Alright, mina vänner.
Efter sjutton år och 13 465 inlägg – vilket i textlängd motsvarar tiotalet biblar – tar bloggen nu och ömsar skinn.
Fortsättningsvis kommer detta beramade forum att hittas på den här nya plattformen.
Vi tackar Wordpress för alla dessa år, alla dessa matcher, alla dessa oändliga nätter sedan hösten 2007.
Nu börjar framtiden.

P.S Alla gamla inlägg kommer ligga kvar här – och nås via länk i den nya bloggen – men från och med nu är de inaktiva och kan inte kommenteras längre (tror jag…).

NY RANGERS – NY ISLANDERS 6-4 (Slut)
• • •
Oh my God.
Islanders nästan unika förmåga att tappa ledningar – inte minst mot Rangers – består tydligen.
De går upp i 4-1-ledning efter ännu ett mål av nya kanontrion Barzal-Horvat-The Duke.
Men Blåskjortorna fortsätter trampa på och reducerar en gång och reducerar en gång till och när en och tjugo återstår kvitterar Kreider.
Så det blir förlängning?
Glöm det.
Med 37 sekunder kvar avgör Adam Edström! Sen sätter Kreider 6-4 i i tom kasse också.
Ojvoj, Björn Falk…
• • •
Nu återgår jag till grottekvarnen – Bibel och Preview regerar i Bofinkens holk – så vi hörs om, tja, ett tag.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 0-3 (Period 2)
• • •
Mål efterfrågades, mål levereras.
Först visar Mat Barzal och fina The Duke – Anthony Duclair – att de redan utvecklat kemi och klapp-klapp-lirar in 1-0 för Islanders.
40 sekunder senare styr Grant Hutton in även 2-0. Och med drygt fyra minuter kvar är Barzal och The Duke inblandade även när Horvat petar in en puck.
Så kan det gå.
• • •
På läktarna är det egendomligt bra ställ, sett till att…ja, det är ju alkoholfri booze som serveras, om den liknelsen tillåts.
Men för allt i världen, låt inte mig hindra någon från att ha kul.
• • •
Mika borde gjort ett mål också, när han och Kreider-Greider kommer loss i karaktäristisk två-mot-en-räd under penalty kill – men på något sätt sitter hans eleganta vinkling precis framför Henrik Tikkanen, nu i mål istället för Varlamov, i stolpen.
Låt oss hoppas att inte tonen för säsongen därmed är satt.
• • •
Mer har jag inte att säga nu.
Nyhetens behag från första perioden klingade av rätt snabbt.
Försäsong, försäsong – ta slut så fort det bara går.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 0-0 (Period 1)
• • •
Men fy fan.
Filip Chytil har just blivit helt återställd efter den hjärnskakning som förstörde praktiskt taget hela förra säsongen för honom.
Och vad händer nu?
Sex minuter in i första perioden i första pre season-matchen får han ett knä, eller annan del av benet, demolerat när Scott Mayfield sänker honom med en ruggig open ice-tackling i mittzonen.
Var det verkligen nödvändigt?
I en jävla träningsmatch?
Det är när man ser sånt man önskar att la ner hela den här dassiga delen av säsongen.
• • •
Kvällen på Garden börjar som sig bör med en tribut till, och tyst stund för, bröderna Gaudreau.
Det hugger till i hjärtat varje gång man påminns om den förfärliga, förfärliga tragedin.
• • •
I övrigt?
Tja, det är som det brukar vara 24 september. Avigt och rörigt och ostrukturerat och ugly. Men båda lagen håller hyfsat högt tempo och verkar rätt angelägna om att vinna. Därför går det ändå att titta.
• • • 
Fredrik Karlström, som i år slåss för en plats i St Patrick’s squad efter några år i Texas, spelar ikväll och får till och med lite tid i powerplay.
Hoppas han tar en plats. Ju mer svenskar…ni vet.
• • •
Bäst i Rangers: Storken. Han uppträder som om det vore derby i, tja, mars. Men så är det kontraktssäsong för honom. Drury ska uppenbarligen få se att han verkligen bör vara ligans bäst betalde målis.
• • •
Dessbättre: Chytil återvänder, något otippat, till isen i slutet av perren.
Bra, då slipper vi förhoppningsvis se några ansatser till hämnd från Matt Rempe.
• • •
Min ambition är att dricka mycket, mycket mindre kaffe den här säsongen – ja, i livet i stort, really – men det vattniga och lätt brända de serverar i press-pentryt här på Garden smakar så mycket hockey, och väcker så härliga minnen, att jag inte kan låta bli att bälga i mig ett par muggar.
• • •
Rempe, ja.
Ramsorna ekar så fort han är inne på isen i år också.
Tyck vad ni vill, men New York älskar sin kontroversielle jätte.
• • •
Now, ett mål vore kul också.
Det har gått 117 dagar – and counting – sedan vi såg ett, pojkar.

Och efter 117 dagar – bloggen är tillbaka hemma i The Wooooorld’s Most Famous Arena!
30 maj var det vi senast satt här, när Rangers förlorade Game 5 i konferensfinalen mot Florida – för att några dygn senare bli utslagna nere i Sunrise.
Sedan dess har Madison Square Garden inte precis legat i träda – även under sommaren är det evenemang under det välvda cirkustaket praktiskt taget varje dag – men er bofink har inte synts till ens i närheten.
Desto mer kittlande känns det just därför med kvällens comeback.
Nej, hockeyn blir garanterat inte lika exalterande som i en konferensfinal. Den kommer inte vara ens en miljondel så bra. Visserligen är det Islanders som gästar och derbyn har alltid lite edge, men det råkar också vara tidig pre season-fajt och…ja, ni vet.
Likafullt:
I och med denna omstart på Manhattan vet vi att väntan snart är över.
The Greatest Show on Earth börjar alldeles, alldeles strax…
• • •
Att det verkligen är försäsong märks inte minst på alla klumpiga misstag – även hos rutinerade gamla bloggare.
Till denna premiär glömmer jag att ta med både telefonsladd och extra snusdosor och det är ju som att Mika skulle glömma att slipa skridskorna och sedan inte minnas i vilken PP-uppställning han ingick förra året.
Likt spelarna får jag skylla på att det tar tid att hitta tillbaka till rutiner och timing och rätt sorts känsla.
Med det också sagt:
Räkna inte med någon gnistrande liveblogg i afton, jag behöver verkligen jobba mig i form först och kommer bara leverera kortfattade observationer nu.
• • •
Hitta någon som älskar dig som Sidney Crosby älskar Pittsburgh Penguins.
Varje gång hans kontrakt går ut har han chansen att tjäna multum i andra klubbar, men likafullt fortsätter han i västra Pennsylvania och någon räknade nyligen ut att han sammanlagt lämnat ungefär 40 miljoner dollar på bordet genom det agerandet.
Helt unikt i en professionell idrottsvärld som numer bara handlar om pengar och pengar och pengar igen.
• • •
Ja, det är som vanligt som första dagen i skolan efter sommarlovet det här, när gamla vänner och kollegor strålar samman för första gången på flera månader och alla ska kramas och man får frågor om vad man gjort och slitna gamla skämt idisslas på nytt och allt det där.
I love it.
• • •
Matt Rempe begår säsongsdebut ikväll.
Så lite kul kanske det blir ändå…
• • •
Det förvånar lite att så många hemma i Sverige flämtade över att Lucas Raymond till slut skrev på ett kontrakt värt 600 miljoner kronor.
Sjuka pengar i sig, sure, men inte spektakulära i jämförelse med vad andra i samma liga får – och ingen kan påstå något annat än att det rör sig om en lön helt i enlighet med göteborgarens korrekta marknadsvärde.
• • •
Annars är väl det intressantaste med den här matchen, för Rangers del, att vi får se om nyförvärvet Reilly Smith kan spela med Mika och Kreider-Greider.
Varför just de två ska vara så svåra att bilda kedja med har jag aldrig förstått, men ingen blir ju nånsin permanent på den där högerkanten så I guess it is – och Wild Bill Karlssons gamle radarpartner behöver visa de så kallade framfötterna.
• • •
Som alltid krockar NHL:s försäsong med öppnandet av FN:s generalförsamling och det betyder att det är en härva i stan – allra särskilt runt mitt hus, belägget blott ett par kvarter från FN-skrapan.
Till det årliga evenemanget kommer nämligen de flesta av världens statschefer, inklusive ett antal högst kontroversiella, och ni kanske kan föreställa er säkerhetsapparaten och trafikkaoset när en sådan som Netanyahu ska forslas från hotellet i Midtown till första avenyn.

Det är en verklig bedrift att jag alls tagit mig hit idag.
• • •
Att Burger Klingberg fortfarande inte har ens ett tryout-kontrakt nånstans…det är ofattbart för mig.
• • •
Jo, den låg och väntade vid pressentrén på åttonde avenyn under sena eftermiddagen.
Klenoden.
Den heliga dyrgripen.
Själva passet som tar mig genom den långa, mörka, kalla vintern.
Just det – säsongackrediteringen till Garden säsongen 2024-2025.
Nu åker vi!

Kniiiiirrrr, knaaaaarrrr, gnisssssel, knaaaaaak…
Så låter det alltid när jag jag försöker öppna den tunga porten till bloggen efter sommaren, men nu har den varit stängd längre än någonsin och är osedvanligt svårforcerad. Låset har liksom rostat ihop och gångjärnen dammat igen
Vänta, jag får ge den en flygande Kronwall-tackling med ryggen…pang och bom och lyset släckt för Martin Havlat!
Så – nu står den gistna gamla trädörren äntligen på vid gavel och likt en kompis från Örby kan jag skrika:
Hallå hallå hallå hallå hallå!
Det är, verkligen dags, att veva igång NHL-säsongen 2024-2025.
Kort sagt:
Välkommen till bloggens artonde rond i den nordamerikanska hockeymanegen.
Det kommer bli sedvanligt ramalama i nio månader, fram till midsommar och beyond, och jäklar vad kul vi ska ha – igen.
• • •
Att det tagit så lång tid att komma igång, och att jag inte ens bjussat på ett tillbakalutat semester-inlägg, beror på att jag hade det för bra i somras.
I vanliga fall gillar ju jag egentligen inte att vara ledig, efter bara några dygn brukar jag tröttna på att bara sitta och titta på ingenting och blir rastlös och vill ha deadline och stress och stånkande över tangenterna igen.
Men den här gången var det så skönt och soft och trevligt – inte minst i Stockholm – att jag helt enkelt inte kommit mig för att ens öppna laptop-luckan.
Sorry, men det känns som en win-win, för nu är batterierna laddade och suget efter NHL och blogg och pladder med er lika stort som suget Nilen-krokodilerna på savannen känner när gaseller närmar sig vattenbrynet.
• • •:
Ursprungligen hade jag dock tänkt torgföra detta öppningsanförande i slutet av augusti, innan tjänstgöringen på tennisfesten i Flushing Meadows tog vid på allvar, men familjen Gaudreaus tragedi slog mig till backen fullständigt.
Jag vet inte om jag någonsin blivit lika berörd av en dylik nyhet som inte involverat människor i min egen närhet; det känns fortfarande helt overkligt att Johnny Gaudreau och hans bror förolyckats, så unga, och att tänka på familjen – föräldrarna som förlorat båda sina söner, de unga kvinnorna som blivit änkor, barnen som inte längre har pappor – är ingenting annat än outhärdligt.
Olyckan – orsakad av ett förbannat rattfyllo – kommer kasta en lång skugga över hela denna säsong och förstämningen dröja kvar länge, länge.
• • •
En annan detalj som bidragit till fördröjningen av denna säsongsstart är min nervositet över stundande förändringar här i bloggen.
Inom en inte alltför avlägsen framtid ska vi byta plattform och detta forum få ny form och ny look.
Slikt skapar alltid oro och ängslan hos mig, jag är en inpiskad vanemänniska och vill helst att saker ska vara som de alltid varit, men efter möten i somras med de briljanta utvecklare som ansvarar för projektet känner jag mig övertygad om att det kommer bli bra.
Och nu vet ni, nya vindar kommer snart att blåsa genom era telefoner och laptops…
• • •
Det har även i övrigt hänt mycket värt att kommentera medan bloggen legat i sommarträda, men ännu så länge är jag lite för rostig för att ge mig in i alltför avancerade och långrandiga resonemang.
Låt mig bara säga att jag tycker att Drajjan förtjänar sitt jätte-kontrakt i Edmonton, att jag tror att Patrik Laine kan födas på nytt i Montreal, att Armstrong i St Louis ska ha applåder för att han nöp Philip Broberg med ett offer sheet, att Askarov gjorde rätt som begärde trejd från Nashville, att det ska bli en ära att få vara del av Sam Rosens sista säsong på Garden, att jag tror Oliver Kylington blir en smash hit i Colorado och att det är bra egendomligt att Burger Klingberg fortfarande inte har ett kontrakt.
I övrigt ber jag att få hänvisa till den podcast-premiär som också väntar under onsdagen – för att verkligen understryka att The Greatest Show on Earth snart ska starta igen.
• • •
Ja, det känns verkligen att jag haft ett rekordlångt uppehåll, jag har lika svårt att få till snärtiga formuleringar som hockeyspelarna har att få upp farten på rören under de första pre season-matcherna.
Men det är bara att tugga sig genom ,lagom till Opening Night om en knapp månad – ja, prisa Gud, det är ju inte längre kvar nu – tar vi kurvorna med sylvassa sladdar igen.
Nu ska jag återvända till den lag-för-lag-preview som alltid äter upp september månad och ska vara klar strax innan säsongspremiären.
Vi hörs snart igen – om inte förr så när första träningsmatcherna avgörs i slutet av månaden.

31 augusti postade jag vad som skulle kunna kallas första inlägget säsongen 2023-2024.
Nu, 310 dygn senare, går ridån ner för den här gången – den sjuttonde i ordningen.
Däremellan hade vi för jäkla kul, inte sant?
Här är de tio mest oförglömliga höjdpunkterna, enligt mitt förmenande.

•Finalen
– Den är alltid hela säsongens stora klimax, men årets variant var en alldeles exceptionell larger-than-life-upplevelse, med all dramatik och all formidabel hockey och ett Edmonton försatt i ett tillstånd av absolut hysteri.

•Globen i november
– Lill-Nyllet blev folkkär, kanadensisk hockeymedia upptäckte Harvest Home på Söder och jag fick träffa delar av spårets Hall of Fame på pressläktaren.

•Game 7, komplett med OT, i Boston
– Förstarundan i årets slutspel kulminerade med en happening monumentale i TD Garden. Den har fallit lite i glömska på grund av allt som hände sedan, men…jeez, sudden i Game 7. Det finns inget större.

•Henkes Hall of Fame-helg i Toronto
– Kung forever är han, Lundqvist.

•Leo Carlssons entré på scenen
– Ducks-ledningens lugubra idéer om att deras rookie-juvel skulle matchas försiktigt krånglade till debutsäsongen, och sedermera ställde skador till det också. Men Youngblood Leo hann ändå visa både att han är en lysande hockeytalang och en charmig karaktär. Det ska bli ett sant nöje att följa resten av en säkerligen gloriös karriär.

•Utomhusmatcherna på Metlife Stadium
– De bästa i sitt slag någonsin.

•Free agency-racet
– En miljarddollar skickade de 32 klubbarna oförväget in i potten och en knapp vecka senare känns det fortfarande som att det skälver i ligans väggpaneler.

•All Star-helgen i Toronto
– Till och med den var minnesvärd i år, inte minst tack vare Filip Forsberg. Och kvällarna på den där skotska puben…

•Erik i Pittsburgh
– Det blev som det blev, men starten var kittlande.

•Forsberg-O’Reilly-Nyquist
– Man älskar ju en svenskkedja som blir så het att bloggen måste åka till Nashville och hinner med en kväll på Martin’s BBQ.

Sämst var min hälsa under tidiga våren, men det glömmer vi nu. Allt kan bara bli bättre.
• • •
Traditionen tarvar egentligen att jag utser Årets Kommentator i detta finalinlägg, men det känns fel att bara nämna en av er.
En anständig förälder har inga favoriter bland sina barn och likadant är mitt förhållande till er.
Jag ber att få kora alla lojala stammisar till Årets Kommentator – och allra särskilt de som gör mig sällskap närapå varje natt och morgon; till exempel Linyreg, Vanessa, Carl-Folke, Niklas i Silicon Valley, HEK, Chall, Gaston, Sorgringo, lamboo-Robin, Idsint, Filip Wiklund, Gojjan, modig 76, Carl Henriksson, Christian Karlsson och de två morgonklubb-klassikerna Stefan Johansson och Julia (plus alla andra…sorry om du inte nämndes!).
Tack så innerligt för er närvaro och era kloka, roliga, vassa inspel – bloggen vore inte vad den är utan er.
• • •
Vid det här laget har i praktiken alla blågula free agents skrivit på nya kontrakt – utom Burger Klingberg.
Men han är, vad jag förstått, återställd efter sin stora operation och redo för en comeback och det skulle förvåna mycket om inte lämplig klubb – till exempel Utah – snart erbjuder honom en hygglig deal.
• • •
Podden satte också punkt för säsongen häromdagen, med en tre timmar lång maraton-inspelning och har du inte hört den finns den här.
• • •
Det går förstås inte att säga något om nästa säsong redan nu, med Edmonton slår Nashville i västra konferensfinalen och New Jersey tar Boston i den östra. Sen vinner Edmonton Stanley Cup.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
And now?
Well, jag ska försöka vara ledig här i USA några veckor till – och bland annat se Yankees mot Red Sox i Bronx denna söndagkväll. Sedan åker jag till Sverige i slutet av månaden och blir där större delen av augusti.
Om ni råkar se mig nånstans i Dalarna eller Stockholm – tveka inte att morsa.
Annars hörs och ses vi till hösten igen.
Tills dess:
Peace in the valley!

En miljard dollar senare ska jag be att få andas ut en stund.
Jo, våra 32 små lag lyckades för första gången någonsin spränga miljardvallen under Free Agency-racets första timmar.
Helt bananas, förstås – och många av kontrakten de delat ut som godis på Thanksgiving kommer febriga general managers ångra bittert om några år.
Men underhållande var det.
Själv klev jag rakt ur sängen och började fippla med den här bloggen och först under sena eftermiddagen hann jag ta en dusch och klä på mig och bli en civiliserad människa igen.
Så ska det vara under NHL:s stora tilldragelser, så tack, tokiga gubbar.
• • •
Det var ju väldigt typiskt ligaledningen att mitt under rallyt smyga ut nyheten att Joel Quenneville och Stan Bowman och de andra bossarna i Blackhawks 2010 nu sonat sina brott och är välkomna tillbaka till ligan.
Now, jag tror väldigt mycket på förlåtelse och andra chanser, men det verkligt allvarliga med att Q & co sopade anklagelserna mot Brad Aldrich under mattan är ju att han kunde fortsätta förgripa sig på unga män och de facto dömdes för sexuella övergrepp mot en minderårig pojke i Michigan några år senare.
Huruvida det verkligen kan förlåtas vet jag inte, men jag har en känsla av att offret i Michigan och hans anhöriga kan ge ett svar.
• • •
Det droppar in små nyheter även under tidiga kvällen, som att Jeff Skinner efter Buffalos utköp skrivit på för Oilers, och så lär det i avtagande takt fortsätta de kommande veckorna.
Som Christian Karlsson påpekar har vissa lag, inklusive Panthers, bara skelett till trupper just nu och de ska alla fyllas med namn.
Så hang tight. De svenskar som fortfarande är kvar ute på marknaden – till exempel John Klingberg, Oliver Kylington, Emil Bemström, Victor Olofsson och Alexander Nylander – kommer hitta nya hem vad det lider.
• • •
Även jag fastnade i fotbollsdramat i Frankfurt och när Ronaldo började gråta efter sin första straffmiss var det ju öppet mål med ett visst William Nylander-citat.
– Stop fucking crying, bro.
Och det gjorde han ju också och slog iskallt in sin andra straff istället.
• • •
Två Lindholm i samma lag – det är förstås ett givet recept för succé.
– Ja, det kan inte bli bättre, jublar Hampus i ett sms från Skälderviken.
Och Elias skrockar gott hemma i Gävle.
– Det känns överhuvudtaget helt otroligt att jag hamnat i just Boston, säger han.
Hörde ni, Molle och Reinholdsson?
• • •

Om ni missade det i spåret: Oilers ser till att retaina Jana Janmark. Han får ett treårskontrakt värt 1.45 miljoner per säsong.
Mycket välförtjänt.
Bill Zito får i sin sida leta vidare för att hitta de oslipade diamanterna.
• • •
Här finns en utförligare kommentar till den Galna Måndagen – komplett med lista över de största affärerna (hittills).
• • •
Now, jag inledde dagen med en deklaration om att detta skulle bli säsongens sista blogg.
Men…nja, jag är för trött för att orka samla mig till ett värdigt farväl nu. Så jag återkommer med det senare i veckan, om ni ursäktar.
Tills dess:
Peace in the valley!

Den tar aldrig slut, den här hockeysäsongen.
Nu har det plötsligt blivit juli och högsommar, men vi bara rullar vidare.
Midsommarens Stanley Cup-final hann inte mer än spelas färdigt förrän det var dags för Awards-show och därefter draft och här kommer free agency.
Dock:
Med dagens rally når vi ändå något slags bokslut. Alla affärer blir i och för sig inte nödvändigtvis slutförda just denna måndag, marknaden förblir ju öppen till trade deadline i mars 2025 och enstaka nyheter kommer gissningsvis droppa in hela sommaren, men detta är sista inringade datumet i kalendern för i år – när action är garanterad.
Imorrn hänger alla kanadensiska insiders jag känner – de som håller örat mot rälsen varenda dag hela säsongen – upp ”Gone fishing”-skylten och drar till sina ”cottages”, vilket är rödvit lingo för sommarstuga.
Själv har jag ingen sådan, men likafullt är detta också sista rycket här i bloggen.
Efter The End nån gång ikväll går jag på sommarlov och lägger mig på en filt i Central Park och joddlar.
Så häng med här nu.
• • •
Det kanske inte är den mest spektakulära årgången free agents som steppar ut i strålkastarskenet idag, men även om det nu redan står klart att Jake Guentzel hamnar i Tampa, Chris Tanev i Toronto och Sam Reinhart i Florida igen har vi några kittlande tiotaggare i kikarsiktet.
Framförallt blir det ju häftigt att se var Stamkos tar vägen – för någon fortsättning i Tampa verkar inte längre möjlig.
Nashville, Detroit, Rangers, LA, Utah, Toronto, Florida (!) och Vegas är tänkbara klubbadresser jag hört nämnas och det är ju en exalterande upplevelse bara att försöka visualisera Lightning-ikonen i någon av de tröjorna.
Jonathan Marchessault, Brett Pesce, Chandler Stephenson, Matt Duchene, Teuvo Teräväinen, Brandon Montour, Tyler Bertuzzi och Tyler Toffoli är andra som blir fria när klockan slår lunch här på amerikanska östkusten – liksom svenskarna Elias Lindholm, Oliver Ekman-Larsson, Viktor Arvidsson, John Klingberg, Alex Wennberg, Mattias Janmark, Oliver Kylington, Erik Gustafsson, Kevin Stenlund, Victor Olofsson och Gustav Lindström.
Ojvoj, skulle man kunna säga.
• • •
Vi har lite sorg här i bloggen, och på Sportbladet i stort, för igår gjorde legendariska Jarkko sitt sista skift på redaktionen.
Nu ska han bara vara free agent, han också – men vi hoppas att vi även fortsättningsvis får höra av honom här i bloggen då och då, så saknaden inte blir för överväldigande.
• • •
Det var, tyckte jag, oväntat många unrestricted free agents som inte erbjöds ny kontrakt igår – och framförallt var förbryllande många av dem duktiga svenskar.
Nils Lundkvist, Erik Brännström, Alexander Nylander och Jesper Boqvist fick alla kalla handen av sina klubbar – den sistnämndes brorsa, Adam, blev dessutom utköpt av Columbus.
Trist, inte minst för Mini-Nyllet. Han tycktes ju verkligen ha hittat hem i Ohio, äntligen. Men min gissning är att samtliga – men framförallt Brännström och Lundkvist – kommer få fina bud från annat håll.
• • •
New Jersey Devils kommer bli så bra nästa säsong, det känner jag helt plötsligt på mig.
• • •
Trejder lär också dugga tätt under eftermiddagen, när general managers inser att de måste skapa utrymme för de free agency-signingar de vill göra.
Jacob Trouba, Kaapo Kakko, Patrik Laine och Martin Necas är herrarna det surras mest om, men som vi såg när Brisebois skickade Sergatjev i lördags plötsligt skickade Sergatjev till Utah kan de mest oväntade namn ingå out-of-the-blue-affärer.
Buckle-up, Dorothy.
• • •
Att Yzerman lyckats övertala Showtime Kane att stanna i Detroit ytterligare ett år indikerar att han kunnat ge löften om att fler konkurrenskraftiga namn är på ingång, för vid det här laget måste Blackhawks-ikonen bara vara intresserad av att spela där han kan vinna – väl?
• • •
Alright, klockan tickar igen – snart tar framtiden vid.
Vi gör det här på samma sätt som under draften och kör huvuddelen av live-tugget i spåret.
Sedan återkommer jag med nya inlägg när jag har mer fullödiga intryck och synpunkter att förmedla.

Jaha, det var det.
22 svenskar blev till slut paxade och det får väl ses som ok, även om renonsen på blågul glans i förstarundan är en saftig plump i protokollet.
Nu tar vi ledigt resten av helgen men på måndag återkommer vi med den urladdning monumentale som går under namnet Free Agency.
Sen blir det sommar…