Stanley Cup-finalen 2024, del 12

Åh, Edmonton…
Det som kommer hända där ikväll, i den vindpinade metropolen på centrala Albertas oändliga prärie, är i det närmaste obeskrivligt.
40 år har gått sedan människorna som bor där, och i omgivningarna, senast upplevde något lika stort och omvälvande och hänförande.
Ja, Oilers spelade final även 2006 och vann så sent som 1990, men 2006 handlade det om en osannolik sinkadus – alla insåg att de egentligen inte hade någon business att utmana om titeln – och 1990 var den femte triumfen inom loppet av några få år, bärgad utan den borttrejdade Wayne Gretzky i laguppställningen.
Nu är det verkligen 1984 igen. Då fick just Gretzky lyfta Lord Stanleys buckla för allra första gången och exakt fyra decennier senare är det samtida frälsaren Connor McDavid som äntligen har chansen att skriva in sig i historien.
Sådana ögonblick får man bara uppleva vid ytterligt få tillfällen under en livstid.
Så att the local heroes råkar ligga under med 2-0 i matcher efter de inledande ronderna på andra sidan kontinenten spelar ingen som helst roll.
Edmonton, besatt av hockey på samma sätt som Swifties är besatta av Taylor Swift, tänker ställa till med det här seklets fest i Rogers Place.
Ljudnivån kommer vara fullständigt vansinnig, känslorna kommer svalla som vid ett väckelsemöte i amerikanska södern och synerna i det oranga läktarhavet kommer trotsa våra föreställningar om vad en folkfest kan vara.
Stanley Cup-finalen 2024 går därmed in i en ny, ännu mer emotionell fas.
Var redo.
Edmonton står i begrepp att explodera.
• • •
Själv befinner jag mig, som ni ju känner till, alltjämt i Florida och ja, FOMO pumpar förstås som beatet i en Daft Punk-hit i bröstkorgen.
Det känns alldeles förfärligt att jag inte är på plats när självaste Stanley Cup-final når ett klimax som det här.
Å andra sidan:
En hemsk lögnare vore jag om jag påstod något annat än att jag ändå har det rätt förträffligt här på ranchen hos The CEO of Everything.
Mister Sibner – som vid sidan av allt annat också är en femstjärnig kock – bjuder på fläsk med löksås, låter mig ligga i poolen och plaska och ser till att flödet av kall Yungeling är konstant (fram till idag alltså; nu är det jobb och jag givetvis torrlagd).
Då blir en bofink så här glad och avslappnad.

Nu är det dukat för finalfest på en av de största tv-skärmar jag sett och kvällen kommer bli helt fabulös, jag känner det på mig.
• • •
Förutsättningarna i denna tredje final är helt glasklara.
Oilers måste ovillkorligen vinna.
Måste.
Måste.
Måste.
Hamnar de i 0-3-underläge är det definitivt Game Over.
Själva är de helt förvissade om att de kan slå tillbaka och chansen borde förvisso vara lite större när Knoblauch har sista bytet och åtminstone tidvis kan matcha McDavid och Neon Leon mot andra än Forsling och Barkov, men vi får allt se.
Det går inte om de inte kan svara mot katternas besinningslösa forechecking, inte skapar mer fem mot fem, inte får utdelning i powerplay och inte står upp bättre i närkamper och sarg-battles.
Har de det i sig?
Inget i deras karriärer har någonsin varit viktigare än svaret på den frågan.
• • •
Medan jag så här i tysthet gråter över att jag jag inte sitter vid den plats på den enorma pressläktaren i Rogers Place där de placerat min namnbricka har jag inte varit särskilt avundsjuk på de som försökt ta sig från södra Florida till Alberta de senaste dygnen.
Helt i enlighet med teorin om att det värsta som kan hända också envisas med att faktiskt hända utbröt en riktigt rälig storm lagom till de stora resdagarna och det regnade så det räckte även ute på Alligator alley, men jag slapp i alla fall sitta på tarmacen i Fort Lauderdaleoch se connection efter connection grusas.
Som den gode Lönta .
Han skulle lyfta från FLL tidigt i tisdags morse – men sent igår kväll befann han sig fortfarande i Denver.
Aj.
• • •
Aleksander Barkov är fit for fight – eller åtminstone så fit att han spelar ikväll.
Bra det.
Fast man kan förstås undra om han klarar av att prestera på toppen av sin förmåga efter den där nasty Draisaitl-smällen.
Om inte är det till big time förfång för kattflocken.
• • •
Panthers själva hade också besvär att ta sig från den stormpiskade hembygden igår. De blev kvar på plattan på flygplatsen i flera timmar och landade bakom fiendes linjer först igår kväll, så kraftigt försenade att alla planerade dan-före-dan-aktiviteter fick lov att ställas in.
Inte idealt, men de gör ingen stor affär av det.
– Det enda som hände var att vi coacher gick upp tre kilo i vikt, för vi åt tolv måltider, skrockar den oefterhärmlige Paul Maurice.
• • •
Ja, Leon Draisaitl spelar han också.
Straffet för överfallet på Barkov blev – ingenting.
Det hade jag inte väntat mig heller – DoPS-gubbarna vågar aldrig göra sitt jobb under finaler –  men fel är det i alla fall.
Värst:

Alla busar på isen vet att det är open season på stjärnor nu. Man kan göra vad man vill mot stjärnorna – utan repressalier.
• • •
När de väl närmade sig mellersta Alberta försökte flygledarna på Edmonton International – skämtsamt – se till att Panthers blev ännu mer försenade.
Lyssna på den här fantastiska konversationen i tornet.

Det säger en del om Stanley Cup-febern i den där delen av världen just nu.
Även de som inte befinner sig i, eller runt, Rogers Place ikväll är försatta i ett tillstånd av…ja, psykos.
Som jag förstår finns det statistik på hur elkonsumtionen i en radie a tiotals mil går upp dramatiskt under Oilers stora matcher eftersom alla har tv-apparaterna på – och hur vattenförbrukningen samtidigt går ner eftersom ingen vågar gå på toaletten av rädsla för att missa något viktigt.
• • •
När jag vaknade i tisdags morse hade jag ett sms från Henke Sjöberg.
”Åk ej utan mig, ring när du vaknat”.
Han skulle egentligen inte resa till Kanada han heller men hade plötsligt ändrat sig och bokat en biljett från Tampa och behövde sålunda skjuts till västkusten.
Det slutade med att han stannade hos Sibner, blev bjuden på skaldjursplatå, sänkte ett antal järn och drog direkt till TPA mitt i natten.
Sen kom han i alla fall fram långt innan Lönta – trots att den senare startade sin flygresa ett dygn tidigare.
My man, Sjöberg.
Han hann för övrigt också göra en podd med min eminente värd, så här kan ni lära er mer om The CEO of Everything.

• • •
På en punkt ser Panthers enligt min uppfattning redan ut som mästare:
De gnäller inte – över någonting.
Barkov får på käften, flyget är försenat, Sam Carrick försöker krossa pung – men inte ett pip hörs från katterna.
De bara biter ihop, stirrar rakt fram och fokuserar på det som går att kontrollera.
Så var Red Wings 2008 och 2009 också, så var Kings 2012 och 2014, så var Blackhawks 2010, 2013 och 2015 – och så var Tampa 2020 och 2021.
Det tar tid att lära sig, men det är med den inställningen man vinner mästerskap.
Börjar man klaga på domare och elaka motståndare och dumma fans och orättvisa journalister är man smoked.
• • •
Vår gamle vän Titus – familjen Sibners jycke, frekvent gäst i denna blogg i slutspelen 2021 och 2022 – har hunnit bli fyra bast och skäller inte lika mycket längre.
Utom på mig.
När jag, den eländige från New York, kliver in genom dörren börjar han morra och gläfsa och ge skall som demonen i ”Baskervilles hund”.

Kanske beror det på att jag påpekat att han har värsta underbettet sedan Beavis i Beavis & Butthead, men jag mutar honom oavbrutet med matrester och godis och hoppas därför att vi ändå får en värdig finalupplevelse ikväll.
• • •
Senaste dygnen har jag på fler håll sett fans och tyckare beklaga sig över att Connor McDavid, Leon Draisaitl och Zach Hyman blivit kalla när det gäller som mest.
Det skulle jag vilja beskriva som en aningen slapp förenkling.
Medan det är helt sant att Oilers får svårt att nå drömmarnas mål om de nämnda herrarna inte börjar producerar handlar det ju inte om att de plötsligt hamnat i en formsvacka.
Även superstars som Nikita Kutjerov, David Pastrnak och Mika Zibanejad, Artemi Panarin och Chris Kreider var MIA mot Panthers under de inledande tre rundorna och det vore ju ett ofantligt sammanträffande om samtliga förlorade skärpan mot samma motståndare.
Naturligtvis består problemet i att katterna är så äckligt bra på att stänga ner offensiva hot.
Det är det problemet Oilers, på något vis, måste lösa innan det är för sent – inte de nämnda spelarnas form per se.
• • •
Som ett expresspaket från UPS skickat overnight har den årliga finalförkylningen nu brutit ut.
Under dagen har täppt näsa blivit lätt halsont och snart kommer jag sitta och kraxa och hosta.
Så blir det när man ständigt växlar mellan tropisk värme och ishallskyla och dessutom kastar sig i en härlig pool vid behov.
Bara att tugga sig igenom.
• • •
Bloggen har utsökt expertris till hands i tv-soffan under denna tredje final.
Intill sitter nämligen Milton Sibner, Erik Karlsson-epigon i Gulf Coast Flames, state champions för 15-åringar den här säsongen och nästa år favoriter till Nationals för U16AA.


Som om det inte vore nog är hans pappa, halvliggande i andre änden av samma soffa, dessutom coach för laget i fråga.
Inget kan gå fel.
• • •
Övertid?
Ja, övertid.
• • •
Det är mycket kreativt och originellt av St Louis Blues-ledningen att göra Alex Steen till GM – om ett par år.
Men bra kommer det bli, Alex skulle aldrig tackat ja om det inte varit helt givet.
• • •
Det är oklart om Evander Kane, som knappt kunnat sitta ner i båset under de inledande två matcherna, spelar i kväll – och samma besked gäller Darnell Nurse.
Ingen av dem har varit mycket till faktorer hittills, så deras eventuella frånvaro skulle kanske inte vara någon katastrof, men lite besvärligt för Knoblauch är det ändå.
Vilka kommer in istället, liksom? Djupet i Oilers-truppen är dessvärre tämligen begränsat.
• • •
Varför det här elva år gamla klippet dök upp idag vet jag inte, men ruskigt roligt är det.

• • •
Det är väldigt B att Utah inte kan bestämma sig för ett goddamned namn och kommer spela som ”Utah Hockey” sin första säsong, men ännu värre är det att de valt samma fantasilösa klubbfärger som Seattle och Winnipeg.
Come on, för fan – varför kan ingen fatta att det ger mer distinkt personlighet att välja kombinationer av mer ovanliga kulörer? Som Gult, svart, rött, lila, orange, brunt och grönt.
Jag blir sur.
• • •
Gaston och Hans Granlund, om jag får blanda mig i diskussionen…var jag tar vägen i morgon är oklart, det hänger både på resultatet ikväll och på min hälsa och på vad cheferna kan tänkas ha att säga.
• • •
Är fortsatt tagen av ”Yellowstone”, ser ett par avsnitt varje gång jag får en lucka, men jag börjar tappa tron på karaktären Beth Dutton. Åh, Kelly Reilly porträtterar henne helt otroligt bra, men – kan en människa verkligen vara så elak och ond och hatisk?
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mattias Janmark och Kevin Stenlund.
• • •
De har, noterar vi, laddat med pom-pom-vippor i glittrande guld på varje säte i Rogers.
Det kommer bli sånt sjukt bananas-drag där borta…
• • •
Kvällens låt: The Bands ”The Weight”, för den skrålade The CEO och jag med i under en lång pool-session sent igår kväll.
• • •
Det är ju inte så lite coolt att Kevin Durant plötsligt dyker upp i Tensta.
• • •
Själv har jag bara varit i Edmonton en enda gång och det var när Daniel och Henrik Sedin spelade sin allra sista match, våren 2018.
Det jag minns bäst är att det var rätt slitet ute på byn och att pressläktaren var större än backstage-området i Hultsfred – fast belägen på ett mils avstånd från isen, typ.
Still.
Där skulle man ju varit nu…
• • •
Panthers-spelarna har kul åt att alla plötsligt blir Farbror Barbro bara för att de var lite försenade under flygningen norröver igår.
– Allting blir verkligen förstorat i finalen. Såna förseningar drabbar alla lag fyra gånger per säsong, men ingen säger någonting. Nu är der plötsligt…Oh my God, they’re not gonna be able to play, ler gamle Kyle Okposo.
Well, det är ju det jag predikat i en vecka nu: I finalen ÄR allt större, viktigare, svårare och mer infernaliskt.
Get used to it.
• • •
Vi såg inga alligatorer under resan genom deras speciella allé, men det hindrade inte Sjöberg, som är småbarnspappa, från att lära mig ”Arne Alligator”.

Jädra fin dänga ändå!

• • •
Corey Perry spelar definitivt ikväll igen – och något säger mig att han tänker hålla en mindre försynt profil än i den enda match han hittills fått medverka i.
Det kommer smälla big time där ute, jag lovar.
• • •
Nu sms:ar Sjöberg att allt i Edmonton är 10/10 – inklusive det största och mest uppsnofsade pressrum något sätt.
Men han har ingen pool på två meters avstånd. Det har jag…
• • •
San Jose Sharks coachas kommande säsong av Ryan Warsofsky – 38 bast.
Han är alltså yngre till och med än Sibner och Sjöberg och wow, det är bra ungt det.
Men kudos till GM Grier för outside-the-box-thinking.
• • •
ABC sänder, men don’t get your hopes up. ABC äger ESPN, så det är samma träbockar – plus Emily – som vanligt som kommer gäspa sig genom denna match.
TNT, vi saknar er som vi i mitten av januari saknar sommaren…
• • •
Igår kväll vann Hershey Bear Game 7 i östra konferensfinalen i AHL-slutspelet – efter ett sudden death-mål signerat Garrett Roe.
Vi såg avgörandet här på jätte-tv:n i Lakewood Ranch och man, övertid i Game 7 slår ju allt – även när farmarlagen spelar.
Nu blir finalrepris mellan Bears och Coachella Valley Firebirds och det råder ingen tvekan – i år vinner mina killar från Palm Springs!
• • •
Ni missade väl inte att även Ondskan och jag poddade igår – med fullt fokus på finalen.
Lyssna hännä, som vi skulle sagt i Borlänge.
• • •
Dan O’Rourke och Steve Kozari dömer Game 3.
Bra.
De är klart mycket vassare än duon från i måndags, Jean Hebert och Chris Rooney.
• • •
Arne Alligator går på våra gator
Skrämmer våra vänner men känner alla djur
Arne Alligator kommer från ekvatorn
Arne vill int’ nånsin bo i någon bur
Arne, vad har du i din stora mun?
Nämen Arne, hur kan du sova i vår brunn?
Arne går med rumpan bar, skrämmer både mor och far
Men Arne brukar inte vara dum

Ah, vilket mästerverk ändå.
• • •
Alright, nu står hela Edmonton, och hela Alberta, stilla.
Den största matchen i bygden på 40 år börjar alldeles strax.
Det här blir nåt, folks, det här blir nåt…

Per Bjurman