Av alla klassiska Vegas Moments finns nog inget mer unikt än det som äger rum vid hissarna på de monstruösa hotell- och kasino-komplexen under de tidiga morgontimmarna.
Ja, det är strängt taget bara här man ser det – i alla fall så frekvent.
Ur hissen kommer en nyduschad affärsresenär i kostym på väg till ett viktigt möte eller en konferens – och in tränger sig utsjasade festprissar som varit ute och härjat hela natten och äntligen ska ta sig upp på sina rum för att sova bort den grundliga berusningen.
I exakt det ögonblicket, när den morgonpigga ambitionen och pliktkänslan kolliderar med de uppknutna slipsarnas och den rinnande mascarans dekadans, uppstår en strömförande friktion och den friktionen tycker jag fångar essensen av denna fantasistad.
Det är i det spektrat, i den vilda spännvidden, Las Vegas själ bor.
Vid åtskilliga tillfällen genom åren har jag, det måste ju bekännas, varit den som tumlat in i hissen i de stunderna och tycker mig minnas att jag varit väldigt nöjd över att höra till den delen av ekvationen.
Men denna söndagmorgon är det jag som vid 08.00 åker ner till Cosmopolitan-lobbyn med laptop-väska hängd över vadderad kavajaxel – och när dörrarna öppnas möter jag samtida, kvaddade versioner av Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda från ”Sex & the city”.
Sminket har smetats ut, axelband hänger på sniskan, Manolo Blahnik-pumpsen hålls i spretande fingrar, det fnittras och flamsas.
När vi passerar varandra känns den tydligt. Friktionen. Helt aparta världar krockar – men förenas ändå i det ljuva Vegas-spannet mellan ytterligheterna
Därför känns det, visar det sig, fint att vara även på den sidan i detta exceptionella morgonfenomen.
Men det kan också bero på att jag inte är på väg till något tråkigt business-möte.
Förklaringen till att jag, helt i strid med mina instinkter, stiger upp i svinottan fast jag befinner mig på en plats där tid inte finns är att jag ska se Game 2 i västra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet – mellan Vegas Golden Knights och Dallas Stars i T-Mobile Arena, mitt emellan Park MGM och New York-New York.
Det är ju, numer, ett klassiskt Vegas Moment i sig – sannerligen värd en bagarväckning monumentale Nevada style. Och ett möte med sönderfestade nattsuddare.
• • •
Apropå klockan:
– I know it’s a little early for Las Vegas…
Så inleder karaktären Andy Stone, spelad av fantastiske Alan King, ett anförande i gravt underskattade Martin Scorsese-filmen ”Casino”.
Robert DeNiros gambling-geni Ace Rothstein, byggd på verklighetens Lefty Rosenthal, ska bli invald i en exklusiv country club och klockan har, förstår man, inte hunnit bli mer än 18-19 på kvällen
Det ÄR a little early for Las Vegas.
Och då kan man ju fråga sig vad man ska säga om en hockeymatch som börjar 12.00, lokal tid. På dagen alltså. Midnatt hade verkligen varit mer normalt. Men Golden Knights till lunch…det är som om New York Rangers skulle spela match på Madison Square Garden 06.30. Typ.
Risken finns alltså att stämningen är lite dämpad och yrvaken i denna andra rond i vilda västern-sagan.
Vad det innebär hockeymässigt får vi se. Det är ovanligt att slutspelsmatcher börjar på detta okristliga klockslag, framförallt när vi kommit så här långt in i skådespelet, och det finns ju spelare som reagerar lika dåligt på dagsljus som vampyrer.
Men TV bestämmer och vi ska inte klaga, vi får ju för en gångs skull se något så magnifikt som en konferensfinal på Sverige-vänlig tid.
• • •
– Vilket äckligt flyt dom har, noterade jag att agiterade Hurricanes-supporter Twitter-muttrade när katterna återigen vann i sudden igår kväll.
Så kan man förstås se det – eller också inser man att det inte alls är någon tillfällighet när ett lag tvingas upp i sex förlängningar och vinner samtliga sex.
LA Kings hade samma slags ”flyt” 2012 och 2014, men det var förstås inget flyt. De hade, i likhet med årets version av Florida, tillgodogjort sig ett brinnande momentum som genererade killer-instinkt och en känsla av att de var oslagbara i de största ögonblicken och därför gick det inte att slå dem när de hamnade i skarpt läge.
• • •
Hittills har samtliga konferensfinaler i år för övrigt gått till förlängning och det skulle inte förvåna det minsta om vi fortsätter på den inslagna vägen här i T-dojjan idag.
Men i så fall får det gärna gå hyggligt snabbt igen, för jag har en red-eye-flygning hem till New York bokad ikväll.
Den avgår först efter 22.00 så jag har över tio timmar på mig och det borde räcka no matter what, men ska de hålla på lika länge som i Raleigh i torsdag blir det förmodligen lite, tja, nervöst.
• • •
Coach Cassidy ser lite nyvaken ut, med kuddfrissa och allt, när han håller presskonferens vid 10-tiden.
Den feelingen hänger tung i hela T-dojjan timmarna innan puckdrop.
Vegas har verkligen inte kommit ur sängen ännu.
Om Stars är lite vakna – häpp! – kanske de kan utnyttja detta lätt sömndruckna kynne för att ta kommandot på en gång.
• • •
Såna här gånger, när jag efter avslutat gig ska iscensätta en ”run” av samma sort som stora rockakter då de störtar direkt från scenen till flygplatsen, får man ju vara lite om sig och kring sig.
Så jag har redan checkat ut och och lämnat väskan i the bell desk på ett hotell i närheten av T-dojjan och om allt går som det ska ska jag sitta i loungen på Harry Reid senast en timme efter slutsignalen.
• • •
Det är inte 2018 igen, så långt går det inte att sträcka sig ännu – men nog spelar Wild Bill Karlsson sin bästa, mest inspirerade hockey sedan Golden Misfits premiärsäsong.
Now, Golden Knights förlitar sig på olika matchvinnare i varje match – det är nåt alldeles otroligt hur namnen som gör avtryck i protokollet skiftar från gång till gång – så vi ska kanske inte räkna med att han hänger två cannoli idag igen.
Likafullt är han verkligen värd att hålla koll på, för den nyblivne farsan från Märsta gör så mycket annat också – inte minst i det defensiva arbetet.
• • •
Förra gången jag hade sånt här arrangemang, med en flight bokad direkt efter en slutspelsmatch, blev det svettigt.
Det var under finalen 2007, mellan Ducks och Senators, i Anaheim. Då tjänstgjorde jag som vanlig korre och förväntades ta hand om betydligt mer än bara Stanley Cup-hockey, så när tidningen mitt under den finalen lyckades säkra intervju med en känd affärsman i New York hade jag inget annat val än att flyga hem och träffa honom.
Vem affärsmannen var?
Den här.

Han – ja, det är alltså Donald Trump till vänster på bilden… – skulle precis ge ut en av sina böcker på svenska och höll därför ett litet pressmöte med några blågula journalister i det berömda styrelserummet i Trump Tower.
Nå, direkt efter Game 2 i Honda Center, som Ducks vann med 1-0 efter mål av Samuel Påhlsson, hastade jag till LAX-flygplatsen men fastnade förstås i den brutala LA-trafiken och det var verkligen på håret att jag kom med på min natt-flight.

Men hem kom jag och träffade den blivande presidenten (nej, vid den tidpunkten gick det verkligen inte att föreställa sig att han e n dag skulle sitta i Ovala rummet…) gjorde jag och sedan åkte jag direkt vidare till Ottawa för fortsättningen på den final som Ducks till slut tog hem med 4-1.
Good times.
• • •
Jani Hakanpää är skadad och kan inte spela idag, så hör mitt rop, Pete DeBoer:
In med Nils Lundkvist!
• • •
Ni som efter Håkan Södergrens twittrande i morse hoppas få Bofinken kvittra i Viasat-sändningen kommer bli besvikna.
Den idén sköts tydligen ner när produktionsteamet hade möte ett par timmar innan puckdrop.
Förmodligen var det Lönta Lindqvist som sa nej, orolig över att tittarna skulle bli förtjusta i mitt vackra dalmål och kräva mer…
• • •
Jag får fortfarande gåshud, ända upp i hårfästet, när jag tänker på Barkovs mål igår.
Fy fan vad snyggt.
• • •
Dallas Stars har alltså inlett varje serie i detta slutspel med en sudden-förlust – och sedan utjämnat i matchen därpå.
De planerar ett likadant upplägg den här gången. Om inte hamnar de i samma sits som Hurricanes. Fast ändå inte. Att ligga under med 2-0 efter två bortamatcher är inte heller skönt, men betydligt mer hanterbart än att göra det efter två hemmamatcher.
• • •
Hoppas Viasat visar det hejdlösa over-the-top-introt efter matchvärmningen, det man bara kan uppleva i denna stad – så traditionalisterna där hemma får något av förfasas över.
• • •
Coach DeBoer under sin presskonferens:
– I was leaving the hotel this morning and went down for coffee at 7 a.m. and ran into a crowd of people that was just coming back in from EDC. Wow. Never seen anything like it. And we’re starting a game here at noon…
Haha, även han hade alltså ett ett klassiskt Vegas Moment!
• • •
Aktuell Conn Smythe-lista i Biffens värld:
1. Matthew Tkachuk, 2. Sergej Bobrovsky, 3. Roope Hintz, 4. Aleksander Barkov, 5. William Karlsson.
Tkachuk man…inte sedan Erik Karlssons uppvisning 2017 har en enskild spelare dominerat playoff-serier på samma sätt.
• • •
De lokala sportreportrarna ser också lite trötta ut. Inte för att de varit ute och stökat, det är the locals för rutinerade för, utanför att de bevakade VM-matchen i lättvikt mellan Devin Haney och Vasili Lomachenko på MGM Grand Garden sent igår kväll.
Det här är nog en väldigt skoj marknad att vara sportjournalist på nuförtiden, med NFL och NHL och blytunga kampsportsmatcher och Formel 1 och tennis och snart kanske även ett baseboll-lag.
Hemmasonen Haney vann för övrigt på poäng.
• • •
Dagens låt: Frank Sinatras ”Feelin’ Kinda Sunday”.
• • •
För eventuella nytillkomna läsare när vi nu har matiné:
Det här är ingen live-chatt per se. Jag lämnar rapporter, fulla av mer eller mindre relevant iakttagelser, i pauserna och så pågår IRL-babbel i kommentatorsspåret.
• • •
Ok, ramblers – let’s get rambling.
Game 2 mellan Vegas Golden Knights och Dallas Stars blir ett matinéäventyr vi sent glömmer, tror jag.

CAROLINA – FLORIDA 1-2 (Slut, OT 1)
• • •
Herregud, Matthew Tkachuk igen!
Ja, den här gången går det väldigt mycket snabbare än senast, vilket vi väl alla är tacksamma för, men ändå.
Det är bara att skicka Conn Smythe till huset i södra Florida.
Något liknande kan jag aldrig erinra mig att jag sett.
• • •
Surt för Kotten att ta utvisning på övertid, men han har inget annat val i det läget.
• • •
Tammefan om inte Slavin tappade redskapet strax innan det avgörande målet.
De tappade och trasiga klubbornas kväll, det råkade bara vara det.
• • •

Om jag förstår saken rätt tangerade Tkachuk alla tiders rekord med detta tredje sudden-mål i årets slutspel.
Mer kommer, törs jag påstå.
• • •
Det är förstås inte kört för Hurricanes ännu, men de sitter i en jäkligt taskig sits – det går inte att komma runt.
• • •

OK, nu ska jag packa väskan och börja ladda för söndagens matiné här i Vegas.
Den börjar 21.00 svensk tid, så inga ursäkter accepteras.
Alla ska vara med!

CAROLINA – FLORIDA 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Otroligt.
Det blir Sudden Death Overtime igen.
Vi har haft tre konferensfinaler och samtliga har avgjorts på det sättet.
Nog för att vi hade på känn att det skulle bli jämnt mellan the four last standing, men det här ju absurt.
• • •
Det spelades verkligen helt lysande, explosiv, kör-rakt-genom-sargen-frenetisk slutspelshockey i denna tredjeperiod och det borde blivit mål åt bägge håll.
Men nä.
• • •
Stort att Olczyk och Jones jämför Forsling med Yellbear Hjalmarsson.
Finare beröm kan en back mitt inne i en playoff-fajt inte få.
• • •
Gaston, jag hade inte så mycket antecknat nu, så jag får kaskadskriva Del 4.
Hoppas du kan stå ut…:)
• • •
Detta är alltså första gången sedan 1977 de två första matcherna i en konferensfinal-serie går till OT.
Igen: Otroligt!
• • •
Blir det ny nattmangling igen också?
Den lokale pizza-krögare som fick tidernas beställning i torsdags lär hoppas på det.
Men ikväll kommer avgörandet snabbare och antingen avgör Fast eller Ekblad.

CAROLINA – FLORIDA 1-1 (Period 2)
• • •
Dessa kackerlackor från de fuktiga Florida-träsken…
Det spelar ingen roll att de långa stunder blir helt slutspelade och ligger under.
De inte ens blinkar, de bara skakar av sig det som varit och kommer plötslig i ursinniga attacker och utjämnar matcher och krattar, i det aktuella fallet, för ny nattmangling.
Ojvoj.
• • •
Åh, Barkov – din Amadeus Mozart till hockeyspelare.
Han lurar sin landsman Antti lika grundligt som politiker lurar sina väljare och lättar in slutspelets hittills mest eleganta backhand.
• • •
Ja, Silicon Valley-Niklas, det känns som att man bara kan slänga åt Gretzky ett hockey-relaterat ämne – så kommer han med en relaterad anekdot med högt underhållningsvärde.
• • •
Hittills har både konferenserna varit tämligen snälla och befriade från gurgel.
Men det beror inte på att spelarna inte tycker illa om varandra. Det beror på att matcherna hittills varit så jämna.
Rinner det, mot förmodan, iväg åt något håll kommer vi se på kaos även i denna svängom.
• • •
In med Nils Lundkvist!
Nej, just ja – det är den andra serien, det.
• • •
Bara för att jag nämner att det varit snällt utbryter förstås svavelosande boxningsmatch runt Raanta i slutet av andra.
Ja, det pyr ju av avsky precis under ytan.
• • •
Ikväll är det mycket palaver om trasiga klubbor och vad man ska göra när de går sönder.
Inget väntat tema.
• • •
Katternas PP var bättre i denna period – men inte tillräckligt mycket bättre.
• • •
Ursprungligen var prognosen ”Övertid igen” ikväll mer ett skämt, eftersom alla inblandade rimligen torde vara villiga att göra vad som helst för att undvika det ödet.
Men nu lutar det ju ditåt igen…
• • •
Bofinken tänker nu lämna sin post och gå och köpa sig en kaffe.

CAROLINA – FLORIDA 1-0 (Period 1)
• • •
Hurricanes har definitivt förstått allvaret och tänker vinna den här matchen – under ordinarie matchtid.
De är helt överlägsna under stora delar av förstaperren och skaffar sig snabbt den tidiga ledning de vill ha för att kunna kväva sina motståndare.
Får de bara in ett till – ett som godkänns.. – tror jag detta är över. Inte ens katterna torde klara av att komma tillbaka mot ett så här inspirerat Carolina med ett övertag a flertaliga mål.
• • •
Det är bra lugubert att ett så bra som Florida har ett så ruttet powerplay.
Vad fan, Canes ÖSER ju skott på dem under sin kill.
• • •
Efter halva förstaperren leder Carolina alltså skotten med 17-1.
Det är ju så man knapp kan hålla sig för skratt.
• • •
De sju perioderna i torsdags knäckte tydligen dansken, för det är Antti som står ikväll.
Men ja, han är ju en stor bamsing, Andersen, så han återhämtar sig antagligen inte lika snabbt som andra.
• • •
Verkligen synd på Forslings fina skott, men det är inte mycket att diskutera.
Offside var det.
• • •
Rod The Bod har bytt slips och dagens version har jag ingen kopia av i garderoben.
En besvikelse.
• • •
Det remarkabla med katterna är att de verkar så oberörda av vad som händer och plötsligt kan rycka åt sig momentum fast inget talar för att de ska göra det.
Vi ser ett tydligt exempel på det under andra halvan av inledningsperioden, när de rätt vad det är kramar fram all energi som saknats tidigare och börjar skapa chanser.
Så, mja, med ett sådant lag vet man kanske aldrig säkert – ens i matcher mot Canes.
• • •
Nr.34, tråkigt att höra att du haft en olycka. Godspeed!
• • •
Nu varvar Afrojack ner med några mer ”atmosfäriska” nummer och sedan blir det tyst.
Good riddance!
• • •
Man saknar ju Filip Wiklund en sån här kväll.
• • •
Nu ska vi se vad Coop har att säga om detta.

De borde inte orka, de borde inte vilja, de borde inte kunna – och enligt mer nogräknade fysiologer borde de kanske inte tillåtas heller.
Men jodå.
Mindre än 43 timmar efter den längsta hockeymatch någon av dem spelat – en maratonmangling i sju knallhårda akter – radar spelarna i Carolina Hurricanes och Florida Panthers upp sig för en ny holmgång som kommer kräva precis allt av dem.
Galet.
Men The Quest For The Cup pågår och som vi slagit fast många gånger får bara den som är beredd att lägga oerhörda offer på Lord Stanleys altare till slut spegla sig i hans sägenomspunna trofé.
Så here we go.
Rond 2 i The Battle of östfronten.
• • •
Efter matchen igår hade jag mycket trivsamt med Dan och Tracey från NHL.com på Park MGM och det borde jag kanske nöjt mig med, men istället gick jag vidare och det ju inte på något annat sätt än att jag slängde ytterligare några hundra dollar på de som driver verksamheten i den här sjuka stan.
Nåt har hänt, man KAN inte vinna vid borden längre…
• • •
Hur det går i det här slutspelet har jag för länge sedan gett upp hoppet om att kunna gissa, men ett är helt säkert:
Hurricanes bör undvika att förlora ikväll.
Om de kommer till Sunrise i 0-2-underläge i veckan blir det mycket, mycket svårt.
Then again: Det när nästan omöjligt att föreställa sig hur de ska kunna studsa tillbaka efter den förkrossande förlusten i torsdags.
• • •
Henke fick så han tålde som studioexpert i förrgår, så ikväll är han ledig.
Istället har TNT tagit in vem om inte Jon Cooper – Tampa-coachen.

Mycket trevligt, tycker jag.
• • •
Seth Jarvis får frågan hur han känner sig idag.
– Bättre än igår. Och det är jag väldigt glad för, säger han.
Haha, man kan bara föreställa sig hur mycket massage och proteiner och vätska och sömn som behövdes för att de som spelade Game 1 skulle bli något som liknade människor igen.
• • •
Sjukskriv dig, Zydden – det är verkligen inte varje dag Dallas Stars spelar slutspelshockey på Sverige-vänlig.
• • •

Jodå, det är förstås party i Marquee-poolen nedanför hotellrumsbalkongen idag också, lördageftermiddag och allt som vi har, och den här gången är det en celeber herre som kallar sig Afrojack som står för underhållningen.
Alldeles nyss fick han hela mitt rum och vibrera till en egenhändig komposition kallad ”No Beef”.
Jo, Jack – jag har en jävligt fet beef med er töntar där nere som plågar mig med den här hjärndöda musiken…
• • •
Toronto, Toronto, Toronto…sicket litet sorgebarn du är och förblir.
• • •
Ikväll gör Jesper Fast mål igen.
• • •
Dan Rosen var som sagt fellow festprisse igår kväll och därför var det ju väldigt skoj att hitta den här rätten på menyn på nudelrestaurangen där vi åt.

• • •
Dagens låt: Gram Parsons ”Ohh Las Vegas”.
• • •
OK, som jag förvarnade om redan igår får ni nöja er med ett lite kortare intro ikväll, jag behöver samla lite kraft inför den supertidiga matinén imorrn.
Men nu gör vi detta.
Showtime i Raleigh igen!

VEGAS – DALLAS 4-3 (Slut, OT1)
• • •
Brett Howden, sudden-hjälten i vilda västern, flinar när han får frågor om det inför förlängningen sades något om att avgöra tidigare än Panthers gjorde igår.
– Ingen sade något om det, men jag tror alla tänkte det. Och det var väldigt skönt att det gick så fort.
Därom är många djupt eniga med 25-åringen från Oakband, det kan han vara helt försäkrad om…
• • •
För Stars är det groundhog day.
De har nu inlett tre raka serier med en sudden death-förlust.
– Det har gått bra ändå och vi hoppas att det gör det nu också, men det är något vi måste rätta till. Man kan inte förlora på övertid hela tiden, säger DeBoer med bekymrad min på sin presskonferens.
• • •
Tuuuuuut!
Jag hann ju aldrig veva igång bloggens nya målsignal efter Wild Bills andra fullträff, så här kommer den i fördröjd form:
Tuuuuuut!
Vad han har att säga om Beckham-effekten när riddarnas sympatiska pressmänniskor ser till att jag får en egen liten pratstund efter det givna podium-framträdandet kan man läsa på sportbladet.se
• • •
OK, time to roll!
Det blir ingen EDM-festival ute i öknen, jag skulle hellre låta Wild Bill skjuta slagskott på mig hela natten, men det blir några jamare med glada skribentkollegor – alla lättade över att de inte sitter och tittar på förlängning just nu.
Imorrn har vi en ny sittning vid tv:n under Game 2 i Raleigh – fast med blott ett kort intro, för krafter ska sparas – och på söndag är det Vegas-matiné redan i ottan, så då ska ALLA vara med runt lägerelden, inte minst Zydden.
Nu säger jag – peace in the valley!

Vegas avgör direkt. Mer sen.

VEGAS – DALLAS 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Ja, vad sa vi?
Naturligtvis blir det sudden death-rysare även i den västra konferensfinalen.
Det är ju så hutlöst jämnt i bägge serierna att vi helt enkelt får räkna med det – varje kväll.
• • •
Haha, Kmannen – jag GÅR inte på Marquee.
Nu hade jag istället tänkt åka ut på den stora Electric Daisy Carnival utanför stan…
• • •
Nä, det är inte det minsta förvånande att just Benn, den gamla räven, kvitterar.
• • •
Inte hade jag börjat skriva några artiklar heller, men däremot packat ner datorn i väskan för att hinna rusa mot hissen.
Jinx…
• • •
Och jag är inte populär bland kollegor med tajt deadline heller. Jag råkade ju twittra att det skulle bli 3OT och nu haglar ”Fuck you, Per”-ramsor runt öronen på mig.
Haha.
• • •
Mina hjältar:
Wild Bill fullbordar ett hattrick – eller så skickar Wyatt Johnston in pucken.

VEGAS – DALLAS 1-1 (Period 2)
• • •
Tuuuuuuut!
Så – som New York-trafiken dygnet runt – låter bloggens inofficiella målsignal från och med nu efter varje Wild Bill-cannoli.
Fast situationen vid kvitteringen är ett alldeles utmärkt exempel på hur Beckhams farsa inte bara tutar och kör.
Han fortsätter röra på benen efter missad chans, förstår var pucken troligen kommer hamna och söker sig dit.
• • •
Innan Världens Bästa Karlsson smackar in den där pucken känns det som att Uttern, med benägen assistans av sina kamrater, håller på att försätta hemmaspelarna i ett tillstånd av rejäl frustration.
De – riddarna – har påfallande mycket puck och trycker på ordentligt, men det är lika bökigt att ta sig fram i motståndarzonen som i Bellagios lobby vid incheckning en fredagseftermiddag och när de så att säga kommer fram till receptionisten står han inte alls till tjänst.
Men till slut så – precis som på Bellagio.
• • •
Sitter och tänker på hur disciplinerade Stars är som inte tar några utvisningar, men just då åker Seguin ut.
Fast det leder inte till något annat än nya insikter om att Vegas är bättre i numerära underlägen än tvärtom.
• • •
Pucken som glider längs mållinjen bakom Uttern är bevisligen inte inne, men vissa av hemmafansen verkar tro att det räcker med att gummit når linjen för att det ska vara mål, för de fortsätter gasta om situationen i flera minuter.
Så kan det bli på nya marknader…
• • •
Med denna sjätte fullträff leder Wild Bill svenska skytteligan i slutspelet.
Det är 2018 igen.
• • •
I Nashville blev folk, apropå nya marknader, utkastade av vaktmästarna för att de slängde in kepsar på isen första gången en Predator gjorde hattrick!
• • •
Min finländske vän kommer alltid ha saker att rapportera om i bägge konferensfinalerna.
Två no-brainers bara ikväll: Roope Hintz noterades för sin 20:e poäng när han assisterade till Robertsons 1-0 -mål – och Miro Heiskanen spelar precis hela tiden.
• • •
Sedan Julia vaknade har det tutats bra i såret, tycker jag.
• • •
Ikväll är sista chansen till rajtantajtan i Sin City, för på söndag börjar matchen alltså tolv på dagen, lokal tid, och då kan jag verkligen inte vara ute och härja kvällen innan, och sedan flyger jag alltså hem.
Så det säger jag eder – varning för Biff på Strippen om några timmar.
• • •
Jaha, 1-1 efter två.
Säger ju det.
Vi kommer sitta här ett tag…