Kvart över sju ringer väckarklockan.
Jag tittar upp i det smutsgula taket i rum 103 på Vancouvers Hulingen och undrar var fan jag är.
Sen känner jag, i hela min otympliga lekamen, hur lite jag sovit och säger högt för mig själv:
– Nej!
Efter ytterligare några bittra ögonblick av total uppgivenhet kommer jag dock på att ytterligare ett tolvtimmarspass av hockeyporr står för dörren – och att Tre Kronor för fuck’s sake ska begå OS-debut.
En timme senare är jag duschad, tandborstad, påduttad lukta-gott, deodorantad, påklädd, kaffetankad, busstransporterad över hela stan och tillbaka på min vita lilla plaststol i Canada Hockey Place.
Det finns inte mycket i detta universum som skulle kunna generera samma reaktion hos Biffen.
En exklusiv femtimmarsshow med Springsteen & E Street Band på liten klubb. Löftet om några nätter i bästa sviten på Steve Wynns Encore i Las Vegas. Maria Lindéns leende. En ny Woody Allen-film som påstås vara lika bra som ”Annie Hall”. Mammas kålpudding. Efterfester av sorten vi hade på Peace & Love förra sommaren. Tidigare outgivna Johnny Thunders-låtar. Seinfeld-maraton på tv.
Jo, det är på just den oerhörda nivån den olympiska hockeyporren befinner sig.
Jävlar vad roligt vi ska ha idag – också.
* * *
Vi börjar, som uppvärmning, med Suomen poika.
De ska ju OS-debutera mot Vitryssland och det blir givetvis en brottarhit till match det också.
Tvärtemot vad dom tror, dom arga bröder och systrar från öst som ibland kommer in och svingar sina blåvita svärd i kommentatorsspåret, så gillar jag faktiskt de finska hockeylejonen – såvida de inte möter Tre Kronor, förstås.
Teemu Selänne, Saku Koivu, Niklas Hagman , Jere Lehtinen, Valtteri Filppula och – framförallt – Kimmo Timonen är alla formidabla hjältar jag bara vill gott.
Idag vore det ju dessutom väldigt bra om de tog självförtroendet av vitryssarna, så de inte får för sig att de kan ställa till med nya katastrofer.
* * *
Bortsett från några stissiga tv-kommentatorer som vill vara försäkrade om att de hörs i etern är bloggen – en nevös man när det inte finns fasta platser – först på plats på pressläktaren idag.
Har en fin liten morgonstund medan vaktmästarna firar ner jumbotronen och putsar bildskärmarna litegrann.
* * *
Den ena lokalblaskan, Vancouver Sun. presenterar sin OS-trupp i dagens fullmatade tidning.
Den består av 45 reportrar.
45.
Det får man kalla hygglig satsning.
* * *
Under de stillsamma morgontimmarna spelar de suverän musik för mig och vaktmästarna.
Tom Petty, R.E.M., Stones, Jackson Browne, Suzanne Vega, Warren Zevon och Bob Marleys ”Is this love?”, som jag hade glömt att jag älskar.
Kan inte den som stod för de valen få sköta musikanläggningen hela tiden?
* * *
Nu har det gått över ett dygn sedan jag senast såg min speciella OS-kulla, Poeten Bank.
Saknaden går överhuvudtaget inte att mäta.
* * *
Är fortfarande lite omskakad av den ryska uppvisningen igår.
Lettland var inte bra, i all synnerhet inte i egen zon, men det förtar inte det ohyggliga tempot i passningsspelet, klippet i skridskoåkningen eller den frustande aggressiviteten i forceringen de första tio minuterna.
Mother Russia är ny guldfavorit i mina ögon.
* * *
Slips på idag, förstås.
Jag har den grå-svartrandiga Calle Johansson delade ut under Stanley Cup-finalen 2008.
Den gav svenska framgångar då, den kommer ge svenska framgångar idag.
* * *
Gott om finnar i hockeyplejset idag.
Precis nedanför pressläktaren sitter till exempel ett glatt gäng med stora flaggor och uppsyner som antyder att krogarna i Vancouver har serveringstillstånd som träder i kraft ganska tidigt…
* * *
Front 242-Åke slog sig just ner på Bladets fina bänkrad.
Han luktar frisk morgon och har förmodligen varit ute på en av sina infernaliska språngmarscher igen.
* * *
•Mikko Koivu-Tuomo Ruutu-Filppula.
•Selänne-Saku Koivu-Lehtinen.
•Hagman-Jokinen-Miettinen.
Där har ni Finlands tre främsta kedjor.
Inte så jävla dumt.
* * *
Ser ut som att SVT städslar firma Härenstam-Wajkegård i den här matchen.
Har dock inte fått span på slipsarna ännu. Återkommer med rapport.
* * *
Värmning pågår.
The Finnish Flash ser het ut – trots att han fortfarande bär det där jättevisiret som ska skydda den nyligen avslagna käken.
* * *
I Salt Lake City hade Vitryssland inga spelare av Kostitsyn-kaliber.
Och ändå ska det här laget inte kunna iscensätta några skrällar av 2002-sort.
Det är för tunt och för ihåligt.
* * *
Kipper ska förstås stå.
Då blir den indiske taxichaufför jag och Front 242-Åke åkte med häromdagen glad.
Han talade i tungor om Calgarys finske målvaktsstjärna.
Det var en rätt säregen upplevelse, kan jag meddela.
* * *
Stort jubel åt Sami Salos namn – förstås.
* * *
Upplägget blir, i alla fall i den här matchen, detsamma som under gårdagen.
Och nu kör vi.
Må det finska lejonet ryta.
