Stanley Cup-finalen 2024, del 27

Det SKA vara svårt.
Det SKA vara smärtsamt.
Det SKA vara extremt utmattande.
Det SKA vara ångestladdat.
Det SKA vara ett fräsande, frätande stålbad – fysiskt, psykiskt och andligt.
Att vinna Stanley Cup är större än något annat just därför – för att det kostar så otroligt mycket, för att det kräver såna enorma uppoffringar, för att det inte är möjligt utan regelrätt lidande på vägen dit.
Om det vore lättare och mer bekvämt skulle det helt enkelt inte betyda lika mycket och inte ha samma värde.
Som för Florida Panthers under det alltmer utdragna finaldrama som nu når ytterligare ett Sanningens Brännande Ögonblick i Rogers Place i Edmonton denna midsommarafton.
Natuligtvis hade de varit gränslöst lyckliga även om de fullbordat sin sweep och vunnit redan i lördags, men om de istället gör det ikväll – efter att ha tvingats utstå svidande besvikelser, skrämmande tvivel och långa, utmanande resor de hatat varje sekund av – kommer tillfredsställelsen och lättnaden vara oändligt mycket större.
På samma sätt är det för Edmonton Oilers.
Ifall Connor McDavid tagit dem på en smooth feelgood-klättring raka vägen till bergets gloriösa topp skulle de vrålat av glädje – men inte lika högt som de kommer göra om de till sist tar sig dit efter att ha legat under med 3-0 och stirrat rakt ner i avgrunden gång på gång på gång.
Så är det överhuvudtaget i livet – för alla.
Även det vi erövrar med lätthet, det som bara kommer till oss, det vi helt sonika FÅR kan vara njutbart – men det har aldrig samma värde som det vi fått slåss för, det vi kämpat för, det vi vunnit med svett och blod och tårar.
Denna eviga sanning är invävd i det sjätte kapitel i sagan om Stanley Cup-finalen 2024 som ska presenteras för oss nu.
Oavsett om katterna lyckas avgöra matchserien och får fira sin första titel på Rogers Place-isen, eller om Oilers tvingar fram en historisk Game 7 i Sunrise på måndag, kommer känslostormarna ha en helt annan intensitet än de skulle haft för bara någon vecka sedan.
För att det varit så svårt, så smärtsamt, så utmattande, så ångestladdat och så satans hårt…
• • •
Även för de som bevakar den SKA Stanley Cup-finalen vara en överjävlig prövning som suger musten ur hela kroppen och hela anden.
Bara de som gjort den på riktigt, som tagit sig fram och tillbaka över kontinenten under skakiga flygningar och knappt hunnit sova på två veckor för att kunna vara på alla träningar och morning skates och matcher och sedan kramat ur sig texter och videoklipp under brutal deadline-stress, vet vad målgången i detta maraton verkligen är värd.
Men jag kan inte skryta om att tillhöra den skaran i år.
För nä, tyvärr – jag tog mig inte iväg till Edmonton den här gången heller.
Istället har jag, åtminstone tillfälligt, återvänt till korresoffan hemma i New York
Det är fan så tråkigt, det äter mina inälvor att veta att jag kan missa ett Cup-firande på isen för första gången på arton säsonger, men hur viktig och underbar en potentiellt avgörande final nu än är trumfar den inte den egna hälsan
Som några av er vet har jag haft ett antal problem hela våren och sattes efter grundliga och omskakande läkarundersökningar on medication i slutet av mars. Denna medicin har hjälpt, men i kombination med sviterna av en osedvanligt ruff finalförkylning har vissa av de problemen – huvudsakligen i mage och hjärta, om ni absolut vill veta – senaste veckan gjort sig påminda igen och jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för vad som skulle bli två gastkramande långflygningar, komplett med byten, inom loppet av ett par dygn. Inte heller är jag beredd att riskera att fastna i ett annat land, där jag saknas försäkring, med blödande magsår.
Somliga tycker det är ynk, andra tror inte ens på mig – som om jag inte skulle vilja vara på plats en sån här gång – och ytterligare ett antal filurer lär bara håna en gammal man. So be it, jag får försöka leva med det.
Blir det en Game 7 hoppas jag kunna ta mig tillbaka till Florida under helgen – det beror helt på hur det känns – och om inte slutar säsongen här i korresoffan denna midsommarnatt, punkt och slut.
• • •
”Blir det en Game 6 så blir det också en Game 7 – det är jag redo att betta farmen på”.
Så skrek jag från taken i förra introt, från Sunrise i tisdags. För just så kändes det då – innan Game 5 hade spelats.
Nu känner jag mig inte alls lika säker. Faktum är att jag inte har någon riktig aning alls om i vilken riktning det här lutar.
Efter två raka segrar, och med en Connor McDavid i Wayne Gretzky-form, ser det kanske ut som att Oilers har allt momentum och bara borde skinna katten i säsongens sista match inför de extatiska fansen i Rogers Place.
Men en finalserie som den vi har i famnen nu följer sällan så enkel logik.
Om det gick att se någon trend i femte ronden, förutom att just McDavid gång på gång bevisade att han är en av hockeyhistoriens allra största, var det snarast att katterna under sista 30 minuterna återfann sin verkliga identitet och spelade just så hårt och uppoffrande och snabbt som de gjorde mot Tampa, Boston och Rangers – och i den mån någon form av överlappning från finalmatch till finalmatch gått att identifiera är det att tendensen i slutet av gårdagens fajt satt sin prägel på inledningen av morgondagens.
Oilers var klart bättre i de två första perioderna i Game 1, men i tredje tog katterna över även spelmässigt. Det övertaget höll sedan i sig över hela Game 2, som de dominerade fullständigt, och i första halvan av Game 3. Under en sammanbiten upphämtning i slutet av den matchen var det dock Oilers som förde i dansen – vilket ledde in i 8-1-krossen i Game 4. Och till inledningen av Game 5. Sedan drog en till synes besatt Matthew Tkachuk med sig sin flock i en imponerande push och den pushen är det senaste som hänt i det infernaliska dramat.
Sålunda borde det sluta med att Florida tar det här ikväll.
Men det finns samtidigt ett par X-faktorer.
Just McDavid spelar sitt livs hockey och verkar mer eller mindre ostoppbar – och Stuart Skinner är plötsligt en bättre målvakt än den, som det verkar, aningen slitne Bobrovsky.
Something’s gotta give – men vad?
Beats me.
Vad som helst kan verkligen hända nu – och det är förstås det som är så gränslöst fascinerande.
• • •
Glad midsommar, ber bloggen att få önska alla stammisar och U-båtar och eventuella fiender hemma i konungariket.
Jag hoppas ni tuggat i er lagom mycket inlagd sill, dansat lagom antal varv runt stången och sänkt lagom många iskalla snapsar och nu är redo för en hockeyfest så formidabel att de där sju sorters blommorna inte behöver placeras under kudden, enär drömmen redan slagit in.
Men hey, dela gärna med er av lite stories från dagen, jag vill höra hur den bästa av alla blågula högtider varit där hemma.
• • •
Det har bara hänt fem gånger sedan trofén började delas ut för 59 år sedan.
Men det är nog bara att vänja sig vid tanken att vi för första gången sedan 2003 kan få se en Conn Smythe-vinnare i det förlorande finallaget – och att det för första och enda gången sedan 1976, då Flyers-snipern Reggie Leach fick det plåstret på såren, i så fall kommer vara en utespelare.
Jo, efter de senaste matchernas oerhörda uppvisningar kommer nog Connor McDavid ta hem det mest ärorika individuella priset av alla oavsett om Oilers till sist vinner eller torskar.
Mannen gör ju saker som ingen gjort sedan Gretzkys och Marios heydays, för över 30 år sedan, och…äh, han ska ju bara ha det.
Sorry, Barky.
• • •
Här i New York har midsommarafton varit ohemult het och fuktig och för ett par timmar sedan började ett par tusen svenskar hoppa till Små Grodorna runt en förmodligen vind och sned stång nere i Rockefeller Park på södra Manhattan.
Den festen händer det att jag närvarar vid – om inte annat är det kul att ta med amerikanska vänner och se hur förbryllade de blir av blågula traditioner – men idag var det aldrig aktuellt.
En Stanley fucking Cup-final ska ju spelas,
Att jag råkar sitta här i soffan ska verkligen inte tas som inteckning för att jag är mindre engagerad än exempelvis i tisdags.
Tvärtom, det sjuder av bubblande förväntan i hela mig.
Men här är i alla fall en bild från fjolårets svenska takeover av södra Manhattan.


• • •
Rakt upp och ner – en av de bästa videos som gjorts om vad som står på spel under juninattens fullmåne.

• • •
Det var bara två i hela startfältet som hade tippat 4-0 till Florida – och några dussin som fått fira midsommar som bossar om det blivit 4-1.
Men nu kan det populäraset resultatet av alla i Stora Finaltipset slå in.
Faktum är att 102 av de bortåt 280 profiler jag fick tag i tippade 4-2 till Florida.
Här är de:

Nicklas Lidström, Marie Lehmann, Elias Pettersson, Larry Brooks, Jonathan Ekeliw, Bengt-Åke Gustafsson, Gabriel Landeskog, Mats Wennerholm, Jesper Bratt, Victor Hedman, Henrik Sedin, Peter Sibner, Mikael Backlund, Johan Altberg, Niklas Kronwall, Sam Hallam, Ulf Dahlén, Patrik Allvin, Gustav Nyquist, Niklas Eriksson, Kjell Samuelsson, Niklas Wikegård, Robert Hägg, Jonas Bergqvist, Anton Forsberg, Jimmy Wixtröm, Staffan Kronwall, Mattias Norström, Johan Kingfors, Lill-Pröjsarn, Kristoffer Bergström, Thomas Drance, Isac Lundeström, Milton Sibner, Fabian Zetterlund, Kajsa Kalméus, Håkan Andersson, Pontus Höök, Mark Lazerus, Christian Gustafsson, Magnus Nyström, Mikael Reander, Tomas Holmström, Christoffer Bodin, Pär Djoos, David Rundblad, Percy Nilsson, Inge Hammarström, Stefan Åsberg, Shawn Roarke, Bill Meltzer, Mathias Ask, Kevin McGran, Pelle Hägglund, Arpon Basu, Emil Ullbrand, Pat Leonard, Arthur Staples, Michael Thelvén, Johan Svensson, Abbey Mastracco, Eddie Läck, Sebastian Norén, Tom Gulitti, Robin Lindgren, Johan Rylander, Marc Antoine Godin, Sheng Peng, Carl Gunnarsson, Martin Björkman, Eric Engels, Seth Rorabaugh, Robin Fredriksson, Annika Greder Duncan, Håkan Södergren, Rob Rossi, Peter Popovic, Leif Strömberg, Antti Mäkinen, Niklas Jihde, Jesper Thedéen, Don Brennan, Pontus Wernbloom, Szymon Szemberg, Lias Andersson, Johan Garpenlöv, Göran Sundberg, Johan Eriksson, Joshua Clipperton, Chris Härenstam, Anton Axelsson, Kevin Weekes, Maria Rooth, Henrik Leman, Tommi Seppälä, Lance Hornby, Simon Norberg, Johan Hedberg, Tomas Forslund, Anders Masken Carlsson, Niclas Lönnqvist och Joakim Nordström.
Ja, sen var det förstås en annan player som torgförde samma profetia.
Lilla jag…
Nu får vi se vad vi går för.
• • •
Det här är inte första gången finalen fortsätter över midsommar, men exempelvis 2021 och 2022 berodde det på att pandemin ställde till det – och 2013 hade det varit lockout under hösten.
Nu har NHL ingen hållbar ursäkt för att det fortfarande spelas hockey när midnattssolen lyser i exempelvis Markus Larssons hemstad Kiruna.
Det kan inte fortsätta på det viset, de måste hitta något sätt att avsluta säsongen tidigare – företrädesvis genom att starta den tidigare.
• • •
Vad gäller Stora Finaltipset är det också värt att notera att AI-roboten aldrig varit i närheten av att ha rätt.
Vilken sopa.
• • •
Man ska ju vara medveten om att Oilers fortfarande inte har någon ”margin of error” kvar.
Senaste två matcherna har de lyckats minimera de individuella misstag som kostade dem så mycket i inledningen av serien, men kan sådana som Darnell Nurse och Cody Ceci verkligen ta sig genom en tredje match på raken utan ett enda felskär?
Ett visst tvivel gnager i mig.
• • •
En konsekvens av att finalen aldrig tar slut är att de övriga 30 klubbarna ligan inte längre orkar vänta på att utföra de ”moves” de planerat.
Ja, ni såg ju själva hur jordskredet så att säga bara lossnade för ett par dygn sedan.
Flames trejdade Jacob Markström till New Jersey, LA Kings och Washington bytte klåpare i en bisarr affär och San Jose skickade ett fjärdeval till Dallas för Ty Dellandrea och passade samtidigt på att plocka Barclay Goodrow på waivers.
Nu viskas det i kulisserna att ligan är sur över att dessa affärer stjäl the thunder av finalen, men duh – se för tusan till att den inte pågår hela sommaren då.
Själv är jag gränslöst exalterad över att vi får hit Markan, till Metropolis.
Inte sedan Henke har vi haft en svensk målis av den kalibern i trakten och jag är övertygad om att Gävles egen King Jacob kommer bli en smash hit ute i Newark.
När har Devils sin Home Opener? I can’t wait.
• • •
Innan de satte sig på planet igår eftermiddag hade Panthers en träning i Baptist Health Center och av den att döma får Kevin Stenlund och Ryan Lomberg sällskap av Nick Cousins i fjärdekedjan i kvällens match.
Det är en elak jävel och kanske är det precis vad som behövs för att till slut slå i den förbannade matchbollen innan det är för sent.
• • •
Mina grabbar i Coachella Valley hade en utsökt chans att skaffa sig kommandot i AHL-finalen hemma i Acrisure Arena igår, men de åkte på första hemmaförlusten i hela slutspelet och istället för 3-1-ledning och chans att avgöra hela mästerskapet hemma i Palm Desert imorrn har de satt sig i 2-2-gegga och tvingas flyga tillbaka till västra Pennsylvania för Game 6 och, kanske, Game 7 (ja, AHL har klokt nog 2-3-2-upplägg för finalserien, istället för NHL:s knäckande 2-2-1-1-1-dito).
Mycket upprörande – eller hur, Kmannen?
• • •
Hur den än slutar är kvällens match obönhörligen den sista som spelas i Rogers Place den här säsongen, så inte bara Oilers utan även deras spritt språngande tok-passionerade fans kommer garanterat tömma allt som finns kvar i bränsletankarna.
Fredagkväll råkar det ju också vara, så man – förbered dig på atmosfär av fullständigt mindblowing slag de närmaste timmarna.
• • •
Svenska målskyttar i sjätte finalmatchen 2024: Oliver Ekman-Larsson – som var lysande i tisdags – och Mattias Ekholm.
• • •
Förlängning.
Känn på den.
Det vore…bortom sans och vett.
• • •
Kvällens låt: Well, nyligen satte jag ihop årets viktigaste Spotify-lista – den sommarens 60 Bofinken-favoriter.
Är ni snälla kan ni lyssna här.
Varannan låt är ny, varannan är gammal – och den halsbrytande mixen i stilar och uttryck är högst medveten.
• • •
Matthew Tkachuk har varit förhållandevis ordinär i den här finalen – ja, i hela slutspelet – men som sagt: Under sista 30 minuterna i Game 5 var det som att en eld plötsligt tändes i honom och resten av matchen spelade han som om det stod 2023 i kalendern igen.
Något säger mig att det finns skäl att hålla koll på honom även ikväll.
• • •
Nu har jag, under flygresor och i hotellsängar och på Sibners farm, sett klart det som finns att se av ”Yellowstone” och är som alla andra helt sned över att sagan bara slutade mitt under femte säsongen.
Sådant borde vara straffbart.
Men vid det här laget har jag i alla fall sett ljuset och förstår Beth och tycker Jamie ska hängas i ett träd…
• • •
Oilers klarade sig utan Evander Kane under senaste besöket i Sunrise och hade frankt uttryckt ingen större nytta av honom i matcherna dessförinnan heller, skadad som han varit, men ändå: Det är inte så lite taskigt att han missar de största matcherna i livet.
• • •
Hm, Per Vestlund, du verkar informerad om läget och behagar vara sarkastisk, tror jag bestämt.
Well, var det då, jag tänker inte bli lika sjuk igen.
• • •
Törs man ens tänka på hur decibelstyrkan i buropen om det slutar med att Gary Bettman kommer ut på isen för att räcka över bucklan till Barkov?
Ojvoj.
• • •
De bästa Game 6 jag sett i finalserier?
Mja, det är ju den i Pittsburgh mellan Penguins och Red Wings 2008, följd av den i Tampa mellan Lightning och Avalanche 2022, den i Boston mellan Bruins och Blackhawks 2013, den i San Jose mellan Sharks och Penguins 2016, den i Chicago mellan Blackhawks och Lightning 2015, den i Nashville mellan Predators och Penguins 2017, den i den i LA mellan Kings och Devils 2012 och den i Philly mellan Flyers och Blackhawks 2010.
Sedan var den i St Louis 2019, mellan Blues och Bruins, också en upplevelse, även om den finalen till allmän häpnad inte avgjordes då.
• • •
Från Edmonton kommer sms från Sjöberg – betydligt yngre och piggare än er gamla skata (snarare än bofink…) till ciceron – om att han är på en mall och köper ny skjorta.
”Så säker är jag på att det blir Game 7”, meddelar han.
Nu vet ni det.
• • •
Den här måste ju vara med idag också.
• • •
Neon Leon blinkar inte som han brukar och har inte gjort i en enda av matcherna mot Florida.
Huruvida det ska tolkas som att katterna lyckats neutralisera honom eller som att Oilers har sparkapital monumentale i sin tysk, det lär vi också få svar på de närmaste timmarna..
• • •
Alright.
Det är inte bara årets överlägset största match – ja, hittills i alla fall… – vi ska se nu.
Det är den största som spelats i hockeyns hemland sedan 2011.
Så om det någonsin varit Karin Boye-läge är det nu.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Game on, folks.