Slut, Rangers vinner 4-3
Mer sen

NY RANGERS – CAROLINA 3-1 (Period 2)
• • •
Mittakten är inte riktigt, riktigt samma omtumlande urladdning som öppningsperioden.
Men bra jävla sevärd ändå
Om den här fajten sätter tonen för andrarundan, då är vi in for a sjusjungande treat kommande veckorna.
• • •
Canes får dålig utdelning och skapar väl heller inga superchanser, men det känns också som de har lite oflyt med studsar och millimetrar åt fel håll när de ska avsluta
Det kommer andra i tider i denna serie, det sätter jag en färsk dosa Ettan på.
• • •
Medan delar av förstaperioden blåstes sönder passerar den andra nästan snabbare än en genomsnittlig ekosändning på radion.
Vi har framförallt en evighetslång sekvens mitt i cirkusen utan en enda avblåsning.
Det är, i alla fall i playoff, alltid ett tecken på att fantastiskt intensiv och raffinerad hockey spelas.
• • •
En sekvens i förstaperioden jag glömde att kommentera var den när Mika hade drömläge att fullborda hattrick direkt men istället slog en onödig droppass som det inte blev nåt av.
Vi kommer aldrig att få veta, men mig skulle det inte förvåna om det var av ödmjukhet – för att inte stjäla FÖR mycket uppmärksamhet – han inte gick för the kill.
Han är allt annat än den typ av person som vill stå i centrum.
Men som hela New York tjöt i det ögonblicket:
Skjut, Mika…
• • •
Båda lagen står upp i båsen nästan hela matchen – som vore det overtime i en elimination-match.
Det vittnar om vad det är för holmgång som pågår på Broadway.
• • •
Att Rod The Bod i första pausen inpräntade vikten av att inte ta fler utvisningar kan man vara lika säker på som att dollarkursen inte går ner till sex kronor imorrn.
Men det är ju en balansakt det där, för att kunna hävda sig i den här sortens fältslag måste man ju ändå var aggressiv och spela på gränsen till det otillåtna.
• • •
Bra där, David Wingren.
Mika börjar peaka…den önskar jag att jag hade kommit på själv.
• • •
–Fuck you Tony, har Gris-Olle börjat skandera nu.
Nån får tvätta munnen på honom.
• • •
Matt Rempe hade mer istid än Panarin i första perioden.
Det är lika chockerande som det skulle vara om Bob Dylan fick agera förband åt Shakin’ Fredrik.
• • •
Om mindre än två timmar rullar Game 7 i Texas också.
Ojvoj.
• • •
Ah, det här så roligt att jag vill sjunga en kuplett.
Det ska jag gå bort till kaffebryggaren och göra nu.

NY RANGERS – CAROLINA 3-1 (Period 1)
• • •
Jamen jävlar.
Här har vi två lag som stått och skrapat med hovarna i stallet alldeles för länge och slår ner som veritabla blixtar i isen när de äntligen får lösgöra all energi de ackumulerat under uppehållet.
Kort sagt:
Andrarundan tar vid med en jublande rivstart och jag har redan glömt det felaktiga i schemaläggningen.
• • •
Allra mest lightning and thunder är laddad i stormen från Mälarhöjden.
Ja, Mika Zibanejad is on fire och pangar in två pangstrutar – den andra PP-varianten kan ju ställas ut på museum – under de första tio minuterna.

Sen spelar han fram till Trochecks tredje mål också.
Oh man, när han börjar matcher på det sättet, då vet vi hur det brukar bli…
• • •
Hurricanes påstådda nervfladder inför framträdanden i Broadways spotlights är verkligen en myt.
De har allt självförtroende och all pondus och all swagger man kan ha och spelar tidvis superbt ettrig och aggressiv och energisk hockey, extremt svår för motståndarna att freda sig mot.
Hur mycket bättre de är än Washington går inte att mäta.
• • •
Somliga på isen skulle rentav kunna beskrivas som övertända.
I vanliga fall gör sig ju Chris Kreider aldrig skyldig till en boarding så uppenbar som den han utsätter Seth Jarvis för.
• • •
Rangers PP är det inga fel på, om man säger så.
• • •
Tony DeAngelo var inte precis Gris Olle-favorit innan heller, men efter armbågen i huvudet på Cuylle stärker han sin position som New Yorks Public Enemy Number One med ytterligare några kilon.
• • •
Rempe har redan suttit i utvisningsbåset, förstås, och suckarnas man intill mig klagar över att han åker ut bara för att han är den han är och ser ut som han gör och sure, så kan man ju se det.
Men det kommer inte ändras och just därför förblir det en risk att ha honom på isen.
• • •
Nu när de adderat laser till allt annat blinkande och blixtrande och glittrande på jumbotron och is och läktare börjar Gardens intro inför den här sortens matcher likna rena månlandningen.
Tänk om man fått en liten föraning om detta när man satt med en kokt med bröd i Gyllerinken i Borlänge på 70-talet och tyckte det var spektakulärt att de hade två sorters senap att erbjuda.
Det vi ser i NYC hade känts som science fiction – och det är det ju också.
• • •
Det är överhuvudtaget anmärkningsvärt hur snabbt serien blev infekterad och grinig och på gränsen till brutal.
Det här bådar gott – eller inte.
• • •
Per Vestlund, om du inte såg mitt svar i spåret: De svenskar som förknippas starkast med gamla Whalers – Hurricanes Mothership – är Uffe Samuelsson och Micke Nylander.
De startade båda sina NHL-karriärer i Connecticut – och Uffe han spela där i sex år innan han trejdades till till Pittsburgh.
Men även Jörgen Pettersson, Tommy Abrahamsson (!) och mycket riktigt Micke Andersson hann spela några matcher i den gistna ladan där uppe.
• • •
Michael J. Fox och Jason Bateman vinkar tillsammans i jumbotronen och läser jag Batemans läppar rätt hälsar han till er i bloggen.
• • •
Här trodde man att detta skulle bli en letdown efter gårdagens extatiska urladdning.
Men vilken match!
Jag har knappt hunnit andas och ska be att få göra det nu.

Det här är fel…
Den tanken ekar i mitt arma kranium när jag efter ännu en fyratimmarsexpedition längs den norra delen av the eastern seabord stapplar ut på perrongen på Penn Station, tar mig upp genom den väldiga terminalens vindlande labyrint av trånga passager, hittar ut till åttonde avenyn och äntrar The Wooorld’s Most Famous Arena för att plötsligt se öppningsmatchen i Stanley Cup-slutspelets andrarunda – mellan New York Rangers och Carolina Hurricanes.
Blott tolv timmar har ju gått sedan den inledande rundan kulminerade i en mindblowing mega-high i en annan arena och en annan stad – med mig som lyriskt vittne uppe i takåsarna.
Att så halsbrytande snabbt efter den oförglömliga upplevelsen försöka ladda om för starten på en helt ny berättelse känns som att just ha avnjutit den fantastiska huvudrätten på en femstjärnig krog – och så kommer servitören in med en ny förrätt.
Inget ont om förrätter, de utgör inte sällan hela måltidernas höjdpunkt, men de ska förtäras i rätt ordning
Bilden kompliceras yttermera av det faktum att en T-Bone-biff från Texas samtidigt fräser för fullt på grillen och kommer läggas på tallriken så fort denna toast skagen är uppäten.
Man får fan frossbrytningar.
Mättnaden som sådan går att hantera, här älskar vi ju för mycket av det goda – men emotionellt är det en utmaning med så tvära kast mellan olika slags skeenden.
Vi – eller i alla fall jag – skulle verkligen må bra av att få smälta det som varit, hämta andan en dag eller två och ladda om för äventyrets nästa kapitel
Men nä.
NHL waits for no one, som Rolling Stones inte sjöng.
Så det är bara att ta skeden – eller snarare köttkniven – i vacker hand och hälsa välkommen till fortsättningen på vår förtrollande saga.
Vi stormar vidare – i alla riktningar på en gång.
• • •
Till ingens förvåning, allra minst min, inskränkte sig tiden i nedsläckt tillstånd på hotellrummet vägg i vägg med TD Garden till några få få timmar.
Det är ju ett ynk att en gammal gubbe inte kan sova när han vet att han måste upp tidigt och sedan vaknar med ett ryck redan innan klockan ringer till bagarväckning, fast övertygad om att han försovit sig.
Nu är jag mör som en catfish Gustav Forsling dragit upp ur farvattnen utanför Fort Lauderdale och lagt i båten, men hey – it’s the playoff.
Då ska en NHL-korre vara utmattad.
Hellre det än lappsjuk.
• • •
En annan wojne wojne-aspekt av NHL:s förbannade brådska med schemat är att vi med ambitioner att tippa varje runda som helhet fastnar i besvärliga glapp.
Ett uppslag med analys och just tips är planerat åt Sportbladet i morgon för inte förrän dess råkar hela kvartsfinal-omgången vara spikad – men då har den redan tjuvstartat med dagens halvmatiné på Garden.
Suck och suck och suck igen.
För ordningens skull ber jag dock att här och nu får tillkännage att att jag efter noga övervägande gissar att Rangers vinner den här serien med 4-3.
Det är dock en gissning ackompanjerad av ett helt batteri reservationer. I själva verket känns det utomordentligt svårt att föreställa sig hur denna rendezvous mellan ettan och trean i sammanlagda grundserietabellen kommer arta sig.
Båda lagen känns pretty kompletta, de har allt man ska i detta läge – and then some.
Men jag får för mig att Storken är lite vassare än dansken och att Canes fortfarande inte trivs så bra på Manhattan.
Kanske kan det ändå bli utslagsgivande.
Fast jag är samtidigt helt öppen för en helt annan utveckling och tänker inte bli förvånad av någonting.
• • •
Som Bart säger till Jack i ett tält under det ystra Gotland-besöket i ”Jack”:
– Vilka ärthjärnor det finns.
Detta apropå…äh, ni får gissa.
• • •
Inga ”riktiga” bröder möts i denna lilla utvikning i den eviga konflikten mellan nord och syd.
Men väl två gamla bundsförvanter.
När Hurricanes vann sin hittills enda Stanley Cup 2006 var Peter Laviolette coach – och Rod Brind’Amour hans lagkapten.
Så där finns ett band som aldrig kan slitas av – om än töjas till bristningsgränsen just de två veckor stundande konfrontation pågår.
Begreppet ”teach the teacher a lesson” kan komma att aktualiseras – likaså ”Försök inte inte lära farsan k…..”, ja, det där.
• • •
Det blev verkligen en snabb run fram och tillbaka till Boston Town.
Klockan var 15.30 när jag anlände igår eftermiddag och 18 timmar senare – efter Game of the year och lämningar till tidningen och några timmar på hotellet vid Causeway – satt jag på tåget igen.
Bono hade blivit impad.
• • •
Fast bilden av att Carolina Hurricanes blir lite obekväma när de kommer till storstan börjar nog bli lite gammal.
De har definitivt fått vana av att åka hit och spela playoff-matcher.
2019 mötte de Islanders i andrarundan (seger 4-0), 2020 mötte de Rangers i playin-rundan (visserligen i bubblan men ändå…seger 3-0), 2022 mötte de Rangers i andra omgången (förlust 3-4), 2023 mötte de Islanders i förstarundan (seger 4-2) och Devils i andra (seger 4-1) och i år började de alltså med Islanders (seger 4-1) och får nu fortsätta med Rangers.
Det börjar nästan bli lite tjatigt – inte minst för klubbens piloter.
• • •
Ingen pladdrande skattejurist syntes till på tåget tillbaka söderöver under morgonen och förmiddagen, jag fick sitta helt i fred och filosofera medan ett New England i lätt duggregn flimrade förbi utanför fönstret.
Så här såg det ut.

Note to self: Besök New London i Connecticut någon gång. Där, vid en liten hamn mot Atlanten, ser det helt gränslöst ”mysigt” ut.
• • •
Kvällens Game 7-bomb exploderar tyvärr redan 19.30 lokal östkusttid och då har jag inte hunnit hem från Garden – på långa vägar, troligen.
Så ni får åtminstone inledningsvis tugga i er den oemotståndliga delikatessen på egen hand.
Personligen har jag svårt att se att Dallas, som frånsett senaste matchen varit aningen bättre laget hela serien, kommer låta denna chans rinna dem ur händerna hemma i tegelhögen.
Särskilt som Pete DeBoer står i båset.
Kan ni hans facit i Game 7?
7-0.
Ojvoj.
• • •
En det ska bli påfallande intressant att se Brödmannen idag.
Han gjorde sina klart bästa slutspelsmatcher med Rangers mot Washington och lokal media slog tvärsäkert fast att han nu lärt sig hur man undviker att bli oskadliggjord i playoff-dansernas trafikstockningar.
Men då var det en bunt AHL-spelare som mot sin vilja gav honom gott om ytor att svänga på.
Nu får han gå upp mot ett försvar som hör till historiens mest framstående i konsten att skära av och klogga igen och stänga ner.
Kom ihåg vad Mat Barzal sa efter ett par matcher mot detta Canes:
– Jag har aldrig varit med om en tätare matchserie, där det checkas så otroligt frekvent och hårt hela tiden.
Klarar Panarin av att prestera även under de omöjliga omständigheterna kan han definitivt utses till playoff-artist.
Men inte förrän vi sett att det hänt.
• • •
Det gläder att gårdagens slips slog an i alla fall hos Julia – och att hon minns att Rod The Bod har en likadan.
Idag har jag ingen alls – i protest mot NHL:s jäkt och stress.
Bettman darrar, får vi ponera.
• • •
By the way: Happy Cinco de Mayo, alla caballeros i spåret!
• • •
New York och Rangers-fansen delar inte mitt missnöje med söndagseftermiddagens tjuvstart.
Alls.
Det är ju en vecka sedan de lokala hockeyhjältarna senast spelade match – och nästan två sedan de gjorde det här på Garden – och ivern när de nu återvänder till the action snuddar vid hysteri.
Det kommer bli liv i luckan nu, I promise you.
• • •
Den tredje slutspelssöndagens svenska målskyttar: Mika, Wennberg och Wild Bill.
• • •
Emily – som heter Kaplan i efternamn, inget annat – avslutar veckan på samma sätt som er bofink.
Hon var Boston igår kväll och nu är hon här.
When the going gets tough…ja, ni vet.
• • •
Dagens låt: Magazines ”A Song From Under The Floorboards”.
• • •
Här sitter han, Rod – med sin bod – ett par timmar före puckdrop.

– Att vi börjar en matchserie på bortplan för första gången på fem år betyder ingenting, bedyrar han.
Nähä.
• • •
NHL-glansen i Finlands VM-trupp får beskrivas som begränsad. Men så är nästan alla deras superstars – Rantanen, Aho, Heiskanen, Barkov, Hintz, Lehkonen, Kakko, Teräväinen – fortfarande upptagna med Stanley Cup också.
Som en suomen poika jag känner – vi kan kalla honom Jarkko – påpekar har det å andra sidan gått bra även utan nordamerikanska förstärkningar på senare år.
De kommer säkerligen bli en utmaning för EK65 & co ändå.
• • •
Garden är som sig bör åter skrudad till fest idag – det har hard working-working personal ombesörjt under morgonen och förmiddagen.
Se här.

Japp, det hänger T-shirts på var och en av de 18 006 stolarna i den gamla ladan.
Sicket slit.
• • •
Aleksander Barkov, Auston Matthews och Jordan Staal heter årets Selke Trophy-kandidater.
Den senare – på isen i denna match, ju – ser jag som en liten skräll, om ni ursäktar.
• • •
Rempire State Building?
Jo, såvitt jag förstår kommer även Hurricanes få deala med New Yorks nye folk hero.
Tony DeAngelo blir särskilt förtjust, har jag en känsla av.
• • •
Redan nu vill jag förvarna om att jag imorrn – när andrarundan startar på riktigt – tänker ta en liten blogg-breather.
Efter den här brottarhelgen behöver jag ovillkorligen stoppa in kontakten i väggen och re-charga.
OK?
• • •
Om Dallas vinner senare ikväll får jag åtta av åtta rätt i mitt förhandstips.
Det har aldrig hänt förut, men igen – för en fegis har det aldrig varit lättare att tippa heller.
Förstarundan har varit helt renons på skrällar och det är ju ingenting annat än jättetråkigt.
• • •
Laviolette vägrar prata laguppställningar i playoff, men det viskas i mitt öra att K’Andre Miller missar denna Game 1.
Det vore dåligt för Rangers.
• • •
Känslorna från gårdagskvällen svallar fortfarande i bröstkorgen, men nu tar jag ett riktigt djupt andetag och ställer om fokus till det vi har framför oss i Cinco De Mayo-kvällen i New York City.
Framtiden är här tidigare än väntat, vare sig vill eller inte, och måste omfamnas.
Nu börjar den.

BOSTON – TORONTO 2-1 (Slut, OT1)
• • •
Läget två timmar efter den orgiastiska explosionen i en Boston-natt ingen som var här någonsin glömmer:
Er bofink är utmattad, omtumlad, lomhörd, stum – och oerhört tacksam
Att få uppleva kvällar som denna gör livet värt att leva – i vilket skick som helst.
• • •
Hampus Lindholm – nu kan han trycka ”Game 7-kung” på visitkortet.
Målet i tredje var ju grannt nog, men framspelningen till Pastas magnifika sudden-avgörande skriver in honom i Bostons idrottshistoria forever.
För jo – det var en inövad variant han skickade ner i kortplanket för studs till den påstått kalla pastan.
– Mja, jag har ju spela länge nog med ”Pasta” för att veta att han gillar att svinga så där. Att jag sedan lyckades få en så bra studs att den kom rakt ut till honom…ja, det var ju tanken, men man vet aldrig med sargerna här, säger han ödmjukt när vi talas vid i det kaotiska omklädningsrummet efteråt.
Förstummande.
• • •
Torontos heartbreak fyller härmed 57 år och bedrövelsen bland spelarna precis lika blytung som vanligt.
– A shitty feeling, säger Lill-Nyllet
Men faktiskt:
För utomstående är den allmänna känslan en helt annan än den var efter Game 4. Då verkade det som att de skulle bli utslagna för att de spelade dåligt och uppträdde ynkligt, men efter ”Stop fucking crying”-kommentaren har det varit ett riktigt playoff-lag som burit de blåvita tröjorna och gapandet om att kärnan måste brytas upp tystnar gissningsvis nu.
Sheldon Keefe kan dock ha gjort sitt som coach, så är det nog.
• • •
När vi står och väntar på att få komma in i björnarnas ide hastar både Patrice Bergeron och Tuukka Rask förbi – och de ser minst lika glada ut som de aktiva spelarna.
Det är roligast att vara supporter, det har vi ju alltid sagt.
• • •
Tänk att alla drygskåp alltid ska titta upp ur undervegetationen så fort något händer som de föreställer sig att bloggen blir nedslagen av.
Herr Carlstein – jag höll inte på Leafs och jag håller inte på Rangers, jag vill bara vara med om magnifika draman.
Som ikväll.
I likhet med precis alla andra som försöker tippa serieöst tror jag emellertid inte att det på minsta vis finns någon storfavorit i serien mellan Rangers och Canes.
Det är ettan och trean i grundserien som möts, det kommer bli snuskigt jämnt.
• • •
Följande meningsutbyte har jag också med Hampus, apropå att serien mot Florida i strid med allt förnuft börjar redan på måndag.
– Jag vet inte inte riktigt när vi spelar första matchen mot dem.
På Måndag!
– Jaha, och vad är det för dag i dag?
Lördag!
– Okej, är bara på det igen. Vi har momentum efter den här segern. Det ska bara bli kul att möta Florida på en gång, den här tiden på året behöver man inte vila.
Haha.
• • •
Lill-Nyllet hade inte bara lite ont i huvudet när han låg hemma i sängen och såg de tre första matcherna i Boston-serien.
– Jag vet inte exakt vad det var, men det hade med migrän att göra. Situationen blev väldigt komplicerad och det är svårt att förklara hur det kändes, men min syn påverkades. Jag kunde inte se. Då är det svårt att spela, berättar han
Fuck, det låter ju förfärligt.
• • •
Kall pasta funkar också, jag sa ju det..
• • •
Hampus från Skälderviken avancerade ordentligt i svenska poängligan efter det som bör ha varit NHL-karriärens största match.
Så här ser den uppdaterade versionen ut.

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 7 poäng (1+6)
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)*

3. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
4. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
5. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
6. Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)
7. Gustav Forsling, Florida Panthers – 4 poäng (0+4)
8. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
9. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 3 poäng (2+1)
10. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 3 poäng (0+3)
12. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 2 poäng (1+1)
14. Erik Gustafsson, NY Rangers – 2 poäng (0+2)
Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 2 poäng (0+2)
16. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
17. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)
Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 1 poäng (0+1)
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
William Karlsson, Vegas Golden Knights – 1 poäng (0+1)
*Utslagen

• • •
Nu väntar några få timmar hos John Blund och sedan går tåget tillbaka till NYC, där vi till min irritation alltså har första mötet mellan Rangers och Hurricanes i morrn eftermiddag – fast hela förstarundan inte är avgjord ännu.
Så mycket till bildkavalkad blev det väl inte ikväll, jag var för uppjagad för att komma ihåg att ta fram luren, men här är i alla fall några snapshots som eventuellt kan roa.

Boston vinner.Pasta!
Mer kommer – om ett antal timmar.

BOSTON – TORONTO 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Åh, herregud.
Det BLIR Sudden Death Overtime.
I Game 7.
Detta är alldeles olidligt – och alldeles underbart.
• • •
Så svårt som det varit att göra mål i den här otroliga matchen tror jag det är avgjort när legendaren Lill-Nyllet, otroligt nog, pangar in pucken igen.
Men det tar bara en dryg minut innan Hampus Lindholm från Skälderviken tar mig ur den illusionen.
Hockey är så egendomligt, så omöjligt att förstå ibland.
• • • 
Här i Boston är klockan nu strax efter 23.00 och jag har en känsla av att det kommer dröja innan vi får gå hem.
• • •
Sudden i Game 7…jag kan inte riktigt greppa det.
• • •
Explosionen av extas efter Lindys kvittering hör till det mest öronbedövande jag upplevt.
Lomhördhet i kombination med lappsjuka…kan det vara bra?
• • •
Låt oss nu bara slippa någon form av domarskandal – det är allt jag begär.
• • •
I Sunrise är Chucky & co nu ännu mer nöjda.
De ska, som sagt, möta den säkerligen helt utmattade vinnaren redan på måndag.
Helt sjukt.
• • •
OK, mina hjältar:
Lill-Nyllet – vem annars? – eller Beecher.
• • •
Gå ingenstans, för allt i världen.
Ni kommer aldrig glömma det som händer härnäst.

BOSTON – TORONTO 0-0 (Period 2)
• • •
Nu börjar det bli så rysligt spännande att kollegorna här på pressläktaren knyter av sig slipsarna, hänger kavajerna på stolsryggarna, kavlar upp skjortärmarna och långa stunder står upp och tittar.
Det tror jag inte jag gjort sedan förlängningen i sista finalen i LA för exakt tio år sedan, men nu får jag nog fan ta och följa exemplet.
Den vackra, blågula playoff-klassiker jag har runt halsen känns emellanåt som en strypsnara.
Ojvoj.
• • •
Mål får vi fortsätta vänta på, men det beror inte på någon brist på chanser och skott och allsköns incidenter runt målburarna.
Tvärtom drar vi efter andan i oj-vad-händer-kramper i parti och minut – och även i den här perioden tycker jag att det är Leafs som övertygar mest.
De liksom bara kör, vildögda och sammanbitna, och har några sekvenser när bara en otrolig Swayman hindrar dem från att dra first blood.
• • •
Hoho, det är ju på slutspelsskägg-håret att Marner får tag i pucken Swayman under ett uppenbart hjärnsläpp bara lämnar bakom kassen.

Det hade blivit en instant classic.
• • •
Bruins föräras två powerplay i mittperioden men är så risiga i de sekvenserna att de faktiskt blir utbuade.
Men motståndarna står för en frapperande effektiv penalty kill också.
• • •
Det där var utan konkurrens längsta ”Del 2” i den här bloggen på många år.
Det blir lite fart på gubben on the road – i Game 7-hetta
• • •
Torontos enda powerplay är inte mycket att hänga i midsommarstången det heller, men det var det ju ingen som räknade med.
• • •
Chall, det är ESPN nu – och de är sämre än Bissonnettes TNT på allt, med undantag för Emily Campbells intervjuer.
• • •
Swayman kan snart döpas om till Skalman, så lugn och trygg som han är i alla situationer.
• • •
Nu jävlar spelar de Stooges i ladan – mitt under en folkfest visad på nationell tv.
Är det Håkan Steen som tagit över i DJ-båset?
• • •
Nej, Calle J från Sätra i Gävle blir inte populär när han han knuffas in i Skalman – och får lov att freda sig mot landsmannen Lindholm.
• • •
Vi som bor i andra städer må ha våra synpunkter på Jack Edwards, men Boston älskar honom uppenbarligen.
Den kontroversielle kommentatorn – som (prisa gud…) precis gjort sin sista sändning och ska gå in pension – möts av ett av kvällens mest öronbedövande jubel när han zoomas in i jumbon.
• • •
En gissning är att Matthew Tkachuk och hans polare inte direkt kallsvettas när de likt CEO of Everything sitter på sina Florida-verandor och kollar denna showdown.
Just nu känns det som de oavsett vem det blir kommer göra med nästa motståndare som katter brukar göra med tygleksaker.
• • •
Ni får klara er utan Lundin tills detta är avgjort, han ligger i poolen och hulkar av nervositet.
• • •
I morgon flyger ett av de här lagen till södra Florida.
Men vilket?
Det kan dröja länge innan vi får veta det, if you know what I mean.
Sudden i Game 7…då kommer vi upp i luftlager med så lite syre och så lågt tryck att det piper i öronen.
Var redo…

BOSTON – TORONTO 0-0 (Period 1)
• • •
Som ESPN-kommentatorn John Buccigross sa efter öppningen av Winnipegs och Colorados serie i Canada Life Centre för två veckor sedan:
Det jag kände under första perioden vill jag alltid känna!
Jag är fortfarande inte hundra procent, men just nu upplever jag inga krämpor, inga besvär och ingen oro.
Game 7-euforin i Boston-kvällen forsar som en vårflod genom blodomloppet och sköljer mig ren.
En sån oerhörd välsignelse att få vara med om.
• • •
För fjärde matchen i rad –  torsdag, fredag och nu lördag – bockar vi av en förstaperiod utan mål.
Vi är inte på tivoli i detta skede av playoff – vi är på brutal exercis i en lervälling under Novemberkåsan.
• • •
Återigen visar den spefulle guden att han gillar att både ge och ta.
Matthews är tillräckligt återställd – åtminstone för en roll som tredjecenter – och gör comeback.
Men istället visar det alltså att succé-keepern Woll skadade sig i Game 6 och INTE kan spela.
Det är ett våldsamt – för att inte säga woll-samt – slag för Toronto.
• • •
Bruins har haft mer puck i första, tillbringat mer tid i offensiv zon än tvärtom och leder skottstatistiken.
Men jag måste faktiskt säga att jag till min egen förvåning inte är så imponerad.
De försvarar sig föredömligt, men har inte alls samma tyngd och pondus och aggressivitet i sina offensiva attacker som förr – och som i de första matcherna i den här serien.
Leafs gör mer intryck på en gammal bofink. De brukade krympa och bli så små och ängsliga under denna typ av obönhörliga avgöranden.
Nu är de kaxiga och fysiska och vägrar underkasta sig björnarnas förmenta auktoritet.
Det betyder inte nödvändigtvis att de vinner, bara att de hittills gjort det här mycket bättre än jag trodde att de skulle göra.
• • •
Patrice Bergeron himself dyker upp och skickar iväg den väldiga fanan över läktarvalven innan första nedsläpp.
Han borde spelat istället, det är jag övertygad om att han fortfarande skulle klarat galant – om han bara ville.
• • •
När Edmundson proppar honom bakom Samsonovs kasse påminner Pastrnak för några ögonblick mer om rotmos än om pasta.
Jäklar vilken ruggig bröstvärmare.
• • •
Trycket i ladan är ingenting annat än vansinnigt.
Så fort hemmalaget kommer över rödlinjen vrålar 20 000 rakt ut och blir det minsta röra runt Leafs-kassen låter det som att samtliga åskådare just fått veta att de vunnit tio miljoner dollar.
Vid Faraos cigarrer!
• • •
Det går som en stöt genom den kanadensiska delen av pressläktaren när Matthews kommer ut till värmningen.
Men en jag känner särskilt bra ruskar på huvudet också.
– Always the drama with this club, suckar han.
Indeed.
• • •
Om björnarna fått in ett skott från rödlinjen när Samsonov tappar klubban och efter ett tag åker ut i hörnet för att hämta den, trots att motståndarna har pucken…då hade det inte blivit nådigt för ryssen.
• • •
Det var för att ivern rev i mig – och för att alla skulle hinna läsa vad som blev en halv novell – jag avlossade introt redan en timme innan puckdrop, men så fort det var gjort blev jag rastlös som en sysslolös tonåring istället.
Då var det ju fortfarande en halvtimme kvar till matchvärmningen, så det fanns inget annat att göra än att gå och vanka fram och tillbaka på pressläktarbalkongen och försöka febra med kollegor som inte hade tid att prata, för att de slutförde egna blogginlägg – så jag trampade vidare, otåligt bollande med snusdosan.
Anspänningen inför de största kvällarna under Lord Stanleys episka maraton, känslosvallet som piskas upp också i oss utan skin in the game, tangerar ibland det rent skrattretande.
• • •
Ett par byten senare tappar karln klubban igen och får stå ”naken” i över en minut.
Hallå, håll i spaden, gubbe.
• • •
En duktig skock Leafs-fans har letat sig ner från grannlandet i norr och trots att de omedelbart möts med burop mullrande likt Floridas åska lyckas de åtminstone några gånger tränga igenom med ”Go, Leafs, go”-ramsan.
• • •
På pressläktaren är det, inte helt otippat, trångt som på systemet i Borlänge torsdagen innan midsommar och herrn till vänster om mig kan inte hålla in armbågarna.
Det finns risk för gurgel även här uppe.
• • •
Julia, du minns väl att det var under Halaks serie mot Washington för fjorton år sen vi blev buddies?
Good times.
• • •
Bruins har inte lyckats sätta honom på särskilt svåra prov – ens när han spelat utan klubba – men so far so good för Sammy.
Han ser säker ut.
• • •
Nu ska jag unna mig dagens andra kaffe och det är inte otänkbart att jag får betala för det när jag ska sova om några timmar, men det får det i så fall vara värt.

The stuff that dreams are made of…
Det är det som glittrar på Bostons kvällshimmel denna saliga majlördag, likt stjärnstoftet en god fe strör omkring sig i en förtrollad saga.
För vi har lämnat verkligheten nu. Vardagen är upplöst. Inget av det som betyder något i vanliga fall existerar längre.
Kvar i livet, i några magiska timmar, finns bara drömmarnas skådespel.
Game 7.
Detta Stanley Cup-rysarnas yttersta avgörande, när allt de unga männen indragna i den ultimata hockeystriden blöder och plågas och offrar allt för drivs till sin yttersta spets, utgör verkligen en helt egen dimension – en egen rymd bortom den bekanta styrd av förnuft och naturlagar.
Det skalar bort allt oväsentligt och sätter fullständigt fokus på det enda viktiga – som den blå gaslågan i svetsarens brännare.
När slaget är över, när krutrök tjockare än morgondimman i Misty Mountains lagt sig, har Game 7 fött legender, förlöst hjältar, frätt in minnen för livet i det kollektiva medvetandet och ja – infriat livslånga drömmar.
Det är ett år sedan vi senast fick ta del av denna nåd, men när Bruins och Maple Leafs alldeles strax radar upp sig längs den sista frontlinjen i TD Garden på Legends Way i North End är sanningens svindlande ögonblick här igen.
Årets största stund?
Alla kategorier – det råder ingen som som helst tvekan.
Världen har ju i ett slag blivit en annan.
Och bloggen befinner sig mitt i glittret från den goda fens glitter, storögd och hänförd och vimmelkantig av lycka över att ha en stol på den spatiösa pressläktaren i nordöstra USA:s maffigaste ispalats.
Alla med mätbar puls sluter upp i kommentatorsspåret, utgår jag kallt från.
Just denna andakt kan går inte att missa, det finns inga hållbara ursäkter eller alibin.
Den är ju gjord av stoffet som kreerar drömmar…
• • •
”Train, train, comin’ ’round, ’round the bend”, satt jag som en annan Elvis och nynnade för mig själv när Amtraks Acela 2248 i förmiddags stävade upp från tunnlarna under East River, ut i Bronx, för vidare färd upp genom New England, förbi Stamford och New Haven och betagande Providence, Rhode Island.
Utanför lyste en mild sol genom diset hela vägen norrut och i bröstkorgen slog det gamla tigerhjärtat gladare än på länge.
Att det gått snabbare att flyga må vara sant, men so what. Då hade jag inget sett och inget känt och absolut inte nynnat på nåt annat än min egen oro.
Civiliserade människor tar tåget till Game 7, så är det bara.
• • •
Game 7 har förstås en annan sida också. Mörkare. Mer Olycksbådande. Näst intill barbarisk.
För denna besvärjelse till all-or-in-match slår ju samtidigt sönder drömmar, krossar hjärtan och kan bli en ond vålnad som följer förlorarna resten av livet.
De som kommer så här långt, som kramar alla safter ur sig själv för att nå den slutgiltiga striden och kan känna triumfens sötma i gommen, bara för att sedan berövas hela potten, kommer i allmänhet aldrig över det.
Men på något annat sätt kan det inte vara.
Den ultimata lyckan förutsätter den parallella motsatsen. Utan mörker, inget ljus. Alla mynt måste ovillkorligen har två sidor.
Fucking deal with it, som den samtida Lill-Nyllet antagligen skulle sagt.
• • •
Leafs gjorde vad de kunde för att dribbla bort korten för närvarande vittnen under skejten i morse.
Alla – inklusive Auston Matthews – hade likadana tröjor, inga ”line rushes” genomfördes och den kortfattade samlingen slutade med att hela truppen lämnade isen samtidigt.
”Kanske Auston spelar ändå”, flämtade det influgna pressuppbådet från norr.
Men att döma av Sheldon Keefes kommentarer 20 minuter senare missar superstjärnan sin tredje match på raken.
Fint har det ju hittills gått ändå, mot alla odds, men er bofink insisterar:

Att tvingas upp i en mara som den här utan sin allra bäste är som att genomföra femmilen i Holmenkollen med en stav.
• • •
Now, jag fick inte lika mycket färdigställt i detta intro under tågresan som jag hade föreställt mig, för på sätet mitt emot satt en mycket pratglad gammal skattejurist från Rhode Island.
Han hör till de trevligare och mer fascinerande tillfälliga bekantskaper jag haft nöjet att få tillbringa några timmar med på amerikansk mark – aldrig har jag fått veta så mycket jag inte visste om New England, ostron, U-båtar och livet i Hong-Kong – men ändå.
Blir detta en kortare blänkare än förväntat kan ni skylla på den lokala juridiken i Providence.
• • •
Bruins Game 7-historia i TD Garden är ingalunda stöpt enkom i solsken, det vet jag av egen erfarenhet.
Jag var här när PK Subbans Montreal chockade dem med en 3-1-seger i andrarundan 2014 och jag var, framförallt, här när de förlorade finalen mot Blues 2019.
Dessutom satt jag klistrad vid tv:n när Flyers-fullbordade sin comeback från 0-3-underläge – i serien såväl som i matchen – 2010 och ingen glömmer förstås vad som hände för precis ett år sedan, mot katterna från Sunrise.
The silver lining är att björnarna ändå brukar vinna dessa draman mot just Maple Leafs – en klubb solen lyst ännu mindre på i 57 långa år.
Men man vet aldrig.
Heartbreak är för evigt en del av berättelsen om idrott i Boston.
• • •
Han hade varit i Sverige också, skattejuristen, vid ett flertal tillfällen.
– Ni har otroligt vackra kvinnor, sa han.
Inte sedan Paul Revere startade amerikanska revolutionen har sannare ord ringt ut i New England-grönskan.
• • •
I Matthews frånvaro är det Lill-Nyllet som får köra loket åt Leafs och för några år sedan hade jag förstått om fansen rynkat pannorna i oro över ett sådant faktum.
Då var han fortfarande en något sorglös beatnik som inte alltid gick att lita på när skärseldens flammor började bränna på allvar, men något har hänt med denne unge man senaste åren – och framförallt den här säsongen.
Nu fräser han ”Stop fucking crying, bro” åt lagkamrater och nu avgör han monstermatcher som den i Scotiabank Arena häromdagen helt på egen hand.
Däri ligger det blåvita hoppet.
• • •
Infernot mot Blues för fem år sedan återfinns givetvis på listan över mina största Game 7-upplevelser under de två decennierna i nordamerikansk exil, för då var det som sagt final och absolut inget i världen kan mäta sig med Game 7 i finalen.
Tre dagar innan hade Bruins skrällt meden 5-1-seger i St Louis i Game 6 och vi tog alla för givet att de skulle defilera hem segern här på Garden, men –  nä.
Även de övriga finalerna som avgjorts först efter sju matcher, den mellan Penguins och Red Wings 2008 och den mellan Canucks och Bruins 2011, när de rev Vancouver efter tidernas hemskaste förlust, sitter fastbrända i minnet på samma sätt.
Men det gör även min allra första, när Flyers Joffrey Lupul sänkte Capitals i Betongbunkern 08 – och den två år senare, när Canadiens, anförda av en sataniskt lysande Jaroslav Halak helt otippat hade samma succé i samma bunker. Det var då jag lärde känna Julia – så nervös att hon städade lägenheten varje gång det blev riktigt spännande – på allvar, så den är väldigt speciell.
Ett antal legendariska Henke Lundqvist Game 7-shower är tillika omöjliga att glömma, liksom Chicagos och Kings version 2014 – allmänt betraktad som en av de bästa NHL-matcher som någonsin spelats – och Washingtons mot Lightning i Tampa 2018.
Fast really:
Alla Game 7 skriver in sig i evigheten – och det kommer den vi ska se nu också göra.
• • •
I det svartgula hemmalägret är den stora frågan om de lyckats koka pasta på rätt temperatur ikväll.
Skyttekungen David Pastrnak har de senaste matcherna varit Bruins egen Elias Pettersson och inte fått ut någonting av sin mäktiga potential – och efter Game 6 blev han utpekad av Montgomery himself.
– Pasta måste steppa upp i sista matchen, hette.
Han vill garanterat inget hellre själv heller, men då kommer vi till min gamla käpphäst:
Sedan Leafs i Game 5 började spela riktig playoff-hockey har han blivit neutraliserad som saftbomberna i tredje ”Die Hard”-filmen och det är inte det lättaste att göra något åt, få klarar av att prestera utan syre, med hela kroppen slagen i kätting.
Andra björnar, såna ingen räknar med på samma sätt, måste vara redo avlasta honom.
• • •
Vy från ett hotellrum.

Japp, jag bor precis vid arenan och inget älskar jag mer, en massa hustle löser sig ju självt med det upplägget.
• • •
Det har här och där mullrats om att Linus från Lugnvik kommer ta över i Bruins kasse igen, men nope.
Swayman keeps swaying.
Och han verkar vara on a special mission – för att Leafs back in the day underlät att plocka honom i draften när de hade chansen.
– Det är just därför det kommer kännas så speciellt att slå dem i den här matchen, säger han helt kaxigt.
Ojvoj.
• • •
Det är lite kyligare i Boston Town än i New York – vi har trots allt tagit oss 34 mil närmare Nordpolen – men den som tror att Bruins-fansen dämpas i sin förväntan för att det blåser lite snålt runt knutarna vet inte vad det är för människor som bor i denna stad.
Redan när jag tre timmar innan puckdrop kommer trampande från hotellet är det alldeles tjockt i luften i hela North End – av hopp, av nervositet, av tro på att livet innan kvällen är över stegrar in i makalös extas.
Och på barerna tvärs över Causeway Street, på brittiskt präglade sidogator som Beverly, Haverhill och Canal ser det ut som att panoramafönstren håller på att sprängas, så många trängs överallt inne i ångorna.
Även om någon utan minsta kännedom om hockey och Stanley Cup gick förbi skulle vederbörande förstå att att något väldigt, väldigt stort står i begrepp att hända här.
• • •
Herr Tipsmästare Wiklund, skulle du alltså föredra att katterna får möta Bruins i nästa runda?
Det förvånar en gammal bofink.
• • •
Även fast man får bekräftelse av NHL i mailen vet man aldrig säkert hur det ska gå när man kommer ut i spenaten – om det verkligen ligger en ackreditering i security-entrén, om det verkligen finns en stol på pressläktaren och om man som utlänning verkligen får all access man behöver.
Boston var det länge sen jag besökte – den avslutande finalen 2019 kan ha varit min senaste live-match här – och Bruins har bytt ut all personal de senaste åren, så jag känner mig särskilt nervös just idag.
Men jo, allt har – hittills – gått som en dans .
Lyckan vet inga gränser, faktiskt.
• • •
18.27, precis innan publiken släpps in, spelar de Only Ones ”Another Girl, Another Planet” i TD Garden-PA:t.
Fem plus.
Den får bli kvällens låt.
• • •
Sena rykten gör gällande att Woll inte kan spela och ersätts av Samsonov igen – samt att Auston Matthews SKA spela.
Men nu får man ta alla obekräftade uppgifter med ett par grävskopor salt, Maple Leafs Nation är värre än en syjunta såna här kvällar.
• • •
Fler bilder från denna utflykt kommer, jag lovar – men antagligen först i The End-inlägget, för det svajar i wifit nu.
• • •
Lundin, jag tar uttrycket ”din vidrige fan” som en badge of honor, haha.
• • •
Boston är ju överhuvudtaget en tung favoritstad, I love hit here, men den här gången kommer jag inte ha mycket mer att berätta om än det som händer i och runt Garden, för det är en serious run jag genomför – ungefär som Rolling Stones när de gör spelningar i städer de inte har lust att sova i.
Redan tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget igen, för att ta mig hem till Rangers öppningsrond mot Hurricanes på en annan Garden.
Det är ett hårt jobb, men nån måste göra det.
• • •
Äter sen lunch i den provisoriska media-lounge Garden-personalen på sedvanligt sätt riggat i höjd med zamboni-entrén och jag tror aldrig jag sett det tidigare, men kocken har faktiskt lagt lök på laxen.
Hm.
Vad härnäst? Grädde på moset? Ugglor i mossen? Osande katt?
• • •
De har i skrivande stund inte anlänt ännu, men hela Torontos media-uppbåd sitter vid en bänkrad alldeles till höger om mig, inklusive Zeis – legendaren som åkte på en ruskig hjärtsmäll strax innan jul och gjort comeback först nu.
Honom kommer jag börja gråta när jag träffar igen, så ni vet.
• • •
Nu har har de första fansen börjat sippra in på läktarsektionerna och fantamme – de börjar gorma och skandera och föra liv på en gång.
Det kan bli världsrekord i helvetiskt liv de kommande timmarna.
• • •
Det är egentligen lite tidigt ännu, vi ska ju inte glömma att vi fortfarande befinner oss i förstarundan, men…äh..
Just denna redan oförglömliga lördag i Boston Town gör jag dock ett undantag, för det känns som vi står inför ett av årets mest omtumlande avgöranden – oavsett vad som händer sen.
Så jo – it’s Karin Boye time, redan nu

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Game 7, baby!