Så de krönte en kung i Storbritannien idag?
Well, det ska vi eventuellt göra inom kort även här i Nordamerika – fast på is, utan spiror, oljor från Jerusalem och mystiska hymner.
En tronarvinge i rakt nedstigande led från gamla regenter som Maurice Richard, Gordie Howe, Jean Beliveau, Bobby Orr, Bobby Hull, Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Nicklas Lidström och Sidney Crosby utkämpar just nu sitt unga livs kraftmätning för rätten att få trycka ner den glittrande guldkronan, dekorerad med dyrbara juveler och emaljerade kors, över hjässan.
Connor Den Förste McDavid heter han och faktiskt – ikväll får vi se när han och hans knektar i livgardet Edmonton Oilers försöker ta ytterligare ett steg mot vad många ser som en ödesbestämd coronation.
För det är ju faktiskt så det är.
Först när de allra största i hockeyn – de som var och är sina generationers verkliga affischnamn – vunnit sin första Stanley Cup kan de kallas fullvärdiga kungar.
Alla ikoner på listan ovan har sina namn inristade i den heliga graalen och jag kan svära på att samtliga ser, eller såg, det som karriärens själva klimax och högvattenmärke.
På samma sätt är det vad Connor från Richmond Hill utanför Toronto i all sin briljans mer än något annat strävar efter.
Rekord, individuella priser och guldmedaljer i internationella turneringar har också ett oskattbart värde, men Stanley Cup är själva kronjuvelen – den en sann kung måste ha i sin ägo.
Om det aldrig skulle ske – vilket jag betvivlar; förr eller senare kommer Connor McDavid nästan garanterat ingå i ett lag som vinner mästerskapet – innebär det inte att han på något vis är sämre som hockeyspelare, förstås. Han har fått gåvor från Gud bara enstaka individer får varje eller varannat decennium och de är uppenbara för alla med fungerande ögon och basal uppfattningsförmåga.
Men som han själv skulle erkänna på ett ögonblick betyder det inte lika mycket om han inte någon gång får lyfta hockeyns motsvarighet till de heliga föremål som förevisades för första gången på 70 år i Westminster Abbey i London tidigare idag.
Det är bland annat därför det varit så fascinerande att följa honom genom de två senaste slutspelsresorna, inklusive den här, när han till sist insett vad som verkligen krävs för att förverkliga drömmen och använder alla sina färdigheter, alla sina gåvor, och pressar sig till det yttersta för att laget ska vinna.
En kung i vardande jagar sin tron och vi får följa äventyret från första parkett – nu närmast, ikväll, i T-Mobile Arena i Las Vegas.
Vi kan känna oss lika lyckliga och utvalda som de som satt i bankraderna i den drygt tusenåriga kyrkan i det gamla imperiets huvudstad i morse.
• • •
Ojvoj, breaking news:
Gallblåsan har gjort sitt i New York.
För bara en dryg timme sedan, när jag satt och pillrade med det här introt, kom nyheten att Rangers och Gerard Gallant enats om att gå skilda väger.

Det var som fan, lyder min spontana reaktion.
Han har ingalunda varit perfekt, Gallblåsan, men ändå skördat stora framgångar under sina två säsonger på Manhattan och jag trodde han var mäkta populär i både bland spelare och ledare.
Senaste dagarna har det dock framkommit att han och GM Drury hade en falling out efter Game 4 mot Devils och nu sägs det att flera spelare framförde bister kritik under onsdagens exit-intervjuer med general managern.
Well, New York är New York, och Rangers är Rangers, så han får vara glad att han överlevde två år…
• • •
Efter en dryg vecka av väderlek lika grå-grå-grå-grå-grå som färgblinde Brasse Brännströms vy i partituret när han skulle lära sig spela fiol bröt solen äntligen genom i New York denna härliga lördag.
Så mina planer omkullkastades. Ursprungligen hade jag tänkt använda de lediga timmarna innan intro-skrivandet åt att städa i holken, för när närapå en månad av slutspelet passerat, och jag inte haft tid till annat än korresoffa-sessions eller live-äventyr, ser det ut som att en oansvarig tonåring bor här. Det finns det i och för en och annan som skulle hävda att det gör också, men faktiskt – jag gillar att ha ordning och reda omkring mig.
Solen lockade dock för mycket, så jag gick ut och satte mig i Bryant Park bortanför Grand Central och drack en liten kaffe och tittade på folk och kände varm vind mot kinden och det är ju alldeles otroligt hur magiskt livet kan vara ändå.
• • •
Första matchen mellan Golden Knights och Oilers såg jag inte mer än fragment av, för när den startade började den ledig onsdagskvällen varva upp ordentligt, men man behöver ju inte ha sett så mycket för att slå fast att det var jäkligt starkt av riddarna att nypa till stjärnorna från norr med 6-4 – trots att Neon Leon hade en av karriärens kvällar.
Från Oilers-håll har jag hört en del mutter om att de ändå inte kom upp i normal standard och så var det kanske, men jag börjar få in genom mitt tjocka pannben att Vegas nog är ett riktigt bra lag i år.
Det här kan bli en riktig kanonmatch.
• • •
På Chall-Åsas rekommendation köpte jag tjocka strumpor på Footlocker på vägen hem från Bryant Park och vad det lider ska jag blöta ner dem och använda i de nya dojorna så de blir lite rymligare och mjukare, men det får vänta för nu har jag ett brännande skavsår som behöver läka.
Under tiden ska jag fundera vidare på vad Åsas skomakare i Stockholm back in the day menade när han sa ”Där smör smälter bränns läder”.
Hm…där smör smälter bränns läder…va?
• • •
Oilers har alltså legat kvar i Vegas och väntat ända sedan i onsdags.
Det kallar jag att leka med elden.
Jo, spelarna förväntas förstås uppföra sig ansvarsfullt och professionellt var de än befinner sig, men om jag hade tillgång till de resurser de sitter på och var i Vegas i tre dagar utan något att göra…det skulle inte bli bra.
Ifall någon inte känner till det är allting i gambling-Mekkat i Nevada-öknen alltid öppet 24 timmar, framförallt barerna och alla kasinon, och laget har garanterat bott på nån lyx-resort med tillhörande spelhall av hangar-liknande omfång och det är svårt att tro att alla i truppen kunnat motstå frestelsen att smyga ner och bränna några tusen vid blackjack-borden…och tagit nån drink…och ramlat in på nattklubb framåt småtimmarna.
The Vegas flu is real!
• • •
2022 års Jack Adams-kandidater hette Darryl Sutter, Andrew Brunette och Gerard Gallant.
Alla tre har fått sparken sedan dess.
Lätt mindblowing.
• • •
Här är de aktuella pjucksen.

Värda lite krångel, det känner jag starkt.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Wild Bill Karlsson.
• • •
Gallblåsan kommer få ett nytt jobb innan någon hunnit säga ”Fan vad hah får sparken hela tiden”. Washington kan vara ny adress, får jag för mig. Eller Columbus.
• • •
Dagens låt: Kirsty McCalls ”Big Boy on a Saturday Night”. För Connor McDavid.
• • •
Vem som tar över i Rangers är inte alls klart, men som alla andra hör jag rykten om att Drury och – alltid i bakgrunden när sånt här händer, var så säker – Dolan är sugna på Joel Quenneville. Punggrepparn.
Det vore otroligt kontroversiellt efter den hemska Kyla Beach-historien, en organisation som är så noga med sin image borde verkligen tänka sig för både en och två gånger innan de går down that road.
Niklas Eriksson i Örebro är mitt förslag. Han är en av mina bästa vänner och skulle ge bloggen en unik inblick bakom kulisserna och jag kan inte tänka mig något tyngre vägande skäl än det!
• • •
Om jag inte är helt felinformerad befinner sig Julia, med grävling och döttrar, i New York City nu.
Så om de blir klara i hygglig tid ute i öknen kan det ju verkligen bli läge att springa ut och säga hej ikväll.
Men bara därför blir det förstås nattmangling mellan Knights och Oilers.
• • •
Rapport från Newark: Devils kommer slänga in den yngre Hughes-brorsan, Luke, i laguppställningen imorrn.
Wow, nu känns det ännu mer kittlande att få åka ut dit på matiné.
• • •
Nu blåser vi i lurarna och slår på pukorna – precis som i London när lördagen var ung.
En presumtiv kung drar sin sabel på nytt – i hopp om att snart få kliva upp på tronen och krönas.

CAROLINA – NEW JERSEY 6-1 (Slut)
• • •
Well, som sagt:
Devils fick i alla fall inte stryk med 5-1…
Nu ser allt mörkt ut för Lindys grabbar igen, och av Twitter att döma har fansen gett upp allt hopp om en fortsättning på Lord Stanleys bal, men jag vill påminna om två saker:
1. De såg ut att vara i big time trubbel även efter de där två nederlagen mot Rangers.
2. Carolina Hurricanes blir alltid lite shaky när de tvingas lämna de vackra skogsdungarna runt Raleigh.
Så, trots att pojkarna i TNT-studion nu målar en mörk bild kliar jag mig under hakan och säger – we’ll see.
• • •
Till slut blev det ju riktigt fint tryck i spåret och jag sträcker ut en näva till er alla.
Det kommande Saturday Night-passet består inte heller det av mer än en match men det är Vegas och Edmonton som spelar, så jag gör mig förhoppningar om nytt fint samkväm.
Nu ska jag se om jag hittar ett par sockor som jag i enlighet med Challs instruktioner kan blöta ner och stoppa i de nya snajdarpjucksen…

CAROLINA – NEW JERSEY 4-0 (Period 2)
• • •
The Kotten Night!
22-åringen från Björneborg, som varit så ifrågasatt senaste åren, gör sitt livs playoff-match och mular Devils ansikte i djup snö med två snabba mål i början av andra.
Dessutom tacklade han Graves till nästa torsdag – med en riktig Kronwall-propp – i första perioden.
Kuningas Jesperi!
• • •
Det värsta som kan hända när man spelar mot Carolina Hurricanes är att hamna i underläge, särskilt med mer än ett mål, för då zippar de bara igen dragkedjan på egna planhalvan och gör det mer eller mindre omöjligt att komma fram i chanser värda att notera.
Ni ser ju själva, Devils försöker som bara fan men får bara iväg skott Freddy plockar lika enkelt som han beställer ett smörrebröd hemma på Jylland om somrarna.
• • •
Min gamla teori om att det aldrig blir mål under powerplay som inleder perioder kommer på skam.
Men efter den där närkampen ute vid sargen som alldeles för många engagerar sig i blir ju Kotkaniemi lämnad lika ensam som Matt Damon på mars i ”The Martian”.
• • •
Synd vi inte har Julia med oss ikväll, Kotten ingår ju i hennes All Star-femma – i alla fall om vi bygger den på antalet enskilda omnämnanden och hyllningar i bloggens kommentatorsspår.
• • •
I Carolina kallas han KK, Kotkaniemi, och ja, hm, det kan de väl få göra även om…nej, let’s not go there.
• • •
Well, Kmannen, jag har inga barn som korrigerar den sortens snedsteg och fortsätter glatt klä mig som en tonåring i salta sneakers, trasiga jeans och T-shirts med The Clash-tryck.
Härligt är det!
• • •
Bunch-oj-Jerks-fansen på läktarna i den där slitna gamla hallen har rätt så roligt nu.
• • •
Vad, Jarkko – betyder Kotka Örn på finländska?
• • •
5-1…blir det det igen, tro?
• • •
Det är inte därför det blir mål ikväll, men han fortsätter släppa väldigt juicy returer, Schmid The Kid.
• • •
Well, Kantorn – en stängd och igenbommad kyrkport är i alla fall extremt svårforcerad.
Tänk dig St Peterskyrkan mitt i natten – ingen kommer in där.
• • •
När Canes också får in 3-0 och 4-0 – det sista efter duktig cykeltur signerad Schmid. – här i slutet går ridån definitivt ner för Devils.
Det kan inte göra så mycket mer än att ladda om för söndag eftermiddag hemma i The Rock.
De har legat under med 2-0 förr, som bekant.
• • •
Nu – lite wings.

CAROLINA – NEW JERSEY 0-0 (Period 1)
• • •
Jo, Devils har gjort sin läxa – igen.
De är väldigt mycket bättre ikväll, gör det tuffare för sydstatarna i alla riktningar och ser till att utnyttja sin fantastiska speed på ett annat sätt – trots att Canes till skillnad från Rangers inte bjussar på några odd-man-rusher alls.
Men man ska göra mål också, framförallt när man får powerplay – ja, till med en skvätt i fem-mot-tre – och i det avseendet biter de i trottoarkanten så det knakar i tänderna.
Dock:
Inte heller Canes får in några puckar, och skapar betydligt färre och mindre spektakulära chanser, så de borde inte vara alltför olyckliga ute i den urban sprawl vars lysen jag kan se från vardagsrumsfönstret om jag tittar västerut.
Det här kan bli bra.
• • •
Dansk vår pågår i Stanley Cup-slutspelet.
Oliver Björkstrand prickar in avgörande mål för Seattle och nu är Big Freddy rena kyrkporten i Canes kasse.
Hissa flaggorna i dronningens by!
• • •
Timo Meier ser då verkligen ut som en sann playoff-warrior bakom sitt heltäckande visir, med blåtira och missfärgad näsrot och allt.
Lite coolt kan jag helt töntigt inte låta bli att tycka – men samtidigt vill man ju ringa Jacob Trouba och fråga om den där skoningslösa tacklingen i måndags verkligen var nödvändig.
• • •
Man kan fatta att Quicke Fast tycker att det är en egendomlig utvisning han åker på i offensiv zon.
Så hämnas han senare med några riktiga big boy-tacklingar också.
• • •
Bland det mest exalterande som finns är ändå att sitta här och vänta på en playoff-match som startar strax efter 20.00 det sista av dagsljuset fortfarande hänger kvar där ute.
Då vet man att den allra bästa tiden på året pågår.
• • •
Allra mest nöjda kan Devils-fansen vara med hur Hischier & co dödade sin utvisning.
Canes fick inget utfört där.
• • •
Henke sitter i TNT-studion i Atlanta för andra kvällen i rad och kan snart kallas sydstatsbo.
Men alltså, jäklar vad bra han är – i denna roll också.
• • •
Historielösa Biffen fick sig som ni kanske såg en nödvändig lektion av Silicon Valley-Nicke om att Cinco de Mayo inte alls är Mexikos nationaldag utan dagen då man firar segern mot franska styrkor i Puebla 1862.
Jag sätter på mig dumstruten och häller – så småningom – upp en margarita i alla fall.
• • •
Jack Adams-kandidaterna publicerades precis och de heter Jim Montgomery, Lindy Ruff och Dave Hakstol.
Det hade de inte kunnat se i Philadelphia för några år sedan…
• • •
Inte helt oväntat råder viss stiltje runt lägerelden denna fredag, men vi som kommit har ju desto trevligare och nu stegrar vi snart in i den riktigt kittlande spänningen.

Vad är det svåraste som finns i idrott?
Här i Nordamerika har det länge varit en oomtvistad sanning att inget kräver mer talang och skicklighet och kunskap än förmågan att medelst ett smalt slagträ träffa bollen en professionell pitcher kastar från arton meters håll, men som President Bartlet säger i West Wing-avsnittet ”Red Mass”:
– En coach berättade en gång att det allra svåraste som finns i sport i själva verket är att kliva in i omklädningsrummet i halvtid under Super Bowl och ändra strategi, för att den strategi som tagit dig inte längre fungerar.
Det citatet stiger plötsligt upp ur hjärnsubstansen när jag denna milda vårfredag trampar runt i kvarteren kring Grand Central Station på Manhattan och tänker på den pågående andrarundan i Stanley Cup-slutspelet.
Flera av coacherna som lotsat sina lag ända hit, till The Final 8-rundan, har plötsligt hamnat i den situationen.
Det gäller allra främst Sheldon Keefe i Toronto, men i någon mån även Jay Woodcroft i Edmonton – och Lindy Ruff i New Jersey.
Nä, Devils inledande flopp mot Hurricanes berodde inte enkom på att denna nya motståndare gjorde saker mot dem de inte kunde hantera, det var problem med inställning och emotionell baksmälla också, men det fanns de facto även ett moment av…”Wtf? Varför är det HÄR så svårt helt plötsligt?”
Det som hade tagit dem dit fungerade inte längre. I alla fall inte lika bra. För Canes är ett annat lag än Rangers. Lite bättre, lite svårare att stressa till misstag, lite – för att inte oerhört mycket – tajtare i defensiven.
Så Nu måste Lindy och hans medarbetare, med Ekeliw-favoriten Andrew Brunette i spetsen, komma upp med något nytt igen. Något annorlunda. Kalibrera, tweaka och korrigera.
De klarade det galant efter de två första örfilarna i öppningsronden och coachade sönder en handfallen Gerard Gallant i åtminstone fyra av de fem återstående holmgångarna.
Men finns det fler förändringar som går att utföra – med framgång? Kan laget tas i ytterligare en ny riktning? Är denna trupp av youngsters öppen för en justering till, mitt i steget, när Super Bowl så att säga redan börjat?
Lindy – och alla vars hjärta klappar för djävlarna från Newark – får hoppas.
Annars kommer han strax få säga exakt som President Bartlet när det var dags att göra något annat.

Every single time President Bartlet says "What's next?" in the West Wing. 🇺🇸
Please vote. pic.twitter.com/ZnhUIu04tn

— What’s Next? (@WhatsNextVideo) September 6, 2020

• • •
Bloggen ber härmed att få utbrista i ett rungande Happy Cinco de Mayo!
Det råkar ju vara femte maj idag och det är ingenting mindre än Mexikos nationaldag – en synnerligen happening tilldragelse även norr om den långa gränsen.
Ja, jag skulle vilja påstå att ingen annan icke-amerikansk högtid firas lika grundligt och vi får se, om det inte blir lång förlängning i PNC Arena kanske jag går ut och sänker några margarita med gamla vänner i personalen på Elaine’s – alla med stolta rötter i Guadalajara och Mexico City.
• • •
Now, även om Devils skulle hamna i 0-2-underläge ikväll är de långtifrån lika illa ute som Maple Leafs – eller som vi trodde att de själva var efter Game 1 och 2 mot Gallblåsans gäng.
För det är två bortamatcher de, eventuellt, förlorat och det går att stå ut med – i synnerhet när man går upp mot ett Hurricanes som under playoff inte trivs något vidare utanför North Carolinas gränser.
Så få inte för mycket ångest om nu det värsta händer, Gullberg och andra rödsvarta fans.
• • •
Under min shopping spree i onsdags, när kontokortet fick jobba hårdare än John Marino i tre-mot-läge, köpte jag bland annat ett par Oliver Cabell-sneakers som nog kan utses till de saltaste jag någonsin haft på fötterna.
Men – de sitter sådär. Det är hårt och klämmer otrevligt både här och där. Följaktligen behöver de gås in ordentligt och det är vad jag försöker göra på eftermiddagarna, men hittills har det bara funkat på tvåplus-vis.
Finns det någon i läsekretsen som sitter på några klassiska husmodersrecept i just detta ämne? I hockeyfamiljen borde det finns en och annan som vet hur man får åtminstone skridskor att passa, tänker jag…
• • •
Rod The Bod meddelar helt kyligt att han inte gör minsta förändring i truppen, alla som spelade i onsdags kommer spela även ikväll – på samma positioner som då.
Lindy spelar sin kort närmare bröstkorgen och vägrar konsekvent avslöja något alls om sin roster, men det mesta tyder på att Schmid The Kid återigen startar i kassen – och det finns hyggligt stort hopp om att Timo Meier, som ju missade Game 1 på grund av att han var hängig, kan hoppa in i serien.
• • •
Nu har både USA och Kanada presenterat sina VM-trupper och nej, varken den eller andra föranleder några upphetsade sms till Ekeliw.
Största stjärnorna i Kanada är Calgary-trion Tyler Toffoli, Milan Lucic (!) och Mackenzie Weegar och i USA…jadu, får man kalla Conor Garland och Alex Tuch stjärnor? I så fall är det väl de två.
Listan på de som tackat nej, både i Kanada och USA, är desto mer imponerande.
Eller vad sägs som Sidney Crosby, Nathan MacKinnon, Cale Makar, Brayden Point, Steven Stamkos, Jeff Skinner, Josh Morrissey (skadad förvisso), Connor Hellebuyck, Bo Horvat, Patrice Bergeron, Brad Marchand, Charlie McAvoy, Quinn Hughes, Adam Fox, Tage Thompson, Brady Tkachuk, JT Miller, Dylan Larkin och Jeremy Swayman.
Till exempel.
Men ingen skäller de minsta på dem, för få vet ens att det arrangeras ett VM i Europa och igen: Det är så sorgligt och ovärdigt att hockeyn inte kan enas om något annat än det vi har nu.
• • •
Inte nog med Cinco de Mayo. Det är fredagkväll i största allmänhet också. Så tailgate-partyt utanför PNC Arena lär så rekord just nu.
Jo, jag tror jag kan ana doften av BBQ-oset ända hit – 80 mil norr om den där jätteparkeringen.
Ah, man skulle kanske varit där…
• • •
Samma Blais platsar, kan jag meddela, i Kanadas VM-trupp.
Då vet man att turneringen fantamme har lägre status än Melodikrysset.
• • •
Svenska målskyttar i vår enda Cinco de Mayo-match: Jesper Boqvist.
Jo, faktiskt.
• • •
Tråkiga nyheter, Linyreg. Från och med andrarundan är de lokala tv-bolagen utestängda från partyt, så du har ingen ventil hos MSG i afton. Men det är åtminstone TNT som sänder och inte tråkmånsarna på ESPN.
• • •
Dagens låt: Royal Otis alldeles färska indie-banger ”I Wanna Dance With You”.
• • •
Idag kom ett av årets mest emotsedda mail, det med länkar till ackrediteringsprocessen för både Stanley Cup-finalen, draften och Awards.
Man kan ju börja dregla för mindre.
Det börjar överhuvudtaget bli dags för bofinken att flaxa iväg nånstans snart. Vi får se, jag har lite olika alternativ och ska ägna helgen åt att fundera.
• • •
Personligen tycker jag att storyn om de där anti-fansen i Toronto var rätt rolig.
Lite humor och fördragsamhet får man allt ta och ha mitt i hettan.
• • •
Jack Hughes kommer också göra mål ikväll.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Både Awards och draften hålls alltså i Nashville i slutet av juni och det innebär att vi i praktiken har en hel sommarvecka i Music City att se fram emot.
HEK, kommer du ner från Bristol och låter dig bjudas på lite rödpuff?
• • •
Här kan ni läsa en förträfflig intervju min vän Zeis gjort med slutspelets egen vältalige och rolige Jack Adams-kandidat, Paul Maurice.
• • •
Så – what’s next?
Jo, Game 2 i kvartsfinalen mellan Carolina Hurricanes och New Jersey Devils.
Nu åker vi – Game on!

TORONTO – FLORIDA 2-3 (Slut)
DALLAS – SEATTLE 4-2 (Slut)
• • •
Rätt tänkt där, Kmannen.
Att komma hem med en split efter två matcher i Dallas är mycket bra för Kraken – medan det för Stars bara är halvdant att inte ha vunnit bägge hemmamatcherna.
Det kommer, tycker jag man kan känna i varje sekvens, bli en lång och hard-fought serie.
• • •
Jaha, nu har man tagit sig genom även denna dag och snart kan jag luta mig tillbaka i korresoffan och klippa några gamla Sopranos-avsnitt så jag kommer ner i tillräckligt låga varvtal för John Blund.
Imorrn har vi bara en enda match, lugubert nog, och den börjar först 02.00 svensk tid, men jag hoppas ändå på bra tryck runt lägerelden.
Hänger du på?
Fint!

TORONTO – FLORIDA 2-3 (Slut)
DALLAS – SEATTLE 0-0 (Period 1)
• • •
Det är nästan så svetten tränger sig fram i pannan bara man ser det som pågår i Big D.
För helt enligt planerna är det en mustig, kärv, utmattande dragkamp som utbrutit mellan Stars och Kraken och ingen – inte ens Pavelski – gör mål.
En mycket lång kväll kan vänta.
• • •
Vad säger du om att Bobrovsky spelar så bra, frågar dom Samsonov i Toronto.
Samsonovs svar:
– I don’t give a fuck.
Tack för det klassiska playoff-citatet.
• • •
Nu undrar man ju lite oroligt:
Var är Kmannen?
En sån här match kunde inte jag drömma om att han skulle missa.
• • •
Grubauer alltså…vi har inte sett en så här lysande tysk målvakt sedan Sepp Maier.
• • •
Hälsa Amsterdam, 96carlsson. Fin stad.
• • •
Uttern har inte satts på samma prov som Grubban ännu, men kommentatorerna i AAC påpekar att han aldrig förlorat två matcher i rad i hemmahallen, så det lär inte bli lätt att få mål på honom heller.
• • •
OK, Florida-referat och Norris Trophy-text måste nu produceras, så vi får se när jag återkommer här.

TORONTO – FLORIDA 2-3 (Slut)
• • •
Det är ju helt absurt att Leafs, och framförallt Lill-Nyllet, inte får in puckjäveln på den sanslösa mängden chanser. Det är ju ursinnigt tryck emellanåt.
Men den gamle Bobrovsky – han som knäckte Tampa 2019 – har återuppstått, så Panthers går upp i 2-0-ledning direkt.
Ojvoj.
• • •
OK, blicken vänds mot The Lone Star Stae och Joseph James Pavelski.
Kan Stars undvika Leafs öde – och kan han få ännu en Texas-kväll att svänga till Jimi Hendrix ”Hey Joe”?
Svaret väntar på oss.

TORONTO – FLORIDA 2-3 (Period 2)
• • •
Heliga kameler!
Leafs startar andraperioden som ett hockeybockeylag i korpen i Tranås och radar upp misstag som även Katten Gustav hade klarat av att utnyttja och plötsligt har gästerna vänt.
• • •
Mm, kände fan på mig att Österlands respresentant i Florida skulle göra mål idag.
• • •
De har inget flyt heller, Leafs. Ikväll studsar puckarna överallt utom in i nätet.
Men som Tony Soprano och Henrik Zetterberg brukade säga:
You make your own luck in life.
• • •
Lill-Nyllet är en av de stora syndarna under kavalkaden av misstag i öppningen och ja, man önskar ju att han någon gång i den här typen av matcher kunde vara lite mer…resolut.
• • •
Vi har en mörk och kall majkväll i New York.
Så ni vet.
• • •
Men ja, han har en uppsättning saftiga lägen också, Willy. Ja, vid två tillfällen så saftiga att han hinner börja jubla. Men – no banana.
• • •
Katterna får alltså sitt första PP i slutsekunderna av perioden – när den nästan aldrig utvisade Matthews vräker omkull Tkachuk.
Den obalansen i protokollet tror jag den verbale Paul Maurice kommer snudda vid under sin presskonferens.
• • •
Big period coming up, milt uttrycket.
Leafs KAN inte hamna i 0-2-underläge, då är det kris på en gång. Medan katterna redan gjort vad de skulle med en seger på Bay Street och nu kan fokusera mer avslappnat på en underbar bonus.

TORONTO – FLORIDA 2-1 (Period 1)
• • •
Jo, Leafs har lämnat Tampa-serien och det euforiska avancemanget bakom sig och klivit in i kvartsfinalen – with a vengeance.
Men det är katterna från södra Florida de möter och då är en 2—ledning ingenting. På samma sätt som kackerlackorna fortsatte klättra upp i slasken i min gamla East Village-lägenhet fast jag hällde hinkar med bekämpningsmedel i alla rör fortsätter Tkachuk och Montour & co bara trampa på hur många mål man än gör på dem.
Det blir spännande ikväll, tror jag.
• • •
Alex Kerfoot uppfattar jag ofta som en av de mest utpräglade mitt-i-klungan-spelarna i hela ligan, en sådan som kan bytas ut mot nästan vem som helst, men det är inte helt korrekt. Han sätter ofta ner foten – eller footen… – och gör viktiga mål.
Som nu.
Det var var centralt att Leafs drog first blood I denna match, tror jah
• • •
Julia, hälsa grävlingen att vi i föreningen Lobsterns vänner är mycket upprörda över hans val vid middagsbordet.
• • •
Men dra mig i dubbelhakan, Sam Reinharts backhand-passning till Anton Lundells reducering är highlight-of-the-round-värdig.
• • •
Paul Maurice är inte bara bäst av alla på presskonferenserna – han underhåller med mer gester, minspel och känslosvall i båset under matcherna också.
• • •
Ja, well, Wiklund – låt tråkmånsarna hålla på.
I själva verket är det otroligt roligt att gå på hockey i Vegas – och de exempellösa Over The Top-preludierna påminner verkligen om var i världen man befinner sig…
• • •
Nu kom även Norris-kandidaterna och det blir Cale Makar och Adam Fox som får se när Erik Karlsson går upp på scenen i Nashville och hämtar trofén för tredje gången.
• • •
Det skulle inte vara helt fel för Willes självförtroende om han fick göra ett mål nu, helst fem mot mot. Viss tid har passerat sedan det skedde senast.
• • •
Fox säsong övervärderas en liten smula, vill jag påstå.
• • •
Tkachuk tuggar lika frenetiskt på det där tandskyddet som zombiesarna i ”World War Z” tuggade luft, jag blir nästan lite nervös av att titta på det.
• • •
Det smäller bra i sargerna ikväll, framförallt verkar Leafs angelägna om att vara fysiska.
Ingen dum idé, tror jag.
• • •
Såna här dagar – som följer på långa kvällar – kan jag trycka i mig i princip hur mycket proteiner och kolhydrater och salt och socker som helst och nu är det nog dags för en pasta-anrättning från nånstans.