Rangers-Atlanta ikväll. På Garden. Bloggen är på plats. Är ni?

Nu har jag sett den omtalade tacklingen och vill säga följande – den här gången lite mer på allvar:
Jag tycker väldigt mycket om  Teemu Selänne. Han har varit lite av en idol ända sedan de första succéerna i Winnipeg i början av 90-talet och han har också visat sig vara en väldigt sympatisk person; ingen icke-svensk är vänligare eller mer språksam. Fast han egentligen alls har några förpliktelser mot en sån som mig. Dessutom är han ju något av en hockeyns elder statesman, numer.  Därför kan man kanske tycka att han förtjänar lite mer respekt. Det ansåg Red Wings-spelarna att Lidas var värd när han åkte på en smäll i Colorado häromåret och detsamma bör nog i så fall gälla The Finnish Flash.
Men – tacklingen i sig är det inga som helst fel på. Teemu tittar ner och Kronwall knockar honom. Med axeln. Utan att hoppa. Utan att sikta på huvudet. Han tappar balansen efteråt och då åker armen upp också – men det är då det.
Så att beskriva incidenten som ful och feg är bara fånigt.
Att medspelarna sedan börjar gapa ska man ta med en hel grävskopa salt.
Det gör dom alltid, för att det ska vara så.
Minns när samma Kronwall proppade Havlat i United Center förrförra slutspelet. Då höll Brian Campbell efteråt ett  helt föredrag om hur hemsk Kron Wall of Pain är.
Men efter Yellbears uppsmiskning av Pominville hade han inget att säga.
Förstås.
* * *
Sitter nu på Sky Harbor – underbart namn, tycker jag; så borde alla flygplatser heta – och väntar på en red eye-flight hem till Gotham.
När jag checkade in fick tjejen i vid Continental-disken syn på leksandsmärket på väsken och sa:
– Hockey, eh? Jag är själv från Pittsburgh och älskar Sidney Crosby.
Sen talade vi hockey
Se, med ett LIF-märke slår man alltid världen med häpnad.
* * *
Apropå den där legendariska Havlat-tacklingen:
Först framme för att straffa Järfällas Scott Stevens var förstås Byfuglien.
Men när de sågs några månader senare, helt civilt, kom Big Buf – tror jag att jag får avslöja nu… – fram och sa att det var en alldeles suverän tackling.
Så, igen – ta vad spelarna säger till media med några ton salt.
* * *
Till sist:
Fy satan vilken lättnad att höra att Micke Nylander efter omständigheterna mår OK – och inte kommer att få några men.
Som alla sagt:
Det finns ingen som älskar sina hockey mer än Nyllet och han förtjänar så oerhört mycket mer än det här.

Ni tänkte tanken, Christian och DD.
Det räcker för att jinxa bort Lundqvists nollor.
Samtidigt är det svårt att göra något åt passningar som den Zubrus slog till Kovy, mellan sina egna ben.
Rasande snyggt.
Rangers tog alltså ändå tredje segern på fyra dagar och den första på hemmaplan för säsongen, så nu är det nog skoj hemma på Manhattan.
Men på onsdag, mot Thrashers,  återkommer jag och då lär det väl bli som vanligt igen…
* * *
Jag får samma intryck varje gång jag ser Devils – och det intrycket bekräftades av något Old School Lou tydligen hade sagt till Micheletti före matchen ikväll,
De skapar ju hela tiden chanser, men han förtvivlat svårt att göra nånting av dem.
Om de kan korrigera den detaljen – och med såna som Kovy, Parise och Zajac i skyttevärnen borde det inte vara så svårt – tror jag att det nervösa och taffliga i försvarsspel rättar till sig av sig själv.
* * *
Något förvirrade debatt om Drury i kommentatorsspåret, måste jag säga — särskilt som han är skadad och överhuvudtaget inte syntes på isen ikväll.
* * *
Skymningen har fallit i Phoenix, men det är fortfarande varmt. Ytterligare en liten balkongsittning med Robert B. Parkers ”The Professional” lockar, tror jag bestämt.
Vi hörs från Garden på onsdag.

Vad surt det blev nu då.
Suck.
Jag har inte uttryckt någon åsikt om huruvida tacklingen var korrekt eller inte eftersom jag fortfarande inte sett den, men jag tyckte epsioden med de hårda orden från Teemu var rolig – och naturligtvis var mitt ”bring it on” också menat med ett försök till glimt i de simmiga blå.
Men somliga tar allt på gravallvar och förlorar humöret för ingenting.
Tråkmånsar.
* * *
Otäcka nyheter om Nylander, men såvitt jag förstått mår han efter omständigheterna okej. Ingen fara för några allvarliga bestående men föreligger.
Otroligt bra det.
* * *
Nu ska New York-derby avnjutas från ett hotellrum i Arizona-öknen. Kommentatorsspåret är öppet, låt åsikterna flöda.

Det är ju så nära.
Oliver sätter ju pucken i stolpfan i tredje perioden.
– Jo, men det är aldrig mål förrän det är mål, säger han som en annan Yogi Berra efteråt.
Onekligen sant.
Men man kan ju få liiite flyt nån gång också.
* * *
Tur inte EJN läser Detroit Free Press.
Där säger The Finnish Flash saker som skulle ge vår hetlevrade kommentator vatten på den så kallade kvarnen vad gäller Red Wings och utvisningar i The Joe…
* * *
Det är såklart surt för Coyotes att Babchuck avgör för Hurricanes på övertid.
Men som matchen såg ut tills två minuter återstod ska de vara glada över att de alls fick en poäng.
Den synpunkten verkar Oliver också dela, åtminstone delvis.
– Vi visar att det finns laganda i den här klubben, det är starkt att komma igen, säger han på sin Kronobergs-milda småländska.
* * *
The Finnish Flash säger en del annat i Free Press också – inte minst om Kron Wall of Pain.
Han menar att Iron Maiden-fantasten från Järfälla är en farlig kille – och att någon snart kommer att ”ta honom”.
Well, bring it on, svarar vi i föreningen  Kron Wall of Pains vänner, bring it on!
* * *
Det spelar ingen roll vilka Coyotes mött eller var de befinner sig:
Vill man prata med Terminator får man alltid leta i korridorhörnen där folk runt de olika klubbarna efter matcherna har sina informella meet-and-greets.
Han känner alla överallt och jodå, den här kvällen är han – när jag till slut hittar honom – inbegripen i ett till synes mycket hjärtligt samtal med legendariske lagkamraten Ron Francis, numer assisterande coach i Hurricanes.
Det är en kittlande syn för den som gillar sin NHL-historia.
* * *
Jag hinner tyvärr inte hem till det som av flera skäl ser ut att bli det intressantaste slaget om Hudson River på flera år, men jag finns vid datorn när det brakar loss, så låt oss gagga ihop.
Nu ska jag sätta mig  på hotellbalkongen med en lemonad och njuta av de varma vindar som sveper in från öknen.
So long.

Ojvoj, Coyotes hämtar helt oväntat in 3-1-underläget med två snabba mål i sista stund. Nu blir det overtime.

0-2 här, helt plötsligt.
Och jag är ledsen, men Coyotes spelar verkligen inget vidare.
De dräller med pucken, slår frapperande många felpassningar, tar dumma utvisningar och blir tidvis så frånåkta att de skulle behöva halsduk i vinddraget.
En våldsam skärpning vill till om det ska bli någotsånär angenämt att gå ner och konversera de blågula präriehundarna efteråt
* * *
När Coyotes just dödat en utvisning och drar på sig en till för too many men on the ice ser man tydligt hur Tippett – inzoomad i jumbotronen – säger:
– Fuck me!
Det är rätt roligt.
* * *
Oliver får oss väl inte att tappa hakan i mittperioden, men han ser fortsatt stabil ut och har ytterligare ett hyggligt skott mot Ward.
Snart smäller det.
* * *
Något egenartat att dom vräker på ett soundtrack i Jobing.com när Bissonnette och Jay Harrison fajtas.
Men DJ:n blir väl upphetsad över att det händer NÅNTING.
* * *
Huh, Devils sist i hela öst nu. Nåt är allvarligt fel. Snart lever MacLean lika farligt som en borgmästare i en mexikansk gränsstad.
* * *
Jag tror att det just i detta nu är mer folk på Elaine’s än på den fina sektionen bakom Coyotes bås – och jag kan garantera att dom har roligare.
* * *
Jag har svaret:
In med Albelin!
* * *
Ni får ursäkta, men jag har verkligen inget mer att krysta ur mig för tillfället.
Nåt slags slutrapport kommer vad det lider.

Som Kron Wall of Pain sa när han häromveckan hade mött Oliver för första gången.
– Det mest imponerande är att han hela tiden tar rätt beslut. Man kan verkligen inte tro att han är så ung.
Min åsikt väger i sammanhanget avsevärt mycket lättare, förstås, men likafullt ber jag att få instämma.
Den 19-årige leksingen (jo, Tingsryd-fans, jag är rädd att vi kommer att betrakta honom som det i den här bloggen…) ser, i par med den praktiskt taget dubbelt så gamle Adrian Aucoin, ut att ha spelat i NHL i hela sitt liv.
Hela hans agerande är så säkert, coolt och klokt.
Fantastiskt.
Några avtryck i målprotokollet har det inte blivit – ännu – men han får iväg ett vasst skott mot Cam Ward och gör ett snabbt, smart uppspel som Korpikoski, tror jag, håller på att göra 1-0 på.
De två återstående perioderna lär  Tuffe Uffe och Tippett matcha honom ännu hårdare, så det känns trots allt som ett privilegium att få sitta här och titta.
* * *
Alltså, vore det inte för att det – åtminstone tidvis… – spelas bättre hockey kunde det här lika gärna ha kunnat vara en träningsmatch i Borlänge ishall inför division I-starten.
Det är chockerande lite folk på läktarna och stämningen…ja, låt oss säga att det fan är mer drag i Garden när ordningsvakterna två timmar före matchstart träffas för genomgång på läktarsektionen ovanför spelargången.
The Rock, förlåt, jag ska aldrig mer tala illa om dig.
* * *
Fast jag gillar att fansen, de fåtaliga, ylar som just coyotes när det händer nåt festligt.
Synd att det så sällan gör det, bara.
* * *
Ssk, det var elakt att påminna om baseboll-matchen igår, tycker jag!
* * *
Aucoin var alltså redan arton år när Oliver föddes.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande.
Att jag själv var 24 känns däremot bara jobbigt att tänka på…
* * *
Resultatet?
0-0.
Det trodde jag alla förstått.
* * *
Tuffe Uffe ser vi givetvis också som leksing – och jag tycker alltid det är humbling bara att befinna sig i samma lokal som honom.
* * *
Nu kommer zeppelinaren stävande precis nedanför pressläktaren. Jag ska komma hoppa på och åka med ett varv, det är ju en gammal dröm.
Återkommer i nästa paus.

Ah, skönt att vara hemma igen.
I politiken är det så ruffigt, elakt, våldsamt, snackigt och ohederligt.
Tacka vet jag den renhåriga, rättskaffens och vackra kulturyttring vi ska få se här i Jobing.com Arena ikväll.
NHL-hockey alltså.
Bloggen är alldeles till sig  (well…) och hoppas åtminstone någon där hemma i höstdeppet hänger med under småtimmarna.
* * *
Ojvoj, Kovy är healthy scratch i Devils.
Har  det REDAN börjat kärva med den ryske superstjärnan alltså? Jag trodde det skulle ta åtminstone halva säsongen innan MacLean och Old School Lou blev irriterade…
* * *
Nä, det är ingen il classico bloggen återvänder med.
Phoenix-Carolina hör tvärtom till de minst upphetsande match-ups man kan tänka sig.
Men:
Jag får se Oliver Ekman-Larsson.
Det har jag aldrig gjort tidigare och jag ämnar ägna hela fajten åt att specialstudera back-rookien alla beskriver som den mest talangfulla de sett på fler decennier.
* * *
0-5 hemma mot Buffalo, efter två perioder, indikerar att det överhuvudtaget är något skakigt i Devils-truppen just nu.
Kan vi räkna med en ingående analys från Konsertpianisten?
* * *
Här har varit lite växlande molnighet i dag, men termometern visar på cirka 25 plus och det rasslar fint i palmerna på parkeringen utanför Jobing.com.
Hur är det hos er….?
* * *
Jag överdriver inte om politiken.
Sean Avery är Farmor Anka i jämförelse med de råskinn som pucklar på sig i några av de pågående kongress-racen
* * *
Varför händer det alltid något anmärkningsvärt ur svensk synvinkel varje gång jag måste ta ledigt från NHL-bevakningen?
För två kvällar sen gjorde Backlund och Wandell två mål vardera – och igår förde Alfie poäng nummer 1000 till handlingarna medelst ett jäkla hat trick.
Ska jag hålla mig undan, kanske?
* * *
Ha ha, vad Lilja ska hålla på och gaffla med sina gamla polare i Motown just nu.
* * *
Oliver gör starkt intryck redan under uppvärmningen.
Han utstrålar lugn och intelligens – och det imponerar på bloggskribenter som oftast utstrålar rakt motsatta egenskaper.
* * *
Det är inte bara jag, och ni, som fattat att det inte är någon Thrilla in Manila som står på programmet.
Också Arizonas hockeyfans drar sig uppenbarligen för att offra en lördagkväll på slikt. Så här lite folk hade Oliver inte ens på träningarna i Leksand.
Herregud, detta kan bli segt…
* * *
Alltid en egendomlig känsla att befinna sig i den här tidszonen och se matcherna out east börja redan klockan fyra på eftermiddagen.
Hur hanterar man det, K-mannen?
* * *
Ray Whitney gör sin första match mot laget som var hans i hundra år och säger i Arizona Republic att han kan bli föremål för hämnd på grund av alla practical jokes han genomfört under åren.
Se, där har ni alla fall nånting att hetsa upp er över.
Typ.
* * *
Einar, jag har varit på valjobb i Vegas i några dagar och eftersom vi ändå var i krokarna…ja, du hajar.
* * *
Men hey, de har en sån där zeppelinare – förställande en burrito från Taco Bell – som svävar över läktarsektionerna innan första nedsläpp.
Såna vet trogna läsare att jag är så förtjust i att eventuell tråkighet på isen kompenseras med råge.
* * *
Kör nu, Oliver. Ikväll skulle det passa alldeles utmärkt att pricka in NHL-karriärens första mål.
* * *
Jag har tre dygn i Vegas, en skakig flygresa över öknen och en kraft felkörning i Glendale i benen, så ni får stå ut med att det här introt blir kortare än vanligf.
Mer kommer – närmast i första paus.

Sorry, sorry, det har varit helt tjockt med val ett par dygn. Men nu är jag i Phoenix och ska se stormatchen mellan Coyotes och Hurricanes (…). Om någon är vaken kommer det att dugga in några inlägg då och då.