Greeting från Las Vegas!
Ja, jag har fastnat här efter Vancouver, i en olympisk lost weekend. Hockeyn försöker jag hålla på avstånd, enär det blev en saftig överdos i Kanada. Men nu är det trading deadline, och en sådan går bara inte att missa. Följaktligen har jag idag tvingat mig igenom en bagarväckning (09.00…i vegas är det som 04.00 på andra platser) för att kunna vara med och härja lite här.
Marco Polo-Persson håller den minutiösa kollen i USA-bloggen, men jag slänger in nån kommentar om det händer nåt spektakulärt.
Ännu har det varit påfallande lugnt och jag misstänker att det fortsätter likadant. De stora blocklbuster-affärerna genomfördes ju redan före OS-uppehållet. Kovaltjuk till Jersey, Phaneuf till Toronto, Jokinen till Rangares, målvaktsbytet mellan Toronto och Anaheim…nä, några trejder av den digniteten lär inte vara på gång.

Ja, ni minns väl Mischa? Björnen människorna på den där bild-sektionen gav gestalt under invignings- och avslutningsceremoni i Moskva 1980?
När det var över och slut fällde han – helt mirakulöst, faktiskt – en tår och för mig har det konstverket blivit den eviga symbolen för slutet på festen, avskedet, punkten.
Titta själva, nu när det är time to say goodbye.
* * *
Innan vi släcker OS-lyset för gott måste vi dock snickra ihop en liten sammanfattning av det som utspelats i den här hallen under två veckor som gick så snabbt att man ju knappt han blinka.

•Bästa matchen 1: Finalen. Den var fantastiskt välspelad, den avgjordes i ohyggligt tempo, den utvecklades till ett sinnessjukt spännande drama och den slutade som den skulle slutat om Hollywoods mest melodramatiska manusförfattare fått bestämma.
•Bästa matchen 2: Kanada-Ryssland. Jag ryser fortfarande när jag tänker på Kanads ursinniga öppning. Det var som att det satt stubiner under skridskorna på kanadickerna. Strax innan de skickades ut på isen satte Babcock tändstickor till de stubinerna – och så bara exploderade superstjärnorna. 
•Bäste spelaren: Ja, Ryan Miller blev ju utsedd till MVP och förtjänade den utmärkelsen, men jag vill så gärna lyfta fram Drew Doughty. 20 bast är killen. Och spelar med lugnet, säkerheten, omdömet och djärvheten man egentligen bara ska kunna besitta om man andats den här sortens krutrök i flera decennier. Helt fantastiskt.
•Bästa spelaren 2: Den utmärkelsen får Miller, Brian Rafalski, Shea Weber, Jonathan Toews, Sidney Crosby, Brenden Morrow, Pavol Demitra, Jozef Stumpel, Teemu Selänne, Mats Zuccarello Aasen, Jaroslav Halak, Patrick Kane och Ryan Getzlaf dela på.
•Bäste svensk: Ja, det var väl Bäckis, ihop med Alfie det – sett till hela turneringen, så kort den nu var för blågul del. Men jag tycker man ska nämna Fredrik Modin också. Han överraskade mest positivt av alla. Eländigt att Montezumas hämnd skulle drabba honom innan sista matchen.
•Fetaste tacklingen: Ovetjkin open ice-propp på Jagr. Det var som att den nya generations superstjärna sa hejdå till den förra generationens dito.
•Otäckast: Tollefsens propp på Bartecko. Då måddes det illa här på den vita plaststolen.
•De bästa, mest oväntade musikvalen i Canada Hockey Place: Jo Divisions ”Love will tear us apart”, Jesus & Mary Chains ”Just like honey”, Jonathan Richman & The Modern Lovers ”Roadrunner”, Clashs ”Train in vain” och Soundtrack of Our Lives ”Sister surround”.
•Bästa rätten på Townhall: Krabbkakan.
•Bästa tidningen på plats: Sportbladet.
* * *
Det har varit ett härligt OS-race här i bloggen.
Vi fick ihop sammanlagt 398 inlägg – och de inkluderade sammanlagt 318 000 tecken.
Jag tackar alla som hängt med och läst, det har varit en ren ynnest att skriva för er.
Men nu går ridån ner.
Den vita plaststolen är tom, Biffen has left the buidling.
So long, vänner.

Ojvoj, ojvoj, ojvoj.
Nu är Kanada inte längre ett land – Kanada är ett party.
Nu är Sidney Crosby inte längre en hockeystjärna – han är en Gud.
Nu är Biffen inte längre en bloggare – han är en tacksam gosse som tackar er och tidningen och Big Papa och vem ni vill för att jag fått sitta här och uppleva detta enorma live.
Ojvoj.
* * *
Alltså, Sidney Crosby, vad ska man säga. Han har haft en så bisarr press på sig att det inte ska gå att utstå. OPch så är det han, unga pojken, som räddar nationen med ett sudden-mål 7.40 in i övertidsperioden.
Till och med ni belackare måste ge honom erkännandet nu. Han ÄR The Next One.
* * *
Fina syner när lagen tackade varann. Bland annat stod Lindy Ruff – ass-coach bakom Babcock – och höll i ”sin” Ryan Miller rätt länge. Ja, hur ska han nu hantera detta nu? På tisdag har Buffalo match. Då är det inte alldes lyckat att coachen två dagar innan varit med och knäcka målisen..
* * *
Hela Canada Hockey Place skanderar nu:
Crosby! Crosby Crosby!
Och han ser som vanligt bara generad ut. Om han velat få lite mer lugn i sitt liv – vilket man ofta får intryck av att han vill – skulle Sid The Kid låtit bli att göra det där målet…
* * *
Amerikanerna ser helt bedrövade ut. Förstås. Men de ska vara så jävla stolta. Att ha pressat Kanada till ett sudden i OS, här i Vancouver, är enormt gjort.
* * *
En annan märlig giv vi har på isen. Rafalski och Stastny har i två veckor varit kamrater i grudnmurade laget USA. Men redan i morrn möts de i NHL, när Rafalskis Detroit gästar Stastnys Colorado.
Då ska Babcock, förresten, vara på samma sida som Rafalski igen också.
* * *
Nu ska vi se på medaljutdelning och höra nationalsång och suga det sista av den här underbara hockey-karamellen.
Återkommer en gång till, jag lovar.

3-2. Och vem gör det? Sid The Kid. En chans, ett läge, en millimeter. Jag tror jag sa så. Vilken saga, vilken saga. Nu är han för evigt den störste idrottshjälten i kanadensisk idrottshistoria. Jag ber att få återkomma…

Håhå, vilket skådespel. Kanada har haft par riktigt jättechanser, bland annat genom Nash och Iggy Iginla,  men USA sticker upp emellanåt. Publiken åker berg-och-dalbana mellan eurfori och ångest. Sanslöst att se.
Och spel fyra-mot-fyra i 20 minuter, det är riktigt märkligt.

Ojojoj. Eller ännu hellre: Ojvoj. Det är ju just så här man önskar att det ska bli i klasiker till match. Sånt här infernaliskt drama, sån här sjuk spänning.
Någon kan nu bli absolut superhälte i sitt land forever.
Drury, vad säger du?
* * *
Det är surt på läktarna nu. De skulle fira nu, hade de tänkt. Men här får de istället stå och vänta på den värsta pärsen nånsin.
* **
Förut har det var tio minuters förlägning, men i finalen är det – enligt Big Papa Wennerholm – 20. Först därefter väntar straffdrama. Men det vågar jag inte hoppas på, man ska inte gapa efter för mycket.
Men tänk om det istället var NHL-regler. Då skulle matchen kunna hålla på till i morgon bitti. Vore också nånting.
* * *
Jaja, Parise har förtjänat sin plats i All Star-laget nu. Jag lägger mig platt – eller så platt jag nu kan lägga mig.
* * *
Nu är det nästan tur att Sverige inte är inblandat. Jag tror att jag fått hjärtsnörp då. For real.
* * *
MacTavish dyker upp i jumbon i pausen och försäkrar alla att Kanada vinner. Mm, sop-Edmontons före detta tränare är ju just den man vill höra nåt sånt från i det här läget.
* * *
Nu såg jag Vince Vaughn. Han verkade…uppåt.
* * *
Tänk att man får vara med om detta. Sudden, i en OS-final. Till och med den vita plaststolen är till sig, det känns tydligt.
* * *
Okej, let’s go. Chris Drury är en att hålla ögonen på. Jumbo Joe Thornton förstås en annan. Det vore så vackert om han fick döda alla demoner och bli en av Kanadas största legendarer genom tiderna genom att avgöra det här.
Ni vet vad vi säger nu, eller hur?
Ojvoj!

Maaaaaaakaaaaaaalöst! 24 sekunder kvar – då hugger All Star-Parise in den. Det blir mer hockey i Canada Hockey Place. Fan vad underbart.

54 sekunder kvar, timeout pågår. Ojvoj

Miller har lämnat kassen, 1.17 kvar, tekning nere hos Lou. Nu är det, hm, lite drama här.

Ja, börjar kännas som 3-1 i tom kasse detta. USA försöker, men det blir inget våldsamt megatryck i Kanada-zonen.
Opps, nu hade Sid The Kid chansen att skriva historia i friläget. Vad sa jag, en chans är allt som behövs…
Två och en halv kvar, det är nu Chris Drury ska kliva fram…