VEGAS – FLORIDA 9-3 (Slut)
• • •
Vegas Golden Knights är Stanley Cup-mästare 2023 och William ”Wild Bill” Karlsson får som 43:e svensk i historien lyfta bucklan som alla hockeyspelare drömmer om hela sina liv.
Stort grattis, säger NHL-bloggen.
Nu blir det åka för oss murvlar ett tag, så don’t hold your breath – det kommer dröja innan kvällens första slutkläm kommer.

VEGAS – FLORIDA 6-1 (Period 2)
• • •
Herregud.
Det är sånt här man kommer minnas resten av livet.

Och Ddå tänker jag framförallt på den regelrätta onslaught Riddarna utsätter katterna för i samband med tredje och fjärde målet.
Det är som hela hela hemmalaget – och luften som omsluter det blir strömförande i flera minuter.
Jag säger det igen:
Herregud.
• • •
– Ett snabbt mål direkt i andra, då är det match igen.
Den meningen gick garanterat som ett mantra inne hos gästerna i första pausen och ja, ni ser ju själva.
Efter blott två minuter och femton sekunder dammar gammelkatten själv, Aaron Ekblad, in reducering – och plötsligt VAR det match igen…
• • •
Wild Bill är konstnär.
Passningen han slår innan Original Gangster-kompisen Reilly Smiths 4-1-mål borde de göra staty av i Märsta.
• • •
De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att se om ”Entourage” under lediga stunder, så det är en extra kittling att plötsligt Kevin Connolly – alltså E! – trampa förbi i pressläktarkorridoren, med George Parros, i första pausen.
• • •
Klart Alec Martinez blandar i sig i avgörandet, han är ju van gammal finalkung.
Men säg inget till Henke uppe på TNT-hyllan…
• • •
Efter reduceringen sjunker volymen i The Castle.
Tillfälligt.
Men när trean och fyran sitter…man, trumhinnorna ber den stora decibel-guden om nåd.
• • •
Även Bobrovskys bränsle sinade till slut, han orkar inte stjäla en match av den här magnituden.
Vilket väl var vad som hade behövts med Tkachuk på läktaren.
• • •
Mark Stone…det finns argument för att föra in även honom på Conn Smythe-listan.
• • •
Ja, man har ju lärt sig att aldrig räkna bort Floridas katter, men för att de ska kunna vända detta krävs ett mirakel av Moses-kaliber.
Riddarna ska kollapsa totalt och de själva…ja, jag vet inte.
Men vi får se.

VEGAS – FLORIDA 2-0 (Period 1)
• • •
Nu ekar den klassiska ramsan i Las Vegas-kvällen.
– We want the Cup, we want the Cup, We want the cup!
Well, det är långt, långt kvar innan den bönen besvaras, men som Wild Bill sa efter Game 4:

Riddarna har med denna ledning skaffat försatt sig i en rätt bra situation…
• • •
Nog märks det inledningsvis att hemmaspelarna är tagna och skakade.
De slår felpassningar, de åker fel, ser stirriga ut med pucken och plötsligt tvingas Adin Hill göra en demonräddning när Lundell out of the blue är fri.
Men sen visar Mark Stone hur man gör.
Han är kallare än en januarinatt hemma i Manitoba när han bara bromsar tvärt – och lägger in pucken.
Wow.
• • •
Nej, Matthew Tkachuk kan alltså inte spela ikväll.
Otroligt.
Jag säger som Julia – för att just han ska avstå från sitt livs största match måste det röra sig om en riktigt allvarlig och otroligt smärtsam skada.
• • •
Efter fem-sex minuter får hemmaspelarna lite bättre ordning på durrande nervtrådar och etablerar hyggligt tryck i några anfall, men även då får i alla fall jag intrycket att viss panik utbryter så fort katterna har pucken.
• • •
Sutherland dömer igen och precis som i Game 3 tycker han tydligen det är bäst om det sitter en tjomme i utvisningsbåset för jämnan.
• • •
Det är vackert att Vegas startar med The Original Gangsters – Wild Bill, Marchessault, Smith, Theodore och McNabb – fast de egentligen inte ska spela ihop.
• • •
Inledningsvis gör katterna precis som de ska mot en darrig motståndare, de bara kör så hårt som tygen håller och ser effektivt till att läget förvärras för de darriga.
Men sen blir det väldigt fel på båda baklängesmålen. Sånt går inte att släppa till ens när man spelar med attityden att man inget har att förlora.

• • •
Ljudvolymen är alltid sensationell i T-dojjan, men ikväll vevar vi oss upp mot decibeltal som skulle göra intryck även på AC/DC och Motörhead.
Pressläktargrannen Gunnar och jag måste tidvis skrika för att höra varann.
• • •
Ja, Hill stärker sina Conn Smythe-aktier med två femplus-räddningar i inledningsperioden.
•  •
En halvtimme innan puckdrop fanns det fortfarande vad vi förr brukade kalla svartabörsbiljetter kvar till kvällens holmgång – för 1300 dollar i the nosebleeds.
Kmannen, nu vet du vad som gäller inför en eventuell Game 7. Det är bara att flyga ner i så fall.
• • •
Naturligtvis drog jag Tkachuk i game winning goal-lotteriet – och eftersom han inte spelar förvandlas den lotten automatiskt till ersättaren Denisenko.
Haha, för att jag ska vinna krävs alltså en kioskvältare monumentale.
• • •
Jo, Gaston, men det där känns lite surt-sa-räven-aktigt att ta upp NU, när vi närmar oss avgörandet.
Det var många som muttrade om Kutjerov i samma situation, men så länge reglerna nu tillåter den typen av trixande, så…well. Svårt att göra något åt är det också, eftersom ingen har lön i playoff.
• • •
OK, dags att andas lite.

Den är här nu.

Ja, Lord Stanleys magnifika buckla.
På hemlig ort någonstans i närheten av T-Mobile Arena har Keeper of The Cup Philip Pritchard och hans handgångne man Mike Bolt hela dagen suttit med vita handskar och polerat idrottsvärldens mest mytomspunna pokal så att den skimrar alldeles överjordiskt när de i tredje perioden fraktar in den i environgerna i den kalla hallen och till sist – kanske – för ut den på isen för en prisceremoni vars like Nevada aldrig kunnat drömma om tidigare.
För dit har vi plötsligt nått.
Vegas Golden Knights kan denna tisdagkväll, den trettonde juni 2023, avgöra finalen mot Florida Panthers och – huden knottrar sig bara jag skriver det – bli mästare.
Såna dagar och kvällar, när vi vet att The Stanley Cup är in the house, får alltid en helt egen sorts trolsk laddning.
Den där pjäsen, föremålet för så många människors heligaste drömmar, är som ett levande väsen, en pulserande naturkraft, ett glittrande gravitationsfält som påverkar alla som kommer i dess närhet; gör dem andäktiga och stumma. Som Jussi Björlings röst ungefär, när han öppnar spjällen och blåser på med all kraft. Det finns liksom inget att säga, det är bara överväldigande.
Fast det innebär förstås ett problem också – för de som har chansen att erövra denna ishockeyns ovärderliga Hope-diamant.
De riskerar också att bli överväldigande – så till den grad att de paralyseras och inte kan prestera på normalt sätt.
Till oss i media säger de alla de rätta sakerna – ”vi har inget vunnit ännu, vi tar bara en match i taget, vi tänker inte på allt oväsen utanför omklädningsrummet” – men även riddarna känner av den magiska gravitationen och kan inte låta bli att tänka på vad för sorts larger-than-life-upplevelse som väntar om de gör det som en hel landsända hoppas så innerligt att de ska göra.
Vi har vid åtskilliga tillfällen sett de mest robusta krigare tappa all färg i anletet och börja darra som frusna kycklingar när de hamnat i denna infernaliska situation.
Men låt oss åtminstone för en stund bortse från det och bara njuta av att pokalernas pokal frälser oss med sin tjuskraft ikväll – och sedan låter vi den varma, ljuva känslan leda oss in i Karin Boye-dikten som forever and ever ackompanjerar de allra största ögonblicken i denna blogg

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

• • •
Det blev precis som väntat en lång dags färd mot Harry Reid International i söndags, med kraftig försening i Houston och sedan ett säte i vilket jag kände mig lika inklämd som en Panthers-forward som fastnar mellan Alex Pietrangelo och Alec Martinez, men really – det finns värre öden än att resa mellan finalstäder och skulle vi tvingas ut på ny cross-continental-vals är jag redo.
Även då korsar vi förhoppningsvis Mexikanska Golfen och får se Louisianas svampiga kustlinje.

• • •
Chucky eller inte Chucky – det är frågan.
Katternas store härförare Capo di Tutti Tkachuk är så allvarligt tilltygad att han kanske inte kan spela.
Han har inte synts till på träningarna i Vegas och Paul Maurice vägrar lämna några som helst besked.
Det är förstås extremt oroande. Utan honom är Florida inte alls samma lag, så råkar det bara förhålla sig.
Samtidigt kan man undra om han SKA spela ifall han inte kan uträtta mer än i Game 4.
– Nej, slog Lönta Lindquist fast vid lunchen på Aria för några timmar sedan. Är han i samma skick som i lördags gör han mer skada än nytta.
Jag lutar åt samma håll – även om jag tror att en sådan general inspirerar och driver på även om han bara sitter i båset.
• • •
Stämningen i Las Vegas inför detta infernaliska drama liknar verkligen ingenting.
Jag publicerade tidigare idag en hel krönika om hur denna egendomliga stad aldrig upplevt ett ögonblick av denna sort.
Det är ju så.
Människorna här har varit vittnen vid Frank Sinatras och Elvis Presleys mest mytomspunna framträdanden på Sands respektive Hilton, de har sett Muhammad Ali och Mike Tyson boxas, de har hört de enarmade banditerna ringa och tjuta för jackpots som förändrat hela liv, de har varit med när artificiella vulkaner och Eiffeltorn rest sig ur ökensanden, de har skådat atombombstester ute bland dynerna norr om downtown och de har försökt förstå hur Sigfried & Roy kunnat trolla bort vita tigrar på Mirage.
Men nej – en sån här match, en Rumble in the Desert som kan sluta med att ett lag som representerar Las Vegas blir mästare i en major-sport, har de inte ens kunnat fantisera om tidigare.
Vad som händer om det slutar som 2 miljoner drömmer om vetifan, allt alla man pratar med säger är detta:
– It’s gonna be insane.
Vi håller andan…
• • •
Även Aleksander Barkov, Radko Gudas, Brandon Montour och Nick Cousins är mer eller mindre banged-up och risken finns att även någon av dem, eller rentav ett par stycken, tvingas sträcka vapen innan puckdrop.
Fullständigt förödande, förstås.
Paul Maurice må ha viktiga poänger när han gång på gång understryker att klubben har vana av att spela utan viktiga pjäser och att alla andra vet vad som krävs i de situationerna (och bara det faktum att han talar så mycket om detta stärker ju misstankarna om att den dagsaktuella skadelistan kan vara lång…), men make no mistake – om de trots dylika jobsposter vinner denna match är det ingenting annat än en jättebragd monumentale.
• • •
Nej, BostonMolle, de har tusentals rum med balkong, och samma utsikt, på Cosmopolitan.
Ett eget stamrum…det har jag inte haft sedan jag i rollen som poptyckare låg på rull till Göteborg och alltid bodde på Park Aveny.
• • •
Ett senkommet grattis riktas härmed till Katten Gustav.
Han fyllde år igår och ska nu benämnas ”den 27-årige östgöten”.
27…det var jag den 1994 och det kan jag säga, får vår vän Orrsling lika roligt som jag hade den oförglömliga sommaren, då är han in for a treat.
Seger ikväll vore en antagligen en bra start – och en mycket uppskattad födelsedagspresent ett dygn i efterskott.
• • •
När jag skriver de här raderna, i det famösa presstältet, är klockan 13.55 och stämningen i och runt T-dojan börjar tätna riktigt ordentligt.
Alla känner av allvaret.
Alla har en klump i magen, bakad av lika delar eufori och nervositet.
Alla vet att det inte är nog med att Pritchard och Bolt sitter och putsar pokal i en hotellsvit någonstans längs Strippen, utan att klubbpersonal under eftermiddagen smugglat in lådor med dyr champagne och håller dem gömda någonstans.
Det kan ske nu.
Eller inte…
• • •
Oavsett utgången ska Conn Smythe-rösterna för första gången levereras ikväll – senast tio minuter in i tredje perioden.
Om finalen fortsätter i Florida?
Då stryks kvällens röster och så upprepar vi processen i Sunrise på fredag.
Det finns – om Vegas vinner – flera kandidater och vilka jag till slut väljer som etta, tvåa och trea avgörs av vad som händer i den här matchen, men jag kan ju säga att en viss Jonathan Marchessault ligger påfallande bra till.
Han gör många mål, han gör snygga mål, han gör mål i avgörande lägen – och han ger ett extremt hungrigt och lystet intryck i precis varenda byte.
Det här kan vara allra sista chansen att få dansa med Stanley, den 32-årige gladiatorn från Cap-Rouge vet det, och han tänker inte låta den gå om intet.
Sånt gillar Furman Bofink.
• • •
Jaha, efter efter nära två månaders sökande kom Chris Drury alltså fram till att Peter Laviolette – one of the Good Ol’ Guys – är bästa alternativet för Rangers.
Ursäkta mig medan jag försöker få ordning på käkarna jag just gäspade ur led.
Det kunde varit värre, han kunde valt John Hynes, men jeez…
• • •
När han börjar tala under sin presskonferens två och en halv timme innan puckdrop låter det som att coach Cassidy andas i blott korta stötar.
Det förknippar jag med ångest och gosse, om den åkomman fått fäste bland riddarna har de inte en chans ikväll.
Med ångest så påtaglig att den påverkar andningen går det inte att uträtta någonting alls.
• • •
Svenska poängligan i slutspelet 2023 efter fyra finaler

1. William Karlsson, Vegas, 16 poäng (11+5)
2. William Nylander, Toronto, 10 poäng (4+6)*

3. Adrian Kempe, LA, 8 poäng (5+3)*

4. Jesper Fast, Carolina, 8 poäng (5+3)*
5. Viktor Arvidsson, LA, 7 poäng (1+6)*
6. Mattias Ekholm, Edmonton, 7 poäng (1+6)*
7. Alex Wennberg, Seattle, 7 poäng (2+5)*

8. Gustav Forsling, Florida, 7 poäng (2+5)
9. Jesper Bratt, New Jersey, 6 poäng (1+5)*
10. Gustav Nyquist, Minnesota, 5 poäng (0+5)*
11. John Klingberg, Minnesota, 4 poäng (1+3)*
12. Mika Zibanejad, NY Rangers, 4 poäng (1+3)*
13. Adam Larsson, Seattle, 4 poäng (2+2)*
14. Victor Hedman, Tampa, 3 poäng (0+3)*
15 .Marcus Johansson, Minnesota, 2 poäng (2+0)*
16. Pierre Engvall, NY Islanders, 2 poäng (1+1)*
17. Calle Järnkrok, Toronto, 2 poäng (1+1)*

18.Erik Gustafsson, Toronto, 1 poäng (1+0)*
Kevin Stenlund, Winnipeg, 1 poäng (1+0)*
Oskar Sundqvist, Minnesota, 1 poäng (1+0)*
Sebastian Aho, NY Islanders, 1 poäng (0+1)*
Carl Grundström, LA, 1 poäng (0+1)*
Mattias Janmark, Edmonton, 1 poäng (0+1)*

Linus Ullmark, Boston, 1 poäng (0+1)*

Tiebreaker 1: Antal matcher
Tiebreaker 2: Antal mål
*(spelat klart)
• • •
Paul Maurice har ingen ångest. Möjligen känner han sig lite pressad, men framförallt tycker jag han verkar sammanbiten.
Så finns det demoner även han vill slå ihjäl.
Han har coachat i en enda Stanley Cup-final tidigare, med Carolina mot Detroit, 2002.
Hur det gick då?
Hurricanes förlorade med 4-1…
• • •
Av de drygt 250 som deltog i Stora Finaltipset var det bara fyra som hade 4-1 till Vegas.
Mark Spector på Sportsnet i Edmonton, Juha Hiitelä på finska Sanomat samt två Sportbladet-stjärnor – Mattias Karlsson och Daniel ”Disco” Kristoffersson.
Ära värdig gudar kommer bli deras om riddarna får detta gjort.
• • •
På basketsidan tog Florida-sagan slut redan igår.
De förlorade Game 5 mot Nuggets i Ball Erna, med 94-89, och därmed blev Nuggets mästare – som andra Denver-laget på ett år.
Så kan det gå.
• • •
Zdenek, den tjeckiska mediastjärnan, kommer helt opåkallat fram och berättar att han under flygningen hit, via Chicago, var med om ”fruktansvärd turbulens i tre timmar”.
Det var verkligen det sista jag ville höra talas om…
• • •
– Det går inte att låta bli att tänka på vad som händer om vi vinner, vi är bara människor. Men när vi väl kommit till rinken går vi in i våra rutiner och allt blir som vanligt, påstår Mark Stone under en kort pre-game-sittning på podiet.
Det tror jag som jag vill på, har man erkänt för sig själv att man inte kan kontrollera sina känslor och tankar är man illa ute redan från början.
Som Lidas sa i sms:et jag citerade i den länkade krönikan:

– Nu kommer en klyscha men du måste ”stay in the moment”. Alltså stänga ute de känslorna som man vet kommer om man vinner. Inte gå händelserna i förväg. Det går, men det är tufft.
• • •
Med två timmar kvar till showtime har jag förflyttat mig till pressläktaren, för det var påfallande kvalmigt i det där tältet idag, och här ser jag på jumbotronen att det redan är alldeles smockfullt med människor på plazan utanför huvudentrén – och de dansar alla euforiskt till musik en DJ i Knights-jersey pumpar från en scen.
Satan alltså, vilket liv det kommer bli här…
• • •
De jag sett bränna chansen att avgöra en final på hemmaplan genom åren: Carolina Hurricanes 2006 (Game 5), Detroit Red Wings 2008 (Game 5), Detroit Red Wings 2009 (Game 7), Vancouver Canucks 2011 (Game 7), LA Kings 2012 (Game 4), Pittsburgh Penguins 2016 (Game 5), St Louis Blues 2019 (Game 6), Boston Bruins 2019 (Game 7) och Colorado Avalanche 2022 (Game 5).
Det är väldigt, väldigt svårt.
Men hey, låt oss för ordningens skull dra de som klarat det under Bofinken-året också:
Carolina Hurricanes 2006 (Game 7), Anaheim Ducks 2007 (Game 5), LA Kings 2012 (Game 6), LA Kings 2014 (Game 5), Chicago Blackhawks 2015 (Game 6) och Tampa Bay Lightning 2021 (Game 5).
Det går…
• • •
Wild Bill Karlsson är en av de lugnaste hockeyspelare jag någonsin haft med att göra, bara Mats Åhlberg har varit ännu mer laidback, så jag tror mycket kommer hänga på honom.
Han får säga åt sina uppjagade lagkamrater att det bara är att tuta och köra – och sedan göra det också.
• • •
15.30: Tre F-16 dundrar förbi över nejden – och sedan öppnar portarna.
Partyt har börjat…
• • •
Tänk om jag istället suttit i den ljuva soffan på The CEO Of Everything-pation i Lakewood Ranch nu, med en kall Yuengling.
Vilken FOMO jag hade känt – men vad mycket lugnare allt varit.
• • •
The outfit i afton.

Ja, den beiga vårkavajen är framme igen, nytvättad och allt. Den har varit med om många heliga hockey-ögonblick.
• • •
Här är det – lugnet före Kategori 5-orkanen.

Nu åker vi – och igen:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Återigen: Greetings from denna plats

Resan från södra Florida igår var en pärs men till slut kom er bofink fram och nu laddar vi för Elimination-final i T-dojjan på tisdag kväll.
Då är bucklan i ladan – och närvaron här i bloggen obligatorisk.
Så: See you then!

FLORIDA – VEGAS 2-3 (Slut)
• • •
Ja, jävlar.
Det var på mustaschfjunet att katterna gjorde det igen, pucken låg de facto under Hills benskydd i slutsekunderna.
Men det kan inte gå VARJE gång, inte ens för Cinderella-laget från träsken.
Så – tillbaka till Las Vegas bär det.
Där kan Golden Knights bli Stanley Cup-mästare på tisdag kväll.
Ojvoj.
• • •
Vad gäller mitt personliga öde fanns det, kan jag ju erkänna, en liten förhoppning om ett par välbehövliga off-dagar här i solskensstaten i väntan på Game 6.
Men nu är det så här och det känns bara finemang.
Det blir magiskt att närvara vid en Elimination-final i T-dojjan och på vägen dit hinner jag se lite av Houston airport också, det var ändå ett tag sedan…
• • •
Wild Bill, ni vet Beckhams farsa, vill inte ens tala om att han och kompisarna har ena handen på bucklan.
– Vi har inte vunnit någonting ännu, upprepar han gång på gång när jag och Sombrero-Johan ramlar över honom i stöket utanför Knights minimala omklädningsrum.
Rätt inställning. Man måste försöka intala sig att man inte tänker på det enorma som händer om man vinner igen. Men det är inte lätt. I bakhuvudet vet alla att bucklan finns i hallen – och att det laddats med champagne och kepsar och grejer nånstans i environgerna.
Vi har sett det så många gånger…
• • •
Chucky Tkachuk erkänner utan omsvep att han är skadad och att det är frustrerande men han har inga planer på att vika ner sig.
– Vi tänker bara på att vi ska vinna en match och tvinga dem att flyga tillbaka till Florida. Så gjorde vi mot Boston och så ska vi göra nu med, säger han.
Enda problemet med det, Capo Chuck, är att ni i så fall tvingar även mig att flyga ännu mer…
• • •
Finalens dittills snällaste match slutade med riktig kalabalik – och med att massor av skröfs, inklusive flaskor, regnade över isen i samband med slutsignalen.
– Ja, man förstår varför flaskor är förbjudna hemma i Sverige. Men skitsamma, det är väl kul att folk visar känslor, säger Wild Bill med ett snett leende.
• • •
Vid Maurice presskonferens gör någon misstaget att kalla nästa match ”den sista för säsongen” och för några ögonblick verkar det som att Panthers-coachen är redo att ompröva sin välvilliga inställning visavi journalister.
– Du kanske vill formulera om det där. Det är tre matcher kvar i denna final, säger han torrt.
• • •
OK, kamrater – dags att packa väskan på nytt.
Vi hörs, om allt går bra, från Sin City senast tisdag kväll.
När bucklan är i hallen…

Slut, Vegas vinner med 3-2.
Mer kommer senare, folks.

FLORIDA – VEGAS 1-3 (Period 2)
• • •
Godnatt, katter.
Golden Knights är on a roll och ser i mittperioden till att avgöra om inte hela Stanley Cup-finalen så i alla fall denna match.
Vegas here we come – again.
• • •
Han har inte haft något flyt alls i finalen, så man kan känna lättnaden i Wild Bills bröstkorg ända upp till pressläktaren när han äntligen får smälla in pucken.
Nu är det bara tre cannolis upp till Daniel Alfredssons svenska rekord…
• • •
Själv trodde jag att Panthers skulle komma in i matchen när de dödade den tidiga utvisningen i andra, men det blev på något konstigt vis tvärtom.
• • •

Nu får man väl kalla detta för största kvällen i Chandler Stephensons liv.
Att på egen hand ge sitt lag 2-0-ledning när jakt efter slagläge i en Stanley Cup-final pågår…det är svårslaget.
• • •
Well, lite flyt har ju hemmalaget ändå till slut – när ett Montour-skott går via två Vegas-ben och in.
Det är sånt som krävs nu.
• • •
Katten Gustav har ingen rolig sekvens på isen när landsmannen Karlsson gör sitt mål, han har varit inne länge och är helt slut och kan inte helt stoppa det som händer.
• • •
Katterna försöker verkligen, men faktum är att de inte skapar en enda riktigt glödhet chans under andra perioden.
De kommer helt enkelt till mot de stora, tunga, elaka Vegas-backarna.
Förrän Montour sätter igång flipperspelet då.
• • •
Den är lite egenartad, situationen när gamle Staal blir utvisad, det kan jag hålla med upprörda katter och deras supportrar om.
Stone slår klubban ur händerna på Staal och inget händer. Sedan får han tag i klubban och kommer åt fötterna på Stone så han faller.
Inte heller då lyfter Kozari, som står alldeles intill, på armen – men McCauley i mittzonen gör.
Hm.
• • •
– I den här perioden kommer ett av lagen ta en too-many-men-utvisning, upplyser jag Sombrero-Johan om precis i inledningen av andra.
Det har jag förstås inte en susning om, men skulle det bli en låter det ju väldigt bra.
Men – no banana.
• • •
Jag håller med Kmannen, när vår vän Fohrman åkt hit hela vägen från Sverige måste han få se åtminstone ett Panthers-mål – och jag tror att det är hockeygudarna som ger honom den där tursamma reduceringen.
• • •
Jack Eichel får i sanning lära sig att det gör ont att spela Stanley Cup-final.
• • •
Så – tror ni katterna har vad som krävs i tredje?
Själv tvivlar jag kraftigt, men spännande lär det bli.

FLORIDA – VEGAS 0-1 (Period 1)
• • •
Det är nog bara boka en flygbiljett tillbaka till Harry Reid.
För riddarna skaffar sig tidig ledning och när de gör det brukar de vara ohyggligt tuffa att komma åt.
Men katterna river och sliter, det gör de, så låt oss säga så här:
Nästa mål kan mycket väl avgöra hela finalen.
• • •
Personligen har jag ju hela tiden tyckt att Vegas är ett lite bättre lag än Florida, men det var även Boston (bitvis i alla fall), Toronto och Carolina – utan att det hjälpte.
Nu är det nog dock så att katterna stött på en motståndare som är FÖR mycket bättre – samtidigt som de själva inte riktigt har samma flyt som tidigare.
Kanske.
Vi har inte sett slutet på sagan ännu.
• • •
Korvkiosk-raggaren Sam Bennett står åter för ett horribelt byte innan Stephensons 1-0-mål.
Hur många misstag hinner man egentligen med på så kort tid?
• • •
Bra grej so far: Matchen rycks, till skillnad från i torsdags, inte sönder av ständiga utvisningar.
• • •
Adin Hill gör en ny drömräddning när Chucky bara ska plaska in pucken – och det är det inte många målvakter som lyckats med när just den katten haft läge i detta slutspel.
• • •
Efter Vegas ledningsmål känns det som att Panthers tar lite mer risker i offensiven och det kanske är medicinen i detta läge, vad vet jag.
Men det ursäktar inte att så stora ytor i egen zon lämnas fria gång efter annan.
• • •
Han har det bra, Charles Barkley. Igår stod han i röran på Elbo Room och kluckade. Nu, precis innan värmningen, får han sitta intill Henke i TNT-studion och prata hockey.
• • •
fohrman1981, hoppas du mår finemang på sektion 328.
Fråga:
Har du plastråttor med dig?
• • •
Den finska flaggan är på plats även ikväll – precis ovanför hemmalagets spelargång.
Landsmän på plats, ni måste svara på det där.
• • •
Tänk, efter matchen i torsdags sa ingen – inga spelare, inga coacher, inga kommentatorer – ett ord om domarna.
Men fansen i FLA Live ser det som att det var zebrornas fel och buar eftertryckligt när kvällens duo Kozari och McCauley (som inte dömde då…) presenteras.
Men, ja, så är det väl alltid.
• • •
Glömde dagens låt igen: Det är ”The Cutter” med Echo & The Bunnymen.
• • •
Bättre nationalsång ikväll, det måste framhållas.
• • •
Man tror ju inte att Knights har några fans med sig på bortaplan, men jo – när vokalisten kommer till ordet ”night” i nationalsången ekar ett mycket eftertryckligt ”Knights” i FLA-ladan.
• • •
Inte Elbow, Kmannen. Elbo. Även om det nu känns som man måste ha vassa armbågar när man är där.
• • •
Nej, hörrni – i den här bloggen har vi för länge sen slagit fast att Lomberg låter som namnet på en kompis till Martin Beck och Gunvald i Sjövall-Wahlöö-böckerna.
• • •
De sjunger allsång till Blink-182 i Florida.
Låt inte mig hindra någon från att tycka att det är festligt.
• • •
Big Game Bob är bra igen – särskilt, känns det som, när Wild Bill går på avslut.
• • •
Annars är det som i alla sydstatshallar: Så fort hemmalaget inte leder blir det tyst och tjurigt – även i en goddamned final.
• • •
Nu ska jag dricka lite kaffe med Sombrero-Johan.

Ödet.
Var det siluetten av det vi åter kunde skönja sent i torsdags kväll, när katternas Capo di Tutti Chucky Tkachuk på karaktäristiskt vis kvitterade med några få minuter kvar och Carter Verhaeghe sedan avgjorde i sudden death?
Vi som förhäxats av de tidigare kapitlen i The Legend of Florida Panthers våren 2023 kan ju inte låta bli att undra.
I serierna mot Boston Bruins, Toronto Maple Leafs och Carolina Hurricanes följde ju manus så ofta exakt samma magiska tema.
De spelade långtifrån jättebra, men räddades kvar i matcherna av en Big Game Bob som spelade som om själva livet låg i potten – och när det blev verkligt skarpt läge gick de för the kill. Om och om och om igen.
Som om det var ödesbestämt…
Nej, det är inget hokus pokus inblandat. Man skapar sitt eget öde – som hockeylag på playoff-äventyr främst genom att ur ett eventuellt momentum krama så mycket tro och hopp och känsla av oövervinnerlighet att de BLIR oövervinneliga.
DET har vi här i bloggat kallat den kollektiva sinnesstämningen vid åtskilliga tillfällen – främst för att Teemu Selänne en gång använde det uttrycket – och Cats har senaste två månaderna utvecklat lika mycket av den varan som försvarsindustrin genom åren utvecklat vapensystem. Med samma resultat, höll jag på att säga.
De kommer å andra sidan behöva lika mycket, eller rentav mer, av DET om dikten ska få önskad fortsättning ikväll.
För Riddarna från Las Vegas har kreerat ett eget öde denna vår – i princip lika förtrollat och potent.
I varje serie – mot Winnipeg Jets och Edmonton Oilers och Dallas Stars – har de enstaka kvällar förlorat sin mojo och åkt på till synes förödande förluster men inte ens darrat till utan vid nästa tillfälle replikerat med fenomenala insatser.
Varje gång.
Inte heller i torsdags, när ett drömlikt slagläge helt snopet rycktes ur famnen på dem i sista stund, gick det att sniffa sig till någon oro i stallet efteråt. Ingen av musketörerna så mycket som blinkade.
Så frågan är verkligen vad som händer nu, då två lag som tvingat fram sådana villkor tar den yttersta hockeyduellen mot obönhörligt avgörande.
Öde ställs mot öde och something’s gotta give.
Oh, baby – det här blir nåt.
Välkommen till Game 4 i Stanley Cup-finalen 2023.
• • •
Inget Day Off-inlägg levererades igår, sorry. Men det hände inte så mycket heller. Jag spelade in två poddar på hotellrummet – en med Markus Larsson om stundande konserter på Ullevi, en med Örby-Tarzan om NHL – och därefter skulle jag egentligen ha åkt till Miami för att se fjärde NBA-finalen mellan Heat och Nuggets men var för hängig och trött och stannade i Fort Lauderdale.
Sen försökte jag ändå hänga på under kvällen, när vi hade bankett i en kyrka ombyggd till bar – förlåt oss våra synder, Carl-Folke! – och sedan lite eftersläckning nere vid beachen
Det finns dock inte mycket att rapportera om den utflykten heller. Trängseln på Elbo Room var för var för hemsk – bland annat på grund av att Charles Barkley höll hov på uteserveringen – så jag och Sombrero-Johan och Iain från Vancouver satt oss istället utanför en betydligt lugnare bar och drack några öl och tja, sen åkte jag hem igen.
Ni hör ju – gubben håller på att tappa sitt game.
• • •
Även mitt personliga öde är, åtminstone på kort sikt, in play ikväll.
För nu har det bestämts: Om Florida kvitterar, så att finalen inte kan avgöras i Vegas på tisdag, stannar jag i Florida och inväntar Game 6. Om Vegas istället vinner och skaffar sig slagläge, då väntar en ny hike över kontinenten.
Vad jag hoppas?
Ingenting.
Om jag lärt mig något på den här posten är det att inget i en final blir som man vill och önskar och därför är det lika bara att vara helt nollställd och acceptera att det obekväma och oangenäma helt enkelt är inbyggt i ekvationen.
• • •
Inga förändringar i endera laguppställningen förväntas efter dagens morning skates.
Den stora frågan är hela tiden huruvida skadade Eetu Luostarinen ska göra comeback för Panthers, men han påstås inte vara redo ännu – och det försvagar hemmalaget en liten smula.
Själv tycker jag dock det finns en ändring Bruce Cassidy kan göra. Han har använt Wild Bill Karlsson på tok för lite, framförallt fem mot fem, och så het som han såg ut i torsdag när han väl fick chansen vore det rena nippran att inte matcha honom hårdare nu.
Get it done, gubbe.
• • •
Nejdu, Abisko. Någon Lollapalooza blir det icke för min del. Jag älskar att se Mika spela hockey, men hans musik är inte min – och dessutom har jag inte hunnit till Sverige vid det laget.
• • •
Det är skillnad på 17.00 och 20.00, skulle du inte hålla med om det?
Well, den skillnaden får vi leva med i den här finalen.
I T-dojjan börjar matcherna redan vid fem på eftermiddagarna, för att tv-bolagen vill sända dem på prime time-tid på östkusten, medan klockan hunnit slå åtta när de släpper pucken här i FLA Live.
Hockeymässigt tror jag betydelsen är marginell, i fältslag med så otroligt mycket on the line skulle de inblandade knektarna vara maximalt skärpta även i gryningen, men för oss runtomkring skiljer sig de två olika upplevelserna åt en del.
I Vegas har vi mindre tid på oss att få upp pulsen innan puckdrop, men blir i gengäld klara mycket tidigare. Här i Sunrise får en bloggare oceaner av tid på sig att sammanställa sitt intro, men det blir sena kvällar för honom och alla andra.
Men alla upplägg duger, det är ju final, jag njuter lika mycket hela tiden och nu råkar det dessutom vara Saturday Night så be aware – det kommer svänga ute i träsket.
• • •
Att vi har Katten Gustav i årets finallag, samt Bengan Hörnqvist på skadelistan och Lucas Carlsson i the taxi squad, vet ni ju.
Men har ni koll på samtliga 20 svenskar som spelat för Florida Panthers sedan premiären i ligan 1993?
Här är hela listan – i ordning efter hur de är placerade i interna poängligan genom åren.
Kristian Huselius, Marcus Nilson, Johan Garpenlöv, Gustav Forsling, Patric Hörnqvist, Mikael Samuelsson, Alex Wennberg, Per Gustafsson, Anton Strålman, Anders Eriksson, Andreas Lilja, Magnus Svensson, Magnus Johansson, Lucas Carlsson, Niclas Bergfors, Christian Berglund, Peter Andersson, Lucas Wallmark, Robert Hägg, Jacob Markström.
• • •
Idag kan jag inte klaga på transporterna. På bussen som gick från hotellet vid 15.30 – fyra och en halv timme före showtime – var det bara en passagerare.
Den här.

Man kunde kanske tro att de skulle ställa in en sådan avgång, men icke. Jag fick exklusiv skjuts, ensam i långfärdsbuss, i 30 minuter till ladan.
Sådan lyx skulle jag kunna vänja mig vid.
• • •
Vegas Golden Knights har ju bara funnits i sex år och inte precis packat truppen full med vikingar, men den lilla listan måste förstås också fram.
William Karlsson, Mattias Janmark, Oscar Lindberg, Robin Lehner, Oscar Dansk.
• • •
Paul Maurice vet hur man ställer sig in bland murvlarna.
Vid dagens presskonferens talade han om att hans son, Jake, är journalist och kommenterar ECHL-laget Florida Everblades matcher på tv och att han därför fått en ny respekt för oss som harvar i det här yrket.
Lyssna här:
– It’s impactful because it’s part of the reason why I take my time with you people, I answer questions, because I have an understanding what it’s like to have someone in the room who’s a member of the media. And I’d be sour at some jerk coach who gave him a hard time because he didn’t like the question because he just lost the game, so I am mindful. It has changed the way I approach what I do with all of you, because I get it.
Kan någon ge John Tortorellas son ett likadant jobb?
• • •
När jag anländer – alltså fyra timmar innan ridån går upp – är det ganska folktomt i environgerna och det spatiösa mediacentret, men det känns redan att något stort ska hända. Att själva hallen liksom väntar på en urladdning. Att det finns förväntningar i den artificiellt nedkylda luften.

Det är dock någon timme senare, när ungefär två och en halv timme återstår, en verklig buzz utbryter. Journalister, funktionärer, folk från ligan, TNT-experter, gamla spelare och allsköns figurer myllrar i korridorerna, hälsar på varandra och stannar och pratar och ser hänförda ut.
Därefter bara stegrar stämningen mot ett andlöst klimax.
Jag älskar de timmarna, de är mitt personliga knark.
• • •
Maurice talar också om Radko Gudas skägg.
– Jag vet inte om det egentligen är lagligt, det är så tungt att hans tacklingar blir ännu hårdare, skrockar coachen.
Haha.
Själv vill jag ta på Radko-skägget, och se om det bor nånting där inne, men det törs jag inte.
• • •
Ja du, Kmannen, vi är många som undrar varför NHL inte kan ställa ett charterflyg av den sort du beskriver till förfogande.
Det hände förr, exempelvis när resan gick mellan Ottawa och Anaheim 2007, liksom mellan Edmonton och Raleigh året innan, men det sägs att Gary himself tyckte att sådana tjänster inte behövdes och sedan dess är i alla fall vi i media left to our own devices.
• • •
Magnus ”Sigge” Svensson borde nämnas i alla intron, känner jag starkt.
• • •
Tänk om Golden Knights faktiskt tar den här matchen och får chansen att vinna Stanley Cup på hemmaplan.
Mycket uppseendeväckande har hänt i Las Vegas sedan första kasinot, Golden Gate, öppnade 1906, men inget som går att mätas med det som i så fall händer.
Förmodligen blir det för mycket. Som för nästan alla finallag som kommer hem med 3-1-övertag.
Det är den vanligaste teorin här ikväll:
Vegas vinner men pallar inte trycket i den hysteriska hemstaden på tisdag och så kommer vi tillbaka hit för en Game 6 i alla fall.
Det obekväma inbakade i hela upplägget, talade vi inte om det?
• • •
Sam Bennett blir jag lite nervös när jag ser. Med kall, hård blick och slokmustasch över slutspelsskägget har han samma uppsyn som den typ av raggare som helt utan anledning slog en på käften i korvkön utanför Folkets Park i Borlänge under tidiga 80-talets lördagkvällar.
På ungefär samma sätt spelar han ju hockey också, så nervositeten är nog befogad.
• • •
Lille Fridolf går förbi i pressrummet och man blir ju glad av att se honom.
Bruce Boudreau alltså, ifall någon inte vet.
• • •
Ett annat sätt dämpa stress och minimera krångel vore att införa samma upplägg som de har i AHL-finalen, där man kör 2-3-2 istället för 2-2-1-1-1.
Alltså: Fina Coachella Valley har först två hemmamatcher mot Hershey, sedan tre bortamatcher och så två hemmamatcher igen – om det behövs.
Se och lär, Gary. Vi skulle spara så mycket, inte minst i fråga om miljön.
• • •
Bloggen ber att få gratulera Noel Gallagher till Manchester Citys trippel. Det är oklart om han läser varje intro, men ändå.
• • •
Som ni vet håller jag inte på några NHL-lag alls, men jag måste erkänna att hjärtat slår lite extra för just Coachella Valley Firebirds.
Till den trakten – Palm Springs – har jag kommit sedan jag var tolv år och de har aldrig haft ett endaste lag av betydelse där ute och nu är de plötsligt i AHL-final och det är ju så jäkla häftigt.
Om den här finalen slutar i Vegas ska jag fan åka dit och se några matcher – i Firebirds-jersey!
• • •
Apropå tunga namn i korridorerna.

The King!
• • •
Kommer ni ihåg när det här slutspelet började? Det har gått åtta veckor sedan dess, men första omgången känns i alla fall i mitt huvud mycket mer avlägsen att så. Att man satt och funderade på lag som Winnipeg Jets och Minnesota Wild och New York Islanders och New York Rangers och Tampa Bay Lightning…hände det ens?
• • •
Det sägs att spelarna i Firebirds, för att nu fortsätta på supportertemat, är de enda i AHL som inte vill bli uppkallade till NHL.
De har det för bra där ute i öknen.
Sorry, Kmannen…
• • •
Åtte veckor, ja. Det förklarar varför det behövs lite Pepto Bismol till lunch idag.
• • •
Att riddarna har en Elvis-frissa, med tillhörande solbrillor, som lagets bäste får bära efter segrar, höjer deras status hos den här Bofinken.
• • •
Hetaste Conn Smythe-kandidaterna om Florida vinner: Matthew Tkachuk, Sergej Bobrosvky och Carter Verhaeghe/Aleksander Barkov.
Hetaste Conn Smyth-kandidaterna om Vegas vinner: Jonathan Marchessault, Jack Eichel och Adin Hill.
• • •
Brooksie sköt ännu en gång ner idén häromdagen, men jag är övertygad om att skälet till att Rangers fortfarande inte utsett sin nye coach är att de vill ha Joel Quenneville och väntar på Bettmans godkännande efter finalen.
Varför skulle de annars vänta? Om supertrista alternativen Laviolette och Hynes verkligen är hetaste kandidaterna – varför har Drury inte bara meddelat det?
• • •
De har brutala handdukar hängda över de 19 250 stolarna i FLA Live kväll.
Namnen Boston, Toronto och Carolina har alla strukits över med ett tjockt, blodrött, nästan läskigt streck.
Kommer namnet Vegas till sist adderas?
Well, ödet…
• • •
När jag sitter och tuggar på torr pasta i pressrummet kommer en bekant som hade ackreditering till NBA-finalen i Miami igår och muttrar om att basketligan skämmer bort journalister med betydligt bättre mat och mer dryck och allt.
Jo, men så bevakas den finalen också av media från hela världen – inklusive Kina, Indien och halva Sydamerika.
Här utgörs det internationella gardet av tre svenskar, ett par finländare och en tjeck. Klart det blir lite mer påvert då.
• • •
Jag törs inte svära på det, men jag har en stark känsla av att både Wild Bill och Katten Gustav gör mål ikväll.
Det är dags, liksom.
• • •
Lag jag sett som kunnat avgöra finalen på hemmaplan men inte lyckats: Detroit 2009, Vancouver 2011, Pittsburgh (2016), St Louis (2019, Boston (2019) och Colorado Avalanche (2022).
It’s a thing.
• • •
Till sist drar jag jackpoten i Game Winning Goal-lotteriet:

Ge mig Sudden Death så är det klart!
• • •
Fast det finns några som faktiskt HAR vunnit på hemmaplan under The Bofinken era också: Anaheim (2007), LA (2012), LA (2014), Chicago (2015) och Tampa (2021).
Så det GÅR ju.
• • •
OK, mina fina vänner – nu når Stanley Cup-finalen 2023 sitt första crescendo och vi får veta vad ödet har in store för oss och för Florida och och Vegas.
Game on i årets största match!