NY Rangers – Florida 1-1 (Period 1)

* * *

Jamenvisst, Strålle Strålman snärtar in sitt första mål som New York Ranger.

Sa jag inte att han skulle stå för en Rick Santorum-skräll ikväll.

Det kommer tre till, vänta bara.

Annars vet jag inte om den här perioden verkligen var uppladdning värdig en JVM-final.

Rangers började och slutade bra, men däremellan var de sega och hyggligt hungriga pantrar fick dominera.

Se matchen i Calgary ni, och lämna gärna en rapport eller två.

* * *

Politik och hockey, ja.

Vem sitter nere vid plexit bakom ena målet om inte självaste Bill Clinton.

Tungt.

Han ser glad ut när Strålle gör mål, men verkar annars lätt förvirrad och det är klart, växer man upp i Arkansas är hockey antagligen inte naturligare tidsfördriv än vad baseboll är för den som växer upp i Novosibirsk.

* * *

Samme är ju visst med, NHL:s match-previews ska man tydligen inte lita på – och skaffar sig en assist på första målet.

Det är ju storartat.

Nu är det bara en detalj som saknas:

In med Markström!

* * *

This just in från Michigan:

Just idag – ja, faktiskt bara en kvart efter att resultatet i All Star-omröstningen offentliggjorts – fick Zäta känningar i en handled igen.

Tänk att han alltid ska ha sån otur…

* * *

Jag älskar New York-hyllningen de kör i jumbotron-introt den här säsongen, med andlöst vackra sommarbilder från Manhattan i skymningen och så en gammaldags speakerröst som, just som Garden zoomas in, säger ”and in the heart of Metropolis…Madison Square Garden”.

Och aldrig älskar jag det så mycket, inser jag, som när jag varit borta en vecka och kommer hem och återigen slås av att detta verkligen är och förblir världens överlägset bästa stad.

* * *

Wolski är, tack och lov, scratchad.

Det finns inga som helst skäl att slänga in en sån halvfigur i det här vinnande laget.

Tvärtom, är det någon som borde trejdas är det lille Wojtek.

* * *

10 poäng för nya intro-sången också:

Black Keys ”Lonely Boy”.

Det är en fruktansvärt jävla bra brottar-hit.

* * *

Tack, Don Rico, men för det mesta blackoutas SVT Play för utländska tittare, av upphovsrättstekniska skäl,

* * *

Rangers ger inte upp Winter Classic-kommersen bara för att matchen redan är spelad.

Ikväll uppmanas fansen på Garden att ”fira den stora segern i Philadelphia”, genom att köpa fina souvenirer.

Här vet dom hur man kränger prylar.

* * *

Ett rapp på Rupp…klassisk John J.

* * *

What, Chris? Härjedalska!? Hon är ju en klassisk värmländska in the truest Roland-i-torsk-på-Tallin- och Svennis-tradition.

I dare you, I fucking double-dare you!

* * *

Go, småkronor!

Själv sitter jag här en period till, men blir det inte roligare går jag ner och softar i pressrummet i sista – och snor kanske en stol intill president Clinton.

Tillbaka till vardagen – för Rangers såväl som för gamle Bjuppe.

De har Winter Classic och 24/-äventyret bakom sig och ska för första gången på en månad spela vanlig serie lunk – och jag är tillbaka på hemmaplan efter min utflykt i det första nomineringsvalets Iowa..

Även om bägge parter haft skoj, och jag för min del snart ska ut igen, tycker vi noga båda att det är rätt skönt.

Rangers har varit föremål för underliga distraktioner hela säsongen och behöver verkligen få spela en helt vanlig match och jag måste få sitta här, på min vanliga plats och skriva i min vanliga blogg för mina vanliga – underbara  – läsare, för att kunna ladda om för New Hampshire i helgen.

Hoppas ni vill vara med en stund.

* * *

Som jag konstaterade tidigare har jag dock full förståelse för om ni väljer JVM-finalen framför Rangers-Panthers, men som sagt:

Ni kanske kan använda den första timmen härifrån Garden som förspel och uppvärmning.

Här är en fin liten teaser:

Jose Three-or-More är skadad, så Jacob Markström ingår i Panthers-truppen och kan – jag säger kan – få stå mot Henke ikväll.

* * *

Ledsen att det inte blev nåt hotellrumssoffebloggande i Iowa från Winter Classic, som Granvista eller vem det nu var hoppades, men jag var mitt uppe i ett Rick Santorum-möte på en knökfull pizzeria i inte helt idyllska hålan Boone vid den tiden i måndags.

Jag hann dock hem till Des Moines så jag fick se det infernaliska slutet, inklusive straffen.

Om det inte varit för att han redan kallas kung hade jag sagt som hon värmländskan i SVT-sportens legendariska 94-krönika:

Lundqvist, alltså, nu är han kung!

Och jag hade sagt det just på värmländska.

* * *

– Jag är orolig för den här matchen. Vi hade visserligen en väldigt bra träning igår, men jag är rädd för att vi inte har energin efter allt emotionellt vi gått igenom på slutet, säger en småsur Tårtan under sin presskonferens strax före matchen.

Jag tror tvärtom.

Rangers älskar att vara tillbaka i sin vardag och slaktar pantrar ikväll.

* * *

Det var bagarväckning i morse, kan jag meddela.

I Omaha, Nebraska.

Jag åkte dit efter Iowa – officiellt för att det inte gick några rimliga flighter från Des Moines, men i praktiken för att klippa min 45:e delstat.

Stort det.

Nu är det bara Hawaii, Oregon, North Dakota, Vermont och Maine kvar.

Och Omaha visade sig vara precis så dystert som det ser ut i ”Up In The Air”.

I love it.

* * *

Tårtan, ja.

Hans plånbok är lite lättare efter utbrottet efter Winter Classic-matchen.

30 000 jävla dollar kostade det hetlevrade coachen att insinuera att domarna dömde som de gjorde på slutet – det vill säga helt nipprigt – för att NHL och NBC ville ha förlängning.

Det är inget han vill prata om idag, den reporter som försöker ta upp ämnet får rena Charles Manson-blicken till svar, men igår bad han så fruktansvärt mycket om ursäkt och försökte påstå att han ALDRIG hade menat nåt sånt med sina sarkasmer.

Eller hur.

* * *

Det finns alltså hopp om Markan, men Samme får vi inte se på isen den här gången.

Han är ryggskadad.

Det ser jag som en ren skandal.

* * *

Att bevaka politik och hockey kan på papperet se ut som väsenskilda saker, men tro mig:

Skillnaden är marginell.

De slåss inte på valmötena i Iowa och New Hampshire , men det trashtalkas lika mycket och den emotionella laddningen är lika förtätad.

Att höra en sån som Newt Gingrich gå till angrepp mot front runner Romney är dessutom precis som att vara med när Tårtan håller presskonferens efter en dålig match.

De verbala smockorna far som Shea Weber-slagskott.

Nu återstår bara att någon – varför inte Strålle? – skräller lika mycket som Rick Santorum gjorde i tisdags.

* * *

Erik Karlsson är ju så het att air condition-fläktarna går igång av sig själv när han kommer in i rummet.

Han fick alltså flesta röster av alla – närmare en miljon – i All Star-omröstningen, strax före Alfie med drygt 897 000 röster.

Det blir en fest till Senators-svenskarnas ära uppe i Ottawa i slutet av månaden, kan man lugnt konstatera.

Ännu mer glädjande är dock att Zäta fått 206 852 röster och hamnat på en hedrande 14:e plats, före såna storfräsare som Ovetjkin, Stamkos och bröderna Sedin.

Så nu ska ju Njurundas finest ÄNTLIGEN få vara med om det där fina evenemanget!

* * *

Marc Staal gör sin säsongsdebut på Garden ikväll, om allt gått som det ska.

Han borde tas emot som hela Jets togs emot vid hemmapremiären i Winnipeg i oktober.

* * *

Hur var det nu, det finns inget supportervåld i USA, right?

Eller hur.

Idag rapporterar New York-tidningarna att en hel bunt Flyers-thugs överföll Irak-veteranen Neal Auricchio – inför ögonen på hans son – efter att han besökt restaurangen Geno’s Steaks i Rangers-jersey.

City of brotherly love fortsätter leva upp till sitt fina rykte.

Auricchio vårdas på sjukhus för skador han fick i samband med den grova misshandeln, men eftersom en av aporna som hoppade på honom är en sån jubelidiot att han skrutit om sin inblandning på nätet kan Philly-polisen förhoppningsvis snart gripa dem.

Här i bloggen hoppas vi på ett fängelsestraff längre än de kan räkna till, alltså uppemot fem år eller nåt sånt.

* * *

Prupp-Rupp är man kanske skyldig en liten ursäkt efter de två Winter classic-målen.

Tårtan vet – tänka sig – mer om det här än vad jag gör, uppenbarligen.

* * *

Köpte nya hörlurar under dagarna i Chicago och de är så jävla bra att jag inte hör ett knäpp från kollegorna här i det tjattriga pressrummet.

Istället uppfylls hela tillvaron av Alan Jacksons ”Remember When”, som jag lyssnar på för att jag helt plötsligt är lite sentimental och längtar efter en som inte är här.

* * *

Jamen ZDavid, det är ju det jag menar – ni kan värma upp med första perren härifrån. Blir inte det perfekt?

Sen räknar jag ju kallt med att ni fyller kommentatorsspåret med rapporter från Calgary, så även jag har koll på vad som händer när vi tar vårt första J-guld på 31 år.

* * *

Rangers plockar fram sin vanliga jerseys igen.

Synd.

Jag tyckte Winter Classic-tröjorna var mästerverk och borde användas för jämnan.

* * *

Mja, Måns – på grund av bevakningsuppdragen kring valet kommer jag missa flera matcher framöver, så jag måste vara här och bevaka min plats – och hålla bloggen vid liv.

* * *

Med sin nya look ser Kris Versteeg ut som basisten i ett halvproggigt indieband från Umeå.

Något otippat.

* * *

Hade ett tag panik över att jag inte skulle hinna hem till sista 24/7-avsnittet, det börjar ju redan vid 22.00, men HBO är en fin kanal och visar hela avsnittet en gång till klockan elva.

Det är lycka.

* * *

Wolski är ute på värmningen.
Det känns oroande.

Vad har han där att göra?

* * *

Har jag fattat rätt är det Tåbiran som börjar. Jaja, Henke ska ha sin avlastning.

Kvällens stridsrop lyder ju ändå:

In med Markan!

* * *

Okej, låt oss inleda uppladdningen.

Förhoppningsvis skickar vi er till Calgary med en sprakande förstaperre från the wooorld’s most famous arena i ryggen.

 

Jag inser, och har full förståelse, för att alla ska kolla JVM-finalen i natt.

Serielunksmötet mellan Rangers-Panthers på Garden är inte mycket att hojta över med en sådan kahuna-burger på menyn.

Men jag är på plats i the woooorld’s most famous och ordbajsar väl på som vanligt, så den som vill kan i alla vara med första timmen och värma upp inför huvudrätten.

Start 01.00, första inlägget kommer strax innan.

Chicago – Detroit 3-2 (Slut)

* * *

Jag brukar inte avge nyårslöften, men här kommer ändå ett:

Det ska inte ta ytterligare ett och ett halvt år innan jag återvänder till The Madhouse on Madison.

Det är ju en oslagbar upplevelse att sitta i den här hallen med dess San Siro-artade läktarsektioner, dess nationalsångsvrål, dess ”Chelsea Dagger”-eurfori och dess pressläktarglass.

Sen går man ut och är alltså i magnifika Chicago.

För att citera Arnold:

I’ll be back.

* * *

Well, Metalgooze,  om man räknas som allmänt otrevlig enkom för att man inte är jublande sprallig varje gång någon kommer fram, då är alla jag känner otrevliga – inklusive jag själv också, big time.

* * *

Yellbear håller med.

Han borde fått en assist på Toews straffkvittering.

– Men Toews ville inte ge mig nån sån, så han fixade straff istället, säger han och flinar.

– Nejdå, jag bryr mig inte. Huvudsaken är att det blir mål.

* * *

Man vet att man har ett något underligt jobb när man står på den ödsliga pressparkeringen i de inte helt glamorösa kvarteren utanför United Center och telefonintervjuar en legend som just avgjort en match i sudden med sitt 400:e NHL-mål…

* * *

Yellbear delar uppfattningen att det inte är många fler än Toews som kan göra det han gjorde mot Lidas i den här matchen.

– Absolut inte. Men han är fantastisk, Toews. Jag tror inte det är många lag som har en sån lagkapten. Han leder alltid med exempel, både på och utanför isen. Det är en extremt bra kille, säger han.

* * *

Jag blir så till mig av det där samtalet med legendary Alfie att jag svänger åt fel håll när jag lämnar parkeringen och plötsligt kör mot enkelriktat – med mötande trafik.

Då är vi glada att Chicago PD för ögonblicket inte är på hugget…

* * *

Det är ju bra av Wings att döda fem utvisningar mot ett lag som rymmer Kane, Toews, Hossa, Keith och Seabrook.

Men samtidigt dödar de sig själva med så många numerära underlägen. De får tillbringa för mycket tid i egen zon – och sliter på manskapet.

– Ja, det går inte, suckar en bister Kron Wall of Pain efter ha straffat sig själv med tio minuter på träningscykeln direkt efter slutsignalen.

* * *

Det finaste med bilderna från Ottawa är Erik Karlssons oförställda glädje efter Alfies milstolpe till strut.

Kolla får ni se, pöjken står och hoppar jämfota runt sin lagkapten.

Rörande.

* * *

Står utanför Wings omklädningsrum och väntar på den som alltid kommer ut sist – hans efternamn börjar på Z och han drömmer om All Star-matcher – när coach Q lommar förbi.

Han får syn på de leopardmönstrade pumps en kvinnlig tekniker från Fox Detroit har på sig, stannar mitt i steget, nickar mot skorna, gör en uppmuntrande min mot damen och går igen.

Det är ett underhållande litet ögonblick.

* * *

Dags att runda av årets sista blogginlägg.

Hoppas ni får en fin nyårsafton. Själv dröjer jag kvar här i Chi-Town, all by my lonesome, för att på nyårsdagens morgon rulla vidare mot Iowa.

Sedan blir det mer politik än hockey några dagar, men ha tålamod och överseende – det kommer att bli som vanligt mitt i the primary race.

Jag ber slutligen att få önska ett riktigt gott nytt år.

2012 kommer bli fantastiskt, inte minst här i bloggen.

Slut, Hawks vinner med 3-2.

Återkommer om någon timme.

Chicago – Detroit 2-2 (Period 2)

* * *

Nä, vi får fortsätta på att någon tänder de tunga blixtkanonerna i nyårsnatten, men matchen är bra och jämn och tredje kan fortfarande kan bli ett stycke klassiker.

Hawks har mest av spelet och gör snyggast grejor, men Wings spelar stabil bortahockey och ser till att utnyttja sina chanser, så det är långtifrån avgjort.

* * *

Yellbear sa i morse att jag skulle hålla extra koll på Hossa.

– Han har varit sanslöst bra på slutet, hette det.

Well, man får tacka för rekommendationen.

När slovaken trampar runt hela Wings-zonen och sen prickar in 2-2 lovar jag att hockeygudarna spelar luftgitarr av lycka.

* * *

22 160 nånting, lyder den officiella publiksiffran – och det är inget fusk med den.

Det är fullsatt och fantastiskt i the Madhouse.

* * *

Om det dessutom blivit mål när Hossa var siste man i ett av säsongens snyggaste klapp-klapp-anfall hade de där gudarna börjat lira med tänderna, som Hendrix, men eftersom jag inte fått se några repriser vet jag inte om Howard gjorde karriärens räddning eller om det var Lidas som helt lägligt stod i vägen.

* * *

Jag tror att Wings steker sin kväll när de får börja andra perren med nästan fyra minuter efter varandra i numerärt underläge, men penalty-dödandet är riktigt vasst.

* * *

”Yellbear for President”, jag måste säga att jag hade räknat med större aktivitet från din sida när jag nu äntligen tagit mig hit.

Låt kommentarerna flöda.

* * *

Bertuzzi touchar pucken innan den går in, men Detroits 2-1-mål är ju fine rödtoppen Commodores.

Så slutar det när man hälsar på Biffen på Tavern on Rush kvällarna för match, det är sen gammalt.

* * *

Ja, hdw, det är lite fusk. Abdelkader låter mer tyskt, tycker jag. Som Apfelstrudel – världens otäckaste bakelse.

* * *

Nyquist- och Andersson-kedjan ser man inte alltför mycket av, de är mest inne för att grinda ner Hawks förstalinor, men några gånger är de framme hos den inte helt Patrick Roy-säkre Crawford och sticker lite; bland är deras center Emmerton rätt nära att få in en puck.

* * *

Grizzly, det är en riktigt iakttagelse att jag trivs i The Madhouse – och det ska fanimig inte dröja ett och ett halvt år innan jag återkommer nästa gång, det är ett löfte.

Men jag tycker nog att fansen nån gång borde dra en mer entusiastisk ramsa än den nu rätt tjatiga ”De-troit sucks”.

* * *

”Chelsea Dagger” låter fortfarande lika underbart irriterande och retsam, det är härligt att kunna konstatera.

* * *

Nu luktar det körv från pressloungen, så det är dags att ta paus för mig också.

Slutrapport kommer vid lägligt tillfälle, men räkna med att jag måste ta mig tillbaka till det bekväma hotellrummet innan det blir nåt.

 

 

Chicago – Detroit 1-1 (Period 1)

* * *

Det är playoff-stämning i hallen, men på isen dröjer det innan det händer nåt och jag ska inte sitta här och ljuga och påstå att det överhuvudtaget slår såna nyårsgnistor som jag hade räknat med.

Dock börjar det röra sig under andra halvan av perren, när först Äppelkakan gör 1-0 och Kapten Toews kvitterar på straff, och jag har fortfarande förhoppningar om att det blir champagne och fyrverkeri innan kvällen är över.

* * *

Corneliuson, han som sjunger nationalsången, ser ut att ha gått ner en 40 pannor sen sist.
Det hindrar inte att Madhouse-publiken skriker ner honom fullständigt.

Lika högt som under de gloriösa finalmatcherna blir det inte, då höll dom ju på att fälla Sears Tower med blott decibel, men vibrerar i trumhinnorna gör det nu också.

Det är en fantastisk, helt unik upplevelse.

* * *

Hanson Brother Carcillo lever upp till sitt namn när han saftar in självaste Bertuzzi i planket så hjälm och allt ryker.

Sen vinner han knappt när Big Bert vill göra upp med nävarna.

Där tror jag att Hawks ska börja spinna på alla cylindrar, men nej – det händer inte riktigt.

* * *

Lidas borde fått utvisning när han hakade Toews även vid första läget, men straff – det kändes lite hårt.

Det är dock angenämt att få se ett snille med sådan killer-instinkt slå en straff.

Bör visas under många videolektioner i veckan.

* * *

Crawford ligger inne i kassen och simmar som rena Lars Frölander när pucken ligger precis utanför målgården och så kan Äppelkaka stänka in 1-0.

In med Backlund!

* * *

Dom är för jävla bra på majestätiska intron i den här hallen. också.

Det historiskt laddade som går på jumbon precis innan lagen kommer in på isen är som en riktigt emotionell Hollywood-trailer.

I like, man kommer i sanning i stämning.

* * *

Det är synd att Yellbear inte får assist på straffen.

Passningen han slår till den friställde Toews var ett mästerverk.

* * *

Nej, KalleBalle, jag väntar fortfarande på att stöta på en svensk hockeyspelare i NHL som är otrevlig. Några av dem kan vara jävligt griniga efter förluster, men allmänt otrevliga – nej, det är förbluffande, faktiskt.

Det är ett av många skäl till att jag är glad över att jag skriver om hockey och inte fotboll.

* * *

Yellbear har överhuvudtaget lysande. Såg ni när han hade Zäta på ryggen och ändå förde in pucken i anfallszonen?

Russnäs rules.

* * *

De-troit sucks, De-troit sucks, De-troit sucks…

Det är en ramsa den här staden kan, använd långtifrån bara under hockeymatcher.

Den rullar precis hela tiden ikväll.

Kanske en Let’s go Hawks skulle kunna vara på sin plats också, no?

* * *

Ja, Elvis, jag säger som Erik – har vi börjat fira 2012 redan, ha ha?

* * *

Ojvoj, cheerleader-damerna som skrapar isen i periodpauserna…dom hade jag glömt.

Bara Carolina har en mer imponerande trupp på den punkten, om man säger så.

* * *

Coach Q sa redan tidigare idag att Johnny Toews bara blir bättre och bättre.

I så fall är han snart den här ligans allra bäste. Det är inte många i världen som tvingar Lidas till två såna avgörande hakningar.

* * *

Nu ska avnjuta en av de verkliga fördelarna med den här pressläktaren:

Glass!

Dom serverar sån ute i loungen och sånt missar inte Biffen.

Vi hörs i nästa paus.

Jag säger som Francis Albert Sinatra:

This is my kind of town, Chicago.

Jäklar vad underbart att vara tillbaka i den här fantastiska metropolen.

Och i den här hallen!

Jag har inte suttit i The Madhouse on Madison sedan femte finalmatchen 2010, när Blackhawks tog greppet om serien mot Flyers.

Men nu är jag alltså här igen och av förhandsrapporterna att döma blir det, i princip, lika mycket drag ikväll som då . Kvällens fajt är säsongens första mellan gamla rivalerna Hawks och Red Wings, har varit utsåld sedan länge och hajpas som rena playoff-clashen i lokal media.

Bloggen tänker gå som en slåttermaskin natten igenom och jag hoppas jag får sällskap av just dig.

* * *

Det var ett tag sedan jag såg gamle favoriten Yellbear Hjalmarsson  också, men han sitter på sin vanliga plats i hemmalagets överdådiga omklädningsrum efter morgonvärmningen och ser lika cool ut som alltid.

– Jaså, vi får fint besök ikväll, säger han bloggen kommer lufsande över heltäckningsmattan.

Så ska det låta.

* * *

Yours truly anlände redan igår ikväll och åt i vanlig ordning middag på Tavern on Rush – ett absolut måste i Chicago.

Jag var inte ensam.

Förutom valda Red Wings-spelare satt Vince Vaughn och karvade i en biff, två bord från The Mule med familj.

Sen var det – som alltid i den här stan – sjukt många sjukt bildsköna cougars i lokalen också, men sånt talar vi ju inte om i den här bloggen

* * *

Yellbear vrider lite på sig när jag undrar om det börjar kännas som 2010.

– Nja, det är för tidigt att prata om det ännu, vi har så otroligt mycket hockey kvar att spela. Men det har sett bra ut, vi har kommit igång på ett helt annat sätt än ifjol. Då började vi inte spela på riktigt förrän i de sista matcherna i slutspelet, säger han.

Russnäs egen Bobby Orr är nöjd för egen del också.

– Jo, jag tycker det gått helt ok. Framförallt är det kul att spela med Nick Leddy. Han är en ny Brian Campbell, åker lika skridskor lika bra, och kommer bli en otroligt stor back.

Nu vet ni det.

* * *

Råkar bo på samma hotell som Red Wings och får slå mig genom hopen av autografjägare varje gång jag ska ut.

Vilka är dom? Hur kan vuxna människor ägna hela dagarna åt att stå utanför hotell och vänta på ett få ett skrynkligt gammalt program signerat av Justin Abdelkader? Har dom inga jobb?

* * *

Att sitta och titta på hockeyträningar är i ärlighetens namn sällan särskilt underhållande, men det blir lite festligt när en högljudd Bryan Bickell står och tränar styrningar framför kassen och Sami Lepistö träffar honom på ena vaden med ett fint slagskott

Bickell hoppar iväg över isen,  som du och jag när vi sparkat tårna i en tröskel.

Sånt livar upp.

* * *

Viktor Stålberg trivs utmärkt i Chicago, säger han.

Och undra på det. Han bor mitt i stan.

– Ja, bortåt södra delen av Michigan Avenue, säger han på bredaste göteborgska och sveper med armen åt downtown-hållet.

Man kan bli grön – och blå med för den delen – av avund för mindre.

* * *

För Blackhawks är Red Wings en lika bitter rival som Vancouver – fast på ett helt annat sätt.

För kvällens motståndare har de respekt.

– Jag vill inte säga att vi ser upp till dem, men vi modellerar oss själva efter deras organisation. De har alltid varit bra. Vancouver? Där handlar det lite mer om avsmak, säger Patrick Sharp till The Daily Herald.

* * *

Inne i Red Wings omklädningsrum haglar anklagelser om att bloggen väljer sina roadtrips med misstänkt stor omsorg.

– Är det inte konstig, säger Fabio Ericsson till Kron Wall of Pain och nickar mot mig, att han bara dyker upp när vi spelar i roliga städer?

– Jo, skrockar danskungen från Järfälla, man ser honom aldrig i Buffalo eller Columbus.

Objection, your honor! Jag åker bara dit plikten för mig, allt annat är förtal!

* * *

Till och med bonnlurken Bolland – han som så fort han uttalar sig om Canucks  får Niklas Wikegård att framstå som moder Teresa– uttrycker vördnad för rödvingarna.

– Det här är ett väldigt bra lag som vi verkligen får se upp med, säger han och fortsätter sen om Datsyuk. för rödvingarna.

– Det här är ett väldigt bra lag som vi verkligen får se upp med, säger han och fortsätter sen om Datsyuk.

– Han är extremt svårfångad, tack vare sättet han använder sin kropp framför kroppen. Det finns inte många bättre spelare i den här ligan.

Jisses, snart kan de blinda se och de lama gå.

* * *

Som om det inte redan var nog med svenskar i Wings får vi se två blågula rookies i fjärdekedjan ikväll:

Gustav Nyquist och Joakim Andersson.

– Det är riktigt roligt, särskilt som det är en sån här match. Jag ska försöka spela mitt eget spel, det är det som funkat uppe i Grand Rapids, säger Nyquist.

Sedan hyllar han lagkamraterna och påstår att alla i Wings är fantastiska killar.

Utom Big E då, invänder jag.

– Ja, skrattar rookien, honom är det förstås ingen som gillar.

Just det.

* * *

Sjyssta Tårtan sätter Page Six Sean på waivers ett par dagar före Winter Classic.

Tyvärr kommer ingen att ta honom, bland annat för att Brett Hull en gång i tiden gav honom ett alldeles för stort kontrakt, så en av ligans störste underhållare lär få harva i sura Hartford resten av säsongen.

A shame.

* * *

Jocke Andersson är också väldigt tacksam över att få spela just den här matchen.

– Vi var här på försäsongen och redan då var det i princip utsålt och grymt tryck. Man undrar ju det blir nu, säger han.

Det blir åka av, törs jag garantera.

* * *

Pressläktaren i United revisited!

Den är ligans bästa – rymlig i praktiska etage, med grym vy över isen och bara några meter till kaffet.

Nu sitter jag dessutom på samma rad som gamle Tribune-favoriten Chirs Kuc.

Då säger det sig själv att jag har bra plats.

* * *

Eftersom ironi och skojigheter i skrift inte går in genom alla pannben är det nog bäst att klargöra att Jonte Ericsson är en utmärkt person som alla gillar.

Men han tycker om att köra med bloggen och måste få igen ibland.

* * *

Det där med respekt är dock relativt, kommer jag osökt att tänka på när jag läser att Hanson Brother Carcillo gör comeback ikväll, efter sex matchers frånvaro.

Han lär inte åka omkring och beundra några Red Wings-legendarer.

– Jag kör samma stil som vanligt, annars gör jag ingen nytta, säger han och fyrar av sitt sedvanligt oemotståndliga ligistflin.

* * *

Granvista, jag tycker mig ha starka minnen av zeppelinare svepande över de här mäktiga läktarsektionerna, men kan inte se några nu.

Det är beklämmande.

* * *

Babs åker och pratar intensivt med The Mule under morgonövningarna.

Jag tror det betyder att smålänningen kommer att avlossa stora kanonen till och med oftare än normalt ikväll.

– Jag? Nej, jag är ju dålig nu. Det var länge sen jag gjorde några mål, säger han och kränger av sig axelskydden efteråt..

Ja, det har bara blivit 14 stycken så här långt, bäst i Red Wings. Det är ju bedrövligt…

* * *

Jag har bara hört den skrikas sönder under slutspelet, men dom säger att nationalsången får sedvanlig Madhouse-behandling även såna här matcher.

Bara det är ju värt en dryg två timmar lång flygresa hit.

* * *

Inte tänder The Mule på mitt förslag om att han, som en fin gammal,  ska rycka tandskyddet av Sugar Kane ikväll heller.

– Nä, det går inte. Han visar aldrig tandskyttet för mig längre, säger han.

Det kan man kanske förstå.

* * *

Jaha, Hagge har just prickat in NHL-karriärens sjunde mål nere i Fort Lauderdale.

Vilket fenomen.

* * *

Nejdu, Granvista. Inga rookisar har mage att värma utan hjälm. Dom enda Detroit-svenskar som törs göra det Lidas och Zäta (plus Homer i vanliga fall, men han är tyvärr skadad).

Inte ens Fabio bjuder fansen på sina lockar.

* * *

Det räcker att man nämner All Star, så får Zäta tydliga känningar i handleden.

– Men jag kan inte vara aktuell, säger han oroligt.

– Lidas och Frasse och Pavel och Frasse är alla givna och fler kan det ju inte vara från samma lag.

Okej, men spelare som haft sån otur vid tidigare uttagningar ska förstås få ett wild card, det ska jag omgående maila Shanny om.

* * *

Får man fortfarande höra Chelsea Dagger när Hawks scorar?

Du-du-du-du-du-du-du-du…ha ha, det var också länge sen.

* * *

Stort bara att se Kron Wall i närheten av planket där han släckte lyset för Havlat 2009, mellan reklams för Jimmy John’s och nått blått skit.

Holy ground i Biffen-världen, det.

* * *

Nej, nu tar vi och inleder nyårsfirandet vid Lake Michigans sydvästra strand.

Jag förväntar mig ett oförglömligt fyrverkeri.

 

Ja, ni har väl koll på det?

02.30 – er tid – börjar pangmatchen mellan Blackhawks och Red Wings.

Och bloggen är på plats.

Första inlägg kommer strax före första nedsläpp.

Yes, bästa avsnittet hittills!

Och det förstår man att det ska bli direkt, när vi dyker rakt in i Flyers omklädningsrum i Pepsi Center och får se Lavoliette bränna en säkring.

Intensivt!

Sedan gör HBO Garden-mötet mellan de två inblandade lagen som Hollywood gör sina mest förföriska draman.

Fy fan vad lysande.

* * *

Tadd, jag håller med om att Caps var bra – men det råder inga tvivel om att Rangers samtidigt stod för sin tröttaste insats på en månad.

* * *

Det är lite roligt att Stepans flickvän visar sig heta Stephanie och efter ett eventuellt giftermål alltså kommer att heta Stephanie Stepan.

* * *

Nä, det blev inte mycket till hattrick för Stålberg.

Kings nollade Hawks i United Center.

Såg inte den komma, men Sutter är en bra coach och laget är ju såpass begåvat att det ska vara med och utmana dom bästa.

* * *

HBO har missat vilken resurs de har i Lilja, men den här gången får vi i alla fall se en sekund när han sitter i spelarbussen och tittar ut på Manhattan.

Alltid nåt.

* * *

Hartnell har en lägenhet som får en, dreglande, anklaga gudarna för att man inte utrustades med större hockeytalanger (samma anklagelser formulerar man förstås för sig själv när man ser Rangers-spelarnas fruar och flickvänner i Bryant Park, men det talar vi tystare om…)

Men ingen ska inbilla mig att han går i kyrkan – eller ber bordsbön – när inte HBO är med.

* * *

Danny Girardis stencoole son gör ett nytt succé-framträdande, den här gången med skridskor på fötterna.

* * *

Meddelas kan att Empire State Building – som jag har total panoramavy över från mitt kontorsfönster – som en del av hypen inför Winter Classic lyser i Rangers-blå och Flyers-orange i natt.

Det är rätt fint.

* * *

Ingen sjöng lika fina julsånger som Bäckis ifjol, men firandet hemma hos familjen Brian Boyle i Massachusetts var en syn.

Karln har alltså tolv – eller var det till och med tretton? – Syskon.

Irländare alltså…

* * *

Nu ska jag packa och sova.

Mot Chicago.

Vi hörs från United Center på fredag natt.