Stanley Cup-finalen 2024, del 23

FLORIDA – EDMONTON 0-1 (Period 1)

• • •
Ojvoj.
Det är nog dags att tanka Panther Air ute på FLL på en gång.
För katterna tuggar helt uppenbart fortfarande på sin lätt förlamande Stanley Cup-frossa.
Sure, de iscensätter en hyggligt furiös start och radar upp ett par hyggliga chanser, men de ser lite långsammare ut än vanligt och saknar normalt vampyrbett i avslutningarna – och boom, plötsligt är de nere på knä igen.
Så kan det gå när bucklans hypnos inte släpper…
• • •
Det var, som sig bör, ett makalöst tryck i Ladan I Träsket de första fem minuterna.
Men efter Connor Browns eminenta 1-0-mål blev det sensationellt tyst här inne.
Vad jag kan erinra mig har jag aldrig varit med om att volymknappen dragits i botten på samma och abrupta dramatiska sätt – framförallt inte i en Stanley Cup-final.
Fansen verkar ha bespetsat sig på att det skulle bli lätt och lattjolajbans kvällen lång och när det nu inte blir så förefaller de helt förundrade.
• • •
Det är nu inte bara hemmaspelarna som är mindre resoluta i avslutningarna.
Intrycket att Stuart Skinner hittade sitt saliga final-groove i lördags stämde verkligen.
Han gör ett batteri riktigt fenomenala räddningar under de inledande minuterna.
Fortsätter han likadant går han snart om Bobrovsky i Conn Smythe-racet.
• • •
Hann inte dra min game-winning-goal-lott förrän introt var publicerat, men den är verkligen inte mycket att skriva hem om nu heller, för jag lyckas dra Dylan Holloway.
Morsning korsning.
• • •
Att katterna släpper in ännu ett shorthanded-mål – på hemmaplan – är förstås oacceptabelt.
Men de har helt enkelt inte ordning på nerverna.
Och Connor Brown gör det väldigt bra i den situationen.
• • •
Springer in i självaste Kris Draper på pressläktaren strax innan matchvärmningen och givetvis, han har en av sina Stanley Cup-ringar med sig.
Det borde vara legio, att gamla mästare bjuds in till alla elimination-matcher i finalen och bländar alla med sitt gaudy bling-bling.
Lill-Affa, Looben, Lidas, Homer, Tuffe Uffe, Foppa, Lidas, Homer, Kronwall…vi ses nästa år.
• • •
Inte fan är det Adriana Grande som sjunger nationalsången.
Långt därifrån.
The Floridians gör ändå ett försök att matcha allsången i Rogers Place, men…nja.
• • •
På stolen till höger om Da Bofink sitter ingen mindre än Sombrero-Johan – bloggens sidekick från New York – och morrar åt det han ser.
• • •
Däremot är det Jack Nicklaus – The Golden Bear – som dunkar på stora trumman innan puckdrop.
Att påstå att han gör det med massor av vigör vore att ljuga, men spelarna han försöker peppa igång uppträder inte heller med mycket av den varan och golfkonen har ändå hunnit bli 84 år.
Vad är deras ursäkt?
• • •
Igen – tystnaden här inne är tidvis helt chockerande.
Visste jag inte bättre skulle jag tro att goddamned försäsong pågår.
Då är det knappt så man förtjänar att ha några finaler.
• • •
Paul Maurice får nog sluta vara så godmodig och trivsam nu.
Det är dags för en jävla avhyvling i omklädningsrummet i denna paus.
• • •
Själv ska jag utmana ödet med en liten kaffe.