40 days to go…
Jo, faktiskt. Det är bara 40 dygn kvar tills Tampa Bay Lightning och Nashville Predators radar upp sig på isen i Amalie Arena för grundseriens allra första puckdrop.
Det är ju nästan ingenting, så nu får vi ta och börja preparera bloggen för ännu en lång vinter; lyfta bort kapellet, damma av chassit, skrapa lite rost från underredet, kolla oljan, fylla dieseltanken, vrida på nyckeln och, helt mjukt, backa ut ur garaget.
Full fart blir det verkligen inte på en gång. Med denna maskin måste man handskas varsamt, motorn skär sig direkt om jag inte är försiktig och låter varvtalen öka i långsam takt innan jag ger mig ut på längre färder.
Men den långa väntan är över, ekipaget rullar på nytt och innan ni hinner tänka ”Vad segt med försäsong” gör vi 160 knyck i kurvorna runt de 32 NHL-hallarna igen.
Let’s go!
• • •
Efter närapå sju veckor i Sverige – lite väl mycket, får jag nog lov att säga… – är jag tillbaka i New York och som jag nu bott här i snart två decennier borde det inte vara så märkvärdigt att komma tillbaka ännu en gång, men let me tell you: Det är fortfarande en kick som ruskar om hela systemet.
Det går inte riktigt att förklara, men det är som att själva livet får ny studs och ny intensitet så fort vi landat och jag ser den brusande trafiken på Jersey turnpike genom flygplansfönstret ute i Newark.
När jag sedan glider in på Manhattan…ah, jag får lust att sparka upp dörren och ställa till med en yster musikalscen mitt på blanka eftermiddagen
Sålunda är det inte bara bloggen i sig som skakat igång efter sommarlovet. Bofinken själv är på G också. Det kommer bli åka av om ett tag…
• • •
Beskedet kom på hyggligt kristlig tid i Sverige, så det blev ingen hoppa-ur-sängen-och-börja-skriva-direkt-panik när EK65-racet nådde sin konklusion.
I Pittsburgh hamnade han, världens bäste back, och det var ju inte helt oväntat – men lik förbannat jäkligt kul.
Den här krönikan fick jag ur mig den dagen, när 65 dagar helt kuriöst återstod till Opening Night, och allt som står i den gäller alltjämt.
PPG Paints tionde oktober….åh, jag kan knappt vänta.
• • •
Apropå comeback och kick-off: Nästa vecka är det riktig säsongspremiär i podden också. Vi – yours truly och Ondskan från Örby – inleder då vår nedräkning mot seriestarten och det gör vi genom att skärskåda de åtta lagen i Atlantic-divisionen.
Där behövs ingen mjukstart, vi bara öppnar spjällen och kör så det ryker direkt efter Ekans Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå.
• • •
Under de nu arton säsonger jag bevakat NHL har 275 svenskar passerat revy på de nordamerikanska rinkarna och jag kan ärligt säga att ingen av dem gjort ett lika starkt första intryck som Carl Hagelin.
Redan efter den inledande träningsmatchen med Rangers på Garden hösten 2012, när han for som en gepard över isen med den ljusa hårmanen fladdrande runt hjälmen, minns jag att både jag och blåskjortornas dåvarande målis var alldeles häpna.
– Jösses, såg du det där. Vad VAR det, utbrast Henke medan han baxade av sig beskydden.
Det var Hagge från Nykvarn och under de elva år som följt sedan dess har han gång på gång på gång bländat oss samma otroliga speed, samma ettrighet, samma kampvilja och samma know-how.
Den gode sörmlänningen blev också snabbt min go-to-guy. Vad som än hände kunde jag alltid gå till Hagge och få ett leende och några kloka citat och på det sättet fortsatte det även när han lämnade New York. Få har varit lika bra på det sättet.
Underskattad, var det nån som sa på Twitter igår.
Ja, det är nog sant. Han vann två Stanley Cup och var sina sex första säsonger med i fem konferensfinaler – Med Rangers 2012, 2014 och 2015 samt med Penguins 2016 och 2017 – och hade större del i de triumferna än han får cred för. Han var alltid som bäst under våren, i de allra största matcherna.
Jag kommer sakna honom, Geparden från Nykvarn.
• • •
Dagen när The Hockey News omsusade Yearbook landar i brevlådan är alltid en av årets allra bästa och i måndags – när jag hade gått och väntat som en värpsjuk höna i flera dygn – hände det äntligen.
I den stunden vet man att en ny säsong har börjat – på riktigt.
Nuförtiden finns all information de samlar i det tjocka numret förstås tillgänglig på annat håll, men som envis traditionalist älskar jag att ha den där luntan att bläddra i dygnet runt några veckor innan seriestarten.
THN-redaktionen tror by the way att Carolina slår Dallas i finalen till sommaren.
Kul tips, som det absolut går att argumentera för – men så blir det inte.
Facit kommer när jag om några veckor färdigställt den monster-preview som jag precis börjat traggla med till bloggen…
• • •
Många egendomliga synpunkter har luftats i kommentatorsspåret genom åren, men vår vän faunforlag tar något slags pris när han hävdar att Elias Pettersson är ”helt bortglömd av svenska sporttyckare”.
Det är ungefär som att säga att Jonathan Ekeliw aldrig nämner Tampa i podden.
Sedan ögonblicket EP klev in i ligan hösten 2018 har han varit en av de jag skrivit allra mest om – såväl här i bloggen som i krönikor och vanliga referat. Det har inte gått en vecka utan att han, som sig bör, varit citerad och hyllad och förärad braskande rubriker.
Du pratar helt enkelt i nattmössan, faunforlag.
• • •
OK, härmed är oljenivån korrigerad och dieseltanken full.
Nu vrider jag på nyckeln och förkunnar säsongen 2023-2024 inledd.

Is it October yet?
Denna klassiska fråga – som jag ser att några av er i lätt desperation redan strösslat med i spåret senaste månaden – känns lite underlig att ställa. Enligt min självbild är jag egentligen en inbiten sommarmänniska, en sån som älskar värmen och ljuset och uteserveringarna och solkatterna som glittrar ute på fjärden.
Men för det första har det inte varit mycket till sommar sedan jag landade i Dalarna i början av juli. Faktum är att det regnat åtminstone vid något eller några tillfällen varje dag utom en – när vi var på bluesfestival i Nicklas Lidströms Avesta förra veckan. Och på samma sätt ska det tydligen fortsätta. ”Ostadigt” är den förhatliga nyckeltermen i alla väderprognoser. Då kan det lika gärna bli höst – och hockey! – på en gång.
För det andra inser jag återigen att jag på äldre dar förlorat förmågan att vara ledig under längre perioder. Jag blir bara rastlös och nervös av att sitta på en stol och glo, min tillvaro förlorar sin glans när den töms på action och stress och deadline och tydlig arbetsuppgift.
Så igen: Ge mig oktober, ge mig höst, ge mig en maffig lördagsomgång i korresoffan med fjorton-femton matcher – från lunch till två på natten.
Dessvärre återstår drygt två månader tills Opening Night, så den sortens juicy urladdningar går det ännu så länge bara att fantisera om.
Men detta lilla semesterinlägg, med några små iakttagelser om det som hänt sedan vi hördes senast, får tills vidare fungera som substitut och hjälper förhoppningsvis till att stilla den värsta törsten i åtminstone något dygn.
• • •
Björnen sover i sitt lugna bo, heter det i sången.
Men tyvärr, den stora NHL-björnen sover nog tvärtom väldigt oroligt i sommaridet.
Med beskedet att den magnifike Patrice Bergeron knyter av sig Super tacksen från CCM för gott spricker ju fundamentet i det som alldeles nyss såg ut som en ointaglig borg till lagkonstruktion.
För därmed har Boston Bruins ingen förstecenter. Krejci? Även han lägger med all sannolikhet av. Istället är det Pavel Zacha eller Charlie Coyle som ska axla rollen som ankare i förstakedjan. För några möjligheter att signa, eller trejda till sig, en värdig 1A-center har B’s helt enkelt inte. Förstavalet i 2024-draften – som en sådan spelare allra minst skulle kosta – är till exempel redan förbrukat.
Zacha och Coyle…åh, gosse. Ge björnen lite valium mot oron.
• • •
Att det finns betydande skillnader mellan vardagen i New York och vardagen i Borlänge behöver antagligen inte påpekas, men i ett specifikt avseende skiljer det sig mer än jag föreställer mig att de flesta förstår.
Tiden går obegripligt mycket långsammare här. De snart fyra veckor jag varit här har pågått lika länge som tre månader pågår på Manhattan. Nej, egentligen inte förstås – men det känns så.
Livet passerar helt enkelt i ett makligare tempo i en bygd som denna – på annat sätt kan fenomenet inte förklaras, väl? – och för en otålig typ som jag är det svårt att vänja sig vid.
• • •
Varje morgon när jag vaknar – jo, här ringer klockan faktiskt på kristliga tider – sliter jag åt mig datorn i förhoppning om nyheter om EK65.
Men nä.
Ännu vet vi inte var världens bäste back kommer spela nästa säsong.
Ska man tro the insiders i Nordamerika är det dock bara en tidsfråga innan han flyttar till Pittsburgh och blir pingvin. Erik själv uppges föredra Penguins framför alla andra aktuella alternativ – framförallt Carolina Hurricanes – och Kyle Dubas vill säkerligen inleda sin era i Iron City med en riktigt omtumlande splash.
Hoppas
Då får bloggen öppna säsongen med en livesändning från PPG Paints Arena 10 oktober…
• • •
Sommarens höjdpunkter hittills:
Eftermiddagen med mamma på Villa Långbers i Tällberg, Storebror Ola på Dala Dala Bluesfestival i Avesta – och middag med bland andra Ondskan Ekeliw och Vanessa på Pelikan i Stockholm.
Jo, jag sladdade andra helgen under semestern förbi huvudstaden för några viktiga ärenden och då blev det samkväm monumentale. Helt otroligt trevligt, faktiskt.
Och apropå Ekeliw kommer det, förmodligen, snart en sommarpodd också. Vi ses troligen inte öga mot öga igen – han har så mycket att stå i, Örby-sonen – men en vanlig inspelning över etern kan väl vara okej det med?
• • •
Just som jag började knacka på den här texten meddelades att Filip Gustavsson kommit överens med Wild om ett nytt kontrakt – utan att behöva hjälp av medlare.
Den godmodige 25-åringen får 11.25 miljoner dollar för tre år och det känns ju inte det minsta orimligt, han var lysande under andra halvan av grundserien 22-23 och kommer vara given förstemålis i MN Johans nejd i fortsättningen.
• • •
Erik och Sidney Crosby…ni må ju hålla med om att blotta tanken får huden att knottra sig mitt i sommarn.
• • •
DeBrincat gjorde ingen succé i Ottawa, men ändå hävdar Ekeliw under en kortfattad debatt att det är ett minus att förlora honom och istället få in Tarasenko.
Personligen är jag inte lika säker på den saken, jag tror Tank har ett sista ryck i sig och kan bli den typ av pusselbit som gör Senators till en mer gedigen playoff-kandidat.
Vad tror du?
• • •
Rotar i gamla fotoalbum hemma hos mamma och hittar bland annat denna showstopper från 1972

Amerikan redan i femårsåldern, det ser ni va?
• • •
Här tror vi ju på förlåtelse och andra chanser, men det känns inte så troligt att Galchenyuk någonsin lyckas återupprätta sin status i anständiga människors ögon.
Vilket arsel.
• • •
Erik såg för övrigt lika bekväm ut bland kungligheterna i ruinen i Borgholm under Viktoriadagen som han gör på isen nordamerikanska rinkar.
Så kallas han ju King Karl också.
• • •
Det gläder mig att Sunken kommer hem till St Louis. Han ÄR bluesman, liksom.
• • •
Den som befinner sig i stockholmstrakten nästa lördag – den tolfte – bör ta sig ut till Pinbackshallen i Märsta.
Då kommer Wild Bill dit med Stanley Cup-bucklan och vem vet, han kanske frälser församlingen med ett nytt, episkt tal.
• • •
Patrick Kane, Matt Dumba, Jonathan Toews, Alex Edler, Tomas Tatar, Pius Suter, Martin Jones, Zach Parise, Josh Bailey, Paul Stastny, Phil Kessel, Eric Staal, Nick Ritchie.
Där har ni några av de mest namnkunnig UFA:s som fortfarande hänger kvar i limbo där ute.
De flesta av dem borde få nya kontrakt innan startskottet går, väl?
• • •
Det har bara blivit en Piggelin i sommar, faktiskt. Föråt mig i fjol, verkar det som. Den här sommaren gäller dajmstrutar.
• • •
Några av er tycks ha sett den här lilla blänkaren – i vilken jag helt kamikaze-artat utser de tio främsta Stanley Cup-kandidaterna 2024.
Tok, förstås. Sånt kan man inte slå fast redan nu. Men på en punkt är jag helt säker: Devils kommer bli ruskigt bra.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Ja, jag vill också se Lill-Nyllet i Nashville. Make it happen.
• • •
På lördag kommer Brage krossa Gefle IF på Gavlevallen – bara så Ekeliw vet.
• • •
Vad gäller den inledande frågan i denna Sommar Speciale lyder svaret:
Nja, inte riktigt – men snart.
Just idag är det exakt 70 dygn till Opening Night, då Tampa tar emot Nashville, Chicago gästar Pittsburgh och regerande mästarna hissar första mästerskapsflaggan i taket i T-dojjan innan sin premiär mot Seattle.
Det – 70 dygn – är väl ändå inte så mycket?
Nej, just det.
Ha en fortsatt fin sommar, alla vänner!

Time to say goodbye, mina vänner.
Exakt 300 dagar efter första inlägget säsongen 2022-2023 – Jo, 6 september avlossades det och sedan dess har det gått just 300 dygn – ringer det ut till sommarlov i bloggen.
Den som försöker sammanfatta en sådan tidsrymd – tio månader, i princip – blir lätt långrandig och svamlig och aldrig vill vi ju vara långrandiga och svamliga i detta forum, så jag ber för enkelhetens skulle istället att få sätta punkt med Årets Lista och Årets Bu.
Alltså – det bästa och sämsta under den här långa, magiska resan.

ÅRETS LISTA

1. De sju-åtta minuterna i andra perioden när Golden Knight avgjorde femte Stanley Cup-finalen
– Det kan ha varit den mest dominanta, explosiva, otroliga sekvens jag någonsin sett. I alla fall live och åtminstone i spel fem-mot-fem. Det var som att de gyllene riddarna blev besatta av den stora hockeydemonen och tog sig upp på en nivå där ingen varit tidigare befunnit sig. Oförglömligt. Helt oförglömligt.

2. Erik Karlsson
– Den största återkomsten sedan Elvis 1968. Personligen trodde jag inte att han hade ett till 2017 i sig, det är ju bara erkänna, men han hade till och med är än så och producerade 101 poäng för ett lag som i övrigt knappt höll Tranås-klass. Om han nu bara blir trejdad från detta Tranås och får spela för en contender…vad månde bliva?

3. Connor McDavid
– 153 poäng i detta tidevarv, det är fenomenala siffror. Mest kittlande: Världens bäste har precis klivit in i första delen av sin prime och peakar först om tre-fyra år. Oerhörda säsonger kan komma att följa nu.

4. Björnarnas grundserie
– Det är lätt att glömma när det slutade som det gjorde, men goddammit – Boston var fruktansvärt bra och dominanta under grundserien, från start till mål, och slog alla tiders rekord i både poäng och antal segrar.

5. Katternas slutspel
– Igen, det är lätt att glömma när det slutade som det gjorde, men goddammit – Florida var the story of the spring fram till finalen. Alla draman den oförliknelige Matthew Tkachuk avgjorde mot Bruins, Leafs och Hurricanes…det var som något vi läste om i gamla Buster-sagor, var det inte?

6. Filip Wiklund
– Ni är många som skulle kunna utses till ”Årets kommentator” och jag vill rikta ett innerligt tack även till lojala, flitiga spåret-stammisar som Kmannen, Carl-Folke, Linyreg, Vanessa, Chall, Julia, HEK, Abisko, Lappen, Niklas i Silicon Valley, Art Vandeley, Stefan Johansson (morgonklubbens ledare), Zydden, Van Bastes Knä, Hyttmyran, Sorgringo och Mcemilfish. Men Filip Wiklunds andra raka titel får ändå betraktas som given. Ambitionsnivån han håller som tipsgeneral, helt på eget initiativ, skänker bloggen extra, verkligt exalterande dimensioner. Så: Bofinken Awards 2023 går återigen  till Filip.

7. Bloggens debut i Xcel Energy Center
– Inte nog med att jag äntligen bockade av en arena jag väntat så länge på att besöka – eller att det visade sig vara en förträfflig arena. MN Johan tog på sig rollen som lokal ciceron och såg till att jag fick lära känna St Paul och Minneapolis ordentligt. Därför var den där trippen i mitten av mars lätt årets grundserieresa.

8. K’Andre Millers sista-sekunden-mål på Garden mot Dallas på Madison Square Garden i januari
– Årets höjdpunkt på Manhattan. Som för min del fick extra guldkant eftersom mina små kompisar Harry och Ralph var på plats och såg sin allra första NHL-match och istället för en trist 0-0-snoozer fick vara med när The Wooorld’s Most Famous Arena exploderade i decenniets lyckorus.

9. Hall of Fame och Börje-hyllningarna i Toronto i november
– Det var ju väldigt ledsamt och omskakande, men också otroligt fint. Som speakern i Scotiabank Arena sa: Börje, we love you. Det gäller för evigt.

10. Wild Bills tal efter segerparaden 
–  Helt i klass med JFK:s ”Don’t ask what your country can do do for you”-klassiker

ÅRETS BU

Anaheim, Columbus, Chicago och San Jose 
– De fyra tävlade om att vara sämst och övertygade alla enormt i denna special-disciplin. Mygel? Mja, de begick inga regelbrott. Problemet är förstås ett system som främjar de klappkassa och gör förluster värdefulla.

Björnarnas slutspel
– Ett episkt fiasko, det bara är så.

Kapitulationen för de intoleranta
– Det är inget annat än tragiskt att ligan i sin rädsla för kontroverser viker ned sig för en minoritet bakåtsträvare och helt enkelt förbjuder ”Pride”-jerseys i framtiden. Men det vidimerar ju bara min bild av att det påstådda engagemanget i olika slags frågor bara en chimär. Det handlar bara om business och försök att tillgodogöra sig goodwill, inte om äkta vilja att bidra till förändring och framsteg.

• • •
Ja, det var det.
Nu återstår bara att önska er alla en riktigt, riktigt fin sommar.
Skulle ni se bofinken flaxa i den svenska sommarkvällen är det bara att komma fram och säga hej.
Annars hörs vi igen i höst.

P.S På onsdag spelar vi in poddens säsongsavslutning också. Den blir låååång D.S

Well then.
Fönstret har inte stängts – och kommer inte göra på länge, länge – men stormen som i sex timmar fick det stå på vid gavel bedarrat en smula.
Så nu ber jag att få vinka in mig själv i depå, ty detta är sista lördagen i Amerika på ett tag för min del, så om en stund ska jag svida om och glida ut på byn.
Men nej, semestern har inte börjat ännu. Det kommer ett avslutande inlägg i veckan, I promise.
• • •
Ja, tänk – Elon Slusk.
Han lyckades förstöra en årlig höjdpunkt med sitt enfaldiga beslut att begränsa vanliga användares tillgång till flödet.
Vi straffas alltså för att han har problem med bots och hackare och skit.
Vore det inte för att jag är beroende av NHL-nyheter – vilket ju dagens haveri blev en grundlig påminnelse om – skulle jag med glädje stänga mitt konto och lämna den där skitappen för evigt.
Men tills vidare sitter jag väl kvar här, som en byfåne, och refreshar tills vår snuskige fusk-kusk släpper in oss igen.
• • •
När jag öppnade dagens sista mail från Rangers och läste de inledande 21 orden ”New York Rangers President and General Manager Chris Drury announced today that the team has agreed to terms with defenseman Erik…” höll jag på att tappa andan.
Men det 22:a ordet var alltså Gustafsson, inte Karlsson.
Oh, well.
EG är en trevlig fyr att få välkomna till Manhattan han också.
Imorrn tar vi hans namne, eh?
• • •
När Abisko satt och väntade på nytt livstecken från Bofinkens bo skrev jag en krönika om dagens tilldragelser.
Den har vi här, varsågod och skölj.
• • •
– Nu kanske man får se lite mer av dig, skrockar Hästpolo-Gustav på telefon.
Jo, såklart, jag vill ju se Ryan O’Reilly…
• • •
De här uppgifterna om att Erik ska till Pittsburgh tycker jag känns lite udda.
Han vill ju till ett lag med chans att vinna och även om de omedelbums såklart blir bättre med honom på blålinjen är pingvinerna obönhörligen på tillbakagång.
Nu tar vi ett djupt andetag och ser vilka andra intressenter som knackar på dörren.
• • •
Nä, såklart, Hästpolo i Nashville är en liten dream-come-true.
På något sätt ska jag lura med honom till Robert’s Western World efter lämplig match.
• • •
Burger får lira på ett ettårskontrakt igen, men han får göra det med Toronto Maple Leafs och det är något annat än det nutida Anaheim det.
I den blåvita omgivningen borde han kunna prestera på så hög nivå att Treliving förstår att han förtjänar en förlängning mitt under säsongen.
• • •
Nästa gång Uber skickar en Tesla tänker jag begära en annan bil.
• • •
Som väntat blev inte allt klart redan första dagen, vi har fortfarande såna som Tarasenko och Kane och Bertuzzi och Dumba och, inte minst, Sunken kvar ute på den öppna marknaden.
Några av dem lär signera sina namn på streckad rad inom de närmsta dagarna, men inte alla, sommaren har förutsättningar att bli lång.
Så stay tuned.
• • •
Nu ska jag knyta på mig de saltaste italienska skorna och steppa ut.
Tack för sällskapet idag, det blev ju riktigt fint tryck i spåret.

Nu ni, flickor och pojkar. Nu börjar bloggens sommarlov verkligen närma sig. Nästan allt är sagt och gjort säsongen 2022-2023.
Men – bara nästan.
Innan jag kan slå igen laptop-locket ska vi ta oss genom dagens free agency-race också (samt en sammanfattning nästa vecka, men det återkommer vi till).
För nu står vi kittlande nog vid den tröskeln igen.
Ett helt kompani free agents – som bara vuxit i storlek efter senaste dagarnas alla buyouts – ska skriva på för nya klubbar och då brukar många av bara farten göra några spektakulära trejder också.
Det finns inga garantier att allt händer just idag – fönstret ligan öppnar vid 18.00 står ju faktiskt på vid gavel till trade deadline i mars nästa år – men klubbarna brukar vara måna om att säkra upp så mycket som möjligt i så god tid som möjligt, så håll hårt i ledstången – mullrande action kan vara under insegling.
• • •
Dagens första nyhet:
Efter tretton år i väst byter Oliver Ekman-Larsson konferens och flyttar så långt det överhuvudtaget går att flytta på NHL-kartan – från Vancouver till södra Florida.
Det är inte officiellt ännu, men Elliotte Friedman har uppgifter om ett år a’ 2.25 miljoner och han har nästan aldrig fel såna här gånger.
Kul, säger jag!
• • •
Döden, skatter – och ”severe thunderstorms” när bloggen ska göra säsongens sista flygresa.
Det är det enda som är helt givet och garanterat här i tillvaron.
Lagom till min 13.00-avgång från BNA i Nashville i torsdags brakade det loss så det riste i hela terminalen och tja, det var bara att gå och sätta sig i baren igen.
Just jag kom dock lindrigt undan, min flygning blev bara två timmar försenad – och jag hann få i mig duktigt med anti-turbulens-bourbon innan vi lyfte
The CEO of Everything, som skulle till Newark för att byta till SAS-kärran mot Stockholm, tvingades genomleva rena mardrömmen. Han blev kvar i Nashville hela kvällen. Och när han såsmåningom kom fram fick han först vänta på plattan i två timmar, för att United inte hade personal vid gaten – och sedan i tre timmars kö till ett kundservice för att få sin biljett ombokad till dagen efter.
Sensmoral: I den mån det går att undvika ska man fan inte flyga i USA.
• • •
Så vad kan vi förvänta oss idag? Well, det försökte jag bena ut i en text som ligger på sportbladet-sajten nu – och kan hittas här.
Det är dock extremt svårt att sia om vem som hamnar var, och när, för det är trångt på UFA-marknaden och samtidigt ont om utrymme under lönetaket hos nästan alla klubbar.
Samtidigt pressar agenterna förstås på för så bra dealar som möjligt.
Som Bill Guerin, Wilds GM, slog fast med ett snett leende i onsdags:
– Agenterna tycks tro att lönetaket just höjdes med tio miljoner dollar…
Men trupperna måste ändå fyllas och vissa väldigt bra spelare kontrakteras, så på nåt sätt kommer åtminstone vissa lag gå for the kill redan idag.
• • •
Det är historia nu, men ändå. Eftersom jag inte var med under Dag 2 i Nashville vill jag lista samtliga 25 svenskar som gick i draften – för att ha alla nämnda för första (och vissa fall kanske enda…) gången.
Så here goes.
2. Leo Carlsson, Anaheim Ducks
11. Tom Willander, Vancouver Canucks
17. Alex Sandin Pellika, Detroit Red Wings
25. Otto Stenberg, St Louis Blues
29. Theo Lindstein, St Louis Blues
32. David Edstrom, Vegas Golden Knights
39. Anton Wahlberg, Buffalo Sabres
43. Felix Nilsson, Nashville Predators
62. Felix Unger Sörum, Carolina Hurricanes
72. Noel Nordh, Arizona Coyotes
73. Noah Dower Nilsson, Detroit Red Wings
107. Vilmer Alriksson, Vancouver Canucks
127. Albert Wikmann, Florida Panthers
130. Axel Landén, San Jose Sharks
134. Melker Thelin, Arizona Coyotes
152. Rasmus Larsson, NY Rangers
156. Melvin Strahl, Columbus Blue Jackets
159. Olof Glifford, Florida Panthers
165. Filip Eriksson, Montreal Canadiens
167. Milton Oscarson, Chicago Blackhawks
180. Zeb Forsfjäll (grymt namn!), Seattle Kraken
208. Axel Hurtig, Calgary Flames
209. Dennis Good Bogg (också grymt namn!), NY Islanders
214. Casper Nässén, Boston Bruins
220. Kristian Kostadinski, Boston Bruins
Ni som har bättre koll – vilka från rundorna 2 till 7 kommer jag få skriva mer om i framtiden?
• • •
Bland det första som händer idag är, om man ska tro Nordamerikas samlade insiders, att Ryan Reaves signar för Toronto Maple Leafs.
Treliving vill alltså ha mer taggar i truppen.
Vad säger alla blåvita runt vår lägereld om detta?
• • •
Zeb Forsfjäll…det är ju fem plus. Må han bli en braksuccé i Seattle!
• • •
Blake Wheeler var ju huvudsakliga måltavlan för Rick Bowness vrede efter den håglösa insatsen ii slutspelet i april, så även om han nu råkade vara trotjänare kom det inte som någon överraskning a la snö på midsommarafton att Jets köpte ut honom, men Predators beslut att göra likadant med Matt Duchene fick i alla fall mig att fastna med kaffekoppen mellan bord och mun. Det fanns inga indikationer om att det skulle ske och jag kan förstå att fans som HEK blir lite härskna. Alla försvinner ju, goddammit.
Det verkar dock som att Barry Trotz, med föregångaren Poiles goda minne, bestämt sig för att sätta sin egen stämpel på verksamheten direkt och då är utrensning monumentale alltid ett alternativ.
• • •
Att det redan hunnit bli juli. Det är det enda negativa med Stanley Cup-racet. Våren och första delen av sommaren bara rasar förbi – och plötsligt sitter man här och undrar var tiden tog vägen.
• • •
Min misstanke, och förhoppning, är att lämpligt lag rätt så omedelbart slår på grillen och börjar steka Klingburgare.
Det som hände John ifjol bör inte få hända igen, han skriver på ett nytt kontrakt nånstans pronto.
• • •
Babcocks återkomst har varit dåligt bevarad hemlighet i över en månad, men man ryser ju ändå till av obehag när Blue Jackets förefaller redo att göra den officiell.
• • •
OK, nu gör vi det här.
Precis som vid Awards och draften tänker jag mig att vi huvudsakligen kör live i kommentatorsspåret – och så kommer nya poster om jag verkligen har något att rapportera om.
Alright?
Happy Free Agency!

Vi tar den igen:
Dream, baby, dream.
För nu har drömmen verkligen börjat för 32 unga män – inklusive sex svenskar och en slovak som även han vuxit upp i konungariket.
Det vet de om också.
Som Tom Wallinder säger när han sitter och ler i Canucks-tröja på ett podium i presscentrat:
– Det här är ett mål jag strävat mot varje dag i praktiskt taget hela mitt liv och det känns extremt stort att nu få se denna dröm gå i uppfyllelse.
Alla 32 känner likadant, det syns så tydligt i deras ögon.
Vackert är det.
Boys – vi ses i framtida Game 7:s, under infernaliska Stanley Cup-finaler och vid All Star-jippon…
• • •
Det blev som det blev med bloggen ikväll, främst på grund av det tekniska haveriet timmen innan showtime.
Mycket lite jag känner till är mer deprimerande än att hamra på ett intro i tre-fyra timmar – för att sedan inte kunna föra det till torgs.
Men mina kollegor Elin och Madelene, och personalen på Servicedesk, stod dock för en heroisk insats så precis innan Bettman gick upp på scenen och förklarade 2023 års draft öppnad kom vi ju igång.
• • •
Well, nä, just nu känns ju Anaheim Ducks inte som den roligaste destinationen för vår största offensiva talang sedan Elias Pettersson.
Men de har Zegras och de har McTavish och de har Jamie Drysdale och de har en general manager med en spännande vision och om några kommer de vara riktigt, riktigt bra igen – det är jag övertygad om.
Så nu ska vi inte steka anka, vi ska vara glada,.
• • •
Hur hett och fuktigt det varit i Nashville den här veckan framgår om inte annat av den här bilden på den gode Uffe Bodin.

Jo, plötsligt lossnade sulorna på bägge skorna Smedjebackens egen Paul Bissonnette trampade runt med i hettan.
Obetalbart, faktiskt.
Men redan Cornelis konstaterade ju att somliga går i trasiga skor.
• • •
I Nashville vet de vad murvlar vill ha i present.

Nu vet jag hur jag ska fira 4th of July…
• • •
Fler än Carey Price har fått blackouts när de klivit ut i strålkastarsken så skarpt som det som riktas mot draftscenen.
Man blir blank, hjärnan slutar fungera, systemet lägger av.
Så go easy on Habs-keepern nu.
• • •
Bästa namnet i förstarundan: Oliver Bonk, plockad av Flyers som nummer 22.
Så skulle jag också vilja heta.
Bjurre Bonk.
• • •
Springer på Pebben i environgerna mellan hallen och presscentrat.
Dessbättre har han just då en prilla under läppen redan, så jag behöver inte offra halva min dosa…
• • • 
Daniil But är också ett namn med viss schvung.
• • •
Här har vi bloggens senaste made man – Erik från Trollhättan.

Om du ser honom någonstans – be honom säga ordet ”bananer”.
• • •
Inte en enda trejd förkunnades under kvällen och det är första gången sedan 2007 vi plöjt oss genom en hel förstarunda utan att det hänt.
Vad surt.
• • •
OK, nu tar vi och rundar av det här Nashville-besöket med ytterligare några bilder.
Imorrn fortsätter draften med rundorna 2 till 7, men dem får ni klara själva, jag måste hem till New York och fixa ett antal ärenden innan Sverige-resa nästa vecka.
Vi hörs igen på lördag, när free agency öppnar och Hästpolo-Gustav skriver på för Rangers…

Dream, baby, dream…
Ikväll tar drömmen sin början – den som en gång kan komma att kulminera på det sätt som den gjorde för William Karlsson i Las Vegas för drygt två veckor sedan.
Jovisst, hockeyspelare börjar fantisera om NHL och Stanley Cup redan innan de lärt sig knyta skridskorna själva, men i de allra flesta fall handlar det ju bara omöjlig fiktion och saga.
För de ynglingar som når så långt som hit, till draften, är det på riktigt.
De kommer att bli tingade av en NHL-klubb och har plötsligt en verklig chans att nå det ultimata målet och få sina liv förändrade i grunden.
Det är det jag gillar allra bäst med det vi gör i Bridgestone Arena denna snudd på outhärdligt heta junikväll.
Nya sagor börjar skrivas så fort de unga männens namn ropas ut från scenen – och drömmar som så länge tett sig rent overkliga får konturer.
Så häng med nu, folks.
Bloggen är givetvis på plats i den gamla jamboree-ladan på Broadway och kör på samma sätt som vid Awards-galan
Alltså:
All action äger rum i spåret – och så kommer det poster om jag har något särskilt att poängtera.
• • •
För Leo Carlsson och Axel Sandin Pellikka började det stora äventyret med lite dramatik.
När de hade mellanlandat på EWR i Newark i måndags utbröt dundrande åskstorm, så de svenska talangerna fick i all hast skaffa fram hyrbilar och sedan körde de hit – i fjorton timmar.
Jobbigt – men bra.
Nu har de ju visat att kan hantera det som kallas adversity – vilket jag skrev en liten krönika om idag.https://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/a/kExrVA/nhl-leo-calrsson-skulle-passa-i-columbus-blue-jackets
Och när allt om några timmar är klart, när de hört sina namn ropas ut från scenen i Bridgestone, kommer strapatserna genom Jersey och Virginia och West Virginia och Tennessee garanterat ha varit värt det.
• • •
New Jersey Devils, man. De kommer bli ännu bättre nästa säsong – och för lång tid framöver. Vilken dag. De signar Timo Meier för åtta år – och sen trejdar de till sig Tyler Toffoli, mot Sharangovich.
Konferensfinal 2024, säger jag redan nu.
• • •
Den stora frågan, i alla fall för oss blågula, är förstås var just Leo hamnar.
Jag håller, som jag skriver i den den länkade krönika ovan, en tumme för Blue Jackets, för ju högre han blir draftad desto roligare är det.
Men som sagt – Canadiens hade också varit nåt.
Då får Julia börja ränna på Örebro-matcher kommande säsong – och hålla oss uppdaterade om utvecklingen här i spåret.
• • •
Så Bruce och E Street Band fyrade av både Ullevis nationalsång och ”Jungleland” till sist, under sista mässan i den göteborgska katedralen någonsin.
Förlåt mig om jag känner att jag ännu hellre hade varit där…
• • •
För bara två veckor sedan vann han, som en av blott sex Original Gangsters i Vegas, Stanley Cup.
Nu får Reilly Smith, efter sex år i öknen, flytta till Pittsburgh.
Han trejdades idag – mot ett tredjeval i nästa års draft, alltså ingenting. Knights ville hellre re-signa Barbashev och då fick det bli så.
Det är en hård business ibland.
• • •
Det är i skrivande stund en och en halv timme kvar tills Chicago Blackhawks är on the clock och vi har redan en elektrisk buzz i Bridgestone.
Medialt och logistiskt är draften på många sätt en mycket större deal än Stanley Cup-finalen. Samtliga 32 lag har ju sina front offices på plats, plus alla scouter – och samtliga 32 lag följs också av ”sina” murvlar.
Så trängseln är påtaglig både bland borden ute på dansgolvet och på den ”riser” längst bak där vi i media häckar.
Let’s go, låt sagorna börja.
• • •
Om det roliga i vissa dialekter ändå gick att fånga i ord…då skulle ni få höra mycket om Elite Prospects/Hockeysveriges utsände Erik Ohlsson.
Denne gänglige fyr från Trollhättan – en ny made man i Bofinken-världen – säger ständigt saker som får mig att kikna av skratt, men tyvärr går det ju inte att återgå.
Fast ni kanske ändå kan föreställa er det västgötska sättet att säga exempelvis ”bananer”…
• • •
Det rör sig överhuvudtaget exalterande mycket på trejdmarknaden just nu och mer kommer garanterat ikväll.
Framförallt surras det om att Predators vill göra en ordentlig ”splash” när de nu står som arrangör för draften och ska man tro the insiders finns en god chans att de byter målvaktstalangen Askarov mot…nånting stort.
• • •
Igår var det bra honky tonk på stan.
Först lurade vi Scottie Burnside på en födelsedagsmiddag för mig som i själva verket var för honom, enär han fyllde 60 för en månad sedan.
Därefter följde ramalama på Broadway som var packade med hockeymänniskor to the rafters och ja, skoj var det.
• • •
Andra svenskar ynglingar vi har goda förhoppningar om att få se plockade redan idag: Axel Sandin Pellikka , Tom Willander, Otto Stenberg, David Edström, Anton Wahlberg och Dalibor Dvorsky – som vi såklart väljer att se som blågul.
I vilka klubbar vill ni se dem? Hit me!
• • •
Vem Blackhawks väljer först är det mest givna sedan solen gick upp i öst i morse.
Skulle vi får höra ett annat namn än Bedard lovar jag att…mja, jag lovar bara att tappa andan.
’• • •
Liten varning: När svenskar blir valda måste jag storma iväg till ett särskilt intervjurum och dit är det dessvärre en bit, så vid de tillfällena kan det bli pausfågel här.
Men i övrigt dundrar vi på nonstop i spåret – och ni är väldigt välkomna att leda i dansen.
Nu gör vi detta.
Välkomna till NHL-draften 2023.
Dream, baby, dream…

Oh yeah, blågul storslam i Nashville!
Och som Mickis säger när han står och håller i sin King Clancy-trofé i presscentrat efter galan:
– Det är kul att svensk hockey får den här uppmärksamheten, det känns som det varit lite tuffa tider ett tag.
Ja, man kan rentav säga att bilden av kris krackelerar rätt ordentligt efter den här triumfen.
Landslaget må trampa vatten, men i världens bästa liga är de blågula alltjämt dominerande difference-makers.
• • •
Nej, det var INTE Jag…
Det framkom snabbt att en av de röstande inte bara underlät att lägga sin första Hart Trophy-röst på McDavid utan rentav hade honom som femma och skojare där ute spekulerar i om jag åter ska hamna i samma shitstorm som när jag var ensam om att inte ge Kaprizov första Calder-rösten.
Men nej tack, det vill jag inte vara med om igen – och jag känner för stackaren som imorrn kommer öppna Twitter och se att han har några tusen replies, varav ingen vänskaplig.
• • •
Inte nog med att EK 65 vann – Hampus Lindholm kom de facto fyra i Norris-omröstningen också.

Det är ju faktiskt riktigt stort.
• • •
NHL har inget bra track-record vad gäller kvaliteten på den här sortens galor – jag har sett några som inte skulle godkänts ens som nyårsrevyer i Tranås – men ikväll var underhållningsvärdet i alla fall hyggligt.
Det är ju ändå inte ligans fel att Connor McDavid inte kan låta bli att vara stel…
• • •
När Erik sätter sig på podiet får han frågan hur många lagkamrater och vänner som hunnit höra av sig.
– Vänta, svarar han och tar fram telefonen ur den stiliga, ljusblå kavajens innerficka.
Sen studerar han bildskärmen ett ögonblick, tittar upp och flinar:
– 98 meddelanden.
• • •
Det är nåt med svenska målvakter och stil. Med en superb western-kostym a la Hank Williams, specialdesignad för dessa dagar i Nashville, vann ju Linus kampen om snyggast outfit också.
– Den är sydd av en designer jag haft ett samarbete med sedan mina dagar i Rochester. Det började med att han sydde upp min bröllopskostym och sedan har vi jobbat ihop genom åren. Det är sånt som är så roligt, att människor som varit med hela resan har del när det kulminerar på det här sättet, säger NHL:s bäste målvakt.
• • •
– Med tequila, svarar Erik snabbt när vi frågar hur han ska fira.
Men så roligt blir det nog faktiskt inte.
– Nä, vi har varit här i några dagar nu och flyger hem till ungarna imorrn, så det kanske blir några glas med de närmaste men vi får hålla i det lite i alla fall, gör han klart.
• • •
Här har vi ni alla svenskar som fick röster i i årets awards
Erik Karlsson (etta i Norris, femtonde i Hart, tjugosexa i Lady Byng)
Linus Ullmark (etta i Vezina, tia i Hart, tjugonia i Lady Byng)
Mikael Backlund (etta i King Clancy, sexa i Selke)
Hampus Lindholm (fyra i Norris)
Elias Pettersson (sjua i Selke, delad artonde i Hart, åtta i Lady Byng)
Joel Eriksson Ek (nia i Selke)
Elias Lindholm (nia i Selke)
Mika Zibanejad (sextonde i Selke, tjugofyra i Lady Byng)
Rasmus Dahlin (åtta i Norris, )
Victor Hedman (femtonde i Norris)
Jesper Bratt (tolva i Lady Byng)
Victor Olofsson (trettiosjua i Lady Byng)
Jesper Boqvist (delad trettionia i Lady Byng)
William Karlsson (delad trettionia i Lady Byng)
William Nylander (delad trettionia i Lady Byng)
Marcus Johansson (fyrtiosjua i Lady Byng)
• • •
Inte heller Linus tänker fira särskilt vilt – allra minst när han kommer hem till Ö-vik igen.
– Nej gud nej, i Ö-vik är de så vana vid Stanley Cup, så såna här grejor är ingenting, slår han fast.
Jodå, världens bäste målvakt har de aldrig haft inom kommungränserna tidigare.
• • •
OK, nu laddar vi om för draften i Nashville på onsdag – och då jävlar blir det åka av i spåret…

Howdy!
Så har vi inlett varje blogg från Nashville sedan 2008, så på annat sätt kan vi ju inte heller starta när vi efter en välbehövlig liten hiatus nu fire up verksamheten igen – i just Nashville
Alltså:
Howdy!
Här, i en ångande hetta som får Dallas 2018 att framstå som Tranås i februari, inleds ju en räcka festliga dygn ikväll med NHL Awards.
Erik Karlsson, Linus Ullmark, Mikael Backlund och ytterligare en uppsättning stjärnor ”tävlar” om tolv individuella priser och yours truly bofink är på plats för att se hur det går.
Spåret lär inte vara lika aktivt som vanligt, det har jag full förståelse för, men någon enstaka själ kanske ändå är uppe och vill göra mig sällskap och därför tänker jag mig samma upplägg som vid All Star.
Det vill säga:
De huvudsakliga uppdateringarna sker IRL, i just spåret – och så kommer det nya poster när jag verkligen har något nytt att rapportera.
OK?
OK.
• • •
Sedan senast har jag…well, sett mer hockey.
Efter ett uppsamlingsheat till dag i Vegas efter femte finalen åkte jag till mitt home away from home i Palm Springs och där gick ju Coachella Valley Firebirds upp i AHL-finalen – Calder Cup – mot Hershey Bears och faktiskt: Jag fick biljett till Game 6 i fina Acrisure Arena  – be mig inte uttala… – och gick som vanligt fan och hade en förträfflig kväll.
Ni vet ju att jag inte ”håller” på några lag i NHL, men på minor-nivån har jag tagit mig friheten att bli Firebirds-supporter och var mycket glad över att de nöp till björnarna från Pennsylvania i den matchen.
Det kan rentav ha varit så att jag – eller vodkan och tranbärsjuice jag jag hade innanför västen – stod upp och jublade åt ett av Kole Linds mål.
Sedan fick de dessvärre stryk i Game 7 – på övertid – men whatever.
Let’s go, Firebirds!
• • •
Ifall alla inte är uppdaterade har vi alla nominerade i samtliga kategorier här – plus mina tips.

HART TROPHY (mest värdefulle spelaren)
Connor McDavid, Edmonton Oilers
David Pastrnak, Boston Bruins
Matthew Tkachuk, Florida Panthers
Bloggens tips: McDavid

NORRIS TROPHY (bäste backen)
Adam Fox, NY Rangers
Erik Karlsson, San Jose Sharks
Cale Makar, Colorado Avalanche
Bloggens tips: Karlsson

VEZINA TROPHY (bäste målvakten)
Connor Hellebuyck, Winnipeg Jets
Ilia Sorokin, NY Islanders
Linus Ullmark, Boston Bruins
Bloggens tips: Ullmark

TED LINDSAY AWARD (spelarnas eget pris)
Erik Karlsson, San Jose Sharks
Connor McDavid, Edmonton Oilers
David Pastrnak, Boston Bruins
Bloggens tips: McDavid

CALDER TROPHY (bäste rookien)
Matty Beniers, Seattle Kraken
Owen Power, Buffalo Sabres
Stuart Skinner, Edmonton Oilers
Bloggens tips: Berniers

SELKE TROPHYE (bäste defensive forwarden)
Patrice Bergeron, Boston Bruins
Nico Hischier, New Jersey Devils
Mitch Marner, Toronto Maple Leafs
Bloggens tips: Bergeron

LADY BYNG TROPHY (den främste gentlemannen på isen)
Jack Hughes, New Jersey Devils
Anze Kopitar, LA Kings
Brayden Point, Tampa Bay Lightning
Bloggens tips: Hughes

JACK ADAMS AWARD (bäste coachen)
Dave Hakstol, Seattle Kraken
Jim Montgomery, Boston Bruins
Lindy Ruff, New Jersey Devils
Bloggens tips: Montgomery

JIM GREGORY AWARD (bäste general managern)
Jim Nill, Dallas Stars
Don Sweeney, Boston Bruins
Bill Zito, Florida Panthers
Bloggens tips: Zito

KING CLANCY TROPHY (för ledarskap och betydande humanitära insatser)
Mikael Backlund, Calgary Flames
Anders Lee, NY Islanders
Darnell Nurse, Edmonton Oilers
Bloggens tips: Inget alls, det är en kategori jag vet för lite om – men jag hoppas ju på Mickis.

BILL MASTERTON TROPHY (för uthållighet, sportslighet och dedikation visavi hockeyn)
Clayton Keller, Arizona Coyotes
Kris Letang, Pittsburgh Penguins
Alex Stalock, Chicago Blackhawks
Bloggens tips: Letang

Även Mark Messiers Leadership Award ska delas ut, men där finns inga nominerade. Vi får bara avvakta och se vem The Captain vill premiera.
• • •
Det här Nashville-besöket började med high drama.
The CEO of Everything Sibner har hyrt ett helt hus med takterass strax söder om downtown och där satt vi några stycken i den varma kvällsvinden igår och drack kalla Yuengling när det plötsligt började smälla i parken precis nedanför.
”Det måste väl vara fyrverkerier”, enades vi om, fast det verkligen lät som automateld och tro på fan – ett par minuter senare kom tio polisbilar och en ambulans stormande längs gatan. Och idag läser vi i lokaltidningen The Tennessean att en ung man sköts ihjäl i vad som beskrivs som en drive-by shooting.
OMG, liksom.
• • •
Om det ändå fanns ett pris för Bästa Tal, då hade vi haft en stjärna från Märsta på plats i Music City också.
För haha, under paraden längs The Strip fick vi ju verkligen veta varför Beckhams farsa kallas Wild Bill.
Fem plus, säger jag. Ett bättre framträdande har vi aldrig sett i de här sammanhangen.
• • •
Att Canucks bestämde sig för att köpa ut återstoden av Oliver Ekman-Larssons kontrakt kom väldigt överraskande, ja – men jag tror det blir bra för alla inblandade.
Oliver får alla sina pengar och kommer kunna skriva nytt, mer beskedligt kontrakt och göra utmärkt ifrån sig med mindre press i en mindre roll.
Islanders, säger jag. Islanders, OEL.
• • •
Här är han, på sin takterass, The CEO

Och här är den bedårande utsikten i solnedgången.

Det fick mig att tänka på ett par magiska rader i Bob Woodruffs mästerverk ”The Year We Tried To Kill The Pain”.

The southern nights, so warm and tender
The sun that burned your skin so brown
The blood red earth, those good bartenders
A good saloon in every town

• • •
EK65 var i förträfflig form under mediaträffen här i den gamla Bridgestone igår, talade öppet och ärligt om sin önskan att få lämna San Jose.
– Jag har sett se många som borde vunnit Stanley Cup men inte gjorde det och jag vill inte bli en av dem. Det räcker inte med att gå på Mark Stones party och inte ta i bucklan, hette det bland annat.
Han drog också den här:
– Jag har hela tiden vetat att jag har den här nivån i mig. Det gällde bara att nå dit igen. Nu när jag gjort det känner jag att the sky is the limit. Jag har fortfarande inte gjort min bästa säsong.
Wow.
• • •
Det är överhuvudtaget exalterande att notera allt som händer just nu, med trejder och lönetaksmanövrar och – och allt kommer bara stegra över draften på onsdag och sedan free agency
Rejoice, NHL-nördar!
• • •
Han framträdde för första gången i glasögon igår, Erik, och det vore ju lätt att dra slutsatsen att han kommer fixa 120 poäng om han spelar med ännu bättre syn nästa säsong.

– Men äh, det är bara för syns skull. Man ser ju smartare ut i glasögon, meddelade han själv.
Haha.
• • •
Stackars Taylor Hall ändå.
Han hade en begränsad no trade-lista, men glömde att inkludera Blackhawk och idag såg Don Sweeney till att utnyttja detta misstag.
Aj.
Nu är Hall en av ytterligt få draftettor som spelat för sex olika klubbar: Oilers, Devils, Coyotes, Sabres, Bruins och så Blackhawks då.
Then again: Han får en större roll i Chicago än i Boston och kommer vara mentor åt Connor Bedard.
• • •
Jodå, vi pratade med Lugnviks store man i världen igår också.
Det kan man läsa om här.
• • •
Att Kung Henrik blev invald i Hall of Fame på första försöket behöver vi väl inte ens kommentera?
Det var en no-brainer monumentale.
Fast jag tycker att Zöta borde valts in också.
• • •
Draften?
Jojo, självklart är jag kvar för den också – och bloggbonanza väntar även på onsdag kväll, tro inget annat.
• • •
Okej, ramblers. Let’s do this.
Lejonparten av all action kommer alltså ske i spåret och jag hoppas ni åtminstone är några som vill hänga med Bofinken där.

VEGAS – FLORIDA 9-3 (Slut)
• • •
Jaha, det blev ”bara” 28 delar i årets finalblogg – härmed på väg mot sin definitiva konklusion.
I fjol fick vi tugga oss genom 36.
Men så går det när ett lag är så starkt att det avgör i fem matcher – och i en avgörande matchen blåser motståndaren av isen med 9-3.
Värdiga mästare?
Det kan du slå dig i backen på.
• • •
Så här i efterhand kan jag erkänna att jag gruvade mig vådligt för en flygresa till över kontinenten – och sedan kanske ytterligare en.
Nu kan den gamle neurotikern hänga av sig ackrediteringsbrickan och efter två månader av intensiv playoff-bevakning äntligen andas ut.
Tack för det.
• • •
Matthew Tkachuk hade en fraktur i bröstbenet – och övervägde alltså ändå att snöra på sig grillorna för Game 5. Och Aleksander Barkov spelade hela finalen med bruten fot.
Det säger sig självt att det inte gick att hålla riddarna stången med den stjärnduon så sabbad.
Katterna stod ändå för en helt magisk resa genom detta slutspel, jag kommer aldrig glömma den.
• • •
Årets absolut höjdpunkt är alltid stunden när vi i mediahopen släpps ut på isen och får vara med under slutklämmen av det inledande firandet.
Känslorna som släpps loss när allt är sagt och gjort och barn och fruar och föräldrar och syskon och bästa vänner får omfamna de nyblivna mästarna…man är gjord av is och kyla om man inte får något hårt i halsen.
Wild Bill från Märsta har Beckham med sig på isen och det är alldeles fantastiskt, den lille krabaten ser verkligen ut att trivas i den sanslösa röran.
Läs all about it på Sportbladet.se
• • •
All ära till Mark Spector, Juha Hiitelä, Mattias Karlsson och Daniel ”Disco” Kristoffersson.
De var de enda, av drygt 250, som hade 4-1 till Vegas i Stora Finaltipset.
Rättelse: Även Olof Lundh och Lasse Granqvist tippade 4-1 till riddarna. All ära även till dem.
• • •
Min röstsedel för Conn Smythe såg ut så här – och betänk nu att den trofén gäller hela slutspelet, inte bara finalen.
1. Jonathan Marchessault, 2. Jack Eichel, 3. Adin Hill.
Jag hade dock gärna velat ha med Mark Stone, Alex Pietrangelo och William Karlsson också – och det är signifikativt att det finns så många alternativ.
Det var, för att tala på HEK-språk, verkligen LAGET som vann i år.
• • •
Det finns många att tycka synd om bland katterna, inte minst den förträfflige Gustav Forsling. Men mest svider det antagligen i Mark Staal. Han har nu förlorat två finaler och vunnit ingen och några fler chanser lär han inte få.
• • •
Träffar William brorsa Christopher på isen också – och han hälsar med följande fras:
– Jag är mångårig U-båt.
Haha, I love it!
• • •
Nu börjar en natt i Las Vegas som aldrig lär ta slut, så jag ska be att få knyta ihop det här med en liten bildkavalkad.
Tack för den här säsongen, den var en enda stor kick – inte minst för att ni gör mig sällskap i spåret hela tiden.
Men inga riktiga farväl ännu, vi har Awards och draft och Free Agency kvar, så vi hörs snart igen.