Den största matchen i den störste spelarens liv

60 effektiva minuter.
Det är nu allt som skiljer Connor McDavid från destinationen han strävat mot i hela sitt liv.
Ja, det går att hävda att alla kanadensiska knattar riktar siktet mot Stanley Cup-finalen så fort de snörat på sig skridskor för första gången, men McDavids öde liknar inget annat.
Redan som fem-sexårig parvel var han bättre än alla jämnåriga och när han nådde tonåren stod det i praktiken klart att han skulle bli en ny Wayne Gretzky.
Det blev han också. Den allvarsamme ynglingen från Richmond Hill utanför Toronto tog över hela NHL så fort han hade debuterat med Edmonton Oilers hösten 2015 och sedan har han bara blivit större och större och större.
Så han borde, likt föregångaren med tröjnummer 99, vara stamgäst i finalen och bärga titlar gång på gång.
Men nej.
Den drömmen – den essentiella delen av den legacy han jagar – har gäckat honom i nio långa år och därigenom också omintetgjort fullbordandet av bilden av honom som historisk ikon.
Men nu står han öga mot öga med ögonblicket som väntat på honom i så många år.
Om den nu 27-årige superstjärna leder Edmonton Oilers till seger i den sjätte konferensfinalen mot Dallas Stars i Rogers Arena har han till sist kommit hem.
Så den exceptionellt kittlande showdown vi ska se nu är inte en signifikant happening enkom för att den kan avsluta den västra konferensfinalen och vaska fram Florida Panthers finalmotståndare.
Det är den största match den här generationens störste hockeygud någonsin spelat.
This is it.
Den gyllene chansen.
Om han – och lagkamraterna – sumpar den…ja, who knows? Då väntar en Game 7 i Texas på tisdag och precis vad som helst hända.
Det innebär också att Kanadas egen Messias de kommande timmarna lever med en press vars like han aldrig tidigare upplevt.
Ingen – allra minst han själv – vet hur han kommer hantera en sådan situation.
Men han får hoppas att det visar sig att han tillhör skaran av Boys of Summer – de vars hjärtan börjar dunka av lust och inspiration när kraven är som mest omänskliga.
60 effektiva minuter skiljer honom från fulländat öde…
• • •
De här raderna författar jag high above, på väg i en United-kärra mellan Fort Lauderdale och Newark och i skrivande stund befinner vi oss precis på ovansidan av ett väldigt molntäcke nånstans i gränstrakterna mellan Georgia och South Carolina.
Där, precis på ovansidan av väldiga molntäcken, är det alltid shaky och jag skulle verkligen uppskatta om piloten tog oss bara aningen högre upp.
Annars får jag lov att beställa in en bourbon…
• • •
Favoriterna Dallas Stars befinner sig, å sin sida, i Defcon Five-läge.

De måste ovillkorligen vinna denna sjätte holmgång bakom fiendens linjer – annars är det oändliga äventyret helt chockerande över .
– Vi har varit bästa bortalaget i ligan hela säsongen och är övertygade om att vi kan vinna ytterligare en match on the road, upprepar coach DeBoer
För några veckor sedan hade de orden klingat sanna även i mina öron, men nu vetifan.
Som alla kunde se i förrgår är de många gamlingarna i laget trötta och slitna och – som den utskällde Dallas-krönikören till de DeBoers ilska uttryckte det – livlösa.
Så tvingades de också stånga sig förbi Vegas Golden Knights och Colorado Avalanche i de inledande två rundorna.
Att slå ut såna lag kostar väldigt mycket – ja, Stars hade definitivt jobbigaste vägen till konferensfinalen – och jag tror helt enkelt det är det som börjar märkas.
• • •
När det kommer till den så kallade kritan är nästan alla människor där ute hopplösa egoister, det blir man grundligt påmind om när man reser mycket.
”JAG ska stå längst fram vi gaten och komma ombord först, JAG måste få in min väska i bagagehyllan och står utan att skämmas kvar och knölar in den även fast kö bildas bakom mig i gången, JAG bryr mig bara om att MIN väska kommer ut på bagagebandet och därför ställer jag mig åter längst fram och spanar stressat och skymmer sikten för alla andra”.
Nästan ingen tänker på något annat sätt.
Det är deprimerande att om och om igen få sina fördomar om det mänskliga släktet bekräftade.
• • •
Ett första McDavid-framträdande på den allra största scenen skulle inte vara en himmelsk nåd bara för Edmonton Oilers och deras fans och superstjärnan själv.
Det vore en jackpot även för NHL.
Ligan och dess ledning har också väntat länge – på att få marknadsföra sin heliga final med hockeyns moderna svar på, tja, Lionel Messi och Lebron James och Patrick Mahomes.
Nej, det betyder inte att Gary Bettman och hans medhjälpare ”håller” på Oilers, vad än en hysterisk samtid tror förhåller de sig alltid neutrala, eftersom de råkar vara anlitade av samtliga 32 ägare – de som ÄR NHL.
Men händer det kommer de ändå gå i spinn.
• • •
Den vidrigaste meningen på engelska språket lyder ”Flight attendents, return to your jump seats and fasten your seatbelts”.
Piloten sa just så, med allvar i stämbanden, och det betyder att vi snart ska få oss en dos ångest.
Det får bli en bourbon ändå, den hinner jag förbränna innan det är dags för verklig tjänstgöring…
• • •
I akt och mening för att ge laget en liten injektion av den friska power som saknades i förrgår mobiliserar DeBoer ännu mer ungdom ikväll.
22-årige Mavrik Bourque begår sin Stanley Cup-debut – efter en enda grundseriematch i början av april.
Jag erkänner villigt att jag vet väldigt lite om honom, men Bourque är tveklöst ett gångbart namn i de här sammanhangen.
• • •
I den stad jag är på väg mot sjunger dom the blues idag.
Inte så mycket för Rangers-sortin i sig. Mer för vad den symboliserar i the big scheme of things.
New York är USA:s största stad och har sammanlagt nio lag i de fyra stora proffsligorna – Yankees och Mets i MLB, Giants och Jets i NFL, Knicks och Nets i NBA samt Rangers, Islanders och Devils (ja, ”vi” räknar in dem också) i NHL.
Inget av dem har bärgat en titel sedan Giants vann Super Bowl mot New England Patriots 2012.
I övrigt ser den sorgliga listan över årtalen respektive lag senast firade ett mästerskap
Yankees: 2009
Mets: 1986
Jets: 1968
Knicks: 1973
Nets: Aldrig
Rangers: 1994 (och det var första gången sedan 1940…)
Islanders: 1983
Devils: 2003
Det låter kanske inte så traumatiskt i samtliga fall, men det är det för en världsstad besatt av sin sport – och förvissad om sin status som nummer ett i alla sammanhang.
Särskilt pikant tycker jag personligen det är eftersom dessa lag hör till de allra rikaste i nationen – givet, eftersom de opererar på största marknaden – och ändå fuckar upp för jämnan.
Till skillnad från i exempelvis europeisk fotboll betyder pengar de facto inte ALLT i nordamerikansk idrott, huvudsakligen tack vare lönetaken ligorna, och det är förstås en välsignelse.
• • •
Den bakfulle mannen på sätet intill mig tappade just en burköl i golvet så det sprutade Heineken över oss båda.
Just snyggt.
Men jag ska inget säga. En gång på en flight mellan Vegas och Tampa, just denna tid på året, ute i Stanley Cup-ärenden, välte jag ett glas rödvin i knäet på en medpassagerare i vita byxor.
Då var det inte roligt, men jag hade vunnit mycket på craps och gav honom hundra dollar som plåster på såren.
• • •
Oliver Ekman-Larsson är en av de hetaste kandidaterna bland Panthers veteraner i spekulationerna om vem som vid en eventuell vinst först får ta emot bucklan av kapten Barkov – och Mattias Ekholm borde, tycker jag, vara en lika het kandidat i Edmonton.
Han är 34 år, har spelat i ligan i tretton år och tvingades tugga i sig en finalförlust med Nashville 2017.
Jo, Corey Perry finns också. Han är 39 och förlorade tre finaler 2020, 2021 och 2022 – med tre olika lag. Men han vann 2007, med Anaheim.
Så Masen med Mustaschen är my man.

Sedan får han ta hem världens mest ikoniska pokal till Sveatorget i Borlänge…
• • •
Nu har vi inlett inflygningen mot Newark och uppfällda säten och brickor är beordrade, men jag knattrar vidare på detta intro – med laptoppen i knäet.
Allt för er, gapande fågelungar.
• • •
–Åh, vi kommer aldrig vilja trejda dig!
Så föreställer jag mig att general managers skrockar och kluckar de glada dagar de skriver under färska kontrakt med unga stjärnor och utan att tveka går med på no trading-klausuler och alla är lyckliga och champagne-korkarna smäller.
Sen går det några år och samma general managers – eller deras efterträdare – sitter och gnisslar tänder över att de är bakbundna och inte kan byta bort stjärnan som alltid levererar i grundserien men blir bortsopad som en ciabatta-smula på köksbordet när det vankas allvar i playoff.
Att de inte själva erinrar sig att det så väldans ofta slutar på det sättet.
• • •
Under slutet av inflygningen till Newark passerar vi Philadelphia.
– Hälsa till Ytterbyflyer, säger stan.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mattias Ekholm och Mattias Janmark.
• • •
Trycket i Edmonton ikväll är det ingen idé att ens försöka sätta taffliga ord på från andra sidan kontinenten.
Hela staden – ja, hela provisen och nästan hela nationen – kommer ha fullständig fnatt när pucken släpps.
Sedan lär vansinnet bara intensifieras.
• • •
Kvällens låt: David Bowies ”Heroes”, förstås.
• • •
Bohemerna, ser jag att några av er instämmer med bofinken att vi ska kalla Oilers.

Det är ju verkligen Stars hopp nu.
Alberta-stjärnorna har en märklig benägenhet att bara sluta spela emellanåt.
Fast Jana sa häromdagen att han tror att de förstått hur de ska göra mot Stars nu.
Ojvoj.
• • •
Det var då en jävla lång inflygning.
Jag hatar såna.
Plan borde långt i förväg positionera sig mot landningsbanan så de bara kan glida in, landa och parkera vid gaten.
Ska det vara så svårt?
Vanessa, fråga maken!
• • •
Jamie Benn kommer vara inblandad i något kontroversiellt i afton, det känner jag på mig.
• • •
OK, nu har vi landat.
Klockan är 18.10, matchen i Edmonton börjar 20.00 och jag befinner mig i Newark.
Så you know what?
Vi tar för säkerhets skull och publicerar nu – sen återkommer jag så fort jag sitter i soffan.
Enjoy den största matchen i Connor McDavids liv.