VANCOUVER – EDMONTON 0-3 (Period 2)
• • •
Det här börjar se ut exakt som den där olycksaliga onsdagen för tretton år sedan.
Canucks har inget kvar i bränsletankarna – eller om du nu är skärrade in i benmärgen i den våldsamma pressen – och blir helt tillplattade i den största match de någonsin spelat.
Hoppas den lokala kravallpolisen är redo, för 2011 slutade det som bekant med upplopp på stan.
• • •
Ryan Nugent-Hopkins har inte gjort mycket väsen av sig i detta slutspel, men det är just såna – de som inte brunnit på så höga watt-tal tidigare – som brukar kliva fram i Game 7 och ikväll är han uppenbarligen The Man.
• • •
Som tråk-Ferraro konstaterar i ESPN-sändningen är Silovs sanslöst bra i spelet på nära håll runt kassen, men med välriktade skott från håll går det att överlista honom.
• • •
Det är nu Elvis från Ånge borde blunda hårt, visualisera de där gamla drömmarna under lektionerna i Björkbackaskolan och gå ut och ta över showen.
Men han tycks åter ha fastnat i sitt eländiga grubbel och vågar inte göra det som måste göras.
• • •
Lafferty är den här matchens Ian Cole.
Utvisningen han tar på Kulak, i offensiv zon, bör han gå och skämmas för hela sommaren.
• • •
Nej, Fredrik Marklund, jag är verkligen inget chefsämne och vill absolut inte bestämma över mina kompisar.
Men tack ändå.
• • •
Efter 2011-traumat, när Bruins vann med 4-0, blev jag och kollegorna inlåsta på pressläktaren i Rogers.
NHL såg det som för farligt att släppa ut oss i tårgasdimman, så där fick vi sitta och inga argument om att vi behövde komma ut och rapportera om kaoset bet på de som bestämde.
Det vore tragiskt om det blir likadant ikväll, men risk föreligger nog.
• • •
Hur mycket luft har du i badmadrassen i natt, Peter Lundin?
• • •
Det är fan Stuart Skinner Canucks inte gör mål på – och inte ens utsätter för någon fara.
Ynkedom, skulle man kalla det.
• • •
Owen Wilson är ändå en rätt cool kändis att ha på plats i en sån här match, han skulle zoomas in i prime time-läge även på Garden.
• • •
Well, jag är i alla fall på väg att sätta min tolfte vinnare, av tolv möjliga.
Kalla mig Putte Kock.
• • •
Mirakel inträffar vid sällsynta tillfällen, men med mindre än ett sådant vänder ett mycket blekt Vancouver aldrig detta.
Jag tror, helt frankt, att det är över och att Game 7-förbannelsen i British Columbia består.
På med skyddshjälmarna, folks…

VANCOUVER – EDMONTON 0-0 (Period 1)
• • •
The heat is on, som Glenn Frey sjöng.
Det är otroligt att de inblandade krigarna alls klarar av att hålla i klubborna under det som bara kan beskrivas som psykisk terror.
Själv skulle jag sitta i båset och hyperventilera, men de här gossarna får the big bucks för att de inte är som jag.
Istället borrar de ner sina vinnarskallar och bara pumpar på i en blixtrande Game 7-show.
God bless them – allihop.
• • •
”Nån gång måste man gå till anfall och skjuta också…”.
Den tanken biter sig fast hos den som försöker analysera Canucks förstaperiod.
Oilers har pucken mest hela tiden, skapar betydligt mer chanser och leder skottstatistiken i förkrossande stil.
Samtidigt uppträder hemmaspelarna väldigt samlat och lugnt, ja. ”Safe” lyder parollen för kvällen, helt uppenbart.
Men igen – NÅN gång måste det hända något framåt också.
• • •
Som sagt: ”Tredjemålisen” Silovs behöver man inte vara orolig för.
Han börjar sin största match i livet – nej, bronsmatchen i VM var inte större – med en kandidat till den inofficiella ”Årets räddning”-utmärkelsen.
• • •
Den stora chansen för Canucks kommer med den fyraminutersutvisning EP tvingar fram, men ojvoj – de åstadkommer absolut ingenting under de fyra minuterna.
Det ska dock understrykas att Eky från Rättvik & co står för en helt klinisk och perfekt kill.
• • •
Mikheyev är lika snakebitten som ett marsvin som jag en gång såg slängas in till pytonormen på Kolmården och KAN bara inte göra mål.
• • •
Som om det inte vore nog med allt annat som är fel med ESPN:s sändningar håller vi på att missa starten av Årets Match i USA också.
De visar en college-match i dambasket och den drar ut på tiden med miljoner timeouts och overtime och what not.
På ESPN 2?
Cornhole.
I kid you not.
NHL borde verkligen bryta avtalet, den själlösa kanalen ser ju på hockey som en afterthought.
• • •
Vad är klockan i Nagoya, Romedahl?
• • •
Inte för att pinka på någons parad men trots intensiteten i denna förstaperiod tror jag inte Dallas-stjärnorna sitter och darrar i sina texanska vardagsrum.
De kommer vara favoriter i västra conf-finalen – oavsett vilka som vinner ikväll.
• • •
Alex Edler är på plats i ladan som var hans hem i femton år och eldar på Nucks-fansen.
Trevligt, jämtar kan man aldrig få för många av när viktiga uppgifter ska utföras.
Men Twitter-krigaren Taco-Eddie då?
Han borde ha en stående inbjudan.
• • •
Klockan är väldigt, väldigt sen i konungariket så jag utgick från att det skulle bli viss stiltje i spåret under detta monumentala klimax.
Men här ni allihop, mitt i natten.
Tack, ni är helt fantastiska.

Game 7.
I Kanada.
Med en plats i en konferensfinal i potten.
Herre min skapare.
Om man föreställer sig en avskedskonsert med Springsteen i New Jersey, en final i Fotbolls-VM i Italien med Gli Azzurri på ena planhalvan och ett fulländat under i Lourdes inför ögonen på påven himself – och kombinerar de tänkta tilldragelserna.
Då kanske man kan bilda sig åtminstone en rudimentär uppfattning av vad som står för dörren i Rogers Arena i Vancouver denna glödande måndagkväll.
Denna showdown, detta definitiva avgörande i The Battle of Canada, hör till mest omvälvande som överhuvudtaget går att uppleva.
Som Vancouvers Joshua Dakota konstaterade vid en presskonferens i förmiddags:
– För de flesta av oss är det här det största ögonblicket i våra liv.
Därför finns det heller inga ursäkter kvar. Inga hållbara alibin. Inget att skylla på.
Alla som möter sitt öde nu – på bägge sidor om den röda linjen i mitten – måste samla sig till bästa insatsen någonsin.
Bara så kan den långa, mödosamma strävan hit sluta i den episka extas som väntar vinnaren i slaget om Kanada – planetens överlägset mest passionerade hockeynation.
Alternativet?
Ett mörker som vad det lider kommer skingras något men för alltid kasta en skugga över hela tillvaron.
Oh, man.
Game 7.
I Kanada.
Det finns inget annat i denna värld som kan jämföras med detta.
Låt skådespelet börja.
• • •
Ja, visst var det mysko med helt spelledig söndag. Det kändes som ett svart hål öppnades i kalendern – och det får inte hända för ofta i fortsättningen.
Samtidigt kändes det rätt befriande att faktiskt vara helt ledig och för första gången på en hel månad inte behöva ägna Stanley Cup-slutspelet en endaste tanke.
Istället gick jag först till min kvartersbar och kollade Game 7 mellan Knicks och Pacers i NBA-slutspelet och sen träffade jag vännerna Mats och Lena för bättre middag på Indochine på Lafayette Street.
Hatt rullades med mer intensitet än någon gång tidigare under denna besvärliga vår och lite härsket smör var det över min framtoning när jag vaknade i förmiddags, det erkännes härmed.
Men det var värt det, det behövdes, och nu sjunger hjärtat igen.
• • •
När den chockartade nyheten först nådde oss om att Brock Boeser missar resten av slutspelet, inklusive kvällens episka avgörande, kändes det omedelbart som att ridån gick ner i Vancouver.
Han har varit en av Canucks allra bästa i detta slutspel, delar förstaplatsen i interna poängligan med JT Miller och har gjort fler mål än någon annan – inklusive ett hattrick i serien mot Nashville och ett i det pågående slaget mot Edmonton.
Tomrummet han lämnar efter sig i laguppställningen är större än Vancouver Bay.
Men sedan påminns jag om att sådana till synes förödande bakslag på ett förunderligt vis ofta svetsar samman lag in the hunt ännu mer.
Som Maple Leafs när Matthews försvann i Boston-serien i år – och som Nashville när Ryan Johansen bröt benet under konferensfinalen 2017.
Den nyheten hörde jag på satellitradion i hyrbilen under en spelledig dag, på väg mot mytomspunna Muscle Shoals, och minns att jag höll på att köra av vägen i höjd med plytteflygplatsen där Rolling Stones landade. 1969.
Men sedan vann Predators alla återstående matcher och seglade raka vägen in i finalen.
En liknande teori skrämde Coach Vitlöken sig själv med vid presskonferensen i Rogers Arena efter förmiddagens skate:
– We need to not let down, not take a step back and think it’s gonna be easy. I’ve seen so many times before where a team is missing a key player and how everyone steps up their game. It’s a very powerful thing for a team.
Ja, faktist.
A powerful thing.
Den sanningen kan Andreas Wahl och ni andra Nucks-fans hänga er hatt på istället för att sucka er genom natten.
• • •
1994-drömmen i New York dog för övrigt igår.
Knicks hade inte en chans i sinGame 7, det blev inte ens spännande och på min bar började fansen en bit in i fjärde quartern plötsligt skandera ”Let’s go, Rangers”.
Med andra ord:
Hoppet om en halv 1994 lever i alla fall vidare i världens huvudstad.
• • •
Dakota Joshuas ödesmättade yttrande om att många av Canucks-spelarna möter största ögonblicket i livet i kväll gäller inte minst Elias Pettersson.
Det är den här stunden han, som hockeyspelare, alltid varit på väg mot.
Det var det här han fantiserade om när han och storebror Emil tidiga lördagmorgnar spelade mot ett mål i den öde Kastberhgallen hemma i Ånge.
Det var det här som fyllde hans febriga drömmar under trista mattelektioner i skolan, medan klasskompisar med andra öden framför sig försökte dra roten ur talet 40.
Är han redo nu när the moment of truth blir verklighet?
Vi får se.
Man vet aldrig.
Somliga växer ut till superheroes och utvecklar övernaturliga krafter i den här sortens definierande do-or-die-explosioner – andra krymper och blir små och får andnöd av pressen. Och det händer även de som kallas superstars.
Nu får vi – och han själv – veta vem han är och vad är gjord av.
• • •
Det är inga större fel på Erik Karlssons skott, om man säger så.
My God.
• • •
Connor McDavid och Leon Draisaitl stirrar också sanningen rakt i ögonen i denna larger-than-life-duell.
De lever i sanning upp till epitetet ”superstars” och SKA föra i dansen kvällar som denna. Hela poängen med deras karriärer är att göra skillnad just nu och just här.
Men tidigare har de faktiskt haft svårt att maximera sina insatser och prestera på förväntad nivå när trycket blivit riktigt omänskligt.
Nu har de chansen att visa att de är de vi tror att de är – på riktigt.
• • •
Det bästa som hänt idag, vid sidan av den perfekt blandade latten på kvarterets eminenta lilla café under tidiga eftermiddagen, var att Henke Sjöberg på HockeyNews.se svarade ”javisst” när jag frågade om han kan ta med sig en stock Ettan åt mig när han flyger över på fredag.
Det betyder att tillgången är säkrad även över den stundande vistelsen i södra Florida och att en ny beställning över nätet får ta den tid det tar.
Halleluja!
• • •
Canucks Game 7-historia kan ingen längst bort vid Stillahavskusten luta sig mot för comfort just nu.
De som spelades under finalerna 1994 och 2011 är lokala trauman som aldrig går över – och den i bubblan 2020, mot Vegas, har lämnat ärr den också.
Men helt mörk är bilden ändå inte. På vägen till finalen 2011 knäckte de faktiskt dåvarande ärkerivalen Chicago. Hawks hade kommit tillbaka från 0-3-underläge och höll på att åsamka canuckerna värsta nederlaget någonsin. Efter full tid i Game 7 i Rogers Arena stod det 1-1, efter att Jonathan Toews hade kvitterat shorthanded med knappt två minuter kvar (ni hör ju…voodoo tycktes spöka i City of Glass). Men 05.22 in i första sudden-perioden inträffade detta.

Allt kan alltid hända, även fast det inte gjort det förut
• • •
Mig är det likgiltigt vem som vinner den här monstermatchen, jag har absolut no skin in the game, men låt mig rikta en innerlig bön till Hockeygudarna:
Se till att Chris Rooney och Jean Hebert, kvällens zebror, inte märks överhuvudtaget:
Framförallt:
Skona oss från underliga goaltender-interference-bedömningar…
• • •
Pulsen hos Stockholms mest hängivne Canuck, Andreas Wahl, just nu – skulle den passera en läkarkontroll utan akut ambulansfärd till Karolinska?
• • •
FOMO?
FOMO så det skriker om det, såklart.
Att få vara på plats i en Game 7 i Vancouver, mellan Canucks och Oilers, hade varit a dream-come-true.
Men begränsningar i tid, budget och hälsorelaterad uthållighet kringskär möjligheterna att förverkliga alla drömmar och så är det bara med det.
• • •
Efter den lilla spåret-debatten med Björn Falk förstår ni vad jag tycker om Hurricanes beslut att traggla vidare med Rod The Bod.
Det är ingen överraskning, jag förstår hur GM Wadell tänker, Rod symboliserar så mycket nere i de där ljuva skogsdungarna, men risken är att klubben fortsätter vara en grundserieattraktion och ingenting annat.
• • •
Stuart Skinner står även ikväll och inte för att han gjorde bort sig i Game 6 men då blev han inte heller satt på några kallsvettsframkallande prov och vore jag Oilers-fan skulle hans närvaro orsaka ett ilande obehag i mellangärdet.
Samtidigt har Canucks alltjämt sin lettländare tredjemålis mellan stolparna, men mot allt förnuft känns det tryggare.
• • •
En annan får att göra de kommande timmarna, för inte bara referat från denna infernaliska – och sena – Game 7 ska lämnas; även krönika och tips/analys inför konferensfinalerna måste fram pronto, så Jarkko och Näsan och de övriga print-stjärnorna hinner få med materialet till onsdagens pappersupplaga.
Men deadline-stress är mitt livselixir och vila kan jag göra i sommar.
• • •
Svenska målskyttar i detta drama: Mattias Ekholm och Elias Lindholm. Och så fick jag just för mig att Nils Åman gör sitt livs mål – kanske i OT…
• • •
I New York föll skymningen på det här viset en timme innan första nedsläpp i Årets Match.

• • •
Kvällens låt: Lolita Pops ”Hey Winner” – och den ska spelas för de som till slut står som segrare.
• • •
I morrn har vi åter en säregen dag utan några matcher alls, men det är väldigt bra det.
Det innebär att vi får vår lilla buffertzon mellan de olika rundorna och kan ladda om, framförallt emotionellt, för det som följer sedan.
• • •
OK, ett sanningens darrande ögonblick är verkligen här nu och då vet ni vad som händer i bloggen.
Karin Boye tar över.
Här kommer raderna som knyter ihop allt det största åt oss:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

EDMONTON – VANCOUVER 5-1 (Slut)
• • •
Game 7 coming up i Vancouver på måndag kväll.
För ja, Oilers gör vad de ska och vinner denna sjätte fejd utan några som helst problem.
• • •
I Texas smackar Matt Duchene och hans kompisar belåtet, för det här resultatet innebär att de får ytterligare dagar på sig att hämta andan och läka små åkommor.
Västra konferensfinalen börjar först på torsdag istället för på tisdag.
• • •
Ett är säkert: Ska Canucks ha minsta chans i den kommande monster-thrillern måste de vara oerhört mycket bättre än så här.
Bortsett från några korta sekvenser i första perioden stod de för en riktigt platt och håglös i viktigaste matchen på…vad sa vi… 4721 dygn.
Märkligt, tycker jag.
• • •
Den där konserten som skulle hållas i American Airlines Center om en vecka har tydligen flyttats, för Stars möter antingen Oilers eller Canucks på torsdag – och lördag.
Sedan följer varannandagsdans även i den serien – trots de långa resorna.
• • •
Tack för sällskap i natt, det blev mycket bättre drag än jag befarade när det stod klart att Lundin återigen somnat på sin badmadrass.
Imorrn är det alltså, helt absurt, inga matcher alls och tystnad kommer råda här.
Men oh boy…på måndag spelas årets match.
Kom till lägerelden då!

EDMONTON – VANCOUVER 3-1 (Period 2)
• • •
En Game 7 i andrarundan blir det nog ändå.
Oilers har det här nu.
Gissa varför?
De MÅSTE – medan Canucks bara VILL.
• • •
Ännu har vi inte hört den heliga ramsan ”We Want The Cup” dåna i en enda arena.
Det är för tidigt, men vänta bara – i nästa omgång…
• • •
Zach Hyman har alltså gjort tio mål på elva slutspelsmatcher.
Då är man Big Moment.
• • •
Dessa too-many-men-fuck-ups…man tror ju inte sina ögon.
• • •
Min gissning är att Canucks-fansen bland de amerikanska tv-tittarna tycker att den gode Steve Levy blir väl entusiastisk när McDavid har pucken…
• • •
Så fort Oilers får powerplay känns det som att se en kronhjort springa ut i trafiken på Autobahn.
Det kommer sluta i blodbad, känner man sig helt förvissad om.
Men Canucks är ett hovdjur som korsat just den här motorvägen tidigare och lyckas ännu så länge kryssa sig förbi sprillans Mercor framrusande i 200 kilometer i timmen.
Faktiskt:
Inte ens när två av dem rusar ut i rusning liknande den mellan Düsseldorf och Köln vid 17.30 en fredag blir de påkörda.
Det kan faktiskt vara hela slutspelets bästa kill och borde generera ett momentum att spinna vidare på, trots allt.
Fast sen bränner de väl detta momentum när de själva får fem-mot-tre-chans och inte åstadkommer nånting.
• • •
Haha, de slänger ut en stek på isen för att ”the stakes are high”?
Min typ av humor.
• • •
Nu när jag nämnde djuret kronhjort kom jag på att jag känner en kille i Borlänge som heter Hjort i efternamn.
En gång ringde det på hans hemtelefon och när han svarade frågade någon:
– Är det Hjort?
– Ja.
– Bra, men gör inte om det.
Det är också min typ av humor.
• • •
Kevin Weekes breakar nyheten att Rod The Bod snart skriver på en kontraktsförlängning med Hurricanes.
Så grundserie-succé är garanterad även de kommande åren…
• • •
Andreas Wahl, jag har inte riktigt fattat – bor du i Vancouver?
Lyckos dig i så fall.
• • •
Nu: Lasagne i holken.

EDMONTON – VANCOUVER 1-1 (Period 1)
• • •
Sjätte slaget i det rödvita inbördeskriget står och vägar – vilket innebär att Canucks har åtminstone en tåspets i västra konferensfinalen.
När Dylan Holloway något otippat inleder kvällen med ett eget McDavid-mål drar jag den förhastade slutsatsen att de saknar den gränslösa sisu som kommer krävas i denna Saturday Night Fever-dans, för visserligen är det en snygg genomåkning men försvararna står också och glor på ett sätt som möjligen är okej i november men verkligen inte nu.
Den blågula linan visar dock direkt att jo, där glöder det absolut på nödvändigt vis – och innan hemmafansen jublat färdigt har Nils från Bockträsk tryckt in sitt första mål i årets slutspel.
Akta er för svenskt stål!
• • •
När Knoblauch redan i tredje bytet, eller vad det nu är, parar ihop McDavid och Draisaitl går det nästan att höra hur övriga Oilers-forwards suckar över den begränsade istid de omedelbart inser att de kommer få.
Alltså, jag förstår instinkten och skulle förmodligen själv förvägra världens två bästa forwards rätten att alls byta, men i längden är ”usage” av den här sorten ohållbar.
• • •
Well, blev Marchments OT-mål igår bortdömt kunde ju inte Bouchards i slutsekunderna heller godkännas.
Men NHL får skylla sig självt för alla dessa kontroverser, eftersom man underlåtit att någonsin förklara vad som utgör goaltender interference.
• • •
Man, de kan sjunga sin nationalsång North of the Border.
• • •
Jodå, EP är on a roll nu.
Passningen till Nils håller hög, hög klass.
• • •
Ja, Per Vestlund, avstånden är enorma på hela den här kontinenten och för att ta sig mellan Edmonton och Vancouver måste man dessutom korsa norra delarna av Klippiga Bergen.
Så ingen kör den sträckan, allra minst under vinterhalvåret. Alla flyger.
Därmed känns det ändå, på norrländskt vis, som att de är grannar
• • •
Stuart Skinner gör aldrig en räddning han inte SKA göra – men däremot släpper han då och då in puckar som inte FÅR gå in.
Det är något problematiskt.
• • •
Vad var det för fisk som kastades in på isen innan puckdrop? Har förvirrade Nashville-fans missförstått allting och rest till Alberta?
• • •
De har redan börjat dela ut Awards-priserna och alldeles fick vi veta att Aleksander Barkov vunnit Selke Trophy igen.
Det var det minst oväntade som hänt sedan solen gick upp i öster i morse.

Topp 5:
1. Aleksander Barkov
2. Jordan Staal
3. Auston Matthews
4. Sam Reinhart
5. Anze Kopitar

Och så här röstade er bofink.
1. Aleksander Barkov
2. Auston Matthews
3. Joel Eriksson Ek
4. Anze Kopitar
5. Sidney Crosby
• • •
Första gången var tv-reklamen med Juuse Saros och hans ”No Goals” riktigt rolig.
Nu, efter 28 357 211 visningar, känns den som att bli utsatt för kinesisk vattentortyr.
• • •
Nu ska jag ta och simma lite med badmadrassen.

4721.
Så sanslöst många dygn – fyratusen sjuhundratjugoen – har passerat sedan Vancouver Canucks spelade en större match än den som väntar i Rogers Place i Edmonton denna smokin’ lördagkväll
Då stod det 15 juni 2011 i almanackan och Game 7 i självaste Stanley Cup-finalen avgjordes hemma på 800 Griffiths Way.
Det slutade som bekant med katastrof och tårgas över hela centrum efter vilda kravaller – och därefter har den till synes hemsökta klubben från västra Kanadas mest bedårande metropol aldrig lyckats återvända till så stora sammanhang.
Jo, de pressade Vegas i sju matcher i andra playoff-omgången 2020, men det var en liten chimär spunnen i en egendomlig pandemi-bubbla och därför inte riktigt på riktigt.
Nu är det allvar.
Nu står canuckerna på tröskeln till en tvättäkta konferensfinal.
Nu har de chansen att återupprätta sin status som klubb att ta på allvar och visa respekt – vilket ingen funnit anledning att, till fullo, göra på den här sidan Daniel & Henrik-eran.
Att det är Edmonton Oilers, en rivaliserande granne som senaste åren tillerkänts desto mer aktning – utan resultat som alls motiverar det som 155 mil västeröver säkerligen uppfattas som lismande gulle-gull – skulle förstås sätta extra guldkant på den stora återkomsten och generera välbehövligt självförtroende inför den utmanande fortsättningen.
Det är dock den potentiella reinkarnationen i sig som i första hand får miljoner vid Kanadas Stillahavskust att hålla andan i detta ögonblick.
Många och långa har de mörka åren varit i en stad fullkomligt besatt av sin hockey.
Men nu, efter 4721 dagar, kan vargatiderna vara över.
Let’s go, boys.
• • •
Om det gått som de flesta av oss trodde att det skulle gå i Raleigh i förrgår hade jag nu suttit på min pressläktarstol på Madison Square Garden – i väntan på en Game 7 for the ages, med ett snudd på otänkbart hot hängande över New York Rangers.
Lite snopet känns det att berövas en sådan odödlig gräddtårta till upplevelse. Den här stan hade ju inte kunnat andas – på hela dagen.
Men om Hurricanes lyckats tvinga fram det definitiva make-or-break-avgörandet, och om inte Mark Messiers 1994-ande tagit Chris Kreider i besittning under tredjeperioden i PNC Arena, hade jag med all säkerhet missat stora delar av sjätte ronden i The Battle of Canada – Deluxe-varianten.
Det hade också smakat sur lönnsirap.
Nu ligger jag istället här på Peter Lundins badmadrass – inköpt på The Home Depot på Upper East Side i förmiddags och uppblåst under eftermiddagen – och ska njuta av den största match Elias Pettersson någonsin spelat.
Blir i sanning nåt, det också.
• • •
I teorin – alltså på det uttjatade papperet – SKA Edmonton Oilers förstås vinna kvällens pang-pang-duell.
De är, med alla sina superstars, tunga favoriter i matchserien och de spelar på hemmaplan.
Men nummer 1: De har under hela McDavid-epoken reagerat mycket dåligt på hård press och gång efter annan vikit ned sig i de allra största matcherna.
Men nummer 2: Canucks är mycket svårare att tas med än nästan alla förväntat sig.
Men nummer 3: Bortalagen regerar i detta slutspel.
Så vi får allt se.
• • •
Nä, jag har ingen badmadrass i holken.
Begreppet ”badmadrass” råkade bara, av oklara skäl, bli en utvikning det fnissades åt i spåret i går kväll och tja, nu, ville jag bara spinna vidare på den lilla parentesen.
Man vet aldrig var den här bloggen tar vägen.
• • •
Och fatta detta: Stuart Skinner gör comeback i Oilers kasse ikväll.
Wtf?
Calvin Pickard har ju, stjärnglansen förutan, varit klart bättre än den odågan och borde ha säkrat sin plats mellan stolparna för resten av slutspelet.
Men coach Knoblauch tror tydligen fortfarande mer på den som SKA föreställa förstemålis.
Bara för att, liksom.
Det gjorde Rod The Bod i Raleigh också – med totalt haveri som följd.
I’m just saying.
• • •
Har jag närt en Swiftie vid min barm?
Det verkar så.
Han yppade inte ett ord om att han skulle dit, men för några timmar sedan skickade Ondskan Ekeliw plötsligt ett lyriskt sms från Friends Arena.
Han hade just fått yla med i ”All Too Well” och verkade lika lycklig som om Kutjerov avgjort en Game 7.
Detta ska vi minsann avhandla framöver. Inte för att jag har något emot Tay Tay – jag kan tänka mig oerhört många jag skulle må betydligt sämre av att se som härskare över världen – men ändå.
Lite kul är det.
• • •
”Come on, Petey”, skanderade Canucks-fansen i torsdag och triggade Ånge-Elvis hittills mest inspirerade insats i det här slutspelet.
Nu är frågan:
Kan han följa upp den mini-succén med en lika bra, eller helst ännu bättre, prestation ikväll?
Det blir tuffare när Oilers får matcha som de vill mot honom, men jag erinrar mig att han ofta gets going bara han sprängt de mentala spärrarna i bitar och räknar med lite EP Magic i det jag alldeles nyss beskrev den som den största match han spelat.
• • •
Det känns som att 2024 års slutspel nu pågått i en smärre evighet, men faktiskt – vi har inte ens nått halvvägs ännu. Det gör vi först när även The Battle of lagts till handlingarna.
Då har vi två rundor bakom oss – och två rundor framför oss.
Därmed kan det väl vara lite läge för en avstämning och lista det mest minnesvärda under första halvlek.
I ingen särskild ordning, snarare huller om buller, skjuter jag från höften och säger Game 7 mellan Bruins och Leafs i TD Garden, Wyatt Johnstons rungande genombrott, Stop Fucking Crying Bro, Kreiders Mark Messier-imitation i Raleigh, Lill-Nyllets comeback, intensiteten i den allra första perioden mellan Jets och Avalanche, Forslings avgörande mål igår, alla shorthanded-chanser, Brad Marchands rumsterande mot Leafs, Filip Forsbergs Åkerö-variant, Brödmannens OT-avgörande i Game 3 i PNC Arena, fansen i Rogers Arena, Bobrovskys The Save, Lundins badmadrass, Hampus Lindholms framspelning till Pasta, TNT-sändningarna, alla bortasegrar, Arturs Silovs sensationella inhopp, Andreas Wahls drömmar, alla too-many-men-utvisningar, Nichuskin-tragedin, Elias Lindholms fäbless för stora ögonblick, McDavid & Draisaitl Show och Mika i största allmänhet.
• • •
Majoriteten har nästan alltid fel, ber jag utan någon särskild anledning att få påpeka.
• • •
Svenska målskyttar i The Battle of Canada Deluxe: Elias Pettersson, Nils Åman och Mattias Ekholm.
• • •
Att vi vi inte har en enda match på programmet imorrn känns nästan lite overkligt.
Det är första gången på en månad – ja, sedan nittonde fucking april – och hur fan kommer vi hantera det?
Well, själv tänker jag först se Knicks Game 7 på Garden – en matiné! – vid lämplig bardisk och sen är en bättre middag bokad med goda vänner på besök i stan (vi kan kalla en av dem Mats Olsson…).
Så den högst tillfälliga stiltjen ska nog ändå gå att uthärda.
• • •
Kvällens låt: Kanadensaren Leonard Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.
• • •
Sedan några dagar tillbaka har jag ett nytt favoritlag i hockey: Athens Rock Lobsters!
Det är den lokala klubben i Georgia-metropolen Athens – känd inte minst som R.E.M:s hemstad – som döpt om sig efter eminenta B-52:s genombrottssingel och kommer gå i strid som Rock Lobsters under nästa säsong i obskyra Federal Prospects Hockey League (FPHL)

Fantastiskt!
Go, Lobsters!
• • •
Hotellrum är redan bokat i Sunrise nästa helg, så ni vet.
• • •
Tre Game 7 har gått om intet senaste dygnen och ytterligare en hänger in the balance i Alberta just nu.
Om Oilers gör sin plikt och vinner ikväll kulminerar hela andrarundan i en infernalisk showdown i Rogers Arena på måndag kväll.

Om inte är 4721 dagars – tillika 157 månaders, samt 682 veckors – väntan över i Vancouver.
Jag ber att få dra efter andan.
Nu är det Showtime!

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-2 (Slut, OT2)
• • •
Matt Duchene – The Comeback Kid!
Han, som en gång jagades från Denver och så sent som i somras köptes ut av Nashville, avgör årets hittills största drama.
Så Dallas Stars avancerar till konferensfinal och en Bofink i NYC får vara HELT ledig på söndag.
När landar du, Niklas i Silicon Valley?
• • •
I holken slog klockan 02.00 pretty much exakt när Duchene högg in 2-1-pucken, så nu är det dags att stänga butiken här (egentligen inte, jag måste varva ner först och ska se på The Departed…)
Imorrn har vi fortsättningen på The Battle of Canada och DÄR får vi nog ändå vår Game 7.
Kanske…
Hörs framåt 02 er tid, amigos.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-1 (OT1,OT2 väntar)
• • •
Nattmangling får vi – och snart skäggtroll tröttare än tomten på juldagen.
Fast egentligen ska den här matchen inte pågå längre.
Det är ju bullshit att Marchments avgörande blir bortdömt, men NHL gör verkligen allt för att det ska bli så lite mål som möjligt och skyddar målvakterna lika nogsamt som Nordkorea skyddar sina statshemligheter.
Upprörande, att vi aldrig kan ta oss genom viktiga skeden av slutspelet utan en flagrant felbedömning av den sorten.
Usch!
• • •
Nu har jag fått känsla för Stångkorven också, men nej – man får ju inte ändra sig.
Wyatt eller Mellanölen.

BOSTON – FLORIDA 1-2 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Äntligen!
En nattmangling väntar i Denver.
Större blir det inte i detta skede – med en plats i konferensfinal i potten.
Ojvoj – och dubbel Ojvoj.
• • •
Jamie Benn har man ju haft en och synpunkt på genom åren, men hans iskalla ”move” när han kvitterar i tredjeperren förlåter mycket.
Ett mästerverk, vill jag kalla det där.
• • •
Avgörande mål i slutet av ordinarie matchtid har varit en lika stark trend i detta slutspel som bortasegrar, feta shorthanded-chanser och too-many-men-utvisningar.
Så jag känner mig övertygad om att Ekeliws Mikko ska skicka in en puck när klockan tickar ner nu också, men nä – Big Boy-dramatik står verkligen på sena menyn.
Underbart.
• • •
Mina tips innan andrarundan startade:
NY Rangers – Carolina 4-3 (Facit: 4-2)
Florida – Boston 4-2 (Facit: 4-2)
Dallas – Colorado 4-3 (Facit: Vi får se)
Vancouver – Edmonton 1-4 (Facit: Ett helt annat, som det verkar)
• • •
Hoppas verkligen inte att det slutar på en gång ikväll, som det gjort alldeles för ofta den här våren – i den mån det alls blivit förlängning.
Nu vill jag se skäggtroll i fullständigt utmattad tappning framåt tredje OT-perioden…
• • •
Mina Hjältar:
Mittelstadt eller Wyatt Johnston.