Stanley Cup-finalen 2024, del 7

De trodde att de visste, de trodde att de förstod.
Men nej.
Ingen i Edmonton, förutom Corey Perry och Adam Henrique och de två Mattias, hade så sent som i lördags en aning om vad det verkligen innebär att spela Stanley Cup-final.
Det spelar ingen roll hur länge man harvat i grundserien, hur många matcher i slutspelets inledande tre omgångar man utkämpat eller hur mycket erfarenhet man har från den internationella scenen.
Den stora balen på slottet är något helt annat.
Som självaste Wayne Gretzky konstaterade i sista TNT-sändningen med Henke Lundqvist och de andra saknade profilerna i den där Atlanta-studion består en NHL-säsong av fyra distinkta faser:
Försäsongen, grundserien, de tre första playoff-rundorna – och finalen.
Den är inte bara avrundningen av slutspelet, eller fortsättningen på det som hänt de sex närmast föregående veckorna. Den är en helt ny, separat sfär med alldeles egen karaktär och känsla och svårighetsgrad.
Plötsligt blir allting mycket större, mycket svårare, mycket tuffare, mycket hårdare, mycket mer laddat och intensivt och emotionellt – och först när man själv upplevt det yttersta avgörandets hetta i ansiktet går det att göra sig en adekvat bild av det som händer nu.
Och ja – sedan Game 1 har Connor McDavid, Leon Draisaitl, Ryan Nugent-Hopkins, Evan Bouchard och de andra full koll.
Därför är det inte fullständigt knasigt att påstå att det är nu, när vi åter samlas i mäktiga Amerant Bank Arena för Game 2, 2024 års Stanley Cup-final börjar på riktigt.
– Jag tror vi kommer släppa ner axlarna när vi har första matchen avklarad, som Eky Ekholm konstaterade redan under mediadagen i fredags.
Sedan stod de visserligen för en mer än godkänd insats i öppningsmatchen – spelmässigt – men i avslutningarna gick det att ana att ögonblickets väldighet orsakade viss kramp.
I kväll borde den krampen vara upplöst och ersatt av mer killer-instinkt än de någonsin mobiliserat tidigare.
Så get ready.
Från och med nu ser vi två lag, inte bara ett, som vet och förstår vad det är för slags larger-than-life-matcher de måste ge allt de har i.
• • •
Några skandaler från gårdagskvällens media-bankett på flotta Moxies – krog öppnad av Dallas Stars ägare Tom Gaglardi, om jag förstod saken rätt – har jag dessvärre inte att rapportera.
Vi åt gott och drack mycket, men ingen slogs, ingen däckade och ingen hade sex inför öppen ridå – vad jag såg i alla fall.
Det mest spännande som hände var att jag och Lönta Lindquist pressade varandra i frågesport om blågul Stanley Cup-trivia.
Han knäckte mig i ämnet ”Vilken svensk hade spelat längst tid i NHL utan att vinna när han till slut lyfte bucklan” (Fredrik Olausson, 15 säsonger) och jag fick honom att choka i ämnet ”Vem är den ende som förlorat två finaler och inte vunnit alls” (Strålle Strålman).

Sedan kunde ingen av oss, uselt nog, komma på vilka svenska rookies som fått dricka champagne ur Lord Stanleys kruka.
Men det finns ju åtta vikingar i historien som vann redan sin första säsong i världens bästa liga:
Anders Kallur, Tomas Jonsson, Homer, Sunken, Mats Hallin, Kjell Dahlin, Jocke Nordström och Christian Djoos
Hallå.
• • •
Katterna håller fast vid de yttranden de började fälla redan efter slutsignalen i lördags.
De kan spela mycket, mycket, mycket, mycket bättre – och tänker göra det ikväll.
– Jag tycker det blev bättre i tredje perioden, då kom vi närmare det sätt vi vill spela och på det sättet kommer vi försöka få det att se ut hela tiden i match nummer två, säger fiskaren från Östergötland.
Själv vävde jag ju efter samma slutsignal teorier om att det var väldigt dåliga nyheter för Oilers att de inte vann – eller överhuvudtaget fick in en enda puck – ens när de dominerade spelmässigt, för på samma sätt kommer de inte få styra och ställa i fortsättningen.
I huvudsak står även jag fast vid samma teorier, men jag har senaste dygnen funderat på om det möjligen var så att Oilers GJORDE dem mindre bra och såg TILL att de inte fick ligga på i anfallszonen på samma makalösa sätt som tidigare.
Det vet vi inte ännu, men vi får ett synnerligen intressant delsvar ikväll.
• • •
Efter Moxies-sittningen hann vi förstås med en liten vända närmare beachen också. Nej, överskattade Elbo Room – där är det för högljutt och trångt för gamlingar som mig – hoppade vi över. Istället blev det allmän samling på softare The Parrot Lounge och ja, där rann de där sista, jättenödvändiga klunkarna ner.
Men hey, man måste leva lite också.
• • •
När NHL såna här gånger tar svenska spelare till podierna för presskonferenser får jag för ordningens skull ställa en fråga på vårt gemensamma tungomål – precis som finländarna får när Barkov & co paraderar förbi på estraden – och så blev det också när Connor Brown och Eky Ekholm satt där i träningshallen igår.
– One more, for Per, in Swedish, meddelade moderatorn Jeff och så fick jag på sedvanligt vis mikrofonen.
Då tittade Brown glatt upp och utbrast:
– I got this one.
Åt den kommentaren skrockade de nordamerikanska kollegorna mycket gott.
• • •
Bäst på Parrot Lounge igår:
Brian Slagel, den hockeytokige hårdrocksikonen som driver skivbolaget Metal Blade och var först presentera Metallica för världen, dök upp.
Han är alltid på alla Stanley Cup-finaler och vi har med åren blivit goda vänner och det är nästan så jag ibland får lite dåligt samvete visavi verkliga metalheads för de skulle bli fullständigt starstruck om de träffade honom, men för mig är Brian bara en osedvanligt fin och generös vän.
Meddelas kan dock att jag igår blev upplyst om att Lars Ulrich contrary to popular belief inte har något ego alls och bara är genuint trevlig.
Tänk vad mycket ni som följer NHL-bloggen får veta.
• • •
Mm, jag sa likadant i lördags, men nu är jag nästan helt säker: Det blir förlängning.
Imorrn ska ju församlingen ut på längsta resan i Stanley Cup-finalens historia och då dikterar lagen om alltings jävlighet att man inte får någon sömn alls innan det är dags att hasta till flygplatsen.
Det gäller dock inte er bofink.
Nope, jag kommer inte vara på plats under första matchen i Edmonton och eventuellt inte andra heller. Det blev för dyrt och för bökigt, särskilt sett till det faktum att min hälsa inte varit den bästa under våren, så jag avvaktar med cross-continental-flygningar i flera led tills finalen kan avgöras.
Istället kommer jag att sitta vid poolen hos The CEO of Everything på Floridas västkust och se Game 3 och Game 4 (såvida den inte är Elimination-match, då bär det av norrut redan på fredag…)
Inte riktigt som det ska, jag vet, men nu får det lov att bli så här och blogg från den där poolen är såklart ändå given.
• • •
Oilers gör en ändring i laguppställningen:
Cody Ceci, som hade det riktigt jobbigt tillsammans med Darnell Nurse i lördags, får sätta sig på pressläktaren och ersätts av Vincent Desharnais.
• • •
Ja, ifall någon inte såg gjorde den gode Henrik Sjöberg från HockeyNews.se en podd-intervju med yours truly igår.
Här kan du se den om du inte har något annat för dig.

• • •
På den här bilden sitter två unga män som ingen forward med offensiva ambitioner någonsin vill möta på isen.

De hör till de bästa genom tiderna i grenen ”stänga ner” och ”försvar” och har redan satt stark prägel på den här finalen.
Ljuvlige coach Maurice talar lyriskt om bägge två vid varje presskonferens och bara log när han igår fick frågan om hur det är att coacha Barkov.
– Vad är det doktorn säger? Regel nummer ett: Gör ingen skada. Det är som när jag en gång i tiden coachade Paul Coffey. Då hade han fyra Stanley Cup och tre Norris Trophy. Det fanns inget jag kunde lära honom. Det är lika med ”Barky”, säger han och fortsätter i lång tirad om sitt finländska geni.
Sedan hindrar han sig själv, gör en liten paus och skiner upp:
– Det där var nog fler ord än jag under två år använt för att coacha ”Barky”.
• • •
Dessa Floridas monsunliknande sommarregn…imorrn ska det tydligen braka loss på riktigt och då ska jag alltså ta mig tvärs över Alligator Alley i min lilla hyrbil.
Min resa blir nog inte lättare än den som kollegorna har för framför sig.
• • •
Som ni såg och hörde i den där HockeyNews-podden med lilla mig har Lönta Lindquist skaffat sig en spektakulär stråhatt under sin Florida-vistelse.
Så här reagerade Eky Ekholm när han såg den.

• • •
Maurice alltså, han är för fin.
Under gårdagen talade han också om hur det faktum att hans son är tv-kommentator under ECHL-laget Florida Everblades matcher lärt honom att visa journalister en helt annan respekt än tidigare.
– Jag har insett ni alla är någons barn och om en sur coach var oförskämd och respektlös under en intervju med min grabb skulle jag bli riktigt förbannad och vilja slå den coachen. Det tänker jag på hela tiden, hette det.
Ah, det är ju sånt man vill ringa hem till mamma på Hagalund i Borlänge och berätta.
• • •
För några timmar sedan blev jag, sms-ledes, utskälld av den 25 år yngre Ondskan från Örby.
Han tyckte jag var för gnällig.
Så var det nog också – och det är bra att bli påmind om sitt dåliga beteende ibland.
• • •
Idag har den kommande draftens toppnamn på traditionsenligt vis varit på besök i environgerna och till kvällen sitter de på läktarna och ser final nummer 2.
Till skillnad från exempelvis ifjol, när Leo Carlsson förgyllde den andra finalen i Vegas åt oss, har vi inga svenskar på plats den här gången.
I flocken av ungblod som trampat omkring i Amerante, blyga och storögda och förundrade, ingår hajpade Macklin Celebrini, Zeev Buium, Artyom Levshunov och Cayden Lindstrom.
Eftersom Panthers envisas med att ha sina morning skates i träningshallen fick de nöja sig med en visit i Oilers omklädningsrum, men den räckte rätt långt, om man säger så. De fick hälsa på, och prata med, Connor McDavid och Leon Draisaitl.
– Wow, det var verkligen awesome att prata med McDavid, flämtar Celebrini med blicken hos en nybliven Lotto-miljonär.
För egen del minns jag väldigt väl när McDavid själv dök upp i Chicago, före Game 3 mellan Blackhawks och Lightning, och glittrade med ögonen när han såg Patrick Kane och Victor Hedman.
Men det har alltså gått nio år sedan dess och nu är det han själv som föranleder likadana reaktioner.
• • •
Ju fler mellanlandningar man gör under inrikesresor med amerikanska flygbolag, desto billigare blir biljetterna och en frilansande kollega med tajt budget berättade just att han i morrn har fyra stopp på vägen till Edmonton: I Charlotte, Dallas, Denver och slutligen Seattle.
Oh boy, det kan man kalla pärs en bofink inte vill vara med om.
• • •
Yes Sir, Kmannen – Coachella Valley Firebirds är i sanning tillbaka i AHL-finalen och ikväll får vi veta om det blir repris mot Hershey Bears eller om Cleveland Monsters kan tvinga fram en Game 7 i den östra konferensfinalen.
I vilket fall:
Go, Firebirds.
• • •
Annars då?
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Forsling och Ekholm.
• • •
Hehe, NHL meddelar att tittarsiffrorna för Game 1 i finalen ökade med 43 procent jämfört med ifjol – i Nordamerika.
Men de specifika siffrorna för USA itself får vi inte se och tur är kanske det…
• • •
Kvällens låt: Ann Peebles ”I Can’t Stand The Rain”.
• • •
Mer Maurice – om svårigheterna med att stänga ner ”Big guns”.
– Jag menar inte att vara respektlös mot våra tidigare motståndare, även Nikita Kutjerov och David Pastrnak är briljanta spelare, men vi pratar om andra sorters ”guns” nu. Vi möter Magnum-kaliber i finalen. Den stänger man inte ner, man gör bara vad man kan för att begränsa tid och space, säger han.
Så är det förstås, McDavid och och Drajjan kräver minst sagt andra ansträngningar än en Panarin.
För övrigt noterar vi att Maurice inte nämner någon av anfallarna katterna mötte i konferensfinalen…
• • •
Får meddelande om att jag även i år utsetts till en av De Aderton och sålunda får rösta om Conn Smythe Trophy.
Hedrande, får man ju lov att kalla det.
• • •
Evander Kane har vi inte sett mycket av senaste tiden och det beror helt uppenbart på att han är rätt ordentligt skadad.
Ray Ferraro – ESPN-gubben nere vid rinkside – uppger att Oilers-forwarden inte satt sig ner i båset under hela matchen i lördags. Det gjorde helt enkelt för ont – gissningsvis i ryggen eller i ljumskarna.
Men spela ska han ändå.
– Det är Stanley Cup-final. Då gör man sig redo och spelar, konstaterar han frankt.
• • •
Stefan Åsberg har dessvärre återvänt till sin post i Washington, så jag får inte sitta och fnittra med honom ikväll.
Men i gengäld har jag Sami från Sanomat vid min vänstra sida och bättre sällskap kan man knappast tänka sig.
• • •
– Som back kan man när som helst bli när som helst bli uppsnurrad av McDavid. Men det är därför vi har en Bobby.
Niko Mikkola gjorde lite succé med den kommentaren igår, för han lät rätt rolig när han sa det, men det är ju sant.
Det är för matcher som den här Florida ger Bobrovsky tio miljoner dollar om året.
Den förra stal han och börjar han bra även ikväll kan han göra det igen, tro mig.
• • •
The Bofinken outfit i final 2 tionde juni 2024:

• • •
I slutet av det här klippet framgår att svenskar som möts i finalen inte alltid är helt kärvänliga mot varann.

Mer nasty stuff väntar ikväll, det kan vi vara helt försäkrade om – och Jana och OEL har säkert inte haft sin sista rendezvous i den här finalen.
• • •
Hoppas ni såg Two Martini Leifbys drapa om Tingsryd, Big Kjell Samuelsson, OEL och vårt samkväm i New York för ett par månader sedan.
Mästerligt.
• • •
Connor McDavid står alltid för minst en poäng i matchen efter förluster.
Lägg denna lilla nugget på minnet.
• • •
Nu känns det så där igen.
Pulsen stegrar, det pirrar i mellangärdet, euforin fortplantar sig genom hela kroppen.
Ännu en Stanley Cup-final ska avgöras.
Håll i hatten, mina vänner.

Per Bjurman