FLORIDA – VEGAS 3-2 (Slut, OT1)
• • •
Det där blev ju precis som i otaliga matcher när katterna rev sönder Bruins, Maple Leafs och Hurricanes.
Först en sen kvittering signerad General Chucky – och så snabbt sudden-mål av Carter Verhaeghe.
De har kort sagt hittat tillbaka till magin som gjorde de tre inledande rundorna till regelrätta sagor.
Eller som Gustav Forsling uttrycker det när vi träffar honom utanför Panthers omklädningsrum.
– Nu känns det som att det kommer vända.
• • •
Redan när vi hastar mot hissarna direkt efter avgörandet vet alla vad riddarna kommer säga.
– Ingen har trott att vi skulle svepa Florida.
– Vi visste att det inte skulle bli lätt.
– Vi tar bara en match i taget.
Och vad säger Eichel & co?
– Ingen har trott att vi skulle svepa Florida.
– Vi visste att det inte skulle bli lätt.
– Vi tar bara en match i taget.
Ha!
• • •
Hoppas ni inte hann se första versionen vi fick ut på Sportbladet. Den skrev jag i mobilen och sms:ade till redaktör Källström. Då är det inte alldeles lätt med stavningen på namn som Verhaeghe.
Kan han inte ta bort det där H:et på slutet, det ställer ju bara till det?
• • •
Minst en match till i T-dojjan väntar alltså. Men frågan är om jag kommer vara där då. Står det 2-2 efter lördagens match finns en ganska god chans att jag kör hem till CEO SIbner, ser den på hans fantastiska veranda och tar mig tillbaka hit för Game 6…
• • •
Den sena utvisningen på Forsling – inte Barkov, som jag felaktigt skrev – var hård och jag kan lova att han själv kunde hålla sig för skratt när han satt i snickarboa vid förlängningens start.
– Det var inte jätteroligt då, bekräftar östgöten med ett snett leende.
Men han fick sin hämnd – med assist till avgörandet av han…vad heter han…Verhage!
• • •
Lönta Lindquist, som följer matcherna rinkside, fick en råtta i huvudet efter sena kvitteringen, men är inte det minsta ledsen för det.
– Kolla, säger han och visar upp skröfset, jag har en souvenir med mig hem till Hörnett.
Så fint.
• • •
OK, fina vänner – tack för sällskapet ännu en natt.
Nu ska jag åka tillbaka till Fort Lauderdale och sova och sen stiga upp och vara kry och rask och då kanske det kommer en liten Day off-post igen.
Tills dess:
Peace in the valley!

Slut, Florida vinner med3-2 efter sudden-mål av Varhaghe. Mer kommer.

FLORIDA – VEGAS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Joho, för första gången i 2023-finalen blir det övertidsdrama.
För när det som bäst behövs återuppstår katt-magin.
De tar med drygt två minuter kvar ut Bob och pansargeneral Tkachuk krigar in kvitteringen.
Som mot Bruins, mot Maple Leafs och mot Hurricanes.
Wow, man!
• • •
Domarna kan i alla fall inte beskyllas för att vara fega. Många hade friat när Barkov trippar Stephenson med elva sekunder kvar, men de står fast vid samma nivå som tidigare i matchen – så nu får riddarna inleda förlängningen i PP.
Dock:
Ni vet ju att det aldrig blir PP-mål i början av perioderna…
• • •
När Tkachuk kvitterar flyger råttorna över isen, till sist.
Fint att få se live för första gången.
• • •
Vad som helst kan hända nu, utom att Zac Dalpe avgör.
Mina hjältar: Tkachuk (vem annars?) och Wild Bill.

FLORIDA – VEGAS 1-2 (Period 2)
• • •
Well, folks.
The Drama.
Den period som följer nu är säsongens allra största,
Om Panthers kan samla sig till sin bästa prestation i livet blir det serie igen.
Om inte…well.
• • •
Alltså, Jonathan Marchessaults direktskott – det är värt ett eget museum på Strippen om Riddarna till slut vinner.
Det är helt annorlunda än exempelvis Mikas blytunga, det här är så fruktansvärt snabbt och giftigt och vasst.
We’ve got ourselves en Conn Smythe-favorit.
• • •
Big Game Bob behövde återuppstå i den här matchen, det förstod även vi som inte vet lika mycket om hockey som Niklas Eriksson.
Han radar åter upp cirkusräddningar, den ärrade keepern
För Vegas kan det vara lika dåliga nyheter som roulettekulan på röda nummer femton gånger i rad – när de har tusen dollar på svart i varje roll.
Kanske.
• • •
Andra perioden börjar utan att Tkachuk syns till.
Igen – det måste vara väldigt allvarligt för att han inte ska spela vidare i sitt livs största match.
• • •
Alla som heter William i Vegas är inte bra.
Den med efternamnet Carrier tar i början av mitt akten sin tredje utvisning för kvällen.
Hallå.
• • •
Men efter mindre än fem minuter glider han ut på isen igen, Chucky.
Då gör FLA Live sitt bästa för att spränga ljudvallen.
Begripligt, det här kan bara gå MED honom i laguppställningen.
• • •
Mycket utvisningar är det – mest hela tiden.
Det är bara halvlyckat sett till underhållningsvärdet.
• • •
Vad man kan fråga sig är förstås i vad för skick Floridas store härförare befinner sig efter smällen som Took him out.
• • •
Domarna har sitt lilla omklädningsrum vägg i vägg med stora presscentrat nere på event floor.
De brukar hållas mer incognito än så, men med det här upplägget…har ni synpunkter kan jag framföra dem åt er.
• • •
Sam Bennett ska vara väldigt, väldigt glad över att Bob var med när han bara gav bort pucken i slutminuten.
• • •
Min plånbok påminner om att Zac Dalpe fortfarande kan avgöra det här.
Där tror jag min plånbok har fel.
• • •
Hade tänkt avlossa några bilder i pausen, men uppkopplingen är just nu för överansträngd för att de ska kunna laddas upp.
Det kommer i ett senare inlägg, alright?`
• • •
Nu gick Phil Kessel förbi på pressläktaren, Han såg glad ut.
• • •
Lite övertid i finalen, vad tror ni om det?
Sombrero-Johan och jag – båda spänningsberonde tunhukar – ser gärna att det blir så.

FLORIDA – VEGAS 1-1 (Period 1)
• • •
Katterna är tillbaka!
De kommer till start med nyvässade klor exponerade och river inledningsvis sönder riddarrustningen för gästerna.
Så här såg det verkligen inte ut i Vegas, nej, men det är just det de bombsäkra inte vill ta in.
Att ett finallag uppträtt på ett specifikt sätt betyder inte att det kommer fortsätta uppträda på samma sätt.
• • •
Papa Montour tänder solen i södra Florida igen.
Det är han som redan efter drygt fyra minuter smäller in pucken bakom en skymd Adin Hill och jag kan utan någon som helst tvekan att jag aldrig hört ett likadant vrål i FLA-ladan – ens när jag såg Mötley Crue, med Vince Neil vid micken, på samma adress våren 2005.
Jösses.
• • •
Riddarna, å sin sida, ser de första femton minuterna ut att ha fastnat i fel tidszon, saknar klipp i steget och blir till och från sönderstressade i egen zon.
Men till slut får de till solskensstatens vrede spela fyra mot tre – en sällsynt set-up vi ju gillar i den här bloggen – och då kan Mark Stone styra in en kvittering.
Har Vegas gjort sig förtjänt av det målet?
Nä, kanske inte, men ni vet hur det är nu. Det går inte ut på att spela bra. Det går ut på att vinna.
• • •
Fatta vad mycket som måste krävas för att Chucky Tkachuk ska lämna isen i en sån här match.
Fan sicken olycka – för hela finalen.
• • •
Knights första PP håller inte ens New York Islanders-klass.
Man tar sig för pannan.
• • •
Nu kom mailet som förkunnar att lilla Bofinken får vara med och rösta om Conn Smythe även i år.
Kalla mig fånig, men det är ändå en viss ära.
• • •
Match-introt i FLA-ladan är inte lika over the top som det i T-dojjan, förstås, men effektivt.
Bäst: De får igång församlingen med en dånande ”Welcome To The Jungle” och sen är det, tja Game on!
• • •
Glömde ju Dagens Låt, utan att ens Kmannen reagerade, men här kommer den:
”Don’t Come Around Here No More” med Florida-sonen Tom Petty.
• • •
Sen är det bra tryck när Dan Marino, medelest trumma, leder ladan i ”Let’s go Panthers”-ramsa.
Ojvoj.
• • •
Vi noterar en stor finsk flagga på läktaren.
Varför är inte Nalle och Wiklund här och hyllar Orrsling med en svensk?
• • •
Vad han säger vet jag inte, men jag får i alla fall se Henke på bildskärmen framför mig – och vem skulle man hellre se?
• • •
Linyreg, Elbo Room är klassiskt för att baren öppnade 1938. Det är ju stenåldern i tideräkning a la Florida
• • •
Bänkgranne ikväll: Fellow borlängebon Sombrero-Johan – stiligast i hela pressboxen med väst och allt.
• • •
Nationalsång framförd av tvålkopp med akustisk gitarr…nej, det kändes inte värdigt en Stanley Cup-final.
• • •
De är verkligen inte nöjda med domarna i ladan nu och ja, well, de har ju inte direkt gynnat hemmalaget.
• • •
Det är lite knas med uppkopplingen ikväll, så var förvarnad – det kan bli förseningar.
Men man skapar sitt eget flyt även i det avseendet.
• • •
5-4 i skott är en talande siffra.
De har tajtat till sin kamp, finalisterna.
• • •
Nu ska det ätas kycklingvinge på pressläktaren.

”Öknen vs Karibien i hockey lol”, skrev signaturen Zebbz i en kommentar till Del 9 i den pågående finalbloggen
Han ville förstås bara provocera och lyckades också gör mig en smula irriterad.
Tack för det insiktsfulla och berikande inspelet, liksom.
Duh!
Men – Zebbz har faktiskt en poäng.
Under den mödosamma resan över kontinenten efter Game 2 slår det mig verkligen hur absurt det är att Stanley Cup-finalen 2023 utkämpas i de här två aparta metropolerna.
Den ena är belägen i en stekhet, knastertorr öken full av skallerormar och den typ raviner John Wayne brukade ligga på lur i när gamla western-filmer nådde sitt klimax – och den andra i ett ångande, alligator-späckat träsk i tropikerna, ett par slagskott från USA:s mest berömda stränder.
För bara några år sedan hade en hockeyfinal på dylika breddgrader tett sig lika sannolik som ett Formel 1-lopp i Pajala centrum i mitten av januari.
Men tiderna förändras, hockeyns karta ritas om och gamla sanningar gäller inte längre.
Vill vi se denna makalösa sport växa och bli en angelägenhet för fler än redan trosvissa i norr?
This is the way.
Och det är bara efter sådan överflödig och onödig reflektion det går att, lite motvilligt, instämma i Zebbz:s ”lol”.
I hettan från det som pågår blir man bara överväldigad. Ja, andlös. Stum.
Geografin betyder absolut ingenting.
Själva finalen är en kick av minst samma omtumlande sort som forna tiders urladdningar på marknader lika traditionella som kött och potatis; såväl riddarna från öknen som katterna från ”Karibien” spelar spelar femstjärnig hockey, precis lika mycket som vanligt – det vill säga ALLT, i hockeyns värld – står på spel och känslorna svallar likt vågorna utanför Miami Beach under den stundande orkansäsongens hårigaste dagar.
Så sitt du och klucka, Mister.
När vi nu landat i södra Florida och gör oss redo för en garanterat infernalisk Game 3 i väldiga FLA Live – den som mycket väl kan avgöra allting – sjuder det av eufori i hela kroppen.
Hur är det hemma hos dig?
Lol.
• • •
Nej, resan från Vegas till Fort Lauderdale blev ingen picknick – för någon.
Finalmurvlarna spreds över hela kontinenten och somliga blev kvar i Dallas, andra strandsattes i Detroit.
Själv fick jag sitta i ett kokhett plan vid gaten på Harry Reid en dryg timme för att motorn enligt piloten inte gick att starta med mindre än avancerad hjälp av tekniker på utsidan och Vanessa, du får gärna fråga din make hur det kan vara möjligt – är det inte bara att vrida på nyckeln?
Sedan blev det så extremt tajt med tid för connection på den gigantiska Atlanta-flygplatsen att jag tvingades springa och mitt motto är ju egentligen att man bara springer om man är jagad av polis men jag hann precis och ramlade ner i Florida-hettan en halvtimme efter midnatt.
Nu gruvar jag mig redan för nästa etapp, om det nu blir en sådan, för dylika strapatser tär på en gammal man:
Then again: Det hör till. En Stanley Cup-final ska inte vara lätt – för någon.
• • •
Ännu så länge rör de sig bara i skuggorna och går blott att ana, men förlorar Florida ännu en match kommer demonerna ta plats mitt på scenen i FLA Live.
I den enda final katterna spelat innan den här, 1996, blev de ju svepta av Peter Forsberg och Colorado Avalanche och går de ner i 0-3-brygga även mot Golden Knights är risken uppenbar att historien tar ett förlamande strypgrepp på hela regionen.
Någon invänder kanske att saker som hänt för så länge sedan inget betyder, eftersom dagens spelare och ledare inte var inblandade då, men tro mig – sådant sätter sig lätt i själva DNA:t hos NHL-klubbar.
Så katterna måste slå ihjäl demonerna nu, ikväll – innan de tar över hela showen.
• • •
Efter all behandling han varit föremål var det förstås lite oroande att se att Wild Bill saknades under Knights första träning i FLA under onsdagen.
”Bara lite under the weather”, försäkrade Cassidy och vid dagens morning skate dyker Märstas finest dessbättre upp igen.
– Jag behövde en ”Me Day” igår, det var det hela. Vad jag gjorde? Såg färdigt Ted Lasso. Rätt bra, men jag tycker det slutade lite ledsamt, säger han.
• • •

Det logistiska upplägget här i södra Florida är inte lika klockrent som i Vegas.
Där är det bara att checka in var som helst på Strippen, sedan har man T-dojan på gång- eller kort taxiavstånd.
Här bor vi inne i Fort Lauderdale och fraktas med buss till FLA Live på valda klockslag och vet du något om trafiken i den här delen av världen, till exempel längs I-95, förstår du vilket wojne wojne det kan vara.
Men igen…det ska ju inte vara lätt
• • •
Grej jag håller på med när jag har tråkigt under flygningar:
Bokstavsleken.
Den går ut på att jag säger en random stad och sen måste säga en ny stad som börjar på bokstaven som den första slutade på. Alltså – om jag säger Stockholm måste nästa börja på M. Som Malmö. Och sedan fortsätter det med Östersund. Och Duisburg. Och Grenoble. Och Enköping.
Det kan man hålla på med ett bra tag. Och när man inte kommer längre kan man ta bandnamn istället. Eller albumtitlar. Eller namn. Typ: Malin. Niklas. Sune. Efraim…
Ja, ni fattar – och varsågod för detta eminenta tips
• • •
Gustav Forsling har nu tagit emot mamma och pappa och andra familjemedlemmar och vänner som flugit över Atlanten för att vara med på finalen – och han är glad över att ha dem här.
Dock:
De får inte bo i hans hus. Precis som Victor Hedman på andra sidan delstaten vill Östergötlands bäste back genom tiderna – för det är han väl? – ha lugn och ro när han laddar för finaler.
– Ja, nej, alla som kommer hit får ordna sitt eget boende nu. Jag måste fokusera helt på hockeyn nu, ler katten från Linköping.
En sån ursäkt skulle jag också vilja ha på lager för alla som ringer och vill ha husrum under New York-semestern, men ingen köper att en sketen blogg kräver isolering och stenhårt fokus…
• • •
Svenska poängligan i Stanley Cup-slutspelet efter två finaler.
1. William Karlsson, Vegas, 15 poäng (10+5)
2. William Nylander, Toronto, 10 poäng (4+6)*

3. Adrian Kempe, LA, 8 poäng (5+3)*

4. Jesper Fast, Carolina, 8 poäng (5+3)*
5. Viktor Arvidsson, LA, 7 poäng (1+6)*
6. Mattias Ekholm, Edmonton, 7 poäng (1+6)*
7. Alex Wennberg, Seattle, 7 poäng (2+5)*

8. Jesper Bratt, New Jersey, 6 poäng (1+5)*
9. Gustav Forsling, Florida, 6 poäng (2+4)
10. Gustav Nyquist, Minnesota, 5 poäng (0+5)*
11. John Klingberg, Minnesota, 4 poäng (1+3)*
12. Mika Zibanejad, NY Rangers, 4 poäng (1+3)*
13. Adam Larsson, Seattle, 4 poäng (2+2)*
14. Victor Hedman, Tampa, 3 poäng (0+3)*
15 .Marcus Johansson, Minnesota, 2 poäng (2+0)*
16. Pierre Engvall, NY Islanders, 2 poäng (1+1)*
17. Calle Järnkrok, Toronto, 2 poäng (1+1)*

18.Erik Gustafsson, Toronto, 1 poäng (1+0)*
Kevin Stenlund, Winnipeg, 1 poäng (1+0)*
Oskar Sundqvist, Minnesota, 1 poäng (1+0)*
Sebastian Aho, NY Islanders, 1 poäng (0+1)*
Carl Grundström, LA, 1 poäng (0+1)*
Mattias Janmark, Edmonton, 1 poäng (0+1)*

Linus Ullmark, Boston, 1 poäng (0+1)*

Tiebreaker 1: Antal matcher
Tiebreaker 2: Antal mål
*(spelat klart)
• • •
Forsling har för övrigt fortfarande gott hopp om att gästerna som flugit från Sverige kommer få se katterna triumfera.
– Det är såklart tufft att ligga under med 2-0, men vi tror fortfarande på det här. Matcherna har ändå varit jämna och efter att ha kollat på video vet vi vad det är vi behöver förändra. Nu ska det bara bli kanonkul att spela inför hemmapubliken, säger han när bloggen ramlar in i honom i katternas finfina omklädningsrum.
• • •
Kärleken. Brödraskapet. Vänskapen.
Om sånt talar hockeyspelare inte till vardags, men när de kommit så här nära sin heliga dröm blir den typen av känslor så starka att de ändå sipprar ut.
Vid en presskonferens igår var det backveteranen Alec Martinez som sänkte garden.
– I alla framgångsrika lag jag spelt för har kamratskapen varit extremt stark och den här gruppen hör till de mest speciella jag tillhört. Vi älskar varann i Golden Knights, hette det.
Så fint, tycker jag.
• • •
Överallt jag går här i den brutala Florida-fukten säger murvlar och andra att finalen redan är avgjord.
– Det blir sweep, har åtminstone tjugo tjommar tvärsäkert slagit fast sedan jag landade för snart två dygn sedan.
Att folk aldrig, aldrig lär sig. Det skrev jag nyss en hel krönika om till Jarkko och den kan du läsa här.
Ja, katterna har en del att rätta till och behöver skaffa sig en lite annorlunda attityd, men att vara helt förvissad om att de inte klarar det är att bortse från så otroligt mycket historia.
Gång efter gång har vi sett 2-0-ledningar gå om intet – i finaler såväl som i tidigare rundor – men de bombsäkra ändå trott sig VETA att laget i överläge avgjort direkt.
Så egendomligt, så förbryllande.
• • •
Hotellrum som inte städas varje dag…de har en tendens att bli riktigt sunkiga.
Jag ville bara ha det sagt.
• • •
Hur stökig logistiken under första delen av finalen nu än tett sig för oss journalister är den ändå ingenting mot Florida-backen Brandon Montours
När han klev av isen i T-dojjan efter Game 1 fick han beskedet att hans hustru fått värkar, någon vecka för tidigt, så han kastade sig på ett privat-jet som Panthers ägare tillhandahöll, flög över kontinenten, var med på förlossningen – och flög tillbaka till Vegas för Game 2 igen.
Det kallar jag kämpainsats.
• • •
Om Vegas nu, mot förmodan, ändå skulle slå Panthers i fyra raka tror jag vi får utse 10 juni, när denna svep i så fall fullbordas, till årliga Kroko-dagen.
Sportbladet-stjärnan Kristoffer Bergström – i en trängre krets känd som just ”Kroko” – var den ende i Stora Finaltipset som tippade 4-0 till Knights.
Av 250.
Okej, flaggdag kanske är att ta, men vi som skriver hockey på tidningen borde, ifall det nu blir så, lämna över våra laptops till poeten från Mullsjö.
• • •
FLA Live ändå – eller National Car Rental Center, Office Depot Center, Bank Atlantic Center och BB&T Center, som denna lada mitt ute i alligatorernas träsk också hetat sedan invigningen 1998.
När vi satt här i början av februari och tittade på Erik Karlsson och alla andra All Star-artister hade vi aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle återvända till samma adress för Stanley Cup-final.
Vid det laget var Panthers fortfarande så krattiga att inte ens Christian Karlsson, Nalle och Filip Wiklund hade en tanke på final.
Men här sitter vi nu – och inte mig emot.
Ja, det geografiska läget är rätt ruttet och i många år, när Florida inte uträttade mer än katten Gustav, var stämningen ibland mindre munter än när socialstyrelsen i Tranås håller sammanträde, men hallen som sådan är en riktigt mäktig och fin pjäs – och nu, när hela nejdens hjältar ska spela sin första finalmatch någonsin på denna isplätt (1996 höll de till i Miami) lär stämningen vara allt annat än Tranås.
• • •
Ikväll gör Wild Bill mål – och kanske även Orrsling.
• • •
Apropå Erik Karlsson: Fan vad fint att han tilldelas Victoriapriset.
De tidvis otroliga prestationer svenska NHL-stjärnor utför på denna sida om Atlanten får alldeles för lite uppmärksamhet, och premieras alldeles för sällan, där hemma.
Leve Kronprinsessan, höll jag på att ropa.
• • •
Det slår mig plötsligt, när jag skrev ut namnet här ovan…Forsling, han är ju Katten Gustav!
Haha, hur har jag kunnat missa den helt uppenbara tidigare?
Well, det har Lönta Lindquist också – och när jag just nu drar den i pressrummet brister han ut i gapskratt.
• • •
Den här tiden på året lever Florida bara undantagsvis upp till smeknamnet The Sunshine State”.

Det är hett som i helvetet och det händer absolut att solen bränner på så asfalten spricker, men praktiskt taget varje dag faller också helt bibliska regn och skyfallen ackompanjeras ständigt av brutala blixtar och åska.
Då är det inte heller så kul att kryssa i trafiken längs I-95.
Then again: Rejäla regnskurar är antagligen att föredra framför Blade Runner-molnen hemma i New York.
Wtf…
• • •
Som ni såg på bilderna igår är bortalagets omklädningsrum i FLA Live inte direkt Blå Hallen.

Man kommer behöva bli inoljad i smörjfett för att ta sig fram om de vinner här, Riddarna.
Fast det finns ännu värre. Gästkabysserna i Washington, San Jose, Anaheim och Boston är så små att också myror skulle få klaustrofobi.
Nästan.
• • •
Igår kväll? Well, det blev förstås lite rajtantajtan en sådan off night. Först åt jag och Lebrun förträfflig middag på ett etablissemang kallt Yolo, sedan var det tjo och tjim på Elbo Room – känd strandbar som varit grundbult i Fort Lauderdales nattliv sedan 1938.
Där turnerade en hatt på kända hjässor kvällen lång.



• • •
Fast minst någonsin var bortarummet i gamla Igloon i Pittsburgh.
När Red Wings hade fest där efter segern 2008 var det nära panik och jag fick brillorna söndertrampade i den helt hysteriska trängseln.
Därefter blev det bestämt att media får träffa Stanley Cup-segrarna på isen – inte i omklädningsrummet.
• • •
HEK, podden spelas in under fredagsmorgonen, din och min tid. Vi vill ha tre finaler i påsen innan vi trycker på inspelningsknappen.
• • •
I skrivande stund är det två och en halv timme kvar till puckdrop och jag har redan kramat ur mig tretton tusen tecken.
Så nu får jag bromsa lite, introt kan inte bli HUR långt som helst bara för att jag känner mig exalterad…
• • •
Ja, nu gjorde jag en kort paus, gick och strök lite i korridorerna – och sprang rakt in Kung Lundqvist.
Och jag tyckte att jag var fint klädd innan. Men som vanligt – i skenet från den mannen förvandlas ju alla till luffare.
– Tack, svarade han när jag berömde insatsen i TNT-panelen, det är ett väldigt roligt gäng att jobba med. Vi har kul.
Det är det som märks – medan det lika tydligt märks att de på den stora kanalen inte har det.
• • •
Matthew Tkachuk fick inte mer uträttat på isen i Vegas än vad jag fick vid spelborden (och jag fick inga misconduct-utvisningar…), men hey – nog måste vi väl ändå tro att han samlar sig till en ny, makalös insats nu när han får uppträda inför sina lärjungar?
Ja, det måste vi.
• • •
– Väldigt svårbedömt, tycker Henke om utgången.
Han har alltid varit smart och drar aldrig några förhastade slutsatser.

• • •
Mitt flyt som high roller fortsätter för övrigt i Game-winning-goal lotteriet.
Ikväll drar jag sämsta tänkbara forward-namn:
Zac Dalpe.
Haha.
• • •
Kolla – Biff på buss.

• •• 
Radko Gudas spelar, trots allt, Game 3.
Det är mycket bra för katterna.
• • •
OK, folks.
Det Stora Äventyret fortsätter nu med Game 3.
Allt avgörs inte ikväll, men – kanske ändå.
Showtime!

Bonsoir, vänner.
Nu har vi, efter en låååång tisdag, tagit oss till södra Florida och i väntan på Game 3 här imorrn ber jag att få bjuda på lite bilder från senaste dygnet.

OK, vi hörs imorrn igen!

VEGAS – FLORIDA 7-2 (Slut)
• • •
Så där, ja.
Efter denna blowout fick jag att göra, om man säger så. Utöver vanlig matchtext skulle även Leo Carlsson-intervju levereras – samt krönika och övrigt lull-lull till Jarkkos uppslag i print-upplagan.
Nu sitter jag på en diner på Cosmopolitan för lite kvällsvard, för näring hanns det inte med så mycket av tidigare idag, och sen ska jag gå upp rummet och packa väskan för morgondagens maraton-resa till södra Florida.
Om allt går som det ska hörs vi därifrån om några dygn, mina vänner.
Tills dess:
Peace in the valley!

Det är tre minuter kvar och vågen rullar i T-dojjan för Knights leder med 6-2.
Jag rör mig mot hissarna och återkommer med en slutskkvätt om några timmar.

VEGAS – FLORIDA 4-0 (Period 2)
• • •
Utklassning.
Ja, nästan i alla fall.
0-4-underläge efter två perioder i en final, när man jagar kvittering, är…inte bra.
Rent formellt är det visserligen ingen skillnad på att torska med ett mål eller tio, men psykologiskt har det definitivt betydelse.
• • •
Det ser inte bra ut när Tkachuk sänker Eichel med den tacklingen, men Eichel har redan tappat balansen och faller olyckligt redan innan det smäller, så något matchstraff ska inte utdömas.
Hoppas bara Vegas förstecenter inte är alltför illa däran, han har varit en av finalens huvudattraktioner.
• • •
Ja, Tampa förlorade Game 2 med 7-0 ifjol, om ni minns.
Så fick de till slut stryk också.
• • •
Det är inte som att Bobrövsky återvänt, men lite av Big Game Bobs magi har gått förlorad.
Han tar det han ska ta, men inte längre det som är omöjligt att ta.
Delvis beror det på att den här motståndaren gör det mycket svårare för honom än Bruins, Leafs och Hurricanes, men – inte bara.
Så – för första gången sedan hans playoff-saga startade blir han också utbytt och ersatt av lejonet.
• • •
Förlåt, Del 2 var det ju inte jag lade ut nyss – det var Del 7. Det där får jag se till att hålla koll på.
• • •
Howdens move innan 4-0-målet är det ju Zlatan-klass på, men Mark Stone står för formidabelt förarbete också.
Vilken hockeyspelare, vilken hockeyspelare…exakt varför jag upprepar mig på det sättet vet jag inte, men det kändes motiverat på nåt vis.
• • •
Nej, Bengan syns inte till i våra korridorer ikväll. Jag tror att Maurice kanske placerat honom i omklädningsrummet. Där skulle då jag ha honom, för påeldning och pepp och instruktioner.
• • •
Wild Bill skickar en puck, från slottet, i the bread basket på Lyon, men no cannoli.
Snart får vi dock se även hans elfte slutspelsmål, det känner jag på mig.
• • •
Ljungbys representant i finalen, Radko Gudas, lämnade isen i första perioden och återvänder inte till andra.
Det är såklart ett brutalt avbräck för katterna.
• • • •
Att gå upp i 2-0-ledning är viktigt för The Original Misfits inte bara för att de skaffar sig ett robust övertag i serien.
Det har stor psykologisk och historisk betydelse också,
Även 2018 inledde de ju finalen, mot Washington, med en hemmaseger– och sedan vann de inget mer.
Om katterna kvitterat idag hade de blivit påmind om det nonstop.
• • •
Julia, i vilket lag var det nu Gloria tyckte att Per Bjurman var den mest framstående spelaren? 🙂
• • •
Jo, Tkachuk märktes till slut ändå…
• • •
Om någon undrar: Jo, Finlands egen Niklas Holmgren, Antti Mäkinen, håller låda så det smattrar i luften ikväll också.
• • •
Redan när 4-0-målet sitter förstår man ju att återstoden av matchen ska bli en shitshow och såvida inte Florida gör två snabba i början av tredje lär själva fan braka loss rätt så snabbt nu.
Ni i morgonklubben – väck inga barn, det som troligen händer nu ska de inte se…