Stanley Cup-finalen 2024, del 22

De är försvinnande få, de verkligt avgörande ögonblicken under vår tid här på jorden.
De som definierar våra öden, fastställer vilka vi är och tar ut riktningen för återstoden av våra liv.
Men nu, en sedvanligt tropisk kväll hemma i solens rike, står Floridas hockeykatter inför exakt ett sådant sällsynt, epokgörande Moment of Truth.
Om de vinner den femte finalmatchen mot Edmonton Oilers i Amerant Bank Arena är den tideräkning som pågått i deras liv fram till nu över.
De infriar löftena de gav sig själva i barndomen, fullbordar sagan de började skriva när de insåg att de hade fallenhet för ishockey och förverkligar den heliga dröm som brunnit i dem sedan de för länge, länge sedan insåg att den alls existerar.
De fryser in ett oförstörbart block av fullständig tillfredsställelse och genuin extas i sina hjärtan.
De är Stanley Cup-mästare mästare – för eviga tider
Samtidigt knyts band till lagkamraterna och coacherna som aldrig går att slita av.
Som legendariske Philadelphia Flyers-coachen Fred Shero sa till Bobby Clarke och de andra råskinnen på Broad Street inför det som skulle bli den avgörande sjätte finalen mot Boston Bruins 1974:

– Win today and we walk together forever.
Nu gäller det bara att de tillvaratar den exceptionella chansen också…
För det är ett annat obönhörligt faktum om de här ögonblicken. De är flyktiga. Förgängliga. Låter man dem passera kommer de i allmänhet aldrig tillbaka – och sedan får man istället leva med grämelse sina resterande dagar.
Katterna har dock just fått erfara hur lätt och snabbt en life-changing möjlighet kan vändas till något annat. Redan i lördags mötte de ett likadant ögonblick, om än på bortaplan – och blew it.
Kanske var det precis vad som behövdes. Nu vet Gustav Forsling, Oliver Ekman-Larsson, Kevin Stenlund och deras kompisar exakt vad som krävs under kvällar de bara kommer få uppleva några få gånger i livet – när deras öden definieras.
Game on!
• • •
I en betydligt trängre krets – ja, vår krets! – är ju det här ett stort ögonblick också såtillvida att bloggen åter kliver in i the real action.
Efter en knapp vecka på ranchen hemma hos The CEO of Everything, komplett med tur-och returresa längs Arne Alligators egen allé, går vi live och ”gör” Stanley Cup-finalen som den SKA göras.
Nä, jag är fortfarande inte i toppskick – det rosslar och piper och gör ont på exotiska ställen – men i alla fall lite piggare än för några dygn sedan och det får räcka.
Lägerelden är tänd och brinner nu tills allt är sagt och gjort.
• • •
Den oerhörda tisdagskvällen i södra Florida – far, far away from home – har i sanning potential att definiera även Oilers-stjärnornas öden.
Antingen tar en lång, tumultartad, delvis gloriös säsong till allmän sorg slut här och nu – eller också skriver de helt exalterande om hela finalmanuset,
För det törs jag slås fast:
Om Connor McDavid & co vinner och tvingar fram en Game 6 i Edmonton på fredag är alla bets off – då kan precis vad som helst hända.
Själva beskriver dom det som att dom inget har att förlora och bara vill släpa katterna tillbaka till Alberta.
– Ni i media har gjort de här flygningarna och vet att de är långa och inte de mest njutbara. Så vårt mål är att tvinga iväg dem på en flight till, säger just McDavid med ett lömskt leende efter det som kan ha varit sista morgonskejten på åtskilliga månader.
Nej, Connor, jag har ännu inte gjort någon sådan flygning och när nu du – som reser i komfort vi dödliga knappt ens kan föreställa oss – vill jag inte heller…
• • •
På partyfronten intet nytt.
I söndags kväll avnjöt jag oskyldig skaldjursmiddag i ett fint skjul by the beach med några av de tappra journalistkrigare som flög in från Edmonton och hann landa innan det var för sent, men igår stannade jag bara hemma på hotellet, i den så kallade marinan, och tittade på EM-fotboll och basket och Yellowstone-avsnittet där alla i familjen Dutton helt chockerande blir utsatta för mordförsök.
Tiden är förbi när den här sortens bevakning gick att kombinera med bakis smällus.
• • •
Ett par dygn efter det rungande nederlaget i Rogers Place erkänner katterna att jo, de fick lite Stanley Cup-frossa vid första försöket att bring home drömmarnas bacon.
– Det är inte varje dag man har chansen att vinna Stanley Cup. Vi hade några dagar på oss att tänka på det och lite distraherade var vi nog. Det hade varit konstigt annars, säger fiskaren från Linköping när jag vid ännu en presskonferens i Baptist Health Iceplex får tillfälle att kraxa fram en fråga.
Vad, kan man ju då undra, blir annorlunda ikväll – i ett Amerant Bank Arena som kommer vara en besinningslös tryckkokare?
Well, de har spelat i alla fall en match med bucklan i hallen.
Som Paul Maurice konstaterar:
– Jag tror vi behövde erfarenheten vi fick i lördags. Det hade varit roligare att vinna, absolut, men somligt måste man uppleva för att kunna lära sig, det finns inget annat sätt.
Nej, så är det.
Man kan bli grundligt upplyst av de mest ärrade om hettan i skärselden men den går inte att förstå på riktigt förrän den bränt i det egna skinnet.
• • •
Det finns fortfarande de som ser med skepsis på min sjukfrånvaro under Game 3 och Game 4.
När en särskilt misstänksam – och god – vän får syn på mig i hotellobbyn just som han anlänt från flygplatsen utbrister han:
– En sån här bounceback har jag inte sett sedan Sam Bennett hade ont i knäet men plötsligt insåg att det skulle bli powerplay och stormade ut på isen igen.
Hehe.
Men senaste dygnet har han själv börjat snora och hosta, så nu är det – både bokstavligen och bildligt – annat ljud i skällan.
• • •
Kvällens match är utan konkurrens den största som någonsin spelats i Amerant Bank Arena – och allt annat Ladan i Träsket kallats sedan den öppnade för 26 år sedan.
Ja, även ifjol gick Panthers upp i finalmatcher i sin borg (medan finalerna 1996, mot Foppas Colorado, avgjordes i gamla Miami Arena, tvärs över bukten från Miami Beach ), men aldrig tidigare har de haft chansen att vinna Stanley Cup under en hemmamatch.
Det avspeglas också i biljettpriserna, om man säger så.
I förmiddags kostade de billigaste plåtarna på Ticketmaster, högst upp i the nosebleeds 937 dollar (cirka 9838 kronor) – och de dyraste 13 072 (137 200 kronor!).
Just nu är inget i hela södra Florida – inte solen, inte stränderna, inte apelsinerna, inte modellerna på Ocean Drive, inte yachterna ankrade utanför Mar-a Lago, inte Sibners löksås – hetare än katterna i Sunrise.
• • •
När han visar sig i Viaplay-sändningarna är han ju stiligare än någon från Hörnet i Ö-vik någonsin varit tidigare, men till vardags har Lönta Lindquist en mer, eh, avslappnad look.

Inte ens Sven Plex Petersson hade så salta hattar i Mexico City 1968.
• • •
En till bild:
Gustav Forsling och Vladimir Tarasenko passar på att ta en tupplur mellan frågorna på en presskonferens.

Under ett så här intensivt race måste man utnyttja varje tillfälle till vila….
• • •
Vi får också se om Florida kan tänkas ha något svar på Shania Twain.
Det ryktas att Ariana Grande, född och uppvuxen i Boca Raton och enligt samstämmiga uppgifter hängivet Panthers-fan, kommer sjunga nationalsången – och tillika påstås att golfguden Jack Nicklaus, 84, är den som ska slå på stora trumman innan puckdrop.
Det vore ändå namn värdiga en bella notte som denna.
• • •
Det går omöjligen att krama fram en metafor som ger fullständig rättvisa åt hur mycket större denna match är än alla andra Philip Broberg spelat i sitt liv.
Ändå verkar han inte det minsta uppjagad när vi hittar honom längst in i gästernas omklädningsrum efter förmiddagens skate.
– Ja, nej, jag tycker bara det ska bli roligt att få uppleva det här och försöker låta bli att vara nervös. Jag gör som vanligt och tänker bara hålla mig till mitt spel, säger han.
Ibland är allt i världen så enkelt – framförallt för 22-åringar.
• • •
Senaste dygnen har jag sett fler monstruösa yachter än någon gång tidigare och häromkvällen tyckte jag för några sekunder det såg ut som att ett särskilt grotesk lyxexemplar som gled förbi i vår marina hette ”Biffen”.
Så var det inte och den dag jag får råd att köpa en yacht – det är bara en tidsfråga – tänker jag inte go Trump.
Istället kommer den heta ”NHL-bloggen” och ni är alla välkomna på seglatser ner till Key West.
• • •
Han jagades ur kassen i lördags och det finns de som tror att Oilers nu har ”löst” Sergej Bobrovsky.
Teorin går att förstå, de lyckades bevisligen ”lösa” den likaledes storartade Jake Oettinger i konferensfinalen, men…nja, Bob i matcher efter en förlust – det är ett annat sorts djur.
Mig förvånar det inte det minsta om han svarar med sitt livs insats ikväll.
Fast jag tycker ju också det såg ut som att Stuart Skinner hittade in i finalen i Game 4 och förvånas lika lite om han gör det betydligt svårare för katterna än under sitt första besök här nere.
• • •
I förmiddags kom jag till ladan, med NHL-buss från hotellet, vid halv elva – och sedan har jag suttit här.
Japp, stormatcher monumentale tarvar heldagsmanglingar, annars blir känslan inte den rätt.
Under en ljuvlig timme strax efter lunch var jag de facto helt ensam i pressrummet och då såg det ut så här.

Sedan, när bara sex timmar återstod till puckdrop, började fler kollegor – till exempel ett månghövdat team från kinesisk stats-TV–  droppa in och därmed var det dags att addera slips till the Final 5 Outfit.

Nu är jag redo.
• • •
Om Stanley Cup-finalen fortsätter följa NBA-diton i spåren blir det definitivt handshake och buckla på isen ikväll.
För ni såg väl hur det gick där?
När Boston Celtics hade chansen att fullborda en sweep mot Mavericks i Dallas blev de krossade med över 40 poäng, men i Game 5 i TD Garden igår studsade de tillbaka, smoked Texas-bjässarnas asses och bärgade mästerskapet.
Så blir det ofta…
• • •
Midsommar i Alberta – och sedan födelsedag under en flygresa tillbaka till antingen Fort Lauderdale eller New York…
Det låter väl så där, om jag ska vara helt ärlig.
Fast det skulle kompensera en del att få hojta ”Nu firar vi midsommar i Rooogers Place” – på Arnes Pontiac Silverdooom-vis.
• • •
Under eftermiddagen, när viss stiltje lägger sig i environgerna, blir det påtagligt.
Den magiska kraften fortplantar sig genom korridorerna och laddar även pressrummet med syre så mättat av förväntan att man får lov att ta några extra, riktigt djupa andetag.
Ja, även den heliga bucklan har ju flugits ner från Kanada och nu baxats in i Amerante – och det jag försökte beskriva i lördagens intro, om någon minns, gäller i ännu högre grad när det är hemmalaget som har slagläge.
Dess närvaro får atmosfären att skifta, alla sinnen skärps, något högtidligt hänger i luften.
Ah, underbart.
• • •
För bara några veckor sedan var han omsjungen som en av Manhattans stora playoff-hjältar, men NHL-hockey är och förblir en påfallande osentimental business. Idag satte Rangers upp Barclay Goodrow upp på waivers och om ingen plockar honom det kommande dygnet lär hans kontrakt bli utköpt.
Så kan det gå.
• • •
Vare sig Gunvald Larsson eller Einar Rönn har gått att nå för en kommentar och det är synd, för ikväll kliver mannen med ett namn som hämtat ur Beck-romanerna – Herr Lomberg – in i finalen.
Han ersätter Steve Lorentz i fjärdekedjan och kommer alltså spela med Tumba-Kevin och Kyle Okposo.
Vi får se om han iklär sig rollen som Den Vedervärdige Mannen Från Richmond Hill (ja, det är ändå därifrån Ryan Lomberg kommer – inte Säffle…) eller Mannen Som Gick Upp I Rök.
– Jag har en full tank med bränsle och jag är så till mig över att få bränna lite av det bränslet, säger han själv.
Lite?
Jag säger som Chall:
Han kommer inte kn.
• • •
Nu har även Henke Sjöberg tagit sig tillbaka från Edmonton, någorlunda helskinnad.
Ja, han tappade förstås mobiltelefonen i en Uber i Kanada och i en annan Uber i Miami igår försvann the headphones också, men något annat var inte att vänta när det gäller mannen som så sent som i höstas klev av fem tågstationer för sent när han skulle på Devils-match – för att han satt och lyssnade på en podd.
• • •
Svenska målskyttar i final nummer 5, 18 juni 2024: Gustav Forsling, OEL och Mattias Ekholm.
• • •
Det bjuds på Stroganoff i pressrummet tre timmar innan matchstart och visst, att jämföra med den brasilianska variant jag upphöjt till gud här i bloggen vore som att jämföra Björbo med Colorado Avalanche, men ändå: En bofink blir glad.
• • •
Kvällens låt: EMF:s ”Unbelievable”.
• • •
För vårt grannfolk i öst väntar antagligen allmän flaggdag imorrn om Panthers vinner.
I så fall är det ju första gången i historien en finländsk kapten som tar emot bucklan – och samma person kan tillika bli det första blåvita lejonet någonsin att vinna Conn Smythe.
Se olisi kaunista!
• • •
Så Don Waddell hinner inte mer än landa i Ohio förrän han sparkar Pascal Vincent, efter blott en säsong, och ännu en dörr öppnas för the Good Ol’ Boys.
Ska vi gissa att Gerard Gallant snart sitter och ler i coach-rummet i Nationwide Arena?
• • •
Vad jag tror?
Ingenting.
Men blir det en Game 6 så blir det också en Game 7 – det är jag redo att betta farmen på.
• • •
En vi sett mindre av än väntat, förmodligen för att han hämmas av någon form av skada, är Matthew Tkachuk, men håll med mig – om han är född till någonting är det just den här sortens kvällar.
Han säger as much själv också.
– Jag ser fram emot min bästa match i serien. Vi har en chans att uppnå det största målet i våra liv ikväll, så vi ska gå ut och göra det.
Ojvoj.
• • •
Jag har ett antal drömfinaler jag vill be om de kommande åren och det är framförallt de här:
•Chicago – Detroit
•Nashville – Columbus
•NY Rangers/Islanders/New Jersey – Vem som helst i Central-divisionen
Efter flera år av logistiska utmaningar skulle det verkligen, verkligen vara fint med ett så lätthanterbart resschema.
Hockeygudar…please?
• • •
Påminner om stjärnorna som klämde till med ”4-1 till Florida” i Stora finaltipset och alltså kan bli kungar och drottningar i natt:
Foppa, Alfie, Marcus Ragnarsson, Per-Erik Eklund, Lill-Djoosen, Two Martini Leifby, Russo, Sunken, Kevin Kurz, Maestro Wennman, Segerborn, Christer Olsson, Lasse Granqvist, Whyno, Varpu, Bill Price, Oldeen, Gothen, Olle Stefansson och Forslings agent Walter Olsson.
• • •
OK, människor, nu står hela hockeysäsongen 2023-2024 i begrepp att kulminera.
Det var hit, till den här kvällen, vi började sträva under försäsongen i september.
Nu är vi här.
Då går vi all in på Karin och och kör hela ”I rörelse”

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr