Stanley Cup-finalen 2024, del 33

Hösten 2005, efter den stora lockouten, började jag bevaka NHL åt Sportbladet.
Sedan dess har jag sett tusentals matcher i Nordamerika, rapporterat från otaliga slutspelsdraman, följt arton Stanley Cup-finaler, varit på plats vid två OS-finaler och begapat de bästa mot de bästa i World Cup i Toronto.
Men aldrig har jag upplevt en match som den som ska avgöras i Amerant Bank Arena i Sunrise utanför Fort Lauderdale ikväll.
Den är ingenting mindre än The Game of The Century.
Ja, tiden stannar alltid när själva finalen når det Red Alert-läge som stavas Game 7 och tre gånger under ”min” era i Nordamerika har jag haft privilegiet att få erfara sådana omvälvande högtider.
2009 lyckades Penguins hindra Nicklas Lidström och Tomas Holmström från att slå svenskt rekord i Stanley Cup och vann med 2-1 gamla The Joe i Detroit, 2011 såg Bruins till att utlösa upplopp i Vancouver med en 4-0-seger mot Canucks och 2019 skulle Bruins spola av Blues hemma i Boston men åkte istället på en brutal 4-1-smäll.
Där och då kändes det som ojämförbara klassiker.
Men de reduceras alla till parenteser i det bländande skenet från den slutgiltiga showdown som sätter punkt för säsongen 2023-2024.
Den här gången kan Edmonton fullborda ett mirakel vars like världen inte bevittnat sedan andra världskriget.
Den här gången kan bucklan återbördas till hockeyns hemland efter mer än 30 år på vift.
Den här gången kan den här sportens samtida frälsare, den störste sedan Wayne Gretzky och Mario Lemieux, bli mästare för allra första gången – i så fall efter att ha förgyllt delar av finalserien med genialitet lika överjordisk som den som bildkonstens och den klassiska musikens giganter demonstrerade i sina mest odödliga verk.
Eller så utför torterade Florida Panthers ett eget under och räddar sig själva ur avgrunden i allra sista stund, i en kupp värdig mästartjuvar.
Den dramatik de förutsättningarna borgar för, de känslostormar de kommer sätta i rörelse, den fruktansvärda nervpärs de innebär, den enorma all-in-satsning och de omöjliga prestationer de garanterar…vid min skapare.
Det blir bibliskt, det blir episkt och det känns helt vidunderligt att få vara vittne nu också – den allra största gången.
• • •
De senaste anteckningarna i läkarjournalen gör gällande att gamle Bofinken fortfarande har sina krämpor och helst borde vila efter en alldeles för flängig och stressig vår.
Men eftersom det är viss skillnad på en hyggligt kort flight till Florida och Heyerdahl-liknande expeditioner över hela kontinenten, och tillika skillnad på att vara krasslig hemma och utomlands, har fältskären gått med på att låta patienten löpa fritt en sista gång denna hockeysäsong.
Sedan följer ju ett långt sommarlov och då har han – den vårdbehövande – lovat att ta det lugnt, äta nyttigt, dricka måttligt och till och med motionera, så svikten är tillbaka i steget till nästa säsong.
• • •
Vinnaren ikväll kommer knockas av en eufori spelarna ännu inte ens kan föreställa sig.
Men frågan är om inte intensiteten i förtvivlan hos förloraren kommer vara ännu större.
Det är nästan så jag mår illa när jag tänker på hur ont det kommer göra i ett antal unga män jag gillar och respekterar.
Ta Oliver Ekman-Larsson. I fjorton år har han väntat på att få se sin stora dröm förverkligad och för en dryg vecka sedan, när Panthers gick upp i 3-0-ledning, hade han i praktiken armarna runt bucklan. Nu kan det som eventuellt är sista chansen i livet att vinna ändå rinna honom ur händerna.
Hans landsman och backkollega Gustav Forslin riskerar å sin sida – liksom merparten av lagkamraterna – att förlora sin andra raka Stanley Cup-final och det vore så grymt att huden knottrar sig av obehag.
Men även Mattias och Mattias i Oilers har varsin finalförlust under bältet sedan tidigare och om allt de nu offrat för att få Det Stora Miraklet till stånd visar sig ha varit förgäves och slutar i ingenting kommer de krossas.
Ibland undrar man ju nästan varför människor alls utsätter sig för risken att behöva utstå sådan smärta, men förstås – det skulle inte finnas triumf utan den totala motsatsen.
Att någon vinner förutsätter ovillkorligen att någon också förlorar.
Nu ska lyckan och sorgen bara fördelas och guds nåd över den som hamnar på fel sida.
• • •
57 hit och 57 dit.
Jaget i Nomads makalösa tagning av Dictators ”16 forever” är fortfarande min ledstjärna i livet och så verkar det förbli.
Det är så egendomligt, när jag växte upp var alla över 40 otroligt mogna och vuxna och allvarliga, men det händer aldrig mig, jag är fortfarande samma fnissiga och barnsliga och storögda och lättimponerade lymmel som i tonåren och det där ute i världen som började ropa på mig i barndomen ropar alltjämt.
Men det hindrar förstås inte att man kan fira även ålderdomens födelsedagar och det gjorde jag hyggligt eftertryckligt igår, på eminent stekhus med den här samlingen rövare.

• • •
Över 280 var de från början. Nu är de bara 61 – the last men and women standing i stora finaltipset.
Men de befinner sig på varsin sida om gärdsgården i den slutgiltiga uppgörelsen.
Så här fördelades Game 7-rösterna då, för drygt två månader sedan.

FLORIDA
Emilia Cederholm, Daniel Sedin, Bäckis, Jonathan Lekkerimäki, Markus Näslund, Tommy Boustedt, Emily Kaplan, Hans Abrahamsson, William Karlsson, Carl Hagelin, Stefan Klockare, Ricard Persson, Luke Fox, Jan ”X:et” Erixon, Patric Hörnqvist, Peter Baugh, Pelle Bäckman, Anders Pudding Weiderstål, Tomas Jonsson, Peter Wixtröm, Dan Rosen, Jörgen Källström, Kalle Eriksson, Sami Hoffrén, Eric Stephens, David Alter, Petter Rönnqvist, Juha Hiitelä, Linus Hugosson, Rickard Wallin, Öystein Jarlsbo, Terry Koshan, Josh Yohe, Mike Morreale, Uffe Bodin, Steve Simmons, Kristy Flannery.

EDMONTON
Mike Zeisberger, Elliotte Friedmann, Filip Forsberg, Linn Nordström, Mollie Walker, Scott Burnside, Adam Boqvist, Jonathan Lindquist, Mark Spector, Makoto Asahara, Anton Blidh, Magnus Herbertsson, Henrik Sjöberg, Anton Johansson, Tarik El-Bashir, Craig Custance, Robert Perlskog, Niklas Holmgren, Adam Johansson, Christina Börlin, Joakim Nygård, Sanny Lindström, Johanna Dahlén, Jonathan Knekta.

Det ska också nämnas att Jonathan Lindquist – Lönta på Viaplay – med viss emfas slog fast att Connor McDavid kommer avgöra alltihop i sudden i just den här matchen…
• • •
– Vi håller oss till processen och förbereder oss precis som vanligt, säger spelare efter spelare när de är klara med säsongens sista morning skate.
Men de ljuger – inte minst för sig själva.
Det här är drömmen, det här är fantasin, det här är matchen de spelade om och om och om igen med sina kompisar på barndomens utomhusrinkar, bakgårdar och villakvartersgator.
Nu får de, för första och kanske enda gången i livet, spela den på riktigt och jag kan försäkra att otroligt starka känslor rasar genom deras kroppar.
Det kommer märkas också – på olika sätt.
När Steve Kozari eller Dan O’Rourke – kvällens zebror – bortåt tjugo över åtta släpper pucken finns det med hundraprocentig säkerhet de som inte ens kan hålla i klubban längre, för pressen och nervositeten är direkt förlamande.
Andra, däremot , får superkrafter av den överväldigande stormen i bröstkrogen och börjar spela sitt livs hockey per automatik.
Vem som reagerar hur är omöjligt att veta på förhand, det står klart först när det enorma ögonblickets eldsflammor bränner i skinnet.
• • •
–  Jag tycker Florida ser sjukt starka ut och tror dom vinner hemma i match 7 och då ses vi.
Så sa Patric Hörnqvist i Stora Finaltipset och jodå, kärnkraftverket från Sollentuna håller såklart sina löften och är på plats i sin gamla hembygd.
Därmed har ju Panthers tillskansat sig ett hemligt vapen. Naturligtvis bjuder klubbledningen in honom i omklädningsrummet mellan matchvärmning och puckdrop och efter det magnifika tal Bengan håller kan de omöjligen förlora.
• • •
Heldag i ladan?
Heldag i ladan så in i helvete!
Jag kom hit kvart i elva i förmiddags och har sedan inte rört mig från min plats i pressrummet – om man bortser från ett otal rastlösa promenader i backstage-korridorerna i väntan på The Big Moment.
Upplevelser som den här måste man krama varje fiber ur – så länge det går.
• • •
Själv stannade jag ute i Plantation efter gårdagens birthday dinner, för det går inte att förstöra Game 7 med baksmälla, men somliga i min närhet stormade ner till beachen och rapporterar nu att ”Let’s go Edmonton”-ramsorna ekade på uteserveringen vid Elbo Room natten lång.
För jäklar i mig – det har gått ett regelrätt lämmeltåg av Oilers-fans från Alberta tvärs över kontinenten senaste dygnen. De har kommit på vanliga flighter, de har chartrat egna plan och fan vet om ett par stycken inte kört 400 mil också.
Nu ser vi ingenting mindre än en invasion i södra Florida – av galningar som ser detta som ett once-in-a-lifetime-moment.
Biljetter kommer de tydligen över på andrahandsmarknaden – Panthers-fansen säljer gladeligen, lugubert nog – och de betalar fruktansvärda summor, men det finns gott om förmögna människor in oljans Edmonton.
Så var redo: Drar Oilers ifrån tidigt kommer det låta som att vi är tillbaka i Rogers Place.
• • •

En annan som kan få sitt hjärta krossat ikväll är Paul Maurice – den store estradören i Panthers bås.
Han har coachat NHL-lag i över 30 år och förlorat två finaler – med Carolina mot Detroit 2002 och med Panthers mot Vegas ifjol.
Nu har han kommit så nära första titeln att han kunnat förnimma smaken av Cristal hälld ur silverkruka och förlorar han även denna gång förstår jag inte hur han överhuvudtaget står ut.
Mitt i all förväntan och all högtid i Amerant Bank Arena ikväll pulserar också svart ångest, det bara är så.
• • •
Blott sjutton gånger sedan Stanley Cup-bucklan började delas ut har finalen avgjorts i Game 7.
Här är hela listan.
1942: Toronto – Detroit 3-1
1945: Detroit – Toronto 1-2
1950: Detroit – NY Rangers 4-3 (OT2)
1954: Detroit – Montreal 2-1 (OT1)
1955: Detroit – Montreal 3-1
1964: Toronto – Detroit 4-0
1965: Montreal – Chicago 4-0
1971: Chicago – Montreal 2-3
1987: Edmonton – Philadelphia 3-1
1994: NY Rangers – Vancouver 3-2
2001: Colorado – New Jersey 3-1
2003: New Jersey – Anaheim 3-0
2004: Tampa – Calgary 2-1
2006: Carolina – Edmonton 3-1
2009: Detroit – Pittsburgh 1-2
2011: Vancouver – Boston 0-4
2019: Boston – St Louis 1-4
• • •
Vit skjorta har jag nästan aldrig, men hur säger man – vissa stunder kräfva dessa drycker.
Likadant är det med kläder.
Så ikväll reppar Bofinken sin blogg och dess läsare på detta vis:

• • •
Kolla på årtalen 1950 och 1954 i den där listan…
Men nej, nej, nej.
Övertid pallar vi helt enkelt inte ikväll, luftlagren är för tunna och syrefattiga på de overkliga höjderna.
• • •
Oilers sista ispass för säsongen är optional och få tar tillfället i akt, men lilla sensationen Philip Broberg är ute och svettas lite i rinken.
– Ja, jag gillar att vara på is morgonen innan match, bara för att få känna lite på pucken, säger han när vi träffar honom i omklädningsrummet.
Enda problemet:

De som skejtar måste också prata med media och eftersom så få den här gången blir den unge närkingen hett villebråd.


• • •
Bucklan och dess keepers har också rest mer än på åtta decennier.
Den var på plats i Rogers Place redan i Game 4 och har sedan skickats fram och tillbaka över kontinenten,
Men nu är det över. När den heliga klenoden under eftermiddagen bärs in genom lastkajen på baksidan av Amerant Bank Arena är det sista gången den inte tillhör något lag. Nästa gång vi ser till den kommer antingen Aleksander Barkov eller Connor McDavid att lyfta den över hjässan.
Ojvoj.
• • •
Panthers genomför sitt sista träningspass i träningsrinken inne i Fort Lauderdale och dit hinner jag tyvärr inte, men det låter på rapporterna som att viktiga pjäser suggererat sig in i exakt rätt tillstånd.
Sam Bennett – raggaren från Tuna-Hästberg – säger till exempel så här:
– Inget som hänt tidigare betyder någonting nu. Allt som betyder något är den här kvällen.
Just så.
• • •
Kollegorna som MÅSTE bevaka allting som rör NHL, huvudsakligen kanadensare, hade hoppats några lediga dagar nu.
Men nej.
I och med att finalen aldrig tar slut avlöses den i princip direkt av draften, så flera vid det här laget fullständigt utmattade vänner flyger direkt till Las Vegas imorrn.
Gosh.
Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
• • •
Mattias Ekholm deltar inte i den frivilliga morgonskejten, men han är så populär hos media, för att han alltid säger så kloka saker, att han får sätta sig på podiet och prata i alla fall.

Själv får jag ställa den enda frågan på svenska och undrar förstås vad det var för slags matcher han fantiserade om när han lirade landhockey med kompisarna hemma i lilla Vikarbyn under slutet av 90-talet.
– Då var det framförallt Elitserien jag tänkte på, jag höll väldigt mycket på på Brynäs. Men lite senare, när tv-spel och sånt kom in i bilden, och man blev medveten om bucklan…jo, då var det den här matchen man spelade, säger han.
Och här är den – i verkligheten.
• • •
Connor McDavid kommer vinna Conn Smythe oavsett slutresultat i afton, det är jag helt övertygad om.
Men vilka som får de övriga rösterna känns rätt oklart.
Några tidigare favoriter – till exempel Bobrovsky – har nu en sista chans att att visa att de förtjänar ett omnämnande.
• • •
Tillika är jag fräck nog att fråga Eky om vi får se bucklan i Torsång – Borlänges finaste område, där han tillbringar somrarna – ifall det här går som han hoppas.
Då skrockar han till.
–Nu ska vi inte gå händelserna i förväg på det sättet, men…ja, jo, så blir det.
Fint, jag ber att få boka en hästkorvsmacka på bedårande Torsångs Café redan nu.
• • •
They all come out of the woodwork now…
Det har varit trångt på pressläktaren i Amerant även tidigare, men ikväll får vi tränga oss in med bockfot, för även de mest blaserade i media-skocken vill se denna match och har plötsligt tagit sig till södra Florida.
Dom hatar man förstås litegrann – komma här och komma nu, liksom – men samtidigt ska det förstås vara så.
• • •
Maurice stoppar in gamle Kyle Okposo intill Stenlund i fjärdekedjan igen.
Annars är bägge laguppställningarna, såvitt vi vet, desamma som senast.
• • •
Vad gäller Stora Finaltipset, by the way, fanns det ju rätt många som bara sa ”Florida” eller ”Edmonton”, men det räknas såklart inte.
Inte nu.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Gustav Forsling, Oliver Ekman-Larsson, Kevin Stenlund, Mattias Ekholm, Mattias Janmark och Philip Broberg.
Ja, de gör varsitt.
• • •
Idag har vi tipspool både om matchavgörande målet och första målet och förbluffande nog drar jag Barkov i bägge lotterierna.
Hm.
• • •
Kvällens låt: Rod Stewarts ”Tonights’s The Night”.
• • •
För mig personligen kvittar det vilka som till slut vinner det här.
Jag blir lika glad – och ledsen – för bägge parter.
Likafullt:
Det pirrar i hela mig just nu. Påslaget av adrenalin, dopamin och endorfiner är enormt, jag upplever en helt makalös high.
Åh, det är helt fantastiskt att få uppleva den här kvällen i Sunrise.
• • •
Det har varit en lång resa, mina vänner.
Den startade med Erik Karlssons första träningscamp i Pittsburgh i mitten av september, fortsatte med Opening Night en knapp månad senare och rullade sedan vidare i en oupphörlig malström av events. Det var serielunk, det var Henke Lundqvists Hall of Fame-firande, det var den magnifika helgen på Globen i Stockholm, det var All Star-helg i Toronto, det var utomhusmatcher på Metlife Stadium, det var trade deadline-bonanza, det var tre hisnande slutspelsrundor och det var sex inledande finaler vi aldrig glömmer.
Men som Bradley Cooper-karaktären Phil säger under upplösningen på Strippen i Vegas i sista ”The Hangover”.
– It all ends tonight.
Vad som än händer, hur det än slutar, sätter vi punkt för hockeysäsongen 2023-2024 ikväll.
Lite vemodigt känns det förstås – om än också skönt; vi har i sanning gjort oss förtjänta av lite vila nu.
Men prisa Gud – vi har det allra, allra största och bästa sparat till sist.
En Game 7 för historieböckerna tar oss till sist i mål.
In i den sagan finns det givetvis ingen annan än Karin som kan föra oss.