Carolina vinner
Vi hörs om ett tag, men don’t hold your breath.

CAROLINA – NY RANGERS 3-2 (Period 2)
• • •
Oh man.
Graden av spänning i denna infernaliska showdown skulle inte ens en Darryl Sutter på på gubbsuraste humör ha mycket att invända mot.
Det känns ju som att Hurricanes när som helst ska döda valsen med ett fjärde mål, men anförda av Lafreniere – klart bäste spelaren i vitt ikväll – tuggar sig Rangers faktiskt in handlingen och får efter ett antal stolpskott och Freddy-rån faktiskt in en reducering.
Därför:

En av säsongens mest episka tredjeperioder väntar på oss.
• • •
Wenny Wennberg är SÅ nära sitt första mål i årets playoff, men nä – han har verkligen inte det mördande flytet i avslutningarna och lyckas träffa just stolpen.
Till och med han, sä väluppfostrad och mild, lär formulera ett litet ”fuck!” för sig själv.
• • •
Min bild är fortfarande att Rangers är betydligt sämre defensivt än i tidigare matcher – samtidigt som Canes har mycket mer bett i sina attacker.
Men Storken, som ju ser att Quick väntar i kulisserna, tänker tydligen inte släppa in mer.
• • •
Hittills ser detta ut som en snällare match än den förra, men det är bara för att ingen vill riskera att åka ut.
Hatat pumpar innanför varje skjortbröst, var så säker.
• • •
Precis i slutsekunderna kommer Canes nästan loss i tre-mot-noll men lyckas inte åstadkomma något som inte Storken kan hantera.
Den missade chansen KAN många komma att tänka på i sommar…
• • •
Om de förlorar kommer vi få höra alla de klassiska klyschorna från gästerna.
– Vi har aldrig trott att vi skulle svepa dem.
– Vi visste att det skulle bli tufft ikväll.
– Vi är nöjda med att ha vunnit en match här nere, det var målet.
– Om någon innan serie sagt att vi skulle ha 3-1-ledning efter fyra matcher skulle vi tagit det direkt.
Jaja.
Sanningen är att de oerhört gärna vill fullborda sin sweep ikväll och helst slipper den press de, för första gången i detta slutspel, tvingas leva med om det blir en Game 5.
• • •
Jylland-Freddy är verkligen bra nu.
• • •
På sektionen precis nedanför mitt pressläktarhörn har jag alltså två Kreider, en Zibanejad, en Kovalev, en Lundqvist och, lätt skymd, en Messier.
Frånsett första minuten i första perioden håller de en påfallande låg profil.

• • •
Brödmannen har Canes lyckats sudda ut ur fjärde ronden – eller om det nu bara är så att han har en night off a la 2023.
Han står i alla fall för sin hittills sämsta insats i årets slutspel.
• • •
Nu är det någon i närheten som röker gräs också.
Det trodde jag var förbjudet här nere i bibelbältet, men det förstås – det är väl någon av de dekadenta gästerna från norr som i förtvivlan över matchens utveckling tänt på.
• • •
OK, ge bofinken en glass, tack.

CAROLINA – NY RANGERS 3-1 (Period 1)
• • •
Ödet tar oss, när det nu ska formuleras, av allt att döma tillbaka till Broadway på måndag kväll.
För hittills ser vi ett klassiskt fall av att MÅSTE trumfar VILL.
Hurricanes är det klart hetare laget i denna förstaperiod; agerar mycket kvickare i spelvändningarna, vinner närkamper och puck-dueller, får fram skott och passningar och skaffar sig också ledning med både 2-0 och 3-1.
Mycket kan hända sista 40 minuterna, antar jag att vän av ordning vill brasklappa om, men man behöver inte ha genomgått tränarkurs i fyra steg för att ”läsa” en kväll som den här.
• • •
The Birdman, som Rod petade i senaste matchen, strikes like lightning på en gång.
Han får på ett rykande skott och Storken hinner överhuvudtaget inte reagera.
Wow – så visar man sin coach att man hör hemma i the action och ingen annanstans.
• • •
Rangers har helt enkelt inte rätt sorts eld i bröst för att kunna hävda sig mot ett Carolina på det här humöret.
De vill – som sagt – man kan inte frammana den naturliga desperationen hos den eminenta motståndaren och kommer tvåa i alla situationer,framförallt defensivt.
• • •
Att det också lossnar för Sebastian Aho är en mycket bra nyhet för södern.
• • •
Nä, Chytil kan alltså inte spela – och i hans frånvaro får istället Brodzinski begå playoff-debut.
Det betyder att Rangers är i alla fall aningen försvagade i denna fajt.
Och – det ska bli mycket intressant att veta om tjecken verkligen bara är sjuk.
• • •
Riktigt hur de har gjort för att komma över biljetter vet jag inte, men här är ännu fler blå fans ikväll och när de innan värmningen samlas precis vid sargen på bortalagets kortsida ekar ”Let’s go, Rangers”-ramsorna och ”I-GOR”-ditona så det ristar den korrugerade plåten i taket.
• • •
Freddy från Jylland är mycket riktigt tillbaka mellan Canes-stolpar och tja, han kan inte göra mycket åt Cuylles frilägesmål och ser väl i övrigt helt ok ut,
• • •
Det är förstås taskigt att hälla extra salt i blåvita sår, men den här – som Montreal-mannen Dan Augustsson tipsade om på Twitter – är ju bara för rolig.

Guy next to me at the bar in Aruba pulled out a credit card with a Maple Leafs logo on it. Didn't seem too amused when I told him I assume he's only buying the first round. Too soon I guess

— Kevin Kurz (@KKurzNHL) May 11, 2024

Hoho!
• • •
The Buffalo Brothers Zone kallas PNC-sektionen på kortsidan där de som ska föreställa Canes hardcore-fans sitter.
Ska vi gissa att den byter namn i förstarundan mot Sabres nästa vår?
• • •
I kommentatorshytten precis bakom mig har jag i enlighet med gamla traditioner Sam Rosen – nu anlitad som radiokommentator av MSG.
Så jag behöver inget se, den gamle ikonen refererar varje sekvens med minutiös detaljrikedom.
• • •
När Canes-fansen buar åt Jacob Trouba skulle de närvarande Rangers-fansen kunna stämma in i kören för jösses – han har en miserabel förstaperiod.
• • •
Jag ber att få gratulera mina gamla vänner på nöjesredaktionen till Schweiz seger i Eurovision.
När jag tjänstgjorde i den där världen på stenåldern höll jag intensivt på de länder jag ville besöka och ett par vårveckor i Geneve skulle ha suttit väldigt, väldigt fint.
• • •
Nu ska det vattniga kaffet smaka igen.

Den brandgula skymningen faller långsamt söder om the Dixon-Mason Line och i en talldunge utanför Raleigh, North Carolina, skälver luften tät och tjock av hopp och förväntan och gruvlig ängslan.
För här ska öden denna nådens lördagkväll i maj 2024 danas och definieras.
New York Rangers, jänkarna från norr, står på tröskeln till historia. Om de vinner Game 4 i PNC Arena fullbordar de inte bara sin andra sweep på ett par veckor och seglar rakt in i konferensfinal-glory. De blir första laget sedan 1987 – när NHL införde bäst-av-sju-formatet i samtliga fyra omgångar – att öppna Stanley Cup-slutspelet med åtta raka segrar.
Carolina Hurricanes, sydstaternas försvarare i denna märkliga match-up, hotas samtidigt av förödmjukelse och vanära och en hel säsong störtad i gruset – i sin stolta hemmaborg. De kan bli svepta – i år igen – och Rod The Bod-era i så fall nå sin bittra slutpunkt.
Så ja, de här lagens levnadslott och legacy – själva testamentet – kommer skrivas de närmaste timmarna.
När så mycket står på spel, när förutsättningar för både nattsvart förtvivlan och ära förbehållen gudar bakas in i degen, väntar i allmänhet ögonblick som bränner sig in i det kollektiva minnet för evigt och tar formen av legender.
Det som redan sedan tidigare var ett sprakande fältslag lär följaktligen bli någonting ännu mer omvälvande nu, någonting epokgörande, då glödgad desperation och vild lidelse drivs till vettlöshetens yttersta gräns
Så medan solen sjunker ned bakom raden av taggiga talltoppar vid den förföriskt färglagda horisonten i väster – ta ett riktigt djupt andetag.
Ödets afton är här.
• • •
Som ni noterade blidde det ingen barblogg igår kväll och tur var nog det.
Inte för att vi precis satte bygden i gungning, men ett visst antal kalla Yuengling har en tendens att grumla omdömet och risken finns att alldeles för mycket blivit sagt om Sam Bennetts försök att skada Brad Marchand, Bruins ynka åtta skott på mål under de inledande 40 minuterna, Elvis brutna måltorka, målvakter som släpper in för enkla mål och resultatet av den digra majskonsumtionen i södern.
Så telefonen fick ligga kvar i fickan och det kommer den göra även fortsättningsvis.
Det var dock, kan jag meddela, en gyllene kväll som sköljde bort de sista resterna av lappsjukan och ersatte den med klassisk Stanley Cup-eufori.
• • •
Efter ännu en inställd morning skate lommar först Brady Skjei och sedan Martin Necas in i pressrummet i närheten av zamboni-entrén och de säger precis det man ska säga när man ramlat ner i idrottsvärldens djupaste hål:
– Vi tänker inte längre fram än ikväll. Vi ska bara försöka vinna en match.

Fast det är förstås inte riktigt sant. De kanske inte erkänner det ens för sig själva, men i djupet av sina hjärtan vet de och alla andra hemmaspelare att de fejsar en Mission Impossible.
Bara fyra av 210 möjliga gånger i Stanley Cup-historien – 1942, 1975, 2010 och 2014 – har lag som hamnat i 0-3-underläge lyckats vända och därtill finns i sanning en anledning.
Men för att lyckas i hockey – och väldigt många andra sammanhang i livet – måste man kunna ljuga för sig själv och suggerera fram en övertygelse om att det omöjliga faktiskt ändå är möjligt.
Eljest kan ju den som är nere för räkning – på rinken, i sjukhussängen, under skilsmässan eller vad du vill –  bara ge upp och lämna walk over.
Brady – på bilden – och hans vapenbröder kommer därför gå till storms som om de spelade en Game 7 snarare än en do-or-die-killer redan i fjärde ronden, var så säker.
• • •
När det först meddelades att vi hade bord på en polsk-tysk restaurang rynkade jag på boxarnäsan, för nä – ingen har nånsin förväxlat det tyska köket med det italienska eller franska. Eller, för den delen, det klassiska köket i södern.
Men J. Betski’s visade sig vara en liten slice of heaven och några av smårätterna som i strid ström bars fram till bordet – med exempelvis olika sorters kryddiga korvar, juicy räkpiroger och schnitzel – knockade Bjurre Bofink rakt upp och ner.
Skulle du ha vägarna förbi någon gång – do not miss!
• • •
Rangers har återigen full morning skate och vi slås alla ånyo av hur rasande hårt de kör.
Det har blivit ett annat adelsmärke hos dessa Lavys blårödvita legoknektar.
De gör ingenting halvhjärtat, lämnar inget åt slumpen, tar varje chans att förbättra och förhöja och pressa varandra till ännu större prestationer.
Där ur kommer antagligen också mycket av det vi i denna blogg kallar DET.
För som min coach-kompis Nicke Larionov – ni vet han som spelat flest matcher av alla i Leksand – svarar när jag testar mina DET-teorier på honom:
– Javisst, man måste hitta DET. Men det kommer från att det finns rollacceptens, att spelarna är motiverade i sina roller och att alla vill bidra med sina bästa JAG.
Se, jag är inte ute och cyklar hela tiden.
• • •
Slutet av matchen i Boston avnjöts sedan på en sportbar vägg i vägg med – och den sena därefter i den oväntat livliga hotellbaren – och hur mycket jag än älskar att hålla på och babbla i denna blogg går det ju inte att komma ifrån att det ibland är en sann blessing att bara luta sig tillbaka med en kall bira och goda vänner och se hockey som alla andra.

• • •
Filip Chytil deltog inte under Rangers skate idag, för han är enligt officiella bulletiner ”sjuk”.
Huruvida han spela ikväll återstår att se – om inte skickas Jonny Brodzinski in i skärselden, inte Rempire State Building.
Inte för att gå Alex Jones on your asses, men det känns lite…fishy. Tjecken gör alltså sensationell comeback efter att ha missat närapå ett halvår på grund av hjärnskakningssymton och två dygn senare drabbas han av Montezumas hämnd – i Raleigh.
Hm.
• • •
Det årliga klagomålet på människor som uppehåller sig i hotellkorridorer, och pratar och skrattar och stör andra, förs härmed till protokollet.
Gå in på era rum, för fan!
• • •
Det vi ska se nu kan alltså vara sista matchen Rod Brind’Amour coachar för Carolina Hurricanes – och även om de vinner, vilket jag har en väldigt stark känsla av att de gör, kan det vara sista i PNC Arena.
Som vi sett bland kommentarerna i denna blogg hoppas blåvita fans att han i så fall tar över Maple Leafs, men the word här nere är snarare att han går i pension om det inte blir en fortsättning med favoritklubben.
Rod The Bod lever inte, säger de som känner honom, för att coacha. Högsta prioriteten är att bo i denna trakt, med familjen och ta hand om en elvaårig son. Han gick igenom en uppslitande skilsmässa efter sitt första äktenskap, för att han försummade familjen för hockeyn, och tänker inte göra om samma misstag under den andra chans han fått. Pengar har den gamle hårdingen dessutom så det räcker – i runda slänger 35 miljoner dollar enligt Forbes.
Så håll inte andan, Leafs-vänner. Det finns, hur konstigt det än kan te sig, de som värderar andra saker högre än hockey.
• • •
Personligen tror jag förlusterna igår – och sättet de kom till på – beseglade både Bostons och Vancouvers öde.
De hade verkligen behövt de matcherna, men then again – det går inte att vinna när man (emellanåt) blir så grundligt tillplattad på hemmaplan.
• • •
Vem han startar i kassen i kväll vill Rod The Bod inte berätta – ”jag ändrar the mojo och låter er sweat it out”, flinar han åt lokalreportrarna – men allt tyder på att dansken gör comeback efter en match i båset.
Personligen tyckte jag ju att kosacken var bättre, men Andersen brukar å andra sidan står för sina mest lyckade insatser när han varit borta ett tag, så det kanske ändå är en bra idén.
• • •
Dallas Stars har varit NHL:s bästa bortalag hela säsongen och kommer min själ behöva vara det i Denver ikväll också.
När Bedard, med hemmaplansfördel, får styra matchningarna och kan använda MacKinnon och Rantanen och Nichuskin mot andra än Harley och Heiskanen kommer det bli åka av – så det sjunger om det.
• • •
Här har vi hetaste svensken i Stanley Cup-slutspelet 2024, djupt fokuserad på instruktioner inför ännu en Stanley Cup-övning på PNC-isen.

Ikväll drar han från ytterligare i blågula poängligan, det är vad jag tror.
• • •
Nu har jag till sist kommit på vem Emily Campbell är – alltså namnet jag felaktigt klistrade på Emily Kaplan förra helgen.
Den verkliga Emily Campbell jobbar på NHL-kontoret och hanterar ackrediteringar och hotellbokningar i samband med ligans stora event.
Igår öppnade ansökningarna för både Stanley Cup-finalen och draften, så jag skred till verket och insåg att, just ja, DÄR har vi den Emily.
End of mystery!
• • •
Henke Lundqvist slöt upp vid Szymon Szembergs sida under en svavelosande salva i TNT-studion igår – om målvakter som likt Stuart Skinner går ner på knä för tidigt.

According to @HLundqvist there's a new pandemic in the NHL: the Reverse VH Pandemic 😅 pic.twitter.com/GF4wmBqRbH

— NHLonTNT (@NHL_On_TNT) May 11, 2024

Även om nu alla inte har den overkliga reaktionsförmåga ers majestät besatt under aktiva karriären har han förstås helt rätt.
Sluta bjud på mål i onödan, knäböjande pojkspolingar
• • •
Att det bara gått en vecka sedan vi bänkade oss i TD Garden för Game 7-killern mellan Bruins och Maple Leafs…
Det känns som en annan tidräkning, i en annan värld.
• • •
Ja, naturligtvis ska bloggen på final – givet att jag får fortsätta må bra, ta i trä – oavsett vilka som spelar. Och draften i The Sphere skulle jag inte missa för en Springsteen-spelning i holken, trots att inga svenskar alls lär gå i förstarundan.
• • •
Kolla Jonas, de har laddat med handdukar i PNC-ladan ikväll med.

Så ska det vara, för inget slutspel utan handduksviftande.
• • •
Om Rangers tänker fortsätta följa 1994-mallen får de stryk ikväll.
Även då inledde de med sju raka segrar, men i Game 4 mot Washington fick de spö och avgjorde kvartsfinalen på Garden först några dagar senare.
Systerklubben Knicks sviker inte på den punkten. De vann de två första matcherna i andrarundan mot Indiana på Manhattan och förlorade i Indianapolis igår – precis som mot Chicago Bulls för 30 år sedan.
There’s magic in the air, människor.
• • •
Det är ju i lördag, så idag har de fått lite bättre fjutt på tailgate-verksamheten på mega-parkeringen – redan ett par timmar innan matchstart.

Men Hamilton ser vi inte till.
Ni minns väl Hamilton, den livs levande griskultingen som tjänstgjorde som maskot åt Canes under några slutspel innan pandemin?
Man vill ju inte spekulera i om han är död och uppäten, men risken finns – och det skulle förklara vad som händer denna organisation om och om igen.
• • •
I Indianapolis har jag bara varit en gång – på Kenny Bräck-jobb – och kört förbi under ett antal roadtrips men jag trivdes väldigt bra i denna ur-amerikanska metropol och ber härmed att få addera den till listan över platser jag skulle vilja se på NHL-kartan framtiden.
Indiana Speed…det skulle bli ett grymt expansionslag.
• • •
Ikväll är det slips på för Bofinken – för första gången sedan förra lördagen.

De riktigt stora Stanley Cup-kvällarna kan inte genomlevas på annat sätt.
• • •
Vid tillfälle ska jag fördjupa mig mer i det onda blod som kokar i såna här serier när de pågått i tre-fyra ronder – hur de inblandade spelarna börjar hata sina motståndare för hur de ser ut och luktar och låter när de flåsar och stönar.
For now – låt oss bara konstatera att det förmodligen kommer bli fruktansvärt grinigt och fult där ute.
• • •
När jag checkar in för lätt middag i pressloungen innan matchstart tittar den unga tjejen som bockar av namnet på en lista glatt upp och utbrister på klockren stockholmska:
– Är du från Sverige? Vad kul. Det är jag med, min pappa jobbar här.
The Swedes – vi är överallt.
• • •
Blake Wheeler kommer inte bli spelklar på länge än, men han reser och tränar ändå med laget och i torsdags fick han delta i firandet av Panarins sudden-avgörande – fast på fel sida sargen.

Ett fantastiskt klipp, tycker jag.
• • •
Många kollegor har extremt tidiga flighter härifrån imorrn, så O-ordet använder man på egen risk på pressläktaren ikväll.
O-ordet?
Ja, ”Overtime” alltså.
För några sedan begick jag det misstaget under en finalmatch i Pittsburgh – ”Ikväll blir det trippel OT”, råkade jag förkunna – och blev sedan bannad kvällen lång. ”Fuck you, Per” fräste alla jag träffade.
Men själv flyger jag först efter lunch, så om ni inte skvallrar för kollegorna så ser jag gärna episkt drama av den sorten en gång till…
• • •
Ödet, mina vänner, ödet.
Nu kommer det att ta form och skrivas in i historieböckerna.
Låt det inte hända ut just dig som vittne.
Håll i hatten – här åker vi.

Tjena, era emotionella sprakfålar.
Bofinken checkar bara helt kort in för att upplysa de som eventuellt missade det igår att han ikväll kvittrar på ledig gren – med andra ärrade fjäderfän i downtown Raleigh.
Barblogg har det hintats om, fast fan vet…jag känner mig själv och tror det kan bli lite rowdy att hålla på och fippla med telefonen under samkväm med Scottie och Arthur och andra.
Vi får se.
• • •
Shanahan blir definitivt kvar, den slutsatsen kan man lugnt dra efter den emotsedda presskonferensen i Toronto idag.
Keith Pelley, ägargruppen MLSE:s nye VD, var rätt klar på den punkten.
– Han är president och en champion, sa han.
Men han sa också att ”vi inte är för att sälja tröjor”, att ”bra är inte bra nog” och att ”everything must be on the table” och i media där uppe tolkas det som att saker och ting ändå kommer hända med truppen.
Kanske kan Idsint och Peter Lundin ändå få genom en stor trejd i sommar…
• • •
Här i Raleigh var det träning i PNC i förmiddags. Canes gnuggade powerplay – tänka sig – och Rangers hade bara den svarta essen på isen.
Själv pratade jag med Wenny Wennberg om det otroliga i att öppna ett slutspel med sju raka segrar och han sa det man säger när man har DET:
– Det är en bra start, men vi har inte vunnit något ännu.
Sedan hyllade han Mika.
– Jag har alltid vetat att han är väldigt bra spelare, men nu när man ser honom på nära håll…wow. Han är verkligen helt otrolig.
Det är han.
• • •
Lite orolig blir jag när Tre Kronor inleder ett VM med en så övertygande insats mot en av de svåraste motståndarna.
Det brukar vara när de börjar uselt och blir sågade av blågul media det slutar som bäst.
Men, äh, det såg riktigt bra ut och yeah, JEE kommer äntligen bli folkkär.
Det förtjänar han.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Kevin Stenlund, Elias Lindholm, Nils Höglander och Mattias Ekholm.
• • •
Blir inte Leon Draisaitl alltid skadad i slutspelet? Nu har det hänt igen och risken finns att han missar Game 2 i Vancouver i kväll.
Ojvoj.
• • •
Kvällens låt: James Taylors ”Carolina in My Mind”.
• • •
Nu ska jag gå ta en öl i hotellbaren. Sedan väntar middag på stan med tretton andra. Och yes – därefter ska kvällens matcher avnjutas på lämplig adress.
Enjoy your kväll, det ska jag göra.

CAROLINA – NY RANGERS 2-3 (Slut, OT1)
DALLAS – COLORADO 5-3 (Slut)
• • •
DET!
DET!
DET!
Ja, förlåt att jag tjatar, men Rangers har just nu DET på samma sätt som Florida Panthers hade det ifjol.
Det är därför de för andra matchen i rad vinner på övertid, trots att Canes kvitterar med en och en halv minut kvar av tredje och sedan har momentum som en Tony Soprano i armbrytning med sin ende son, och det är därför de har öppnat med sju raka segrar och det är därför de håller på att segla raka vägen till konferensfinal.
Stunning.
• • •
Jösses, Prins Nils Lundkvist lyckas inte bara roffa åt sig blott en random-assist under ett av sina fåtaliga byten.
Han brer en helt magisk macka åt Roope, ju.
Put him in, coach!
• • •
Brödmannens styrning vid avgörandet är hockeykonst på så mirakulös nivå att det knappt finns – och Vincent Trochecks backhand-passning håller världsklass den också.
Jag menar…vem i hela världen kan försvara sig mot dylikt? Omöjligt.
• • •
Pojkar, pojkar, pojkar – vi lyfter omedelbart ut de infekterade politiska debatterna, utan någon helst koppling till NHL och hockey, ur kommentatorsspåret.
Det här är det mest civiliserade forumet på nätet, som alla känner sig välkomna till, just för att vi inte har den sortens svavelosande konfrontationer.
• • •
Det dröjer ännu en stund innan redaktör Glader kommer in till redaktionen – vi har lite helg även denna klämdag – men när han gjort det kommer ni få se nåt så härligt som färsk videointervju med rekord-Mika.
Check it out.
• • •
De fem senaste gångerna Hurricanes hamnat i förlängning i slutspelet har de förlorat.
Vet ni vad som saknas då?
Ja, det vet ni.
DET.
• • •
Allra bäst ikväll var, egentligen, varken hockeyn eller stämningen i hallen eller den oerhörda spänningen eller det vattniga kaffet på pressläktaren.

Det var det faktum att Kenny Albert räckte över sina memoarer – med dedikation och allt.
Kolla!


• • •
Så Rangers sveper igen på lördag?
Det har jag ingen som helst aning om, men chansen finns och bara det är ju snudd på absurt, sett till vilka de möter och hur de spelat de här matcherna.
– Killarna är så nere som man kan vara nu, men vi måste ta oss samman, suckar Rod The Bod.
Jo.
• • •
Vi är fortfarande ett månghövdat gäng som sitter kvar i pressrummet vi PNC och hamrar text, men det börjar se ut som att mina chaufförer Dan och Shawn snart är redo att ”lämna” och åka tillbaka till hotellet.
Där ska jag bara lägga mig och andas en stund, för matchen i Texas MÅSTE ju ändå vara avgjord.
Imorrn ska jag, som jag redan varslat om, ägna mig åt avkoppling, men en liten off-day-post kommer under eftermiddagen – och sedan får vi se om jag törst öppna de orörda kranarna under kvällen…
Tills nästa gång:
Peace!

CAROLINA – NY RANGERS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Nu värker det i trumhinnorna, för med kosacken utplockad lyckas Svechnikov kvittera, och 18 000 southerners går fullständigt bananas.
Och here we god – ny sudden death-thriller väntar i denna infernaliska kvartsfinal.
God bless Stanley Cup-slutspelet!
• • •
Själv sa jag åt den helt främmande människan på stolen intill ”De kommer göra mål sex mot fem”, för det kändes verkligen så.
Bofinken kan sina momentum-swings.
• • •
Tony DeAngelo, en man utan alltför betungande studieskulder, håller på att förstöra fullständigt för Canes när han tar sin hämnd-utvisning.
Han ska ju vara glad att han bara bestraffas för slashing, det där brottet tangerade spearing – en av de värsta dödssynder som existerar.
• • •
Hjältar: Necas – eller Erik Gustafsson.

CAROLINA – NY RANGERS 1-1 (Period 2)
• • •
Ingen i läsekretsen tycks ha köpt mitt resonemang om DET – eller funnit temat värt att kommentera, i alla fall – men let mig tell you vad det, bland annat, konstituerar:
Shorthanded-mål i exakt det ögonblick när det känns som att en match håller på att gå förlorad.
Firma Zibanejad-Kreider står, med en man mindre på isen, för en kontring som inte kan kallas annat än mästerlig och plötsligt är blockbuster-dramat i Raleigh-skogarna kvitterat – fast det inte alls borde vara det.
DET, folks, DET!
• • •
Bibelstudenterna på stolarna nedanför bofinkens tillfälliga holk är milt uttryckt missnöjda med de glädjeyttringar utspridda Rangers-fans vid valda tillfällen gör sig skyldiga till och använder tidvis ett språk som skulle väcka uppseende även i New Yorks ruffigaste stadsdelar.
Mamma nämns ofta, i mindre anständiga situationer, om jag säger så…
• • •
Mika tangerar klubbrekordet med assisten till Kreider-Greiders kvittering.
Bara tre andra i Rangers snart 100-åriga historia har noterats för tolv assist under de första sju matcherna i ett slutspel.
Mannen spelar sitt livs hockey.
• • •
Vad gäller sönderdiskuterade special teams bara förstärks intrycket från inledningsperioden:
Canes dödar utvisningarna med mer ackuratess, men powerplay har om möjligt blivit ännu sämre.
Att släppa till chanser – och mål – i de situationerna tillhör förstås dödssynderna och utöver kvitteringen får ju Rangers faktiskt ytterligare ett par feta kontringschanser.
Hallå.
• • •
Det är en syn när Matt Rempe och Adam Edström i pausen kommer trampande i korridoren tillsammans.
De har inte ens byggnader i den här trakten som är lika höga.
• • •
När Brödmannen missar frilägen, då vet man att ugnen är inställd på för låg temperatur.
• • •
Det är ingen mindre än min bäste kompis Scott Burnsides son, Connor, som servar med ”game notes” på pressläktaren i PNC och jag vill ha fört till protokollet att han utför sina uppgifter helt klanderfritt.
Vore han inte så ung skulle jag belöna honom med en drink när vi går ut och käkar imorrn kväll.
• • •
I hur många sekvenser kosacken varit vassare än dansken?
Hvergang!
Så han lär stå resten av serien.
• • •
Med upplysningen ovan, om att middag med the boys väntar under fredagskvällen, vet ni att jag tar en night off och har lite kul.
Men är ni snälla kanske jag – i så fall för första gången på sjutton år – försöker vispa upp liten bar/krog-blogg i telefonen.
How about that?
• • •
Förlängning igen?
Inte mig emot.
Ni kan devisen:
För mycket av det goda är alldeles underbart.

CAROLINA – NY RANGERS 1-0 (Period 1)
• • •
Orkanen sveper genom Research Triangle Metro Area ikväll.
Carolina Hurricanes har kort sagt kommit för att spela ikväll, går oavbrutet till furiös attack och tänker fantamme vinna denna showdown.
Nu har de 1-0-ledning och när de skaffat sig sådan utstrålar de mer DET än de flesta andra.
Men…jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.
• • •
Kors i både tak och golv – Rempe spelar inte alls.
Istället gör Filip Chytil, som inte spelat på ett halvår, sensationell comeback.
Det kortet spelade Laviolette close to skjortbröstet.
Ojvoj.
• • •
Beslutet att trejda för Jake Guentzel, fast det kostade multum, är det bästa beslut Don Waddell – med vanligtvis sparsamme ägaren Dundons goda minne – tagit.
Det här laget har med den verkligen fått den killer-instinkt som saknats under alla år utan…DET.
• • •
Den dödliga hockeysynd vi bannat i dagar – too-many-men-utvisningar – är förstås särskilt dödlig när man tar den direkt en kväll när motståndaren svurit på att sätta fyr på sitt powerplay.
Ofattbart klantigt av gästerna.
• • •
Jimmy Vesey och Kotten från Björneborg är ju egentligen två svärmorsdrömmar.
Men plötsligt blir de, av alla, skogstokiga och slåss som raggare i Orsa på midsommar.
Då vet man att saker och ting inte bara är på väg att koka över – alla proppar i matchen har redan gått.
• • •
Under sitt hittills enda PP får Canes ingen utdelning, men löftet om en bättre penalty kill infriar dom.
Rangers första-uppställning rör pucken bra, men till skillnad från i New York kommer de inte till avslut en enda gång.
• • •
Det börjar med en icing.
Se där min första notering i anteckningsblocket.
• • •
Rod The Bods blick när han blir upprörd under argumentationer med domarna…herregud, den skulle kunna få ett eget miljonkontrakt i Hollywood.
• • •
Hurricanes påstås ha ansträngt sig till det yttersta för att stänga ute Rangers-fans från PNC.
Men de är som husmöss, de går inte bli av med, särskilt som de sprider sig över hela nationen och finns i otaliga bofasta exemplar även i denna snabbt expanderade landsända.
• • •
Peter Laviolette har upplevt slutspelsdraman i denna rowdy lada förr.
Men det var ett tag sedan.
Den senaste var, faktiskt, Game 7 2006 – när han guidade Hurricanes till första och hittills enda Stanley Cup-titeln.
Speciellt, kan man ändå kalla det.
• • •
Vi har en läktarsektion som sträcker sig ända upp mot pressläktaren, så vi får se en del fladdrande handdukar i hakhöjd ikväll – och tillika får vi höra, väldigt tydligt, vad North Carolinas egna Gris-Ollar har för synpunkter på det som händer.
De följer inte alla instruktioner i den bibel som ska stå så högt i kurs här nere, om man säger så…
• • •
Kosacken har inte satts på omöjliga prov, men nog ser han stabilare ut än dansken.
• • •
The Bunch of Jerks – som jag alls inte kallar så av motvilja, de har ju omfamnat epitet själva – får inte bua åt Rempe, men verkar nöjda med att rikta aversionerna mot Trouba.
Å andra sidan lyckas Rangers-fansen kila in lite buuuuu varje gång Tony DeAngelo rör pucken.
Allt är som vanligt.
• • •
– Vi har mötts några gånger nu och tycker verkligen inte om varann, sa Jordan Martinook i morse.
Vi märker det.
Knappt ett spelavbrott passerar utan att kalabalik utbryter.
• • •
OK, nu ska jag fortsätta synda med härligt blaskigt sydstatskaffe.

Bilden börjar klarna.
2024 års Stanley Cup-slutspel har pågått i närapå tre veckor och med alldeles så lite intuition går det att ana vilka av de kvarvarande åtta lagen som har DET.
Och vad är DET?
Inte helt klarlagt, faktiskt – men fråga Teemu Selänne.
För några år sedan blev han av en kär finsk kollega tillfrågad om han trodde att laget han spelade för – vi kan kalla det Anaheim – hade en bra chans att vinna Stanley Cup.
The Finnish Flash grimaserade och svarade.
– Off the record…nä. Vi har inte DET. 2007 hade vi verkligen DET. Men nu? Nej.
Han fördjupade sig sedan inte mer i vad han menade, men man fattar ju – utan att nödvändigtvis ha orden för att beskriva fenomenet.
Om jag ändå försökte förklara skulle jag säga att det, helt rudimentärt, handlar om en känsla som slagit rot i gruppen. En stämning som varenda spelare, coach, materialare, massör och PR-person vilar i. En tro alla delar, på allvar, om att ingenting alls är omöjligt. En sammanhållning vanligtvis förbehållen familjer, rockband på väg att erövra världen och MC-klubbar.
Ur denna denna gemenskap, denna kollektiva feelgood-trans, växer någonting ostoppbart. Lagen med DET inte bara vinner. De vinner även när de egentligen inte borde vinna, de vinner alltid förlängningar och de vinner ofta på grund av något som ser ut som tur, eftersom den som VET att den har högre makter på sin sida också har det.
Vi såg det, som aldrig förr, hos Florida Panthers ifjol – och, in the end, hos Vegas Golden Knights. Vi såg det hos Tampa Bay Lightning åren då de inte gick att slå de avgörande kvällarna, hos LA Kings när de var kackerlackor, hos Chicago anfört av Jonathan Toews och hos The Might Red Wings of Lidas and Zäta den oförglömliga våren 2008.
Nu sitter jag i den fuktiga värmen i Raleigh, under tidiga våren inbäddat i en grönska så prunkande att kända djungler i Sydamerika skulle bli avundsjuka, och försöker komma på en annan förklaring till att New York Rangers ser ut och agerar som de gör just nu.
Men det går inte.
De har DET.
Det har nog gått att se i spelarnas ögon ända sedan i höstas, när Peter Laviolette kom in och sådde nya potenta frön i verksamheten, men har eskalerat under senvintern och våren och blivit ett sant adelsmärke under inledningen av playoff.
I förrgår, hemma på Garden, borde de egentligen alls ha besegrat Carolina men gjorde det av ändå – av ungefär samma anledning som Noel Gallagher 1995 skrev ”Wonderwall” fast ingenting som hänt sedan dess indikerar att han i realiteten hade såna mästerverk i sig.
Därför är det inte heller omöjligt att Blushirts tar strypgrepp på sin formidabla motståndare i PNC Arena ikväll. Det borde inte kunna gå och jag skulle verkligen inte betta farmen på att det händer. Men chansen är antagligen större än vi alla föreställer oss.
Särskilt eftersom det är tveksamt om Hurricanes verkligen har DET. De har hört till de allra bästa lagen i ligan i flera år – ja, under hela Rod The Bod-eran – men inte nått önskade resultat i alla fall. Ofta hittar de tvärtom sätt att förlora de största matcherna, gärna med uddamålet. Som i New York för några dagar sedan – och som i den hemska serien mot Florida i fjolårets konferensfinal, om och om och om igen
Men kanske kan de utveckla DET nu, med en proven vinnare som Jake Guentzel i stallet?
They’d better.
För vi kan tala hur länge vi vill om spets och bredd, om powerplay-varianter och penalty kill-effektivitet, om heta målvakter och glödande skyttekungar som, om sluga coacher och aggressiv forechecking.
I slutändan är det laget med DET som vinner.
• • •
Ja, hallå från North Carolina – The Tarheel State, känd för BBQ, tobak, flygpionjärerna Wright Brothers, teodlingar, Michael Jordan, The outer banks, indierock från Chapel Hill, high-tech, tallskogar och Blue Ridge Highway.
Här befinner sig nu en bofink på gladare humör än på väldigt, väldigt länge.
Det finns mycket som är betagande med att följa ett Stanley Cup-slutspel, men inget slår detta.
Att ge sig ut on the road och hårdbevaka en dubbelmacka under första delen av en matchserie, hänga på morning skates och träningar, umgås med vänner och kollegor ute i samma ärende och helt och hållet gå upp i the task at hand.
Man får såna gånger en känsla av att tillhöra ett Travelin’ Band och kommer berusande nära the action, förnimmer dess puls och blir del av själva förloppet på ett helt annat sätt än på hemmaplan.
Dessutom förekommer det trevliga avslappningsövningar med ärrade festprissar när luckor öppnas i schemat.
Så yeah.
Lappsjuka no more – bara lycka.
• • •
Så även Sheldon Keefe har alltså ställts till arbetsmarknadens förfogande.
Det var ett väntat och korrekt beslut av the powers that be i Big Smoke, även om jag nu hyser stor respekt för denne sympatiske man.
Frågan är vem som ersätter.
Ryktet i the media scrum i Raleigh är att Leafs redan har självaste Joel Quenneville redo i kulisserna – och om Gary Bettman bara godkänner hans comeback tar han över.
Det vore…spännande.
Annars ska Craig Berube vara ett hett alternativ.
Kommentarer, blåvita hetsporrar?

• • •
Dansken har gjort sitt och ersätts av Pyotr Kochetkov mellan stolparna ikväll.
– Freddy har inte varit dålig, jag vill bara att han får vila lite, säger Rod The Bod under en presskonferens i de trånga environgerna i PNC Arena under förmiddagen.
Ah, snacka skit.
Han var medioker i New York och nu är det dags att han med ett namn som hämtat ur en roman om kosacker får testa att stoppa Mika och Brödmannen och Trocheck.
Kanske kan han bidra med…ja, ni vet…DET
• • •
Flygresan ner igår eftermiddag var, ifall någon sitter och hoppas på skräckhistorier, föredömligt uneventful.
Knappt en enda liten darrning registrerades i den lilla kärran och vi kom fram så snabbt att jag knappt hann läsa klart ett enda nytt kapitel i Colson Whiteheads förträffliga ”Crook Manifesto”.
Om det alltid var så skulle jag flyga hela tiden.
• • •
DET går också, inbillar jag mig i alla fall, att vädra när Rangers kör sitt morning skate-pass i dammiga gamla PNC under förmiddagen.
De tränar alltid hårt, det är ett av Laviolettes signum, men jag blir ändå lite tagen av intensiteten. Tre veckor in i playoff, en matchdag, brukar de som överhuvudtaget letar sig ut på isen bara känna sig för, ta några skär mellan blålinjerna, vispa iväg någon puck och försvinna ut i omklädningsrummet igen.
Men här satsar även veteraner som Kreider och Mika max i samtliga övningar.
Samtidigt är skrattsalvorna många, de glada tillropen frekventa och det allmänna tramsandet påtagligt – tills alla samlas i mittcirkeln och omfamnar varandra och säger något till varandra som ingen annan hör.

DET, man, DET!
• • •
Ja, Åsa, Keefe kommer säkert få nytt jobb i NHL – rätt så omgående.
Det skulle inte alls förvåna om Kyle Dubas i Pittsburgh sparkar Mike Sullivan och plockar in sin gamla favorit istället – och så går ”Sully” till Devils. Eller Kings. Eller Sharks. Eller Kraken. Eller Jets – om han inte har något emot arktisk kyla.
• • •
Canes har ingen skate alls, bara the black aces – alltså reserverna från AHL – är ute och bag-skejtar i någon halvtimme
Istället lommar valda spelare över till pressrummet och svarar på frågor de redan hört till leda senaste dygnen.
Här, till exempel, står den djupt religiösa Jaccob Slavin och upprepar att både powerplay och the penalty kill måste bli bättre.

”Men har ni DET”, hade jag bett att få veta om jag bara visste hur man formulerar den frågan på engelska.
• • •
Man vet fan att man har hamnat i rätt del av världen när man, med Dan och Shawn från NHL.com, kan äta lunch på sjapp som heter, och ser ut, så här.

Ännu en gång får jag be er att inte gola ner mig för my best friend the doctor, han skulle antagligen se till att jag blev inlagd om han visste att jag en vecka efter hans grundliga undersökning av min interiör fick kännedom om att jag satt med ”BBQ Pork Plate” och tillhörande ”sides” på en flottig restaurang i södern.
• • •
I Dallas kan det bli ”late early” för Stars om de inte replikerar i kvällens sena föreställning.
Jo, jag är medveten att de förlorade även de två inledande hemmamatcherna mot Vegas, men Colorado är just nu något helt annat än Vegas och att komma till Denver i 0-2-underläge GÅR bara inte.
Vet du varför?
Jo, för att om det är några som har DET är det i Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen, Cale Makar och deras polare.
• • •
25 år av slitage har satt sina spår i PNC Arena – belägen i en skogsdunge en bra bit från downtown, för att markpriserna där va överkomliga när den byggdes. Det är nog ligans mest kantstötta och trådslitna lada just nu – i möjlig konkurrens med betongbunkern i Washington, Keybank Center i Buffalo, Saddledome i Calgary och United Center i Chicago.
Och bortalagets omklädningsrum slår alla rekord i brist på utrymme.
Mitt vardagsrum i holken skulle kännas klaustrofobiskt – plus en massa annat obehagligt… – om 22 unga män i full hockeyutrustning satt där och trängdes, men det är ändå rymligare än det kyffe Rangers tillfälligt hysts in under denna utflykt.
Kläm in 40-50 reportrar och kameramän också och ni fattar: Man har bara tur om man inte blir inklämd i Barclay Goodrows bås, snubblar på något gammalt armbågsskydd och fastnar med näsan i ett svettigt pungskydd.
Under väntan på Mika denna förmiddag hamnar jag nästipp mot nästipp med en skäggig materialare som försöker navigera genom kaoset för att putsa visiret på alla hjälmar spelarna lagt ifrån sig.
– Rummet i Washington är också litet, suckar han, men ingenstans har vi en värre set-up än här. Man, it gets crowded.
En renovering, ni som sitter på pengarna i Raleigh, kan det vara något att tänka på?
It’s the fucking NHL, för att travestera Stuart Baxter.
• • •
Powerplay och penalty kill, penalty kill och powerplay, powerplay och penalty kill.
Ja, var redo – det talas bara undantagsvis om annat i korridorerna i PNC och det kommer vara lika i de tv-sändningar ni följer.
• • •
Apropå Ole Time Barbeque noterar jag att somliga i spåret hoppas på en ingående rapport från tailgate-partyt i den 27-gradiga värmen på jätte-parkeringen utanför PNC, men tyvärr blir det lite svårt.
Den tar fart på allvar först en och en halv timme innan puckdrop och då sitter jäktade Bofinken redan på pressläktaren och slutför detta intro.
Delar av The Bunch of Jerks har förvisso samlats, och fått fram såväl kylväskor som utegrillar, redan när jag och Dan och Shawn återvänder efter BBQ-lunch och pre game-nap (dom två…jag sover aldrig inför match) fast vid det laget kan man inte riktigt tala om monsterdrag…

• • •
Mika är sitt vanliga, exceptionellt lugna jag när han kommer ut från de inre gömmorna – alla omklädningsrum har såna också, dit vi oglamorösa verkligen inte har tillträde – och tränger sig fram i skrubben för att göra pre game-intervju.
När han får frågor om vad han tycker om att Canes byter målis höjer han lätt förvånat på ögonbrynen.
Det visar sig att den informationen gått stjärncentern förbi.
– Gör dom? Tja, det ändrar väl inte så mycket för oss. Vi brukar få scouting-rapport och det får vi väl nu också, säger han.
Men egentligen saknar det, förstår man, betydelse.
Nu handlar det ju bara om…exactly; DET!
• • •
Kvällens vy.

Här kommer det bli ett ruskigt liv de närmaste timmarna.
• • •
Adam Edström ingår i Rangers Black Aces-skvadron och är med under förmiddagspasset på PNC-isen, men nä – spelar gör han inte.
Rempe får chansen igen.
Hm.
– De är 22-1 med honom i laguppställningen, påpekar en vän.
Sure, och det har ju bara handlat om honom…
• • •
Det drar ihop sig till showtime här i Dixieland och ja, allt talar för att Hurricanes reducerar nu.
Idén att Rangers ska öppna slutspelet med sju raka vinster, varav tre mot denna suveräna motståndare, är orimlig.
Men vi får se.
En faktor vi uppehållit oss vid en del i detta intro kan vräka all logik över ända.
Ni vet vilken.
DET…