The Boys of Summer

Tidvattenvågorna vänder och plötsligt lyser fyra nya bokstäver i eldskrift i almanackan.
Juni.
En elektrisk stöt går därmed rakt genom hjärtat.
För juni markerar starten på det korta men monumentala, årliga tidevarv då hockeysäsongen stegrar in i sitt omvälvande klimax.
Det är en tid för hjältar, för idoler, för lejon som aldrig slutar ryta. Det är en tid när bragder fullbordas, legender skapas och historia skrivs. Det är en tid när The Boys of Summer tar över – de som just i de allra största ögonblicken växer ut till giganter, triumferar när insatserna är som allra högst och till sist får titeln ”mästare” insprängd i sin identitet för eviga tider.
Och redan nu, under den ljuva sommarmånadens allra första skälvande kväll, får vi veta vilka – om några –  i Florida Panthers och New York Rangers som är sådana Boys of Summer.
De går upp i sin sjätte showdown i östra konferensfinalen i ett extraordinärt klibbigt och hett Sunrise och ni känner till de infernaliska omständigheterna:
Om Panthers vinner igen är de svindlande nog klara för Stanley Cup-final igen – och om Rangers vinner tvingar de fram en overklig Game 7 i The Woooorld’s Most Famous Arena på Manhattan på måndag.
Så nu finns det ingenstans att gömma sig, ingen bakväg att slinka ut genom, inga ursäkter att ta skydd bakom.
Hockeyns skarpaste strålkastare följer varje skär alla som vågar sig ut på isen tar och hela världen kräver att få veta vem var och en av dem verkligen är.
En vinnare?
En mästare?
En Boy of summer?
Prove it.
Det är juni nu – en tid för hjältar, för idoler, för lejon som aldrig slutar ryta…
• • •
Era lyckönskningar i spåret igår hjälpte dessvärre inte. En ynka halvtimme efter försenad takeoff från LaGuardia flög vi in i turbulens och den höll sedan i sig pretty much hela vägen ner till Fort Lauderdale.
Men faktiskt – jag brydde mig inte särskilt mycket. Det blir så när man flyger vareviga dag, ingen orkar sitta och oja sig hela tiden (med det sagt får det gärna vara lugnare på tillbakaresan i morrn, tack…).
Dessutom landade vi till slut i en karaktäristiskt magisk Florida-skymning och inte för att jag lyckades fånga den särskilt väl med luren under bilfärden till hotellet, men ni får tro mig när jag säger att den med råge kompenserade för utspilld äppeljuice i höjd med centrala Georgia.

• • •
Mattias Ekholm sa det bäst under en presskonferens inför Oilers snudd på perfekta insats i Dallas igår:
– Det räcker inte att vara bra i den här sortens matcher, det räcker inte att vara anständig. Man måste vara storartad.
Precis.
Det är det, mer än något annat, som utmärker The Boys of Summer.
Ju mer som står på spel, ju viktigare matcherna är, desto bättre blir de.
De inspireras av den ohyggliga pressen, de njuter av de skrämmande riskerna, de söker sig medvetet till de svåraste situationerna, de vill vara de som avgör när de som avgör blir helgon.
Igen:
En tid för hjältar är här…
• • •
Gårdagskvällens drama såg jag i en bar tvärs över gatan från hotellet, över en liten lobster club och en Fat Tire, och redan efter en period sjönk insikten in att jag om någon vecka faktiskt kan komma att befinna mig norr om gränsen, i Edmonton.
För medan Oilers som sagt stod för en i det närmaste perfekt insats var ju Stars knappt ens en skugga av sitt normala jag hemma i tegelhögen.
De såg trötta ut. Långsamma. Sega. Livlösa. Som om bränslet helt enkelt tagit slut hos gamlingarna Pavelski och Benn och Suter och Duchene.
Om coach DeBoer inte kan rafsa fram en generator att koppla upp dem mot under dagens flygresa tillbaka till Kanada är västra serien över i morrn kväll.
Ojvoj.
• • •
Sista ispasset för säsongen…
Det kan mycket väl vara det Rangers genomför i Amerant Bank Arena under förmiddagen.

Ingen säger så förstås, det är ord som inte får yttras, men den förbjudna tanken finns i bakhuvudet hos alla och skänker en ödesmättad stämning åt den knappa timme de skrinnar runt i den tomma hallen.
Men vem vet – när de på traditionsenligt rundar av träningen med en kollektiv jättekram i mittcirkeln kanske de lovar varandra att säsongen inte tar slut ikväll…

• • •
Det är inte ofta jag får känna mig som en rockstjärna på turné, men när jag vaknar denna morgon har jag för några ögonblick ingen aning om var jag befinner mig och just så brukar Kent Norberg i Sator vittna om att det känns när han kliver upp dag 49 under ännu en odyssé genom sommar-Sverige.
Det var därför han en gång skrev ”I Wanna Go Home” och jag börjar automatiskt nynna på den brottarhiten medan jag utför mina morgonbestyr.
Fast det är bara delvis sant att jag wanna go home.
Jag vill, verkligen, se Game 6 i östra konferensfinalen först…
• • •
En ny svensk deltar helt överraskande i Rangers sista träning i Amerante (för till just den hallen ska de under inga omständigheter tillbaka förrän nästa säsong!)
Bliddan!
Ja, Anton Blidh alltså.
En liten förhoppning väcks om att Lavy tänker chocka med honom som elak murbräcka i närkamperna med Tkachuk och Bennett, men tyvärr.
Han deltar bara som ersättare för en sliten Blake Wheeler och sitter på pressläktaren med oss ikväll.
• • •
Apropå nya svenskar hade jag inte räknat med att få addera fler namn i den blågula poängligan vid det här laget, men boom – unge närkingen Philip Broberg smaskade ju in en puck i American Airlines Center igår.
Då fastnade en klunk Fat Tire i halsen och jag började hosta så grannarna i baren tittade förskräckt.
Så mäktigt.
Now, jag har inte precis följt Philips karriär från start, men det råder ingen tvekan om att han aldrig gjort ett större mål i sitt liv.
• • •
OK, tre hetaste Conn Smythe-kandidaterna i de kvarvarande lagen:

FLORIDA

Aleksander Barkov
Gustav Forsling
Matthew Tkachuk

NY RANGERS
Igor Sjestiorkin (helt överlägsen etta här…)
Vincent Trocheck
Alexis Lafreniere

EDMONTON
Connor McDavid
Leon Draisaitl
Evan Bouchard

DALLAS
Miro Heiskanen
Wyatt Johnston
Jake Oettinger

Några synpunkter?
• • •
Mika ser inte särskilt skärrad ut när bloggen morsar på honom i omklädningsrummet efter skejten.
– Nä, det finns inte så mycket att fundera på nu. Det är bara att gå ut och ge allt, man kan inte spara på någonting längre. Jag tycker det ska bli roligt, säger han med en halv axelryckning.
Det där är ju i sig fascinerande.
De som själva spelar på liv och död och lever i det helvetiska trycket verkar vara de som känner minst oro.
Medan jag kan garantera att fans som Christian Karlsson och Vanessa hela dagen gått och vankat av och an och inte kunnat fokusera på något annat är spelarna påfallande normala, förbereder sig som de brukar och lyckas som jag förstår till och med ta sina pre game-naps under eftermiddagen.
Men det är därför de blivit det de blivit. De kan styra sina känslor och sina tankar. Det kan inte vi vanliga, dödliga.
• • •
Dagarna flyter ihop, så jag minns inte om jag redan tipsat om min senaste krönika om enda svensken bland de nämnda Conn Smythe-kandidaterna ovan.
Om inte – här är 3500 jublande tecken om Gustav Forsling.
• • •
Egenartad grej igår kväll:
När jag efter två perioder tog in notan var den redan betald.
Inga vänner eller bekanta syntes till i lokalen, och verkligen inte heller någon beundrare som skulle kunna tänkas ställa sig in på det viset, så jag poängterade gång på gång för servitrisen att något måste blivit fel.
Men nej, notan var stängd och hon vägrade ta emot mina pengar.
Ibland är man bara lucky, I guess.
• • •
Mikas skägg börjar bli riktigt yvigt och långt – till lilla dottern Ellas förtjusning.
– Ja, hon drar och krafsar i det rätt frekvent. Det gör rentav lite ont, ler stjärncentern från Mälarhöjden.
Bra tecken.
När ens barn drar ordentligt i skägget får man tur, det är sedan gammalt.
• • •
Pete DeBoer har alltid haft svårt att dölja sin grämelse efter tunga förluster och igår kväll försökte han inte ens.
Ni såg kanske, när en lokal krönikör på presskonferensen ställde frågor om Stars inställning i första och andra perioden.
Pete spände ögonen i honom och fräste:
– You can sit here and question our character if you want. You haven’t been around all year. I haven’t seen you here all year. You are, that’s what you’re doing. I’m not going to do it. You go ahead and write what the fuck you want..
Whoa!
Ingen behöver betvivla att vi närmar oss de verkligt avgörande stunderna i det här slutspelet…
• • •
Det finns gott om Rangers-fans – och personer runt klubben –som fortfarande tror att magin från 1994 är predestinerad att upprepa sig 30 år senare.
Nu pekar de på att Blueshirts även då låg under med 3-2 inför sjätte konferensfinalen – på bortaplan.
Inte för att jag vill pinka på någons glada parad, men det finns vissa skillnader.
Då anfördes de av Mark Messier, en Boy of Summer om det någonsin funnits en. Han garanterade seger i den matchen – och sedan backade han upp den garantin med ett hattrick.
Någon i dagens trupp som omfamnar sommarens utmaningar på det sättet är svår att peka på, minst sagt.
Dessutom behövde de bara ta bussen över Hudson River för att möta ett New Jersey som vid det laget inte riktigt hade hittat sin identitet som defensiv segermaskin; det dröjde till året därpå – och det decennium som sedan följde.
Nu ställs Rangers mot Paul Maurices Florida Panthers.
Skillnad, det.
Om det gällde något annat av de 31 lagen i ligan skulle man kunna väva teorier om möjligt nervfladder och mjuka knäveck i denna typ av situation på hemmaplan, med något så oerhört som en plats i Stanley Cup-finalen on the line.
Men sådana tankemodeller är inte riktigt applicerbara på katterna.
De gick igenom detta redan ifjol och vet precis vad som väntar och hur de ska göra för att hantera såväl sina känslor som allt som kan tänkas hända på isen.
Andra lag som på klassiskt vis haft chansen att avgöra episka serier när det till synes varit krattat på hemmais och sedan misslyckats – till exempel Kings i finalen 2012, Bolts i konferensfinalen 2015, Blues i finalen 2019 och Avalanche i finalen 2022 – saknade den avgörande erfarenheten.
Så det finns verkligen inget automatiskt i att 1994-formeln upprepas för Rangers.
Om nu inte gudarna bara bestämt att det ska vara så…
• • •
Vad gäller Fiskaren från Linköping har inte de fel som myser om att det finns något Lidas-artat över honom.
Blicken, de extremt få misstagen, lugnet i alla tänkbara situationer…det påminner.
• • •
Det börjar blåsa rätt så kraftigt över nejden under eftermiddagen.
Exakt hur det ska tolkas är oklart, men förhoppningsvis blir det styv kuling också i rinken.
• • •
Rempire State Building har slocknat.
Han spelade bara några minuter i förrgår och ikväll spelar han av morgonövningarna att döma inte alls. Jonny Brodzinski fasas in i laguppställningen igen.
Panthers, å sin sida, gör inga ändringar alls.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Erik Gustafsson och Kevin Stenlund.
• • •
Under den här kortvariga vistelsen bor jag ute i Sawgrass Mills, mitt i shoppingcentrat tvärs över gatan från Amerante-ladan, och i teorin skulle det funka att gå till matchen, men jag är inte fakir och promenerar inte i nio tusen plusgrader – allra minst i kostym.
Så en Uber beställs och fyra timmar innan puckdrop kliver jag in genom entrén vid lastbryggorna på baksidan av arenan.
– Du är galen, vad ska du där och göra så tidigt, skrockar kollegor som tänker infinna sig först framåt halv sju och erbjuder skjuts vid den orimligt sena tidpunkten.
Men det är dom som är konstiga och jag som är normal, för att travestera Thåström.
Man förstår inte essensen av den här enorma upplevelsen om man inte kommer till arenan redan under eftermiddagagen, absorberar stämningen riktigt grundligt och låter den högtidliga känslan byggas upp och växa i bröstkorgen.
• • •
Kvällens låt: Ja, det måste ju såklart vara Don Henleys ”The Boys of Summer”.
• • •
Södra Florida är inte Edmonton, nej, men atmosfären kommer ändå bli rent delirium-artad denna Saturday Night.
Katterna kan nå andra raka Stanley Cup-finalen – med mycket större chans att vinna alltihop än för ett år sedan – och hela bygden har klorna exponerad.

• • •
Ja, Carl-Folke, Brage tog en tung trepoängare mot Håkan Steen-laget idag.
Mycket stort.
• • •
– Tänk om det blir sudden death-drama ikväll med, säger någon.
Nej, det vill jag inte tänka på.
Då kommer somliga jag känner – bland annat genom bloggens kommentatorsspår – dö av anspänningen.
• • •
Idag sportar jag den så kallade Rod Brind’Amour-slipsen, för han har en precis likadan.

Den hänger alltid runt halsen under de allra, allra största matcherna.
• • •
Sam Rosen är indeed tillbaka in the swing of things och står vid sargen och kluckar under Rangers morgonvärmning.
När han efter en tids sjukfrånvaro som skrämde alla tidigare i veckan gjorde comeback i träningsanläggningen i Tarrytown klev han rakt in i pressrummet, slog ut med armarna och utbrast:
– Så vad har jag missat?
Klass.
Här är för övrigt delar av hela New York-uppbådet på plats under sista (?) resan.

• • •
Minns ni sista matchen i östra konferensfinalen för ett år sedan?
Det stod 3-3 mellan Panthers och Hurricanes här i det som då hette FLA Live.
Tills knappt fem sekunder återstod av ordinarie matchtid.
Då avgjorde Matthew Tkachuk.
I’m just saying.
• • •
Idag skulle Marilyn Monroe ha fyllt 98 år också.
Bara en sån sak.
• • •
Paul Maurice och Pete DeBoer är bästa kompisar, så det vore verkligen en happening om de fick coacha mot varandra i finalen.
Särskilt som både varit där förr, med olika lag – men aldrig vunnit.
Maurice tar för övrigt vännen i försvar för utbrottet på presskonferensen igår och låter antyda att han egentligen vände sig lika mycket till sitt lag som till näsvisa journalister.
Och det är klart – en anklagelse om bristande karaktär borde tända ny eld i ”gruppen”.
• • •
Enligt de som vet kommer NHL för första gången sedan 2007, när de det minst sagt var en utmaning att ta sig mellan Ottawa och LA, städsla en media-charter om Oilers och Panthers möts i final – alltså ett plan bara för oss snoriga murvlar.
Det vore en nåd att stilla be om.
• • •
Alright then.
Denna första kväll i magiska juni kan den här konferensfinalen nå sin slutpunkt – eller mynna ut i en Game 7 vars lika vi sett få av på senare år.
Det är dags för The Boys of Summer att presentera sig.