Djupt inne i Stanley Cup-slutspelets obarmhärtiga förstarunda kan ingen höra dig skrika.
Så känns det när samtliga åtta åttondelsserier bara pumpar vidare och pjäs efter pjäs – den ena mer stinn på spänning och oförutsägbar intrig än den andra – spelas upp i en aldrig sinande kavalkad varje kväll.
Det är rentav överväldigande. Too much to deal with almost, som Tony Soprano en gång förklarade för Silvio Dante – också känd som Little Steven. Vissa förmiddagar när jag vaknar utan att ha få ens tillnärmelsevis tillräckligt med sömn, och bara drömt om Hästpolo-Gustav och Cal Clutterbuck för att hjärnan går på sånt besinningslös högvarv, tänker jag att jag inte klarar ett XXL-pass till.
Men det är på samma gång det som är så underbart.
Överflödet.
Frosseriet.
De aldrig tomma kakfaten.
Som jag tycker mig minnas att jag berättat förr, i forna slutspelsintron, hade jag redan som barn svårt att förstå och acceptera lagom-begreppets välsignelse.
Den präktiga vuxenvärlden predikade alltid att det var bäst med lagom mycket godis, lagom många leksaker, lagom långa pass i gungställningen, lagom exalterande Kojak-avsnitt på lördagkvällarna, lagom roliga fester och lagom exotiska semestrar.
Sedan, när man blev lite äldre, var det bäst även med lagom många The Clash-singlar, coola skinnjackor och pussar i umgänget med flickor (det senare kan de haft rätt i, men det var vi en annan gång).
Min bild var då, och är fortfarande, den rakt motsatta. Lagom är sämst. För mycket av det goda är ljuvligt. Den som gapar efter mycket blir överlycklig.
Jag vill ha gränslösa mängder av det bästa – och jag vill ha det hela tiden.
Följaktligen har morgonens plågor evaporerat när jag under tidiga eftermiddagen i inledningen av Vecka 2 dansar in på Madison Square Garden för fjärde ronden i det blixtrande slaget om Hudson River.
Det känns ingenting annat än jublande härligt och inspirerande, för jag vet ju: Återigen ska vi få vältra oss i ett överdåd av spänning och fägring och helt oförutsedda överraskningar och kokande blod och den där högtidliga känslan av att vi är med där historia skrivs.
Ingen kan måhända höra oss skrika men hela världen förnimmer våra bultande hjärtslag när vi avancerar vidare in i vårt eviga äventyr – det där ingen någonsin säger att ”Nej, nu får det vara nog, det är en dag i morgon också”.
• • •
Nä, det blev ingen morning skate för den bloggande bofinken. Jag stannade uppe en dryg timme efter thrillern i La La Land för att få några ord med den store Mattias Ekholm – the best quote av dem alla – och sedan var jag som vanligt för stissig och kunde inte lägga mig på en gång utan såg det färska ”Succession”-avsnittet och först därefter gick det att släcka lampan och när klockan ringde några timmar senare sa jag bara ”Så fan heller” och somnade om.
Men kollegorna rapporterar att inget dramatiskt hände eller sades – och vi kan förvänta exakt samma laguppställningar som senast.
• • •
Den befinner sig vid The Determining Crossroads, den sprakande följetongen mellan Rangers och Devils – vägskälet som avgör var hela uppgörelsen tar vägen och, kanske, hur den slutar.
Om Rangers vinner ikväll tvingar de ner Devils i brygga och får tre matchbollar. Om istället Devils vinner utjämnar de och skaffar sig allt momentum efter det som blir en bäst av tre med hemmaplansfördel för The Lindy Ruff Squad.
Vad avgör?
Justerandet, skulle jag säga. Kalibreringen. Rävspelet, om man så vill.
Lagen kan varann utan och innan vid det här laget, in i minsta detalj – så den som kan överraska alldeles så lite med en tweak i just detaljerna får plötsligt fördel med potential att förändra allt.
Senast blev vi varse att Devils hade klurat ut ett sätt att tämja Rangers PP, samtidigt som de fick åtminstone lite mer sprutt på sitt eget en-man-mer-spel och nu är frågan: Har Gallblåsan ett svar? En egen korrigering, egen tweak i Special Teams?
Väldigt mycket hänger på det.
• • •
Spoiler alert för som följer ”Succession” och inte sett senaste avsnittet – hoppa över den här utgången.
Under ett besök i Skandinavien i gårdagens episod, för dealing och wheeling med Alexander Skarsgårds Lukas Mattsson, sa medlemmar i familjen Roy nasty saker om Sverige och Norge.
Vad sägs till exempel om följande citat av den oförliknelige Tom Wambsgans:
– Norway, Sweden, what’s the difference? They’re all descended from the same rapists.
Haha, wtf?
De använde också frasen ”Bleed the Swede” med misstänkt stor förtjusning.
Tur vi – väl? – inte är så känsliga och istället mest roades åt att Skarsgård (han som pussades med Henke här på Garden i vintras!) och några statister faktiskt pratade svenska.
• • •
Även Tampa och Toronto har nått ett vägskäl som heter duga.
Om Leafs vinner igen…ja, jag kan tänka mig att de hårdast prövade fansen in the business inte vågar tänka färdigt den tanken.
Men om de blundar nu så slår jag fast att det är den stora, stora chansen.
Denna sargade Lightning-version, anförd av en Vasilevskij som inte är sig själv på samma sätt som Brad Pitts kompisar i ”World War Z” inte var sig själva efter att ha blivit bitna av zombies, orkar förmodligen inte komma igen från 1-3-underläge.
Men om Stamkos och Point och Vigge och övriga usual suspects ånyo får blodvittring är alla bets off igen.
Att kalla holmgången i Amalie Arena ”Viktig match” är en ren förolämpning. Den är så mycket mer än bara viktig.
• • •
Säg inget till hockeygudarna, för då kommer de alldeles självklart att skjuta planerna i sank med 3 OT-perioder, men jag och den där personen jag väldigt gärna vill träffa gör ett nytt försök att ses på byn om denna match slutar någorlunda tidigt och det är sista chansen för imorrn flyger hon hem igen.
Come on, higher powers…
• • •
Något annat som framförallt Rangers behöver kalibrera är siktet i klubborna.
De sköt förbluffande många skott utanför i lördags och särskilda syndare var Mika och Panarin.
Det där fyrkantiga som det står en farbror framför i mask och stora benskydd…dit är det puckarna ska, hörrni.
• • •
När jag flyttade från Sverige fanns inget annat i Växjö än en domkyrka, ett fotbollslag man förknippar med ett väderstreck och Håkan Steen.
Nu har ett hockeylag i den småländska metropolen just bärgat sitt fjärde SM-guld.
Mindblowing.
Men grattis, är man bäst så är man.
• • •
Det en bloggare drömmer om när han sätter sig i pressrummet för att komponera ett intro är att en DJ i samma ögonblick ska börja vräka sannskyldig dunka-dunk på plazan precis utanför fönstren.
Motherfu…ja, tack och lov går det att fly till pressläktaren i förtid.
• • •
Winnipeg Jets har kallat upp svenske keepern Arvid Holm, of Färjestad-fame, från Manitoba Moose för Rittich är tydligen skadad eller sjuk så de behöver en annan back-up i kvällens fjärde envig med Vegas.
Chansen att han ska få hoppa in istället för Hällebucken får ses som minimal, men ändå. Fan vad kul för ynglingen att få vara med om detta.
Arvika-Anton går ut och hissar flaggan, antar jag?
• • •
Blir det förlängning och nattmangling på Garden även denna måndagkväll torde vi alla fall ha popcorn så det räcker.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Mika (NU lossnar det), Bratt-Wursten (ja, för honom med), Lill-Nyllet, Wild Bill Karlsson och Adam Larsson.
• • •
Hänförelsen över det ständiga överflödet till trots – imorrn vill jag redan nu förvarna om att jag kommer ta det lite lugnare än vanligt.
Först ska jag spela in en lång podd med Ekan – äntligen har vi hittat luckan! – och sedan måste jag ovillkorligen ut på stan och göra lite ärenden.
Självfallet kommer jag blogga till kvällen, årets första Elimination Games ska ju avgöras då, men det blir inget långt intro, för…ah, det är så här. För att få till text som jag är nöjd med måste jag koncentrera mig hårt – jag är verkligen inte av de skribenter som till min oändliga avund kan slänga ihop aktstycken med vänsterhanden och ändå hålla hög klass – och den koncentrationen leder till en anspänning som efter så här många dagar i rad helt enkelt tagit musten ur mig.
Så planen är att vi bara glider rakt in i de matcherna med några korta hälsningsfraser och sedan rullar vi som vanligt och jag hoppas ni kan godta ett sådant enda undantag mitt i förstarundan.
• • •
Dagens låt: Terry Halls ”Forever J”.
• • •
Även Golden Knights och Avalanche kan skaffa sig slagläge ikväll och jag tror nog att Knights gör det, men i The Pacific West…nä, fantamme, Kmannens warriors kommer vinna första slutspelsmatchen i Climate Pledge och försätta hemståndet i ett tillstånd av sådan extas att Mannens tequila-lager går åt.
• • •
Devils fortsätter förstås med Akira Schmid i kassen. Trots att han aldrig hade upplevt ett ögonblick av Stanley Cup-hetta tidigare var han ju lugn som en mjölkko i de idylliska branterna hemma i Schweiziska alperna i Game 3.
Där har Rangers också något att försöka klura ut och igen – ett första steg är att skjuta på puckarna mot honom, istället för vid sidan.
• • •
Det är inte Saturday Night idag. Det är själva motsatsen – måndag. Men likafullt: The Woooorld’s Most Famous Arena kommer åter förvandlas till djungeln Mika talade så lyriskt om inför tredje matchen.
Gris-Olle & co tror fortfarande, de har hoppet, de tycker sig känna doften av succé – och agerar accordingly.
• • •
The Bofinken look ikväll.
Den där slipsen har varit med om många höjdpunkter senaste åren, men det här blir playoff-debut i år och jag tror det garanterar en fantastisk hockeyfest.
• • •
Alright, det är showtime igen.
Vi vrider ännu en gång på kranarna och låter the never-ending kavalkad skvala vidare i den magiska vårkvällen.
