1 – hallå.

Det var ändå laget vi alla utsett till The Playoff Team de spelade mot – bakom fiendens linjer.
Igen fick vi dock lära oss att vad som helst kan hända när en målvakt så högklassig som Jeremy Swayman får verklig feeling.
Kan bli svettigt det här, Karlsson och Wiklund och ni andra kattvänner.
• • •
Den stränge doktorns förmaningar till trots – igår satte jag lite guldkant på den lappsjukes kväll med både ett och två och tre glas honungslen bourbon.
Oväntad konsekvens: Jag mådde inte bara bra just då, jag sov dessutom finemang – och vaknade i förmiddags i bättre skick än på länge.
Doktorn vet uppenbarligen inte vad han pratar om, jag borde i själva verket bli mer dansk och starta varje dag med en jamare.
• • •
Redan i söndags framgick det med all önskvärd tydlighet att Rangers i denna runda har en motståndare av helt annan kaliber än i den första.
But they’ve seen nothing yet, tror jag
Canes opererade bara glimtvis på de höjder där de egentligen hör hemma i Game 1 – för de råkar ju ha den egenheten, de vaskar vissa perioder då och då – och kommer med all säkerhet samla sig till en helt annan sorts urladdning nu.
Framförallt lär de inte bli tagna på sängen under matchstarten en gång till – och inte ta utvisningar utan att det behövs.
Är hemmaspelarna inte inställda på att ännu större ansträngningar fordras väntar garanterat en rude awakening.
• • •
Dagar när det, offentligen, rapporteras att en porrstjärna smiskat en ex-president på bara stjärten med en ihoprullad tidning vet man väl ändå att vi fått en glitch i matrixen.
• • •
Det är inte bara jag, med mina lätt blågula glasögon, som noterat att Mika surfar på de största vågorna i detta slutspel.
Här har vi, till exempel, en hyllning signerad Larry Brooks i NY Post.
• • •
Ikväll vevar andrarundan igång även out west och det är den förmodat episka monsterserien mellan Dallas och Colorado som står på festmenyn.
Tyvärr börjar den redan 21.30, amerikansk östkusttid, för att torrbollarna på ESPN vill ha det på det skeva viset, och vid det laget är vi inte ens klara här.
Så sorry, från den matchen blir det sannolikt blogg först under slutklämmen.
• • •
Texter som den jag länkade till ovan kryllar det av i de lokala bladen, och på alla sajter, för tillfället.
För det händer nu.
Hockey is, once again, on the rise i världens huvudstad.
Till vardags är det ju bara de närmast sörjande som bryr sig om denna eminenta sport på dessa breddgrader – baseball, amerikansk fotboll och basket har en helt HELT annan status – men så fort Rangers börjar röra på sig i slutspelet väcks det vakanta intresset till liv och går de riktigt långt tar hockey över helt.
Där är vi inte ännu – särskilt inte som Knicks fortfarande står upp i NBA:s playoff – men temperaturen har stigit avsevärt och ja, jag älskar det.
• • •
Kvällens aningen oväntade surf-tema kan verkligen inte beskrivas som naturligt – för att spinnas av mig alltså.
Den enda gång jag försökt ställa mig på en bräda, i Spanien nån gång i mitten av 80-talet, höll hela Sydeuropa på att skratta ihjäl sig.
Samtidigt har jag alltid varit fascinerad av denna bohemiska kulturyttring.
Få verka leva mer sorglösa liv, eller känner sig friare, än de beach bums som ägnar all sin vakna tid på den där brädan, i väntan på den perfekta vågen
Som Mika…
• • •
Dansken står för Canes igen, meddelar en karaktäristiskt sammanbiten Rod The Bod.
Det var ju givet.
Han gjorde ingen stormatch i söndags – framförallt inte när han släppte in Panarins deodorant-mål – men grejen med honom är att han alltid varvar halvdana insatser med perfekta diton.
Den halvdana är avklarad för nu, så….
• • •
Just nu fick jag ett mail från Delta om att min flight i morgon är bekräftad.
Tjoho!
Var jag ska?
Make a guess.
• • •
Lazerus på Athletic frågar Tony DeAngelo hur det känns när 18 000 skanderar ”Fuck you, Tony”.
Han svarar:
– It feels great.
Ha!
• • •
Knicks inledde sin kvartsfinalserie mot Indiana Pacers med en osannolik seger igår och ja, den matchen avgjordes också här på Garden.
Denna ärevördiga institution hinner verkligen inte andas mellan de mäktiga högtiderna just nu, den utgör ett händelserna centrum på samma sätt som St Peterskyrkan i Rom under jul och påsk.
• • •
I mina ögon gick det för fort för Matt Rempe i söndags, men inte i Lavys, tydligen.
Han skickar ut jätten i skärselden en gång till.
Samlas i grupper och diskutera.
• • •
Kvällens låt: ”Surfin’ USA” med Beach Boys. Förstås.
• • •
Mitch Marner is going nowhere, Peter Lundin.
Du såg väl vad han sa igår?
– Vi ses som gudar i Toronto. Det är därför det är så speciellt att spela här.
Och som liten gud har han full no trading-klausul och kan inte bytas bort utan att han själv går med på det.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Mika och Landeskog. Nä, Gabe The Babe spelar ju inte. Men snart. Kanske.
• • •
I draftlotteriet tar jag för givet att Blackhawks vinner, så alla konspirationsteoretiker kan starta sina motorer.
Det är ju alltid för festligt att se.
• • •
Nu har den rest ragg och kommer mot oss – en våg lika majestätisk som de som vanligtvis bara ses runt Hawaii och vid Praia do Norte i Portugal.
Den kommer snart skölja över oss i evigt skummande eufori.
Är du beredd?
Good.