Stanley Cup-finalen 2024, del 17

De ser den inte förrän färgstarka karaktärerna Philip Pritchard och Mike Bolt, eventuellt, bär ut den på isen när det som i så fall är säsongens sista match avgjorts.
Men det spelar ingen roll.
Den mystiska kraften i Stanley Cup-bucklan, det hypnotiserande glittret i det blankpolerade silvret, kommer drabba Florida-katterna redan långt innan pucken släpps i final nummer fyra i Rogers Place.
De vet att pokalen de drömt och fantiserat om i hela sina liv finns någonstans i arenan, de kan känna dess gåtfulla energi var de vänder sig i environgerna och de vet att de till slut kan få omfamna den – bara de vinner den största match flertalet av dem någonsin spelat.
Då händer det saker som människor inte kan värja sig mot – hur mycket de än insisterar på att de inte tänker så långt framåt, att de bara fokuserar på nästa byte och att det vet att oändligt mycket arbete återstår.
Atmosfären i omgivningarna förtätas, själva luften blir tjock, det går ett spöke genom korridorerna – och plötsligt känns det inte som det brukar, ens för de som gjort rutin och repetitiva förberedelser till en konstart. Plötsligt är det lite, lite svårare att andas. Plötsligt darrar det lite, lite mer i knäna. Plötsligt börjar ilningarna av oro i mellangärdet bli lite, lite påtagligare.
Det förklarar riktigheten i den gamla klichén om att den fjärde segern i en matchserie i Stanley Cup-slutspelet alltid är den svåraste att bärga – i synnerhet i finalen.
Delvis har det att göra med att motståndaren i de lägena i allmänhet är fullständigt desperat – och att MÅSTE har en tendens att trumfa VILL – men allra främst handlar det om just bucklans närvaro.
Det har varit förbluffande tydligt vid otaliga tillfällen i de arton finaler jag bevakat. 2012 och 2014 gick LA Kings upp i 3-0-ledning mot Devils respektive Rangers, men en sweep lyckades de inte fullborda – trots att det tidigt stod klart att de till slut skulle vinna. Orsak? De fick Cup-feber. Ett Ännu mer flagrant exempel var Tampa 2021. De bara spolade av Montreal i de tre första matcherna. Sedan baxades bucklan in Bell Centre och med ens blev allting mycket svårare.
Även när ställningen varit en annan än 3-0 har vi sett dominanta lag frysa till som rådjur fångade i strålkastarskenet från en bil på motorvägen så fort de fått chansen att avgöra finalen. Som St Louis i Game 6 2019 – och Colorado i åtminstone delar av Game 5 2022.
Just Panthers förefaller för all del osedvanligt väl rustade för den här typen av situation, jag kan inte erinra mig att jag någonsin sett ett mer målmedvetet, metodiskt och kallt lag i slutspelet. De har resolut, utan att någonsin se sig om, strävat mot just detta ögonblick ända sedan sista förlusten mot Vegas för ett år sedan och hittills finns inget alls i deras uppförande eller deras utstrålning som indikerar att de nånsin blir ängsliga.
Men nu är det skarpast tänkbara läge.
Nu är bucklan in the house.
Nu måste de hantera den överväldigande magin i skimret från pokalen de redan som barn svor en helig ed om att de en dag skulle lyfta över huvudet.
Då kan vad som helst hända även de coolaste och hårdaste och bästa.
Det mesta må kort sagt tyda på att Pritchard och Bolt om några timmar verkligen bär ut hockeyns heliga graal på Rogers Place-isen – men helt givet är det ingalunda.
För redan nu fortplantar sig the force från sagornas kalk genom hallen, tar sig ljudlöst och osynlig in under dörren till gästernas omklädningsrum och slår sina klor i 20 unga hjärtan…
• • •
Själv får jag inte uppleva bucklans trolldom fullt så påtagligt som jag hade hoppats, för nä, tyvärr – jag kom inte iväg från Florida den här gången heller.
Årets upplaga av Stanley Cup-förkylningen är för nasty, jag kraxar och hostar och snorar värre än Gwyneth Paltrow i ”Contagion”, och hade däckat fullständigt om jag gett mig ut på stökig cross-country-flygning igår – bara för att sedan göra om det imorrn igen.
Det är heartbreaking. Tro mig, jag står knappt ut med tanken på att inte vara med när såna som OEL och Gustav Forsling – kanske – firar sin första Stanley Cup-titel. Dessutom upplever jag att jag sviker Nalle – din senaste kommentar sved i hjärtat… – och övriga stamgäster i spåret med Panthers-sympatier.
Men under några timmar igår kväll och i natt – när jag hostade så jävligt att jag inte kunde sova och dessutom var hesare än Tom Waits efter ett par timmars primalskri-terapi – var jag osäker på om jag skulle klara av att bevaka final nummer 4 ens på det HÄR sättet, med The CEO of Everything i västra Floridas skönaste soffa.
Så, well, vi får försöka göra det bästa av en situation ingen av oss vill vara med om.
Jag lovar att ge precis allt jag har för att skänka kvällen den lyster det enorma ögonblicket förtjänar.
• • •
– Vi tror fortfarande att vi kan vinna…
Så lyder budskapet från Oilers ringhörna.
Såklart.
Vad ska de annars säga? Att erkänna att de i princip inte har någon chans att vända finalserien vore ju att lämna walk-over.
Men de vet ju. De vet att oddsen är sämre än för de som bettar på att solen ska gå upp nån annanstans än i öst i morgon bitti – och även om han aldrig skulle erkänna det, ens för sig själv, lovar jag att ett litet mått av resignation slagit rot längst i Connor McDavids hjärta.
Men det hindrar inte att han och lagkamraterna är redo att sälja sina själar till själva djävulen för att undvika förnedringen i att bli svepta – som första finallag sedan Washington för 26 år sedan – och rimligen kommer samla sig till hela säsongens mest formidabla insats nu.
Något annat vore ynk.
• • •
När jag söker en kär kollega uppe i Edmonton och inte får tag i honom och till slut gapar om att han väl för fan kan svara kommer följande replik:
”Sorry. Some of us are working and not lounging around Sibner’s pool…”.
Haha, det är det ryktet jag får nu: Som lyxlirare som bara bevakar matcher på trevliga ställen, undviker jobbiga strapatser och ligger vid pooler i väntan på fortsättningen.
Om kollegorna – och ni, som säkert har samma misstankar… – hörde det här rosslandet och väsande skulle de dock inse att jag i själva verket är en grinder av Kevin Stenlund-kaliber som inte bara ligger nedbäddad…
• • •
Till och med Paul Maurice erkänner att detta inte är en dag som alla andra.
– Jag behövde ingen kaffe när jag vaknade i morse, skrockar han.
Nej, kicken från insikten om att en 30 år lång coach-karriär kan kulminera med Stanley Cup-vinst räcker nog mer än väl.
Bara den inte blir FÖR omvälvande och orsakar förlamning. Det kan hända även en båsboss…
• • •
Men visst, det ÄR förträffligt här på ranchen. Igår såg det visserligen ut som att planerad grillkväll skulle behöva ställas in, för under eftermiddagen föll ett av de mest förstummande regn jag upplevt. Det var som att Gud i egen hög person testade duschhuvudet Kramer och Newman köpte på svarta marknaden i ”Seinfeld”. Men till kvällen klarnade det upp och skymningssolen lyste förföriskt i lunden av mangrove-träd på andra sidan Arne Alligators vattenreservoar och The CEO vevade lustfyllt igång sitt rotisseri.

Nej, jag klagar inte.
• • •
Efter sexton gloriösa säsonger med Chicago Blackhawks – under vilka han bärgade tre Stanley Cup och en Norris Trophy – rundade ju Duncan Keith av karriären med en sista vers med Oilers 2021-2022.
Sedan blev han kvar i organisationen, som konsult, och att ha en sådan ärrad ikon
Igår, efter träningen, bjöds han in till omklädningsrummet för att dela med sig av sina fantastiska erfarenheter och tryckte tydligen extra på konferensfinalen 2011, när Hawks hamnade i 0-3-underläge och till slut lyckades jaga ikapp (för att sedan falla i OT i Game 7, men ändå…).
Den sortens lektioner, från en ikon, skadar knappast i detta läge.
• • •
En annan distraktion katterna behöver deala med är vetskapen att inte bara bucklan väntar i ett hemligt rum någonstans i arenan.
I ett annat, ännu hemligare rum har Panthers klubbpersonal gömt lårar med champagne-flaskor, kalla bärs och kepsar på vilka det står ”Florida Panthers: Stanley Cup Champions 2024” – och på läktarna sitter fruar, barn, föräldrar och syskon, influgna från FLL av klubben under lördagsmorgonen.
De gör garanterat allt de kan för att INTE tänka på det, men vid åtminstone korta ögonblick blixtrar den insikten ohjälpligen till i hjärnsubstansen – och i ett slag blir andningen ännu mer ojämn…
• • •
Under förmiddagen idag, när jag bara låg i ranchens gästrum och hoppades bli bättre, fick ett antal suggestiva gamla videoklipp om Stanley Cup-drömmen tjänstgöra som extra inspiration.
Här är några:

It’s The Cup, baby, it’s The Cup

• • •
Oilers kan också låta sig inspireras av Dallas Mavericks i NBA-finalen.
Även de låg under med 3-0 inför Game 4 hemma i American Airlines Center, men dammade till Boston Celtics med rungande 122-84 igår.
How come?
Ja, gissa.
Celtics – som varit helt dominanta fram till dess – fick bedövande rampfeber i skenet från NBA-bucklan.
• • •
Det verkligt fina med Panthers är att hela organisationen verkar vara så sammansvetsad och inkluderande.
När Matthew Tkachuk efter segern i torsdags skulle ge segerpucken till Lagets Hjälte vände han sig till Mike Huff – resekoordinatorn som skötte all logistik under den krångliga och försenade resan till Kanada dagen innan.
Han – Huff – fick trycka in pucken i det femtonde hålet i det heliga Cup-pusslet.
Vackert.
• • •
Man kan överhuvudtaget konstatera att det är gyllene tider för oss som gillar att titta på sport.
Både Stanley Cup- och NBA-finalen rullar för fullt – och samtidigt pågår såväl fotbolls-EM som US Open i golf.
Det är nästan – men bara nästan – så jag önskar jag var hemma i Sverige, för när jag bodde där älskade jag nattliga sportsändningar från USA och att ägna dagarna och kvällarna åt fotboll och sedan ha hela, ostörda nätter med Stanley Cup-hockey…det ter sig som en ljuv dröm.
• • •
Ska Oilers ha minsta chans är ett säkert:

De måste sluta begå så flagranta misstag som i förra matchen.
Problemet är förstås att såna som Bouchard, Ceci och våldsamt överskattade Darnell Nurse inte begick de misstagen för att de ville och kan eliminera dem för att de blir beordrade att eliminera dem.
De är helt enkelt inte så bra och kan inte hantera stressen när motståndaren sätter in sin skoningslösa forechecking.
Det kommer med all säkerhet hända även ikväll och då hugger katterna med dödlig kraft.
• • •
Av alla svenska veteraner i NHL törs jag lova att det inte finns någon som fler kollegor – nya som gamla – önskar en livsavgörande triumf än Oliver Ekman-Larsson.
Alla som någonsin haft med honom att göra vet att han är alldeles sällsynt sympatisk och varm och vänlig.
Själv träffade jag honom första gången i Phoenix hösten 2010, när han som 19-årig rookie gjorde sina första matcher för Coyotes, och slogs redan då över vilken försynt men framförallt fin kille han verkade vara.
– Han har allt som krävs, både som hockeyspelare och människa, sa dåvarande ass-coachen Uffe Samuelsson.
Sedan har OEL varit en konstant bland de hundratals och åter hundratals blågula gossar jag bevakat här borta – alltid en lisa att träffa, om än inte helt lätt att nå på telefon eftersom han inte precis spelar hockey för att han älskar uppmärksamhet… – och vinner han ikväll, eller senare i finalen, kommer jag inte kunna skilja på det som redan gör ont i halsen och det som blir hårt just där när starka känslor griper omkring sig.
• • •
Ett annat problem för Oilers är att de inte har någon vidare historia i den här typen av ögonblick – allra minst i modern tid.
2021 blev de svepta av Winnipeg Jets i förstarundan och året därpå av blivande mästarna Colorado Avalanche i västra konferensfinalen.
Och vem coachade Jets 2021?
Just det – Paul Maurice.
Han verkar veta en del om hur man förstör tillvaron för Connor McDavid och Leon Draisaitl.
• • •
Vi har redan haft The CEO himself och son och hundar på bild här i bloggen, men det finns en Fru CEO här på ranchen också.

Lotta heter hon och är en sann drottning som ser till att sätta guldkant på dagarna åt alla, inte minst gäster som aldrig ger sig av…
• • •
De svenska målskyttarna i det som kan vara den sista hockeymatch vi ser denna säsong: OEL och Mattias Ekholm.
• • •
Magnifika Coachella Valley Firebirds vann första matchen i AHL-finalen igår kväll – i chokladstaden i Pennsylvania.
I år är mästerskapet vårt, Kmannen!
• • •
Kvällens låt: Otis Reddings ”I’m Sick Y’All”.
• • •
Medan merparten av de journalister som befinner sig i Alberta just nu i hemlighet hoppas att det här tar slut ikväll, så de inte behöver resa någon annanstans än hem, skulle ju jag väldigt, väldigt gärna se en Game 5 i Sunrise på tisdag.
Men bara för att jag önskar mig den utvecklingen…ah, ni vet.
• • •
Om Oilers vunnit i förrgår hade fansen vält hela jävla stan denna lördagkväll, därom råder ingen tvekan.
Men nu, när hjältarna står med tåspetsarna vid avgrundens rand, kan man fråga sig om stämningen blir fullt så extatisk som den – i eskalerande grad – varit genom hela slutspelet.
Det krävs antagligen att Oilers tar tidig ledning och sedan bombar på som Mavericks igår kväll.
Då kan minnen för livet trots allt skapas i den futuristiska ladan i Ice district.
• • •
Lönta Lindquist, Viaplays man i Stanley Cup-rymden, är dock övertygad om att resan fortsätter.
Han har, meddelar han i ett sms, just tvättat kläder så det räcker i sju matcher och tycker att vi redan kan planera för utgång i Fort Lauderdale på måndag kväll.
From his lips to God’s ears, säger jag.
• • •
Under eftermiddagen kom mail från NHL med påminnelse om att Conn Smythe-rösterna ska in ikväll – och sedan raderas om Oilers skulle tvinga fram ytterligare en match.
Well, om den mest ärorika individuella trofén delas ut ikväll är jag rätt övertygad om att det står mellan Barkov och Bobrovsky.
Sedan borde Forsling vara trea, men sådana som Vera Från Hagen och E-Rod – Evan Rodrigues – kan nog också få en och annan ströröst.
Eller vad säger du: Vem borde vinna?
• • •
Här på ranchen värmde vi upp med US Open-golf under sena eftermiddagen och The CEO – Rydaholms egen Jack Nicklaus – avlossade ett och annat fult ord när Ludde från Eslöv slog bort sina bollar.
Själv säger jag som Furio i ”Sopranos”:
– Stupid-a-fucking game.
• • •
– Vi spelar som bäst när vi har ryggen mot väggen, säger Zach Hyman.
OK, prove it – för mer uppträngd mot väggar än så här går det inte att bli.
• • •
Nä, jag har inget alls emot golf. Jag ville bara citera Furio. Man vill ju det ibland.
• • •
Gulf Coast Flames svar på Erik Karlsson, Milton Sibner, har sista natten med sina amerikansk polare innan familjen åker på Sverige-semester på måndag, så tyvärr – några analyser från honom kan jag inte servera inför detta möjliga avgörande.
• • •
OK, det kan hända nu.
Florida Panthers kan avsluta hela säsongen 2023-2024 och bli Stanley Cup-mästare.
Något större får man sällan vara med om.
Såna kvällar är det alltid Karin Boye som får sista ordet i dessa intron:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr