NEW JERSEY – NY RANGERS 4-0 (Slut)
• • •
Succé för Devils – och en saftig flopp för Rangers.
Så kan man sammanfatta både den avslutande Game 7-thrillern och serien som helhet.
Det var de ärrade stjärnorna från Manhattan som inte kunde hantera the heat, varken ikväll eller tidigare, medan Devils efter de två öppningsmatcherna bara kört så det bolmat om dem och gjorde det även i den avgörande ronden.
– Vi kände att vi inte hade något att förlora, säger en nöjd Bratt-wurst när han står och myser i en röd-svart keps efteråt.
Det hade däremot Rangers – ambitionerna var höga den här gången – och nu väntar en lång sommar för spelare och ledare och ägare.
• • •
Det är rekordartat tryck i sången i The Rock när Rangers-fansen under slutminuterna lommar iväg mot utgångarna och hemmapubliken får klämma i med den klassiska Na-na-na-na Goodbye.
Som sagt, supportrarna här ute ogillar Rangers med minst lika mycket glöd som de gillar sitt eget lag och nu är det väl nästan risk att det blir lite tomt.
Hurricanes är svåra att hata, liksom…
• • •
– Nu tycker jag att jag kan ta en öl, skrockar Lindy Ruff.
Jag säger detsamma, men jag får vänta i ytterligare något dygn, för i natt ska tips och krönikor och grejor fram.
• • •
Nissan Rouge spinner som en katt genom natt-tomma kvarter i gamla Newark och det känns som i en film – eller snarare en tv-serie som ligger mig varm om hjärtat…
• • •
Gallblåsan har svårt att dölja besvikelsen över hur gravt hans stjärnor underpresterade.
– Talang betyder ingenting. Man ska spela ihop och jobba ihop och…i de fyra matcher vi förlorade gjorde vi två mål. Det säger allt, fnyser han.
Det gör det verkligen.
• • •
Igen, jag är helt övertygad om att Devils kommer blåsa det uddlösa Carolina av banan och sen…ja, i det öppna startfält vi ser framför oss nu har de en utomordentlig chans att ta sig hela vägen till final.
• • •
OK, folks – nu blir det nattmangling och någon gång under dagen kommer ni kunna ta del av resultatet på Sportbladet.se.
Sen har vi, trots allt, en liten sittning när Rond 2 börjar, men var förvarnad – senare denna vecka kommer jag ta en night off helt och hållet.
Vad säger jag nu?
Peace, brothers and sisters!

Bratt-Wursten sätter 4-0 i tom kasse!
Devils vinner klart och övertygande och rättvist och är klara för en holmgång mot Carolina Hurricanes.
Stort grattis till Gullberg och andra rödsvarta fans i spåret.
Nu ska jag hasta ner till vinnarkabussen. Mer kommer i sista slutrapporten från förstarundan när jag är tillbaka på mitt Tony Sopranos-rum.

NEW JERSEY – NY RANGERS 2-0 (Period 2)
• • •
Nu har New Jersey Devils en och en halv fot inne i andrarundan och en holmgång mot Carolina Hurricanes.
De är bättre ikväll igen, åker ifrån Rangers på samma sätt som i Game 5, har tvåmålsledning med bud på mer och just nu finns det väldigt mycket lite som tyder på något annat än att de kommer att vinna.
Men you never know.
Det är, som ni kanske hört, Game 7.
• • •
Det Rangers pysslar med i egen zon innan McLeod gör sitt shorthanded-mål påminner om det jag pysslade med när jag tappade ner bilnyckeln under förarsätet i hyrbilen i eftermiddags – och nu är de i lika mycket trubbel som jag trodde att jag var vid det tillfället.
Man blir lite häpen.
• • •
Ett par minuter innan Miller åker ut säger jag åt min pressläktargranne – Dan – att Rangers garanterat kommer åka på nästa utvisning och sen är jag lite impad av att de spelar så disciplinerat att zebrorna inte hittar någon, men sen kommer den och den är rätt given.
• • •
Nu har de börjat spela ”Tequila” när Akira står för bra ingripanden – vilket han gör med stor frekvens – men fansen har inte riktigt greppat ännu.
Det kommer.
• • •
Sen ”neutraliserar” Bratt-Wursten även den utvisningen genom att begå en väl obvious tripping, men det gör inget för det är när han sitter på syndarens bänk Devils gör 1-0.
• • •
Michael McLeod, man…ja, det är ju inte unheard of att de mest oväntade blir Game 7-hjältar.
• • •
Jo, jag är alltjämt övertygad om att Rod Brind’Amour sitter och skruvar på sig i tv-soffan hemma i Raleigh.

Han inser att utmaning monumentale väntar.
• • •
Storken fortsätter, precis som Akira från Alperna, spela bra – men emellanåt får han hänga väldigt ensam i vinden och något säger mig att han har ett par kommentarer i rummet nu.
• • •
Tatar är ju en annan sån ärrad krigare som man vet kliver fram i dessa matcher.
• • •
Mja, Andreas Wahl, det är Game 7-drag nu – men det har varit bra ställ rakt genom hela serien, utom på Garden i Game 4.
• • •
Spelar Rangers sista perioden för säsongen snart?
Vi får se.

NEW JERSEY – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
• • •
Oh, The Drama!
Jag säger det igen:
Aldrig känner jag mig mer levande än såna här kvällar.
Det är en sanslös kick bara att sitta i hallen och svepas in i den fantastiska spänningen.
• • •
No sir – ingen av kidsen i Devils har det minsta svårt att andas, eller röra på armar och ben som vanligt, i Game 7-hettan.

De startar återigen klart mest alert och piggt och ser vid talrika tillfällen till att stressa sina gäster från Manhattan så svårt att de inte klarar av att få ur pucken ur egen zon på minuter.
• • •
Båda målvakterna har stämplat in, det behöver ingen betvivla.
Storken är Storken och Schmid The Kid är…Schmid The Kid från Game 3, 4 och 5.
• • •
Rangers får ett tidigt PP, men det enda som händer då är att kapten Hischier – uppenbarligen sugen på att göra skillnad ikväll – sånär kontrar in ett shorthanded-mål och Adam Fox tvingas ta en egen utvisning.
• • •
Bahl verkar inte vilja gå på bahl slottet…
• • •
Sen får Rangers två powerplay till – bland annat just för att Bahl sätter sig själv i såna kval… – och då spelar de bra, får fart på pucken och kommer till hyggliga lägen, men utdelning blir det ej.
• • •
Att peta svenskar är vanskligt, det såg ju alla när Jim
Montgomery bytte målis igår – men Lindy tar ändå chansen och sätter Jesper Boqvist på läktaren ikväll.
Hm.
• • •
Patrick Kane slafsar även en sån här gång så dant med pucken att han verkar tro att, ah, det här är väl som vilken kväll som helst.
Är det nån som verkligen borde veta att det inte är vilken kväll som helst är det han.
• • •
Ser Glen Sather, Rangers gamle general, strax innan matchstart.
– Hello gentlemen, säger han till mig och en kompis som heter Art och går och sätter sig i sin loge, slänger upp benen på bänken framför sig och stoppar en cigarrstump i mungipen.
Om jag är så cool vid 79, som han råkar vara, ska jag tacka gud.
• • •
Den här Nathan Bastian i Devils…han är fan inte bättre än young brother Boqvist.
• • •
Det är trångt som på tunnelbanan i rusningstrafik i pressboxen ikväll och en massa lallare som aldrig varit här förr snor wifi av oss, så – it’s slow, är jag rädd. Varning för förseningar.
• • •
Jodå, igen får Rangers vara ensamma på isen en stund innan lineup.
Den där grejen…
• • •
Nu står Brodeur inte och gömmer sig nånstans. Han kliver precis innan första nedsläpp ut på en avsats och eldar på Devils-fansen med en handduk.
Då blir det jubel i busken. Eller i alla i The Rock.
• • •
En säsongsackreditering ska hängas in i garderoben efter detta tumult till match.
Den hit – eller den till Garden.
De har tjänat mig utomordentligt bra bägge två, så oavsett vilken det blir kommer det kännas lite melankoliskt.
• • •
Mikael 10012, en vän från Zip code 10016 avundas dig inte nerverna – men väl negronin och peronin.
• • •
Min insats som tippare i förstarundan borde kanske gjort mig mer ödmjuk, men på en punkt är jag vådligt tvärsäker även inför det som komma skall:
Laget som vinner ikväll kommer sopa banan med Carolina Hurricanes.
• • •
Tack för omtanken, Julia. Snart kommer jag vara ledig en kväll, jag lovar.
• • •
Under slutklämmen av inledningsperioden är det Rangers som trycker tillbaka Devils rätt så ordentligt, så…ja, vi säger väl Jämnt Skägg efter första.
• • •
Nu ska jag försöka andas.

Det var Lindy Ruff som sa det bäst när han under sin presskonferens efter urladdningen i The Woooorld’s Most Famous Arena i lördags fick frågan hur han såg på det som väntade.
Han tänkte en sekund, fäste blicken i reportern Mike Morreale och tog sats:
– Vilken match att få vara del av. Var skulle du hellre vilja vara? Game 7 på hemmaplan inför dina egna fans…när du är barn och ser en sådan uppgörelse på tv tänker du ”Åh, jag skulle älska att spela i den matchen”
Exakt.
Det här, just det här, är vad alla hockeyspelare börjar drömma om redan när de som små knattar avlossat sina första, taffliga slagskott i kalla ishallar i Torontos förorter, Trångsund, Zurich, Buffalo, Mälarhöjden, Åbo, Bratislava och Carbonear.
Det här, just det här, är den typ av kväll när historia skrivs, legender skapas och öden definieras.
Det här, just det här, är alltings klimax, clou och heliga kulmen.
Men vad Lindy glömde att påpeka när lördagskvällen på Broadway långsamt förvandlades till natt är att det vi nu nått fram till dessutom är en Game 7 mellan New Jersey Devils och New York Rangers – klassiska rivaler som i över 40 år utkämpat en oförsonlig, blodig duell om herraväldet över hockeyscenen i Nordamerikas största storstadsområde och ofta lyckas ladda även de mest betydelselösa grundseriebataljer med adrenalin så det skulle räcka för en hel landslagsturnering.
Att just de två antagonisterna för blott tredje gången i historien går upp i en dylik All-or-Nothing-clash i slutspelet skänker förstås extra glans och nerv och känsla av att en odödlig saga ska författas åt just denna Game 7.
Själv är jag våldsamt sliten och utsjasad och allmänt mörbultad efter mer än två veckor i det ohyggligt intensiva 1st Round-racet – komplett med sjutton raka heldagspass a ofta 14-15 timmar vid datorn – men just ikväll har jag ingenting annat en rusig eufori i bröstkorgen.
Aldrig känner jag lika starkt att jag lever som vid dessa förtrollade tillfällen, aldrig är alla sinnen lika skärpta, aldrig brusar hela tillvaron på samma sätt.
Som han sa, Devils-coachen:
Vilken match att få vara del av!
• • •
Idag fick en lallare från Borlänge leva ut Tony Soprano-fantasin igen.
Vid lunch styrde jag ner Hyr-Nissan – jaja, ingen Cadillac precis, men den färska Rouge-modellen de haft vänligheten att frälsa mig med två gånger om är inte så dum – i stöket i Lincoln Tunnel och medan Alabama 3:s ”Woke Up This Morning” såklart dånade på stereon kom jag ut i den egenartade rundeln på Jersey-sidan, tog mig ut på the turnpike och snirklade mig genom de gamla delarna av Newark, där Tony växte upp, ut till mitt hotell vid flygplatsen.
Är det Game 7 så är det, då måste man få förstärka det redan högtidliga med ännu mer lyster.
Hinner jag tänker jag äta lunch på Holsten’s – där slutscenen i tidernas bästa tv-serie spelades in – imorrn och sedan svänga förbi familjen Sopranos hus i North Caldwell.
Det beror på hur länge en mig närstående Tampa-fanatiker i Örby kan vänta med inspelning av nytt podcast-avsnitt
• • •
Så fort ett slutspelslag kan döda ett annat tätnar atmosfären i arenan där det som då tagit formen av en Elimination-match ska spelas.
Plötsligt finns både drömmar och skräckscenarion inom räckhåll, allt kan avgöras.
Men i Game 7 inte bara KAN allt avgöras. Allt SKA avgöras. Då lägger sig en regelrätt dimma av anspänning under takåsarna.
Så också, i sanning, denna första maj i The Rock i downtown Newark. Redan tidigt under dagen är stämningen alldeles…andäktig. Som i en kyrkosal inför en särskilt betydelsefull högmässa. Man vågar inte prata för högt, trampar försiktigt på parketten, nickar stillsamt åt bekanta i korridorerna.
Tänk då hur det ska vara för de inblandade spelarna.
De vet till exempel att morning-skejten åtminstone några av dem deltar i mycket väl kan vara säsongens sista – och även om de aldrig skulle erkänna att de tänker på det tänker de på det i alla fall.
Det är så definitivt nu. Så obönhörligt. Så slutgiltigt.
Vinn – eller uppslukas av mörkret.
Holy hell.
• • •
Nä, jag har fortfarande inte förlikat mig med tanken på att vi inte får en endaste dags paus innan andrarundan dundrar igång – vilket alltså sker redan imorrn, med matcher i Toronto och Dallas.
Det är inte bara jobbigt för mig rent praktiskt och mentalt, det känns själlöst och mekaniskt att inte stanna upp ett ögonblick och låta världen smälta all sanslös action våra sinnen attackerats med nonstop i två vilda veckor.
Men mammon rules, professionell idrott har ingen själ, Gary vill bli klar så fort som möjligt och så är det bara med det.
• • •
I åtskilliga av de förhandsdrapor mina hard working-kollegor – nä, ingen i denna business ligger på kökssoffan och visslar just nu – sprutat ur sig sedan i lördags läggs återigen avsevärd vikt vid hur mycket mer erfarenhet det finns av Game 7-inferno i Rangers-truppen än i Devils-diton.
Det är i och för sig sant och i just detta specifika fall tror även jag att mängden rutin har betydelse. Den som aldrig andats den tjocka, brännande luft som omsluter en Game 7 kan inte föreställa sig vad som väntar och blir i värsta fall helt paralyserad – det har vi sett ett oändligt antal exempel på i Stanley Cup-historien.
Å andra sidan är det ju så att några av de hos Devils som HAR vandrat på trasigt glas genom detta purgatorium några gånger gjort det med desto mer framgång.
Ondrej Palat, framförallt, är en regelrätt Game 7-artist och gör alltid mål i de mest brännande clutch-lägen – inte minst mot just New York Rangers.
Så vi får se vem som har fördel av vad.
• • •
Det går verkligen fort i hockey ibland.
Ifjol vann Darryl Sutter Jack Adams, priset till årets bäste coach – och idag fick han sparken av Calgary Flames.
Hårda bud.
Men tillförordnade general managern Don Maloney – bror till Dave Maloney, han som valsar runt i olika roller i MSG:s Rangers-sändningar – tar enligt min mening ett riktigt beslut. Flames behövde ruskas om inför 21-22-säsongen, men surgubben overstayed his welcome med gammalmodiga idéer både om hockey och ledarskap.
Nu får han sätta sig på traktorn och njuta igen – och den här gången tycker i alla fall jag att han ska stanna kvar för gott.
• • • 
Det formella beskedet dröjer till matchvärmningen, men såklart:
Schmid The Kid startar i Devils kasse igen.
Eftersom han blev utbytt i tredje perioden i lördags har det spekulerats om att Ruff tänkt slänga in Vanecek igen, men no way.
Schweizaren har varit en av hela slutspelets stora succéer och förtjänar sin stund i solen även i denna Game 7.
• • •
The Bofinken outfit denna heliga kväll:

Ja, jag gör en Johnny Cash och agerar The Man In Black – men toppar som synes anrättningen med en rosa slips.
Denna rosa smash hit har ingått i min repertoar ända sedan 08-09 och sett en otrolig mängd Game 7.
Den brukar, kan jag meddela, borga för extraordinärt oförglömliga stunder.
• • •
1992 möttes Rangers och Devils i sina första Game 7 – också då i förstarundan.
Då såg självaste Tommy Albelin – inte i första hand känd som målskytt, om man säger så – snabbt till att kvittera Rangers tidiga 1-0-ledning på Garden, men sedan gjorde Blueshirts ett rejält ryck och vann med 8-4.
Andra gången var 1994, efter Messiers Garanti i sjätte konferensfinalen. Då blev det outhärdligt spännande. Ställningen var 1-1 vid full tid, efter Devils-kvittering signerad Valeri Zelepukin med åtta sekunder kvar av ordinarie matchtid. Sedan avgjorde Stephane Matteau 4.24 in i andra övertidsperioden.
Det där är händelser ristade i sten i det kollektiva idrottsminnet i denna tätbefolkade trakt och nej, vi vet inte om vi spinner samma slags sägner ikväll men möjligheten finns och bara det får mig att rysa.
• • •
Av allt att döma har de fortfarande inte betalat elräkningen i The Rock för det är lika häpnadsväckande kallt på pressläktaren.
Men jag har numer fått prime location här, vid sidan om Dan Rosen på nhl.com, så jag klagar inte.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Nä, det blir inga.
• • •
Mm, jag vet att jag utlovade genomtänkta utläggningar om dubbelskrällen igår, men jag har inte så mycket att säga.
Bruins och Avalanche underpresterade grovt, medan både Panthers och Kraken spelade mycket bättre än jag hade trott att de skulle göra och that’s that, liksom.
Nu vänder vi blad, som Tjabo sa.
• • •
Dagens låt: Pugh Rogefeldts ”Hog Farm”.
Vila i frid, förnämlige pionjär.
• • •
Trots att han försåg mig med ingången till dagens intro var Lindy av förståeliga lite nedstämd efter lördagens slutsignal, men idag är han rent jovialiskt humör och skämtar och står i.
Då passar Morreale – ja, återigen han – på att fråga ”När du är vid så här gott mod kanske du kanske kan avslöja hur laguppställningen kommer se ut”.
– Nu, svarade coachen med spelad indignation, gjorde du mig upprörd.
Lite kul.
• • •
Från St Paul, där Wild hade sin vemodiga exit-dag idag, meddelas att Joel Eriksson Ek har en fraktur på ena vadbenet.
Ändå försökte han alltså spela första matchen mot Dallas.
Om hans värmländska kynne gick att spara på burk, för att travestera Ulf Samuelsson, hade det funnits färre mesproppar som jag i världen.
• • •
Från och med i morgon kommer NHL börja portionera ut namnen på de som nominerats till Awards.
De börjar med Selke – hej igen, Patrice Bergeron – och Lady Byng. Sedan fortsätter det med Calder (onsdag), Norris (torsdag), Jack Adams (fredag), Bill Masterton (nästa tisdag), Ted Lindsay (nästa onsdag), Vezina (nästa torsdag) och Hart (nästa fredag).
Dags att bli utskälld igen, höll jag på att säga – men det sker väl första när röstlängderna offentliggjorts.
• • •
Mika är ibland de stora ögonblickens man – som i Game 7 mot Pittsburgh för ett år sedan. Men inte alltid. Så vad han kan tänkas ha för kväll på lut i Newark är omöjligt att sia om.
• • •
Jodå, Kung Henrik är tillbaka i stan – och har hunnit spela in en ny podd mitt i villervallan.
Här sitter jag och tycker att jag är så busy…
• • •
Visst ryggar man tillbaka en smula när det kommer nyheter om lagen som missade playoff.
Det går så fort, men plötsligt känns de som inte spelar längre – som Flames, som Flyers, som Penguins, som Sharks, som Capitals, som Blue Jackets – som yesterday’s news och jag får liksom påminna mig om att, just ja, de finns ju också.
• • •
Ni vet precis vad jag tycker om Jack Edwards i Boston, men really – att det blivit sådant liv om att han jämförde Bruins kollaps med Hindenburg igår, det fattar jag inte.
Har vi ingen humor alls längre? Det är 86 år sedan Hindenburg störtade. Inte direkt Too soon-läge, skulle jag säga.
Relax.
• • •
Palat, sa jag. Ondrej. Kom ihåg det nu. Det är för ögonblick som dessa Devils signade honom.
• • •
Det är bara en endaste match på programmet, för första gången i årets slutspel, men jag hoppas ändå på riktigt rejäl uppslutning i spåret.
• • •
Min magkänsla är…nä, jag har ingen. Det här kan, är det enda jag känner, sluta hur som helst.
• • •
Puddy har spanats i Secaucus. Han är på väg – med facepaint och chestpaint och paint överallt.
• • •
OK.
Game 7, baby.
Bring it!

BOSTON – FLORIDA 3-4 (Slut, OT1)
COLORADO – SEATTLE 1-2 (Slut)
• • •
Majbrasan brinner ut och kvar i skenet från den falnande glöden står en hel hockeyvärld och stirrar chockat.
Överlägsna seriesegrarna Boston Bruins och regerande mästarna Colorado Avalanche är båda utslagna ur Stanley Cup-slutspelet efter brutala Game 7-förluster på hemmaplan.
Ojvoj – detta är en väldigt, väldigt annorlunda vår.
• • •
NHL försöker uppenbarligen ta livet av en gammal bofink, för nä – inte minsta paus har de vänligheten att kila in i schemat.
Andrarundan brakar igång direkt på tisdag.
Det är ju brutalt, jag fattar inte hur jag ska hinna med allting innan dess.
Och ni får skylla på ligan när jag snart tar en night off, det kommer fanimig inte gå annars.
• • •
Det har nu gått tio år sedan en President’s Trophy-vinnare också vann Stanley Cup.
Så här ser facit ut för seriesegrarna detta decennium.
2013: Chicago Blackhawks – Stanley Cup-mästare.
2014: Boston Bruins – ut i andrarundan.
2015: NY Rangers – ut i konferensfinalen.
2016: Washington Capitals – ut i andrarundan.
2017: Washington Capitals – ut i andrarundan.
2018: Nashville Predators – ut i andrarundan.
2019: Tampa Bay Lightning – ut i förstarundan.
2020: Boston Bruins – ut i andrarundan
2021: Colorado Avalanche – ut i andrarundan.
2022: Florida Panthers – ut i andrarundan.
2023: Boston Bruins – ut i förstarundan.
Om inte den listan hamrar in budskapet att grundserien inte betyder något kommer inget att göra det.
• • •
Riktigt hur jag ska sammanfatta Bruins och Avalanches fiaskon vet jag fortfarande inte, intrycken är för färska – jag återkommer innan Game 7 i Newark.
• • •
En sak vet vi nu och det är att vi kommer få en Stanley Cup-mästare som känns helt fräsch.
Av de lag som är klara, och kan bli klara imorrn, är Carolina Hurricanes de som vann senast och det var så länge sedan som 2006.
Alternativen är utöver Canes alltså de här: Toronto Maple Leafs, Florida Panthers, New Jersey Devils, NY Rangers, Vegas Golden Knights, Edmonton Oilers, Dallas Stars och Seattle Kraken.
Kul som fan, säger jag.
• • •
På grund av att NHL som sagt är så satans stressade och aldrig ger sin publik en chans att andas väntar nu ett djävulskt dygn, så jag ska försöka förbereda lite grejor och sen sova en stund.
Men allt ni behöver bekymra er om är att vi ses igen när klockan slagit 02.00 i Sverige, för dy knyter vi ihop förstarundan med en Game 7 i The Rock.
Tills dess:
Peace!

BOSTON – FLORIDA 3-4 (Slut, OT1)
COLORADO – SEATTLE 1-2 (Slut)
• • •
För andra gången ikväll:
Are you kidding me?
Seattle Kraken, expansionslaget från ifjol, knockar alltså ut regerande mästarna ur slutspelet.
Helt otroligt.
Kmannen, unna dig ett par rejäla dricksglas av landets finaste tequila nu – så återkommer jag med ett avslutande inlägg när jag skrivit färdigt annat och lyckats samla mina tankar.

BOSTON – FLORIDA 3-4 (Slut, OT1)
COLORADO – SEATTLE 1-2 (Period 2)
• • •
Som om vi inte fått nog av skrällsoda i Valborg-kärlet skaffar sig Kraken 2-0-ledning i Ball Arena också.
Jo, jag vet att de gjort första målen i samtliga sju matcher mot Avs, vilket är en remarkabel prestation i sig, men gosse:
Det här är Game 7. Då betyder first blood så oerhört mycket – allra helst när det är så tajt och jämnt som det fortsätter vara i detta drama.
• • •
Ja, hur uppfriskande det nu än känns med en saftig bomb gör det ont att se en gråtande Patrice Bergeron kramas med sin kompis Marchand.
Det kan ha varit det sista vi såg av honom, för hur ska han orka sig genom en hel säsong till när alla ansträngningar detta otroliga år inte ledde längre än så här – men det vore också extremt ledsamt om sista kapitlet i en av de senaste decenniernas allra främsta NHL-karriärer slutar på detta vis.
• • •
Det är, denna Valborg-smällarnas kväll, dansk dynamit som exploderar i Klippiga bergen.
Oliver Björkstrand gör alltså båda målen i mittperioden.
Hela Jylland är uppe i natten och dansar krigsdans, antar jag.
• • •
Har du filmat ett klipp i podden, Christian Karlsson? Hur gick det till? Var du här i holken med kamera utan att jag märkte det? 🙂
Men by all means, njut av denna ljuva kväll. Jag var verkligen helt bergsäker på att Bruins skulle vinna, de tog 43 poäng mer än sin motståndare och bara några dygn innan grundserien var det oklart om katterna ens skulle ta sig in på balen.
Nån gång kommer jag lära mig att lyssna på mina egen predikan om att man inte ska dra för långtgående slutsatser av vad som händer i grundserien…
• • •
MacKinnon, en av de tre som får göra ALLT för Colorado, ser alltså till att mästarna kommer inom armlängds avstånd innan andra pausen.
Det var nog i grevens tid.
• • •
Den svaghet Kraken skulle ha var ju målvaktsspelet, men plötsligt är Grubauer rena rama…ja, jag vet inte vad. Pekka Lindmark i VM 87.
Rantanen & co öser ju skott på sin gamle kompis, men – no banana. Förrän Mac till slut lyckas.
Otroligt det med. När han stod för Avs i ett antal avgörande playoff-matcher vek han alltid ner sig.
• • •
– Känslan just nu är förvirring, säger coach Montgomery i Boston.
Kan jag tro, ja.
• • •
Kapten Landeskog är på plats i Ball Arena och eldar på publiken med handduk och grejer.
So far får effekten ses som begränsad.
• • •
Ja, Karlsson, du har förstås rätt i att slutet av grundserien ska värderas högre än helheten. Å andra sidan var det inte som att B¨’s sög på slutet heller. De bara vann och vann och vann. Kanske för mycket för sitt eget bästa, rentav.
• • •
Alldeles nyss sjönk min stressnivå ett par grader, för plötsligt insåg jag att det är helgdag i Sverige denna måndag, vilket innebär att redaktör Ludde kommer in först en timme senare.
Så tack för att ni hyllar arbetets söner hemma i Sverige.
• • •
Största perioden i Boston den här säsongen, kallade vi tredje i förra matchen.
Nu kommer motsvarigheten i Denver.
Grubauer får hålla i sig, han kommer få se mer gummi än en död skunk på en Parkway i New York.

BOSTON – FLORIDA 3-4 (Slut, OT1)
COLORADO – SEATTLE 0-0 (Mitten av Period 1)
• • •
Otroligt.
Sanslöst.
Sjukt.
Säg vad ni vill – det här är en av de största skrällarna någonsin, tillika ett av tidernas fiaskon.
• • •
Carter Verhaeghe blir katt-kackerlackornas store hjälte, men naturligtvis – Tkachuk är inblandad.
Vilka playoff-krigare.
• • •
Som Sibner messar: Tur man inte har en Florida-skyltad bil parkerad i Southie nu…
• • •
OK, det här måste smältas innan jag kan ge ord åt allt jag tycker och känner.
Nu vänder vi ögonen mot Klippiga bergen och ser om fler skrällar gömmer sig i brasan.

BOSTON – FLORIDA 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Are you kidding me?
Jag är så övertygad om att björnarna fixat det att jag inte förbereder särskilt mycket text till denna post, jag tänker bara säga något om ”Efter många om och men”, gratta Molle och Reinholdsson och alla andra B’s-fans och flytta fokus till Denver.
Men tammefan!
Med exakt en minut kvar klappar Montour – denne gigant – in kvitteringen.
Man tror ju inte sina ögon.
• • •
Beslutet att peta Linus framstår allt mindre som ett genidrag.
Swayman är ju rostig och är man rostig går puckar som den sista in.
Och nu har de, samtidigt, tagit självförtroendet av han från Lugnvik.
Morsning korsning.
• • •
Det är inte katter Paul Maurice tränar där ner. Det är kackerlackor. Sån här förmåga att hänga kvar och hela tiden komma tillbaka har vi inte sett sedan LA Kings 2014.
• • •
Vi talade om ångest i New York och Toronto igår, men fan – det de känner i Boston just nu är något ännu mörkare och värre.
Arma människor.
• • •
Mina hjältar: Hampus (jo, NU ska han slå till!) eller, såklart, Tkachuk.