Ja, satan vad det går undan. Man hinner ju knappt med här. Tittar jag ner för att godkänna era kommentarer har spelat hunnit förflyttas, och förändrats, när jag ögonblicket senare tittar upp igen.
Fantastiskt underhållande.
* * *
Ja, det är tydligen knas med mobilversionen av bloggen. Beklagar, inget jag kan göra något åt härifrån (som om jag skulle det om jag satt nån annanstans…), men berörda teknikgurus är underrättade.
* * *
Blev riktigt grinigt när Jack Johnson nitade grin-Perry efter en avblåsning precis i slutet. Och vem var framförallt och trash-talkade? Getzlaf förstås…
* * *
Jag vidhåller att USA spelat väldigt bra – smart, behärskat, extremt kvickt – och förtjänar oavgjort.
* * *
Allt vad Kanada har av hockeyadel är förstås på plats. I början av den här pausen jumbotron-intervjuades Mark Messier, strax därefter Gordie Howe.
Nu är det bara Neil Young vi väntar på.
* * *
Någon fajt ska det kunna bli – i alla fall om det rinner iväg åt nåt håll. Nu spelar det ju ingen roll med avstängningar längre.
* * *
Ni som tror på Jumbo Joe ikväll, tycker ni att ni sett mycket av honom.
* * *
Fan, det piper fortfarande i öronen efter 1-0-målet. Det var ett rent groteskt vrål vi fick rakt i örat.
* * *
När Gordie Howe ser Chris Pronger måste han överväga en comeback.
* * *
Fast med säkerhetsbältet, nu åker vi igen.

Bobby Ryan åke för tripping, nu kan Kanada skaffa sig ett rejält övertag här.
* * *
Det rapporteras från Detroit att bloggen inte funkar som den ska. Stämmer det? Kommentarerna regnar ju in, så det låter konstigt.
Maila om ni har problem.

Här sitter vi just och gafflar om hur bra USA spelar. Då håller sig Toews framme på en retur och prickskjuter in 1-0.
Toews. Inte ett mål ännu – bara stenhårt söndertuggande av andra lags stjärnor. Men nu, när det som bäst behövs, slår han till.
Vilken hero.
Och hallen exploderar i…vansinne.

Orpik är på väg att skicka in Heatley i amerikanska båset – och Kesler ger Sid The Kid en extra liten slashing efter en tackling bakom Miller.
Nä, är det nåt man kan vara säker på är det att kanadensarna inte kan vinna det här på fysik och hot och elakhet. Motstånadrna är precis lika bra i den grenen.
* * *
Ruggigt tempo, men inget jättedramatisklt har hänt ännu – fast nu ser vi på reprisen att pucken dansar på mållinjen efter Browns inskärning framför Bobby Lou. Ojvoj.
* * *
Känns som utvisningar kommer att bli extremt avgörande. Därför försöker alla inblandade låta bli att ta dem, kan jag nog garantera.

Intressant öppning. Jämn. Kanada klarar inte av att iscensätta samma slags explosionsöppning som mot ryssarna – de möter ju liksom ett annat NHL-lag idag.
Fast om Nash fått träff på pucken nyss, då hade et blivit väldigt farligt.
* * *
Det är, kort sagt, ett JÄVLA liv inne i hallen. Tveklöst nåt av det värsta jag varit med om.
* * *
Nu får Bobby Lou visa sina färdigheter också. Nära, nära.
* * *
Vad gäller domarna är det alltså så att det från början varit bestämt att bara NHL-domare ska döma i slutspelet. Men det finns ju amerikanska sådana också, LaRue hade kunnat få vara med. Bara misstanken om jäv räcker för att det här ska vara problematiskt.

I gotta feeling, tonight’s gonna be a good night, sjunger Black Eyed Peas-stjärnan will.i-am när jag två och en halv timme före nedsläpp slår mig ner på min älskade vita plaststol på pressläktaren i Canada Hockey Place för allra sista gången.
Jag har exakt samma känsla.
The two last team standing – Kanada och USA – ska idag spela final.
OS-final.
Det kommer att bli ett alldeles fantastisk hockeyfyrverkeri. The party of a lifetime. Ett historiskt…äventyr..
Bloggen har både ackreditering och särskild pressbiljett, och bloggen är för det så glad för det att han skulle kunna dansa i en musikal.
Jag lovar att göra mitt allra bästa för att försöka dela med mig av stämningen och känslan och hoppas innerligt att ni som är vänliga nog att hänga med här också får en fin upplevelse.
* * *
Det finns många sätt att beskriva hur stor den här matchen är i Kanada.
Ett av de bästa, mest charmiga ser jag på en cykelväg precis utanför pressingången några timmar innan Sidney Crosby ställer upp sig för första tekningen.
Några grabbar har slängt upp två målburar, delat ut lite klubbor och spelar landhockey – med en handfull poliser!
Kolla själva.


Underbart, är det inte?
* * *
Vem vinner?
Jag vet inte, men igår lät det, något otippat, som att Nya Zeeland tar silvret.
Medan  vi satt kvar här och randade från bronsmatchen började arrangörerna repetera guldceremonin och tydligen ville de inte jinxa några inblandade, för plötsligt sa speakern:
– Please, welcome the silver medalists: New Zeeland.
Hm.
Nu på morgonen råkade nån dock spela några fraser av den amerikanska nationalsången.
Hm igen.
* * *
Ett annat sätt att beskriva finalens magnitud i ”hockeyns hemland” är att berätta om svartbörspriserna.
Igår, ett dygn före dagen D, gick de sämsta plåtarna ute på stan för 5000 dollar och de bästa för 10 000.
Ja, dollar.
Det finns alltså en teoretisk möjlighet att folk är beredda att pröjsa över 70 000 spänn för en hockeybiljett.
Vansinne?
Såklart. Men det handlar å andra sidan om en en-gång-i-livet-upplevelse. Ingen som nu är vid liv kommer någonsin igen att få se Kanada – med sina allra bästa spelare – lira i en OS-final på hemmaplan.
Så är man riktigt förmögen…why not?
* * *
Glenn Hoddle, det där får du maila Poeten om. Låt mig bara säga att han delar dina känslor – och att jag såna kvällar har oppositionsneurotiska tendenser…
* * *
Håller på All Star-laget en liten stund till. Man behöver inte lämna in blanketten förrän i andra pausen idag. Men Miller, Doughty, Rafalski, Demita, Morrow och Toews har förstatjing på mina platser.
* * *
Det var väl det jag tänkte, den där Jhide som hörde av sig och hånskrattade infantilt var ett undantag. Övriga finländare som gjort sina röster hörda sedan bronsmatchen har visat att den som blir bemött med respekt gärna visar respekt själv.
Fint att se, blåvita vänner.
* * *
Nations’s hopes rest on shoulders of Canadian men’s hockey team, lyder rubriken på Ed Willes krönika i The Province idag.
Det är hockeyspelarna garanterat fullt medvetna om och jag funderar alltid över hur människor hanterar sånt.
Hur klarade en Sidney Crosby, exempelvis, av att somna i natt? För mig räcker det att ha en tidig flight för att jag ska ligga vaken och oja mig. Hade jag en OS-final framför mig skulle sitta på hatthyllan och hyperventilera.
Men det är väl bara en av många saker som skiljer de stora idrottsmännen från lallare som jag. De klarar sånt, därför når de framgång.
* * *
Den som vill få lite vatten på anti-Kanada-kvarnarna ska läsa Brooksie om Dan Boyles övergrepp på Semin idag – och jubelidioten Mike Milburys kommentarer efteråt.
* * *
Kommentatorn TritonOrca tror att jag Playoff Joe besegrar sina demoner och avgör finalen.
Det vore onekligen vackert.
Men jag tvivlar, Triton, jag tvivlar…
* * *
USA är turneringens enda obesegrad lag.
Ändå lyckas general manager-Burkie konservera underdog-stämpeln ända in i finalkaklet.
Det är riktigt bra jobbat.
* * *
Det är, i skrivande stund, fortfarande en och en halv timme till match men läktarna börjar redan fyllas av Team Canada-fans, så övertända att de sitter jublar hysteriskt när zamboni-förarna styr ut på isen.
Eller så är de bara lyckliga över att DJ:n spelar Paul Simons ”You can call me Al”.
* * *
Man jag gillar verkligen, verkligen det amerikanska laget. För det är i sanning ett riktigt LAG. Burke och Wilson ratade ikoner som Modano och Guerin, överlät ratten åt en ny generation och fyllde på med lojala krigare av den typ som alltid spelar för märket på bröstet snarare än namnet på ryggen.
Resultatet är idel segrar, en finalplats och omvärldens oändliga respekt.
* * *
Om Neil Young är här ikväll också, då måste de ju presentera honom i jumbotronen.
Då lovar jag avlossa min tredje applåd på den här pressläktaren. Den första förärade jag The Kron Wall of Pains inledande tackling, den andra när Teemu fick sin medalj igår.
* * *
Det är den avgörande insatserna i just den här sortens matcher som renderat Chris Drury smeknamnet Captain Clutch.
Ha det i bakhuvudet när – och om – det drar ihop sig till gastkramning.
* * *
Nu gick det just förbi en kille i antik Winnipeg Jets-jersey.
Honom gillar jag.
* * *
Att Brenden See-You-To-Morrow också kommer att spela en viktig, kanske avgörande, roll tar jag för givet.
Han har ensam mer hjärta och passion och vilja än, till exempel,  hela det ryska laget tillsammans.
* * *
Big Papa och Kantarellen ringer i lätt desperation från pressingången.
Det är tydligen kaos och lynchstämning där ute.
Ja, man ska alltid lyda Biffens exempel och komma i tid, då slipper man slikt.
* * *
Två kanadensiska domare. Jojo. Det handlar visserligen om NHL-stjärnorna Bill McCreary och Dan O’ Halloran. Det finns inga säkrare, inga mer rutinerade. Men bara att öppna för den sortens debatt om det händer något kontroversiellt verkar onödigt..
* * *
Tänk om det vore Tre Kronor…nä. Jag försöker tänka tanken. Men den känns faktiskt bara fånig. Bengt-Åkes lag hade frankt uttryckt inte hört hemma här. Vi är på en annan nivå nu.
* * *
Säga vad man vill om Don Cherry, men ibland är han kul. Som när han nu kommenterar den uppgift som väntar USA-målisen Ryan Miller.
– Han måste vara helt sensationell, för han kommer att få mer gummi än en död skunk på en genomfartsled i New York.
* * *
Hoppas Zäta har stora plånboken med sig till Denver.
Han är nämligen skyldig Filppula en middag. De slog vad om vilket land det skulle klara sig bäst i OS och Zäta förlorade, som bekant.
* * *
Ojvoj, hallen exploderar – enkom för att Kanada kommer ut för uppvärmning.
Hit med öronproppar tack, snäckorna kommer sprängas när matchen börjar.
* * *
Vad är det Babs antecknar? Han står hela värmningen med blicken låst på de amerikanska spelarna och rafsar då och då ner nånting sitt lilla block.
* * *
Många ”Hockey is OUR game”-skyltar på läktarna nu.
Dom gör det ju ingenting om Patrick Kane skjuter hål på.
* * *
Nu har Big Papa kommit.
– Vi hittade en annan ingång till slut. Där kunde man ju inte stå, säger han.
Han är minst lika rutinerad som Scott Niedermayer.
* * *
Upplopp.
Det är vad alla säger väntar på stan ikväll– oavsett om Kanada vinner eller förlorar.
Den sortens vibbar får man redan, faktiskt.
* * *
Trångt om saligheten på pressläktaren idag, milt uttryckt. Men mannen till vänster om mig och Big Papa är en Old school-tjomme som nöjer sig med penna och anteckningsblock.
Det är sånt man uppskattar när kollegorna sitter skuldra vid skuldra och knattrar.
* * *
Ja, nä, nu är det dags.
För sista gången:
Håll i hatten.
OS-finalen ska avgöras, här och nu.
Ojvoj.

I väntan på hockeyfinalen bjuder bloggen på en liten OS-present – en Spotify-lista med de bästa artisterna från, och/eller bästa låtarn om, värdnationen.
Vi hör snart.

Igen:
Grattis Finland.
En bronspeng i en OS-turnering av den här kalibern är verkligen inget att fnysa åt.
På förhand sa jag att jag trodde att Tre Kronor som bäst skulle kunna spela sig till ett brons – och att det i så fall var en utomordentlig prestation.
Det gäller fortfarande.
Ingen kan heller säga något annat än att lejonen förtjänat framgången.
Bortsett från första perioden i USA-matchen har de spelat utmärkt hockey – smart, effektiv, snygg och underhållande.
Tredje bäst i turneringen, helt klart.
* * *
Men Marian Hossa alltså…honom kommer de att döpa psykofarmaka efter någon gång.
Han förlorade Stanley Cup-finalen med Pittsburgh mot Detroit 2008.
2009 blev han Red Wing – och fick stryk i Stanley Cup-finalen med Detroit mot Pittsburgh.
Och nu detta.
Det enda som saknas är att hans nya klubb, Chicago, går till final i vår och får stryk mot, exempelvis, Washington.
* * *
Åh, så glada finnarna är. Inte minst superhjälten Teemu. Det är rent rörande att se Kurri komma ner i båset och ge legendaren en så bamsekram att han lyfter från isen.
* * *
Slovakerna är desto deppigare. De ser ut som att nån stulit fruar och hus och bilar av dem. Och fan, de hade 3-1-ledning i den största match de flesta av dem spelat, de kände smaken av brons. Tungt.
* * *
Jo, titta – nu zoomade de in Conan O’ Brien. Hon ser rasande nöjd ut.
* * *
Många vackra scener under medaljceremonin. Bröderna Koivu som high-fajvar varandra, Teemu som nästan ser lika tårögt lycklig ut som när han vann Stanley Cup med Anaheim, Kipper som försöker se cool ut men spricker upp i ett lyckligt leende, Salo som föräras Vancouver-fansens dånande jubel, Jarkko som sträcker armarna mot taket, Lydman som ser så fantastiskt glad ut…
Det är en magnifik finsk generation som belönas och jag unnar dem det så väldigt.
* * *
Man skulle bra gärna vilja se Filppulas flin när han kliver in i omklädningsrummet i Denver på måndag – där Red Wings spelar mot Avalanche – och flashar bronspengen för sina blågula lagkamrater.
* * *
Medaljörerna vill inte riktigt gå av isen, de står fortfarande och jublar med de blåvita fansen på läktaren. Men när de väl kommer av, då kommer det att bli festens, det är alldeles tydligt.
* * *
Som sagt, Kippers räddning där på slutet – den kompenserade eländet mot USA. Med råge.
* * *
Nu lyfter vi på hatten för Finland ytterligare en gång. Sen går vi hem och börjar ladda för den avslutande final-urladdningen mellan Kanada och USA i morrn.
Jag är tillbaka på den vita plaststolen då, för sista gången, och jag hoppas verkligen jag får höra av er igen.

Grattis, Finland. Bronset är ert Valtteri Filppula sätter 5-3 i tom kasse, med tiop sekunder kvar. Snyggt jobbat, välförtjänt. Jag lyfter på hatten och återkommer snart.

Kipper har kompenserat sig för debaclet mot USA. Zednik har ju princip öppet mål, men Calgary-stjärnan rånar honom på den higna kvitteringen.
1.25 kvar, slovakerna har tagit ut Halak, det är ett jädra drama.