Det gick ju bra det där.
Såvitt jag kunde se levde ni alla upp till föreställningarna om att världens vackraste människor bor i Sverige.
Och då var det alltså HD-sändning här, sån som avslöjar varje pormask på läktarplats.
Det var bara en bekant de zoomade in i mittperioden som….nä, let’s not go there.
Ni gjorde oss på andra sidan Atlanten så stolta så.
* * *
Ser att en och annan kommentator hade fått för sig att jag skulle liveblogga under eftermiddagen.
Sorry, men när det är matcher i Sverige tar jag mig friheten att luta mig tillbaka i korresoffan och bara pösa
Vi hade ju både Big Mats W och Marco Polo-Persson uppkopplade på plats och nån måtta får det vara.
Nu har det dock blivit kväll och Rangers ska snart inleda säsongen så nu sitter jag här igen.
* * *
Däremot är det rätt svårt att vänja sig vid att sitta på Manhattan och se reklamskyltar för Bygg-Max, Westin Buss och SJ på tv.
Blir helt konstigt.
* * *
Just nu känns det väl så lagom begåvat att ha tippat Blues utanför slutspelet.
De såg rätt bra ut, det medges.
Å andra sidan var Wings inte helt skärpta. Det var alldeles för mycket försäongstendenser när de släppte 3-1-ledningen.
* * *
Tårtan tvingar Rangers-spelarna att sitta igenom Stanley Cup-firandet i Mellon innan matchen ikväll.
– Man ska visa respekt för cupen, säger han.
Ja, dels det – men framförallt är det lysande att visa gossarna vad de har att se fram emot om de någon gång lyckas.
Det borde generera omättlig hunger.
Jag minns tydligt att Leafs-spelarna satt och gömde sig i omklädningsrummet när de hissade baneret i The Joe förra hösten och jag förstod verkligen inte varför.
Såna upplevelser ska brännas in i spelarnas hjärtan.
* * *
Det gick inte som det skulle för Hawks i Helsinki heller.
Men ojvoj vilket tjusigt mål Sugar Kane gjorde.
Hockey-poesi.
* * *
Å andra sidan vann Toronto den där premiären förra året (och Gonäs-Jonas hade en assist), så vad vet egentligen jag?
* * *
Apropå snyggt hade de ansvariga i Globen kunnat börja trycka upp vykort om The Mule fått träff på passningen från Dancing Datsyuk i fem-mot-tre-läget i slutperioden.
* * *
Men ska det verkligen vara så svårt att få till en duglig is?
När de problemen uppstod var man inte lika stolt.
* * *
Bryggarn brummar ute i köket, det är dags att ta plats i korresoffan igen.
Först ska vi se om Broad Street Bullies är så elaka som alla tror, sen är det ceremonier i Steeltown.
Återkommer vad det lider.

Mörkret ligger tungt över New York-taken, endast bloggtomten är vaken.
Ja, det börjar bli sent här också och en alldeles förträfflig premiärkväll går mot sitt slut.
Väntar bara på ett litet meddelande från Alberta, sedan ska den sista textglutten publiceras och därefter väntar bingen.
Roligt ikväll:
Att det slog såna inspirerande gnistor om Capitals.
Att Super Joe fick en så fin avtackning i Denver – och lät bli att gråta.
Att Viktor Stålberg och Rikard Wallin svarade för så fina insatser i Toronto.
Att Micke Samuelsson fick göra mål i första NHL-match med Canucks.
Att Calgary hade så snygga tröjor.
Att Språkröret såg till kämpade till sig en assist.
Att delivery-mexarna kom hit med en så sjysst texmex-sallad.
Mindre roligt:
Att Toronto ändå slarvade bort det som borde ha varit en rätt klar seger.
Att Canucks inte var bättre i början – och Flames inte bättre i slutet.
Att Sharks inte kunde ge mer motstånd.
Att Komisarek och Beauchemin var så såsiga emellanåt.
Att delivery-mexarna glömde att ta med sig den starka såsen.
* * *
Nu ser vi fram emot Detroit-premiären.
Versus sänder direkt här borta, i HD, så kamma till er ordentligt nu. Vi kommer att se er.
Mors.

Se på fan, Shoey är en inne och fixar en assist.
Men Micke Samuelsson gör ju samtidigt mål i sin första match för Canucks – och nu reducerar Burrows till 4-3 direkt i början av tredje (vad gjorde Kipper där?)
Så nu blir det en skojig slutakt i Saddledome.
Återkommer med någon form av slutrapport när allt lugnat ner sig här.

Skaplig urladdning i Saddledome, hörrni.
3-0 efter första tjugo.
Ojvoj.
* * *
Nu är det rätt mycket här, med referat och intervjuer och grejer.
Så det blir korta inlägg nu – och det är väl ändå inte så många kvar out there som är vakna?
* * *
Birger Shoestring har inte fått så vådligt med speltid, främst för att Flames haft så många powerplays.
Men han hade i alla fall ett byte när han var inne och röjde runt i sarghörnet i offensiv zon.
Det kände man igen…
* * *
Verkar som att Av’s tänker hedra Sakic med en fin insats i Pepsi Center också.
* * *
Fast Canucks har sett bra handfallna ut – och drog på sig onödigt många utvisningar på onödigt kort tid.
Så här kan det ju inte se ut. Pojkar, säsongen har startat nu.
* * *
Kul att även Kron Wall of Pain junior får chansen.
Skjut, Staffan!
* * *
Jag trodde Bouwmeester, Phaneuf och Regehr var backarna det skulle handla om i Calgary.
Men i den här perioden är det Giordani som varit The Man.
* * *
Man ska akta sig för Samme, det har jag alltid sagt.
Fin dans han bjöd Phaneuf på efter tacklingen på Daniel i slutet.

Jaha, det slutade ju snopet för Toronto.
Sudden death-torsk, efter mål av Gorges
De skulle dock ha sett till att bärga två poäng långt innan det blev nån förlängning.
Wilson får ha många lektioner i ämnet slarv i veckan.
* * *
Ha ha, jag VISSTE väl att jag skulle få igång konsertpianisten med den.
Ni är lite lättstötta där ute, i synnerhet om det handlar om att Manhattan på nåt sätt skulle vara lite häftigare än Newark.
Stackars…
* * *
Washingtons öppning var lugnande för oss som hajpat dem.
* * *
Både Wallin och Stålberg måste dock få med beröm godkänt för insatsen.
Men som tv-kommentatorerna påpekade var det synd att The Swedish Rocket inte gick direkt på mål när han fick läge i övertidsperioden.
* * *
Om Bäckis fortsätter göra tre poäng per match hamnar han på…få se nu…246 poäng.
Det låter väl lämpligt?
* * *
Nu ska vi se hur Birger Shoestring ser ut i Flames-tröja – och Micke Samuelsson i Canucks-dito.
Later.

0-4 (!) i Boston, där tredje just börjat (och Bäckis bokförts för sin tredje assist…)
Och 2-2 i Toronto.
* * *
Visserligen stod Bruins bara still och tittade på, men ändå.
Washingtons 2-0-mål var ett smaskigt shownummer. Bäckis slog en öppnande genomskärare till Semin, som bara släppte vidare och så kom Ovie ute på kanten och bara pangande in pucken.
Och visst:
Det lär bli ytterligare några mål från just den klubban också,
* * *
Beauchemin tror tydligen att man ska ta efter McCabe när man flyttar till Toronto.
Inte helt lyckad debut, om man säger så.
* * *
Överhuvudtaget ser Caps stjärnor otroligt mycket bättre ut än i fjolårsstarten.
Då syntes det ganska tydligen att såna som Ovie och Bäckis och Semin haft behagliga sommarsemester.
Nu vet de vad som gäller – och blixtrar av inspiration.
Gött.
* * *
Det är fint att Paul Mara tagit med sig skägget till Kanada, tycker jag.
* * *
Härligt, Ski.
Så njöt redan Elvis av sport.
Han hade sex tv-apparater igång på Graceland när det var fotbollssändningar.
Så du är nu kommentatorsspårets egen The King.
* * *
Det känns ändå som att man kanske måste se lite i början av sändningarna från Denver, när det nu blir ceremoni för Sakic.
Foppa är tydligen på plats och jag kan ju inte låta bli att avundas de som har råd med sådan livsstil, att liksom bara braka över till Colorado för att vara med på ett party.
Avund alltså.
Inte missunnsamhet.
Peter Forsberg är i mina ögon värd allt.
* * *
Såg ni Henke och de andra blåskjortorna  hos Letterman igår, när de bar in Madonna på några klubbor?
Lysande.
Per, varför får inte Devils vara med på sånt….?

Oj oj, vad roligt det här är!
Jag har fullkomlig tuppjuck; står mer än jag sitter, pratar högt, skrattar, ränner ut till köket hämtar kaffe fast jag redan har full kopp, tänder cigaretter som en kedjerökare utan närminne och fan vet om jag inte till och med slår en liten stepp på parketten.
Härliga, härliga NHL!
* * *
Eftersom preludierna i Toronto pågick så länge har det gått att följa bägge matcherna hyggligt.
Fast fokus här på 38:e gatan ligger ändå på Kanada-derbyt.
Det står 1-1 efter första och även om vi sett ett och annat fumligt misstag är det en härlig jävla match.
Habs tog ledningen med 1-0 efter 11.05 och såg då ut att vara på väg att ta över, men efter Ponikarovskys kvittering har det varit väldigt mycket Leafs.
* * *
I Boston står det 0-1.
Om jag förstått rätt har Bruins dominerat, men Laich gjorde första periodens enda mål – efter förspel av Ovie och Bäckis.
Första Bäckis-assisten är redan noterad, följaktligen. Lär bli ytterligare nån under säsongen, har jag en känsla av.
* * *
Visst är det fräckt att Stålberg spelar med Blake och Stajan.
Och så begåvat han uppträder.
* * *
Det var ju synd att det var just Laraque Colton blev tvingad att bjuda upp till dans när han skulle visa att det är a new sheriff in town…
* * *
Vilken ståpäls-upplevelse det måste ha varit för Stålberg, Wallin och ”Monstret” att stå på linje  föra matchen och höra hela Air Canada sjunga nationalsången.
* * *
Men trots att han åkte i isen fyrade Colton av sitt karaktäristiska dår-leende när fajten var över.
I den här spalten kommer han alltid att vara hjälte, kom ihåg det.
* * *
Engblom sitter i Versus-studion och säger att Anaheim kommer att spela final.
Där ser man hur olika det kan låta.
* * *
Allra lustigast med slagsmålet:
Burke satt med kikare och följde varje detalj.
Såna general managers gillar vi.
* * *
Om någon blev förvirrad över det som ett tag stod om Homer i förra inlägget vill jag bara säga att jag försökte länka till ett tv-inslag, men det blev nåt knas, så jag tog bort hela stycket.
Kolla gärna ändå, det ligger ute på Sportbladet-webben. Homer är för underbar där.
* * *
Jaha, återkommer lite senare.

Äntligen.
Jag har längtat efter den här stunden ända sedan jag klev ut från Joe Louis Arena sent om kvällen 12 juni, och såg Malkin tas emot av segerrusiga Penguins-fans vid spelarbussen.
Det var ju senast jag, eller någon annan, var i närheten av riktig NHL-hockey.
Men nu – efter tre och en halv månad av sur stiltje – är det alltså gametime igen.
Riktig gametime.
SÅ underbart!
* * *
Vi har alltså fyra fina matcher denna öppningskväll.
Brinnande derby mellan Leafs och Habs i Toronto, ultratidigt toppmöte mellan Bruins och Caps i Boston , ännu ett glödhett kanadensiskt derby mellan Flames i Calgary samt – måhända minst upphetsande – ett möte mellan Avalanche och Sharks i Denver.
I den tidiga given vet jag inte hur jag ska göra. Jag vill se båda matcherna och kommer som vanligt att förstöra allting genom att sitta och zappa mellan dem. Jag räknar med att ni hjälper till och hajpar rätt match i kommentatorsspåret.
Senare ikväll är det dock inget snack: Det blir järnkoncentration på Flames och Canucks. Bara att få se Birger Shoestring i ny tröja ”gör” hela min kväll.
* * *
När jag skriver om Dany Heatly vill mitt rättstavningsprogram döpa om honom till – Dagny.
* * *
Dagny Heatley…jag skrattar mig faktiskt fördärvad åt den korrigeringen.
Naturligtvis kommer han fortsättningsvis att heta Dagny i den här bloggen (till alla nya läsares oförställda glädje har vi ju som bekant en viss förkärlek för smeknamn här…).
* * *
Jag tror vi får en tydlig indikation om Leafs redan ikväll.
Om de också nu, i en riktig match mot ärkerivalen, Montreal håller samma hög klass som i träningsmatcherna, då kan man nog konstatera att det verkligen är något nytt och lovvärt som börjat ta form i Big Smoke.
* * *
Ser att flera kommentatorer efterlyst några rader om Suddens pensionering.
Det kommer, jag måste bara få samla tankarna en smula.
* * *
Premiären är en väldigt bra värdemätare även för Washington – och Boston.
* * *
Tack, förresten, för alla kommentarer till stora tipsinlägget.
Keep them coming.
* * *
Nu, snart, åker vi äntligen.
Återkommer med lite synpunkter och reflektioner under nattens gång.

Grubblandet och ältande och filosoferandet är över.
Dags att lägga korten på bordet – och bränna av längsta blogginlägget någonsin.
Så här tror jag att NHL slutar i år.

ÖST
1. Washington
2. Pittsburgh
3. Boston
4. Philadelphia
5. Carolina
6. New Jersey
7. Toronto
8. Tampa
9. Montreal
10. NY Rangers
11. Ottawa
12. Atlanta
13. Buffalo
14. Florida
15. NY Islanders

VÄST
1. Chicago
2. Calgary
3. San Jose
4. Detroit
5. Vancouver
6. Dallas
7. Columbus
8. LA Kings
9. Anaheim
10. St. Louis
11. Edmonton
12. Nashville
13. Minnesota
14. Colorado
15. Phoenix

Washington och Chicago möts i final – och Washington vinner (varmed Marian Hossa blir helt fantastiskt historisk…).
Utmanarna heter, tror jag, i första hand Pittsburgh, Detroit, Philadelphia, Calgary och San Jose.
Man ska dock ha i åtanke att förutsättningarna för skrällar är särskilt goda under OS-år, när de största stjärnorna nästan garanterat sliter ut sig i förtid.
Så det kanske blir, typ, Nashville och Buffalo som går i clinch i juni istället.
Här kommer hur som helst lite Biffen-kommentarer om varje lag, i bokstavsordning.

•Anaheim Ducks (9:a i väst).
Det blir förstås skoj att se vad finländska ikonerna Teemu Selänne och  Saku Koivo kan uträtta tillsammans – det är ju ungefär som att Sudden och Foppa skulle avsluta sina karriärer i samma lag. Att följa Bobby Ryans utveckling torde tillika bli kittlande. Men jag tror att ankorna får vagga sig igenom en mellansäsong. Man tappar inte backar som Chris Pronger och underskattade Francois Beauchemin utan att det märks. Ordentligt.  Räkna med ojämna insatser, i synnerhet defensivt.
*Svenskarna: Inga svenska ankor i år. Om nu inte unge Stefan Warg får chansen framöver.
*Biffens favorit: The Finnish Flash, förstås. Teemu Selänne.

•Atlanta Thrashers (12:a i öst)
General managern Don Wadell har rumsterat om som aldrig förr i truppen. Och ändå känns det inte som att Thrashers blivit mer än marginellt bättre. Den helt avgörande frågan är om han lyckas få Kovaltjuk att signa ett nytt kontrakt. Om inte kan den ryske superstjärnan försvinna vid trading deadline och i så fall öppnar sig avgrunden i Georgia. Även om han stannar är det dock inte mycket som talar för att Thrashers ska ha något riktigt häng på en slutspelsplats. Antropov? Please.
*Svenskarna: Johan Hedberg har sagt att han ska sluta vara så ödmjuk och ge Lehtonen en allvarlig match om förstaspaden. Bra det, ”Let em’ in” behöver utmanas. I Tobias ”Toby Orr” Enström har vi en av våra stora back-begåvningar. Om coach-eländet Anderson, en kopia av grannen i ”Beck”, bara kan fatta att han ska ha lika mycket istid som under rookie-säsongen kommer Tobias att göra succé.
*Biffens favorit: Hedbä, som vi från Borlänge kallar folk som heter Hedberg. Han är ett av världens mest sympatiska Olle Adolphson-fans.

•Boston Bruins (3:a i öst)
–Det är inte bra att tappa heart-and-soul-lirare som Pebben och det är inte bra med allt tjafsande kring Kessel, men likafullt: Detta kommer att vara en ännu mer förkrossande lagmaskin i år, anförd av en Chara som bara fortsätter…ja, växa är kanske inte rätt ord, för det vore ju nästan otäckt, men ni fattar. Och det betyder ju att det är en given cup-contender utsökte coachen Claude Julien basar över. Fast jag har en känsla av att det tar stopp i en konferensfinal mot ett Washington som bara SKA till final.
*Svenskarna: Nej, Pebben har ju åkt hem till Göteborg. Det är för jävla synd.
*Biffens Favorit: Milan Lucic. Artist och buse i en och samma underhållande giv.

•Buffalo Sabres (13:e i öst)
– Efter två missade slutspel utlovas allmän uppstramning i budget-Buffalo. Men hur ska det gå till? Det är ju praktiskt taget samma manskap som ska fixa biffen (no pun intended…)  igen – minus sådana fundament som Spacek och favoriten Afinogenov. Dessutom är det samma Lindy Ruff som står och gapar i båset i år igen. Fansen tycks tro att det faktum att Ryan Miller är kry och frisk innebär skillnaden mellan fiasko och succé, men tyvärr. Det blir tungt i år igen.
*Svenskarna: Henrik Tallinder hade, som de flesta andra i Sabres, en mellansäsong ifjol. Hoppas han kan samla sig till en revansch. Risk för trade framåt mars föreligger. Kontraktet går nämligen ut efter säsongen.
*Biffens favorit: Alla som har smeknamnet ”Hanky Tank” är mina favoriter. Och så kallas Tallinder.

•Calgary Flames (2:a i väst)
– Flames-folket vann free agent-marknadens stora jackpot när de lyckades bärga Bouwmeester från Florida. Nu kan de ställa upp honom, Phaneuf (som nog åter är redo att bjuda upp till dans efter fjolårsdebaclet) och Regehr på blålinjen. Bara Wings och Flyers har en lika imponerande backuppsättning på papperet. Framåt finns samtidigt  namn som Iginla, Jokinen och Langkow – och de slipper spela i pippidåren Keenans bojor i år. Och mellan stolparna står som vanligt Kiprusoff. Ja, ni hör ju. Calgary torde bli riktigt, riktigt bra.
*Svenskarna: Calgary är en liten svensk-koloni. Sjöström, Kron Wall of Pain junior och Mikael Backlund slåss alla om plats i truppen.
*Biffens favorit: Jamen, Shoestring såklart. Han är ju i princip en ”made man” i Biffen-världen.

•Carolina Hurricanes (5:a i öst)
– Ett av idrottsvärldens mest oförutsägbara lag. Kan gå och vinna hela skiten ena året – och missa slutspel nästa. På samma sätt varvar Hurricanes lysande insatser med hårresande floppar under en och samma säsong. Ja, ibland samma vecka. Så egentligen har jag ingen aning om  huruvida de kan följa upp vårens överraskande, och milt uttryckt tursamma, slutspelssvit. Men jag får en känsla av att Paul Maurice kan ge ny stadga och se till att laget lever upp till sin  kollektiva potential på mer kontinuerlig basis. Då ska de hamna så här högt.
*Svenskarna: Niclas Wallin trampar lugnt och metodiskt på, utan åthävor och utan att begå misstag. Ett slags hjälte.
*Biffens favorit: Jag är svag för Matt Cullen. Fattade aldrig varför Sather gjorde sig av med en sådan karaktärsspelare. Men det är mycket man inte fattar när det gäller Sather.

•Chicago Blackhawks (1:a i väst)
– Att de här dödsföraktande, gepard-snabba ungbloden lyckades ta sig ändå till konferensfinal under sitt allra första slutspel var häpnadsväckande. Det brukar ta åtminstone ett misslyckat försök innan man lär sig vad slutspelshockey är; fråga bara Pittsburgh, som stöp som ett Leksand på kvaläventyr i konferenskvarten mot Ottawa för tre år sedan. Men det var tydligen ingen som hade upplyst Kane & co om den problematiken, så de bara trampade på. Ett år äldre och en sådan erfarenhet rikare blir ligans kanske mest sevärda stjärnor rimligen ännu bättre. Till ekvationen ska även Marian Hossa räknas i år och hans lag brukar ju åtminstone gå till final…
 *Svenskarna: Niklas Hjalmarsson är en lysande begåvning som kan få ett dundrande genombrott i år.
*Biffens favorit: Yeallbear Hjalmarsson – Eksjös egen Kron Wall of Pain.

•Colorado Avalanche (14:e i väst)
– Det som hände i Foppas gamla klubb förra säsongen var bara sorgligt. För att inte säga skamligt. Dessvärre talar ingenting för att mycket förbättrats till i år. Tumultet har tvärtom forstsatt i Klippa bergen under sommaren. Dessutom är Joe Sakic, organisationens själva hjärta, pensionär sedan några månader tillbaka. Håller de Phoenix bakom sig är det bra.
*Svenskarna: Nope, inga svenskar i att av de, historiskt sett,  populäraste svensklagen
*Biffens favorit: Ingen särskild, faktiskt, men Adam Foote väcker i alla fall starka Foppa-associationer.

•Columbus Blue Jackets (7:a i väst).
– Säregne keruben Ken Hitchcock lyckades baxa sitt allt stabilare lagbygge till slutspel redan i våras och jag tror på repris. Den eventuella oro för framtiden som hade spridits i organisationen om Rick Nash inte signat ett nytt kontrakt har eliminerats, målvaktssensationen Steve Mason verkar ha ett alldeles för robust järnpsyke för att det-svåra-andra-året-syndromet ska bli en faktor och Samuel Påhlsson bidrar definitivt med ny power, i synnerhet defensivt. Om det räcker för mer än en playoff-omgång – vilket är det uttalade målet den här gången – förefaller dock osäkert.
*Svenskarna: Här har vi en utmärkt samling i Kristian Huselius, Fredrik Modin och Samuel Påhlsson. Och nu på slutet kom ju Anton Strålman hastigt och lustigt hit också. Det finns ingen anledning att vänta sig något annat än förstklassiga säsonger av samtliga. Modins kontrakt går dock ut till sommaren, så om han spelar i Ohio hela säsongen är väl oklart.
*Biffens favorit: ”Samme”. Hård som berggrunden hemma i Ånge.

•Dallas Stars (6:a i väst)
– Frågetecknen är många i Texas efter fiaskot förra året. Har ynglen i försvarslinjerna vuxit till sig såpass att saknaden efter pappa Mattias Norström inte blir lika skriande? Kan veteraner som Modano och Morrow – äntligen skadefri – föra handfast befäl igen? Var Marty Turcos brutala formsvacka bara tillfällig? Och hur reagerar laget på skränfocken Crawford? Jag vill tro att all talang ska ge positivt utslag, men säker är jag inte.
*Svenskarna: Nicklas Grossman, Loui Eriksson, Fabian Brunnström och Tom Wandell är en underhållande kvartett talanger. Eriksson blommade ut som första klassens sniper under fjolårssäsongen och det vill man ju verkligen se mer av, OS-år och allt som det ju är.  
*Biffens favorit: Loui Loui. Han har ett namn så coolt att Alfie döpte en av sina söner efter honom, han har som sagt utvecklats till en dödlig sniper och han är, berättade Notan en gång, så härligt förvirrad att han trodde att Stars värvat Keith Richards när Brad Richards var på ingång.

•Detroit Red Wings  (4:a i väst)
– Jag tvivlar inte på att Darren Helm, Justin Abdelkader och Ville Leino är redo att ta på sig mer betydelsefulla roller; de visade redan under vårens slutspel att de håller hög NHL-klass. Men kan de verkligen ersätta all den eldkraft som försvunnit med Hossa, Hudler och Samuelsson? Mja. Wings kommer förstås att höra till de främsta i år också, men jag har en känsla av att de  får finna sig i, jämförelsevis, begränsade framgångar medan en ny version av The Big Red Machine tar form.
*Svenskarna: Här är det lättare att räkna vilka som inte är svenskar. Vi har sju garanterat ordinarie – och fyra som knackar på dörren. Intressantast blir att se om Jonathan Ericsson fortsätter sin hittills spikraka väg mot superstar-status. Sedan undrar vi förstås om Lidas och Homer, med kontrakt som går ut till sommaren, gör sina sista säsonger. Hoppas inte.
*Biffens favorit: Det finns några att välja på, men The Kron Wall of Pain kommer man inte runt. Kolla Youtube om du behöver motivering. Och så har vi ju Lilja, den spelare som varit generösast med material till den här bloggen…

•Edmonton Oilers (11:a i väst)
– Oilers är unga och snabba och uppkäftiga, men också spretiga och ojämna och slarviga. Nya tränarduon Pat Quinn och Tom Renney – ni vet Rangers myspappa – måste försöka inplantera ny stadga och disciplin. Gissningsvis tar det arbetet minst en säsong. Khabibulin är förstås en bra målvaktsvärvning, men ska han lyfta hela Edmonton krävs en monumental nytändning. Det har i några år sett ut som att han bara presterar på högsta nivå i de verkligt stora matcherna.
*Svenskarna: Ännu så länge är Mini-magic kvar i Alberta.
*Biffens favorit: Mini-Magic har spelat i Leksand. Vi behöver inte säga mer än så.

•Florida Panthers (14:e i öst)
– Sedan Bouwmeester tog flyget till Alberta har Panthers om möjligt blivit ännu mer profillösa, slätstrukna och – vad det verkar – ofarliga. Såvida inte ställföreträdande general managern Randy Sexton kan driva igenom några spektakulära trejder är det svårt att se att  slutspelstorkan i södra Florida ska kunna få ett slut. Synd det. Allting vore bättre om Jakob Markström fick komma till ett lag på uppgång nästa år.
*Svenskarna: Det återstår att se om Christan ”Rune” Bäckman kan spela till sig en plats i truppen. På Jakob Markström får vi vänta ytterligare ett år.
*Biffens favorit: Keith Ballard. Han är ju kompis med Shoestring…

•Los Angeles Kings (8:a i väst)
– Det är en chansning att tippa det här unga gänget på slutspelsplats, men Ryan Smyth och Rob Scuderi framstår som den typ av erfarna vinnarskallar till nyförvärv som kan få de orutinerade talangerna att ta det avgörande steget framåt. Allra viktigast är att Jonathan Quick eller – förhoppningsvis – Erik Ersberg blommar ut mellan stolparna. Händer det kan det verkligen bli tronskifte i södra Kalifornien.
*Svenskarna: Oscar Möller och Erik Ersberg är två löftesrika kids och som sagt –  i år hänger mycket på att Ersberg kan växa ytterligare en storlek eller två. Möller ser ut att få börja i farmarlagsträsket, men borde kunna spela sig till en ordinarie plats rätt snabbt. Så bra är han.
*Biffens favorit: Är han på rätt humör kan ju Anze Kopitar vara exceptionellt underhållande.

•Minnesota Wild (13:e i väst)
– På lång sikt är nyordningen i USA:s mest hängivna hockeytrakter säkert bara av godo. På kort sikt torde dock turbulens vara att vänta.  Jacques Lemaire har de facto varit coach under hela organisationens existens. Och Doug Risebrough var general manager exakt lika länge. När sådana konstanter till slut försvinner är det mer eller mindre givet att klubben får ägna en säsong eller två åt att hitta sig själv igen. Bloggen-kommentatorn MN Johan och andra som följer Wild är ändå att gratulera. Det lär bli roligare hockey i Excel Energy Center utan Lemaire, mannen som får Lasse Falk att framstå som  Holiday on ice-regissör.
*Svenskarna: Kim Johnsson har verkat i radioskugga några säsonger, men lär bli synligare under den mer offensiva regim som nu tar vid. Han hör emellertid till de vars – tämligen stora –  kontrakt går ut, så spekulationer om trejd kan möjligen påverka skåningens säsong.
*Biffens favorit: Cal Clutterback – lätt ligans tuffaste namn.

•Montreal Canadiens (9:a i öst)
– När hundraårsjubileet blev en praktflopp förvandlades Bob Gainey till Glen Sather och byggde om hela laget. Resultatet är svårtytt, man vet aldrig riktigt vad för slags kemi som kan uppstå när så många nya spelare ska bilda stomme i en trupp. Fansen tror på magisk pånyttfödelse, har jag förstått, men jag anar att det kan ta ett tag innan Habs modell 09-10 hittar sin identitet. Jag anar också att många överskattar Scott Gomez. Vi som följt honom nära under två år i New York vet att han är en begåvad hockeyspelare, men ingen man kan bygga hela sin offensiva strategi kring.
*Svenskarna: Mikael Johansson slåss för en plats och kan få sina chanser senare under säsongen.
*Biffens favorit: George Laraque. Å ena sidan ligans mest skrämmande goon, å andra en frapperande vänlig själ.

•Nashville Predators (12:a i väst)
– De har ett par tunga, starka backar, som den mäktige Shea Weber, och en uppsättning kvicka, klipska forwards. Ändå känns det alltid som att det är nåt som saknas hos Predators. Som att de är oförmögna att häva sig upp på nivån där de stora huserar. Somliga tror att en frisk Steve Sullivan ska kunna göra skillnad. Själv undrar jag om det inte skulle behövas en ny coach i country & western-mekkat.
*Svenskarna: Patric Hörnqvist har gjort en bra försäsong och borde kunna tränga sin in i truppen. Även unge Andreas Thuresson har tagit för sig under träningsmatcherna.
*Biffens favorit: Pekka Rinne verkar vara en skojig fan, och Weber har man ju respekt för, trots att det var han som förstörde för Lilja.

•New Jersey Devils (6:a i öst)
– Roligt lär det inte bli när Old School Lou återigen ställer Lemaire, hockeyns egen Drillo, i båset. Men förmodligen hyggligt lyckosamt, även om Lemaires asketiska idéer inte längre är lika gångbara i de strikta regeltolkningarnas, och den avskaffade rödlinje-offsidens,  NHL. Därtill finns en liten risk att offensiva übertalanger som Parise och Zajac stannar i utvecklingen med en slik puritan till chef. Devils är dock Devils, har fortfarande Brodeur i kassen och kommer om inte annat att snålspela sig till playoff.
*Svenskarna: Johnny Oduya är en av de verkliga hörnstenarna i Devils numer, vilket om inte annat bekräftas av det nya, fina kontrakt Lou erbjöd honom i somras. Nu tycks Niclas Bergfors får en riktig chans också.
*Biffens favorit: Men måste beundra värdigheten med vilken Johnny O långsamt klivit fram och blivit en av de bäst. Bra att prata med är han också. Jag tror inte jag hört honom leverera en enda klyscha.

•New York Islanders (15:e i öst)
– För att citera Eldkvarn: Pojkar, pojkar, pojkar – här kommer ett hundår till. En John Tavares gör ingen vinter; inte under sitt rookie-år.
*Svenskarna: Tack och lov inga alls.
*Biffens favorit: Vem skulle det vara?

•New York Rangers (10:a i öst)
– Jag önskar att jag har fel, jag önskar att Rangers går hela vägen och skapar glödande hockeyfeber på Manhattan. Men efter att Glen Sather återigen strukturerat om hela laget ter det sig som en fåfäng förhoppning. Jo, det har sett bättre än väntat ut under försäsongen och den koleriske Tortorella kan förmodligen piska fram en och annan seger. Men på lång sikt blir det tunna backbeståndet och bristen på centrar sannolikt stora bekymmer. Otroligt mycket hänger på om Henke kan spela lika sinnessjukt bra som under slutspelsserien mot Washington i april, och om den förträfflige Gaborik får vara skadefri.
*Svenskarna: Vi har ju en kung här.
*Biffens favorit: Och, ja, honom gillar vi i den här bloggen. Men Tårtan i båset är också en tung favorit. Ännu så länge i alla fall…

•Ottawa Senators (11:a i öst)
– Det är fortfarande en gåta: Vad var det som hände i Senators efter halva säsongen för två år sedan? Fram till dess hörde de till ligans absoluta nobless . Sedan gick golvet plötsligt ur hela organisationen. Och därefter har de aldrig återhämtat sig. När Dany Heatly, som alltid vek ner sig i avgörande lägen, nu följt troublemaker Emery ut genom dörren kanske det finns förutsättningar för en återuppståndelse. För det talar också en bredare uppställning forwards – och är Kovalev på humör kan vad som helst hända. Men vägen tillbaka till toppen ser lång ut.
*Svenskarna: Alfie är Gud i den kanadensiska huvudstaden, och kommer alltid att vara. En rolig nyhet är Erik Karlsson, som tidvis varit formidabel i träningsmatcherna.
*Biffens favorit: Alfie. Det finns exempelvis ingen det är mer givande att intervjua.

•Philadelphia Flyers (4:a i öst)
– Is this the year? Hela Philadelphia vill tro det. Och helt ogrundad är ju optimismen inte. De har biffat upp ett redan solitt försvar med den väldige Chris Pronger, Briere ser äntligen ut att vara fit for fight igen, kidsen Richards och Carter och Giroux har utvecklingskurvor som pekar spikrakt norrut och en elakare, otrevligare, mer respektingivande uppsättning skitstövlar har ingen ställt på en NHL-is på dekader. Men det finns ett präktigt aber: Förstemålvakten heter Ray Emery. Han kan vara ypperlig, men också undermålig. Och framförallt – han har orsakat konflikter var han än kommit. Sprider han gift även i omklädningsrummet i Wachovia Center blir det problem.
*Svenskarna: Vi har ju Johan Backlund, men han får vara hos Big Kjell i Phantoms tills vidare.
*Biffens favorit: Man känner ju hatkärlek visavi Mick Hucknall-kopian Scott Hartnell.

•Phoenix Coyotes (15:e i väst)
– Kaos bor kanske granne med gud, men han är ingen vidare partner i en hockeyklubb. Och tyvärr är det kaos som regerat i Arizona senaste halvåret. Konkurs, domstolstjafs, tränarkrångel, hot om flytt och allmänna oklarheter i fråga efter fråga pulvriserade antagligen Coyotes säsong redan i somras. När sedan Wayne Gretzky under mer eller mindre förnedrande former tvingades bort fick de hela Kanada mot sig också. Det blir kattskit det här.
*Svenskarna: Jonas Ahnelöv knackar på dörren och får säkert fler chanser i år. Och Tuffe Uffe Samuelsson får väl någon form av roll i båset också.
*Biffens favorit: Petr Prucha har varit en hjälte ända sedan han lyste upp Garden med sitt lyckliga leende under det där enastående rookie-året efter lockouten.

•Pittsburgh Penguins (2:a i öst)
– Egentligen är det förstås inget som säger att regerande mästarna skulle göra sämre resultat i år. Tvärtom, The Two-headed Monster – Crosby och Malkin – har med all säkerhet ett drygt decennium kvar innan de ”peakar”. Men – bristande motivation kan ställa till det. Det kändes ibland som att det var ilskan och frustrationen över hur säsongen innan slutade som drev Penguins ändå till titeln den här våren. Den drivkraften finns inte längre och till skillnad från när Edmonton byggde sitt imperium är konkurrens i lönetakens tid så knivskarp att minsta tendens till mattad gnista blir utslagsgivande. Så nej, Pittsburgh försvarar inte titeln.
*Svenskarna: Nej, det är för surt att vi aldrig får någon naturlig ingång till Sid The Kid och Geno…
*Biffens favorit: Jag hade, som många andra, lite svårt med Sid The Kids personlighet, men han växte till en sann gigant i mina ögon under förra slutspelet.
Motivation

•San Jose Sharks (3:a i väst)
– Man kan bara instämma med Hockey News: Vi går inte på det här en gång till. Sharks har ett i det närmaste perfekt lag och kommer säkerligen att toppa sin division igen, om inte hela sin konferens. Men sen väntar  slutspel och då blir det precis som vanligt. Jodå, tog de sig inte vidare förra säsongen gör dom det inte nu heller.  Att Dany Heatley flyttat till Silicon Valley förändrar ingenting. Han är hutlöst begåvad, men när the going gets tough, då viker han i allmänhet ner sig. Fler spelare av den sorten är det sista Sharks behöver.
*Svenskarna: Douglas Murray har i ett par år varit vår stentuffa stolthet uppe i norra Kalifornien. Nu ska han tydligen bli poängkung också. Gjorde hat trick i sista träningsmatchen…
*Biffens favorit: Det är förstås just ”Crankshaft” . Det var ingen tillfällighet att han blev folkkär när han spelade VM härom året. Förkroppsligandet av begreppet ”skön snubbe”.

•St. Louis Blues (10:a i väst)
– Om det är en chansning att tippa Kings ovanför strecket är det väl direkt korkat att tippa Blues under samma skiljelinje. Det här unga följet hade ju en breakout-säsong förra året, trots att stjärnan Paul Kariya gick skadad hela tiden. Nu är han kurant igen – och all ung talang runtom honom ska enligt planerna växa ytterligare några klasser. Men varje år är det något lag som överraskar negativt och tar ett steg i fel riktning. Jag har en vag misstanke om att det är det här trots allt något ojämna manskapet som blir årets offer.
*Svenskarna: Patrik Berglund hör till våra främsta löften och Alex Steen har sedan flytten till Missouri fått visa mer av vad han kan.
*Biffens favorit: Steen. Mycket karaktär parat med en föredömligt rak, norrländsk stil i omklädningsrummet,.

•Tampa Bay Lightning (8:a i öst)
– Jag trodde på nya, glada dagar i västra Florida redan förra året. Bolts var ju också då välsignade med några av ligans giftigaste forwards, främst förstås  Lecavalier och St.Louis. Men dels visade sig hålen vara för stora i de bakre leden, dels distraherades laget av konflikterna mellan de olika ägarna och Barry Melroses fiasko i båset. Ägarna tramsar fortfarande, men Tocchet har etablerat som en förstklassig coach och viktigast av allt: De där hålen i försvaret är ordentligt tilltäppta, med svenskt murbruk. Viktor Hedman och Mattias Öhlund är just den sortens gossar som saknats i Tampa . Därutöver indikerar försäsongen att Steven Stamkos håller på att växa i NHL-kavajen lagom till sin sophomore-säsong. Skrällvarning!
*Svenskarna: Rookien Viktor Hedman och veteranen Mattias Öhlund…det är troligen ett marriage made in heaven.
*Biffens favorit: ”Vigge” Hedman har redan gjort starkt intryck, både som tidsslukande gigant på isen och vältaligt intervjuoffer.

•Toronto Maple Leafs (7:a i öst)
– Brian Burke säger att han bygger på lång sikt, men det börjar se ut om att den råbarkade general managerns nya, tuffa, tunga och samtidigt kvicka version av Leafs kan komma att ställa till besvär för omvärlden redan i år. Fokus har under försäsongen i första hand legat på vad en samling unga forwards, med svenske praktöverraskningen Viktor Stålberg som särskilt utropstecken, åstadkommit. Men den stora skillnaden nu när allvaret börjar hittar man ändå på blålinjen. Där Toronto i flera år förlitat sig på överbetalda kalkoner som McCabe, Gill och Kubina tar nu herrar som Beuchamin och Komisarek över (och enligt coach Wilson är Kaberle inte så fet längre…). Det är nåt annat det. De kan se fram emot playoff i Big Smoke, för första gången på väldigt länge.
*Svenskarna: Ja, det ser ju ut som att Rikard Wallin, Jonas ”Monstret” Gustafsson och sensationen Viktor Stålberg alla ingår i truppen från start. Jonas Frögren, däremot, börjar i Marlies,
*Biffens favorit: Jag hoppas ju att den obetalbara Gonäs-Jonas å det snaraste flyttas upp.

•Vancouver Canucks (5:a i väst)
– En verklig dark horse. Canucks har alldeles för länge förlitat sig alldeles för mycket enbart på Luongo och bröderna Sedin, men förra säsongen syntes tendenser till grundlig klasshöjning hos flera lagkamrater. Som Burrows, som Kesler och som Wellwood. Fortsätter den utvecklingen är det inte omöjligt att det blir riktigt skoj i GM Place i vinter. Micke Samuelssons flytt till nordväst inger också hopp. Vill det sig väl lyfter han tvillingarna mot ännu högre sfärer. Lukowich och Ehrhoff är därtill fina backförvärv.
*Svenskarna: Canucks skiftar som vanligt i blågult. Bröderna Brothers och Alexander Edler har nu alltså fått sällskap av ex-mästaren Micke Samuelsson.
*Biffens favorit: Jag är rätt begistrad i telepati, och ofta ser det ut vara det som pågår när Daniel och Henrik är på isen.

•Washington Capitals (1:a i öst)
– Biffens Stanley Cup-mästare. Och jag vet vad ni har för invändning: Backarna. Men som Canal Plus-Björn slog fast när vi, med viss hetta,  diskuterade det ämnet efter game 7-dramat i Detroit i juni: Kan man vinna Stanley Cup med Hal Gill i försvaret kan man göra det med John Erskine också. Det är upp till coach Boedreau. Om han bara är smart och coachar begåvat kommer den här mediokra samlingen backar också att spika igen sin egen zon. Resten lär ta hand om sig själv. Det är ju inte bara det att Caps förfogar över världens målfarligaste spelare och världens målfarligaste back – plus en playmaker monumentale som Bäckis, en sniper som Semin och numer också Knuble; just det slags obetvinglige målgårdsgrötare som saknats tidigare . De är allesamman ursinnigt hungriga också , de brinner av revanschlusta, de är motiverade som motståndsrörelser i länder som varit ockuperade i decennier. De kommer, kort sagt, inte att gå att stoppa.
*Svenskarna: ”Bäckis” är snart vår allra störste stjärna. Sen har vi Nyllet, som tyvärr blir mobbad av Boedreau och antagligen försvinner nånstans innan säsongen är över.
*Biffens favorit: Det finns mycket få saker här i livet som är roligare än att se Alexander Ovetjkin spelar ishockey.

Alldeles, alldeles snart är bauta-dokumentet om den kommande säsongen färdigt.
Till dess tycker jag ni kan följa Papa bloggen  i Detroit Free Press
Kolla här och här.

Ah, spelarna vinner matcher, bloggare lyckas plantera smeknamn som The Kron Wall of Pain i amerikansk press. Det är samma slags triumf…