FLORIDA – TAMPA 3-2 (Slut)
NY RANGERS – WASHINGTON 4-1 (Slut)
WINNIPEG – COLORADO 7-6 (Slut)
VANCOUVER – NASHVILLE 1-2 (Period 2)
• • •
Förste svenske målskytten i Stanley Cup-slutspelet heter Elias och spelar för Vancouver Canucks.
Men nej, det är inte Pettersson från som spräcker nollan.
Det är, aningen otippat, Lindholm.
Hurra för honom.
• • •
Minuterna innan och efter det målet ser det ut att som Canucks ryckt åt sig initiativet, men gästerna från Tennessee hittar snart tillbaka till sin struktur och sitt tålamod och snart har de skaffat sig ny ledning.
Sedan bestämmer de, snarare än canuckerna, vad för slags hockey som ska spelas.
• • •
God morgon, bästa Julia.
Har yrvakna kids månne något kreativt att säga om matchen mamma tittar på?
• • •
Juuse Saros släpper inte inte in många muffins, men aj – Lindholms skott får ju inte gå in.
• • •
Domarna får inte mycket kärlek, så låt mig säga att det värmer mitt hjärta att se Steve Kozari med pipan i truten igen.
Det var han som bars ut på bår i Pittsburg för bara ett par veckor sedan, men tack och lov – han var inte så illa däran som det såg ut.

• • •
En idé att tänka på för Canucks är kanske att sluta ta så många onödiga och pantade utvisningar.
Predators får inte alla PP att funka i den här perren, men deras första-uppställning är en världens giftigaste.
• • •
Domarna ska dock ha lite ovett även här – för att de blåser icing för tidigt så ofta.
Vad är dealen med det?
• • •
Japp, Barry Trotz visste vad han gjorde när han signade Ryan O’Reilly.
Han är den bäste centern i Nashville sedan…nä, jag vet inte vem som skulle kunna jämföras.
• • •
Nu fräser det lite i spåret igen. Kom igen nu, vi är alla fridens liljor i denna blogg.
• • •
Så, gudar – ge oss sudden death nattmangling!

FLORIDA – TAMPA 3-2 (Slut)
NY RANGERS – WASHINGTON 4-1 (Slut)
WINNIPEG – COLORADO 7-6 (Slut)
VANCOUVER – NASHVILLE 0-1 (Period 1)
• • •
Nähä, ingen ny tjurrusning a la Jets och Avalanche utbryter way out west.
Predators är, skulle jag vilja påstå, för smarta för att tillåta det.
De spelar istället behärskad, samlad, slug bortahockey och ser nogsamt till att de uppjagade hemmahingstarna bara undantagsvis får utlopp för energin som brinner i dem.
”Intressant”, lyder en förnumstiga sammanfattning.
• • •
I Vancouver har de väntat på den här matchen i nio år – för playoff-matcherna 2020 spelades ju i bubblan i Edmonton – och det märks.
Rogers Arean är ingenting än en extasen kyrka ikväll.
Jisses.
• • •
Thatcher Demo står hela slutspelets räddning när Beauvillier bara ska piska in pucken i inledningen.
Hur går det ens till?
• • •
Fast det blir tvärtyst i kyrkan när Jason Zucker matar in 1-0-pucken.
Plötsligt är det nästan som på högmässa i Borlänge om somrarna, när bara jag och mamma och ytterligare några försynta själar sitter i bänkraderna och lyssnar på inåtvänd predikan.
• • •
Ännu har vi inte haft ett enda övertidsdrama och för mig får det gärna bli klassisk nattmangling i västra Kanada nu.
Men skulle ni fanatiker i spåret palla en sådan skärseld?
• • •
Elvis har ett riktigt, riktigt bra läge – men no banana.
• • •
– Det här blir en kort serie, var det en känd kollega som viskade åt mig i Rangers omklädningsrum för några timmar sedan.
Sånt kan man få för sig, ja – men jag hörde samma tongångar i Newark efter två matcher för ett år sedan och skulle mana alla att behålla skjortan på.
Man vet aldrig vad som kommer hända – och det gäller även de mest tvärsäkra.
• • •
Fem matcher och inga blågula mål ännu.
Min gissning är att den bristen korrigeras de kommande 40 minuterna.
Hästpolo-Gustav kommer slå till.
• • •
Har samma känslor som du, Kmannen – jag vill att båda de här lagen går vidare.
• • •
Under varje lucka som erbjuds hamrar jag på print-uppslaget Jarkko snart måste ha i sin burk och om ni fick vara med och ta ut en femma, plus målis, efter de inledande matcherna…hur skulle den se ut?
Bara för argumentets skull, menar jag…

FLORIDA – TAMPA 3-2 (Slut)
NY RANGERS – WASHINGTON 4-1 (Slut)
WINNIPEG – COLORADO 7-6 (Slut)
• • •
Goddamned, vilken sjujädra urladdning.
Det blir ju aldrig så många mål i slutspelsmatcher och när det ändå blir det brukar de inblandade lagen vara svajiga och slarviga, men det var sannerligen inte fallet i Canada Life Centre.
Denna serie kan komma att gå till historien.
• • •
Hetast i Stanley Cup-slutspelet so far:
1. Kyle Connor
2. Frederik Andersen
3. Jake DeBrusk
4. Matt Rempe
5. Aleksander Barkov
6. Adam Lowry
Håller vi med?
• • •
OK, nu blir det riktigt kittlande Late Show i Vancouver, komplett med förstarundans hetaste blågula clash: Elvis från Ånge vs Masen Med Mustaschen.
Ojvoj.

FLORIDA – TAMPA 3-2 (Slut)
NY RANGERS – WASHINGTON 4-1 (Slut)
WINNIPEG – COLORADO 4-3 (Period 2)
• • •
ESPN-kommentatorn John Buccigross fäller en femplus-kommentar i pausen i Winnipeg.
– Jag vill alltid känna det jag kände när jag såg första perioden. Så ska vara livet vara för jämnan, säger han.
Just precis den effekten har de allra bästa slutspelsmatcherna.
Det är plötsligt som att själva livet peakar.
Good for you, Buccigross.
• • •
Vem tror ni är föremål för kvällens mediascrum i Rangers omklädningsrum?
Indeed – Rempire State Building.
Han tornar, brett leende, över hela skocken och strör lyckliga citat omkring sig.
Som:
– Jag är byggd för playoff-hockey…tror jag.
Ha!
• • •
Andra perioden på Manitoba-prärien är inte fullt lika sinnesvidgande som den första, kan jag sluta mig till utan att ha sett den första.
Men det framgår att Jets är väldigt, väldigt bra.
• • •
En dryg timme kvar till The Late Night Show i Vancouver.
Hur är känslan i Bristol, HEK?
• • •
Tingsryd-bördige David Gustafsson hör definitivt till de NHL-svenskar som får minst uppmärksamhet – han kanske rentav toppar den listan – men har faktiskt varit i Nordamerika i fem år, får just nu stort förtroende av Bowness och gör ett finfint jobb som grinder i fjärdelinan.
Assist kommer i tredjeperren, tror jag.
• • •
Det enda slutspelslag som eventuellt har en mindre imponerande målis än Avalanche är LA Kings.
• • •
The whiteout i Winnipeg är verkligen en helt fantastisk vy.
Nån gång, man, nån gång ska jag vara där…
• • •
Rempe berättar också att han hade support av mamma på läktaren idag och det visar sig att det inte bara var hennes Garden-debut. Hon har aldrig ens varit i New York tidigare.
– Vi var bara ute och gick igår…det var en upplevelse för henne, säger han.
Säkert – men knappast en lika stor upplevelse som att se sonen så hyllad som han blev idag.
• • •
Fast i slutet av andra gör Bulgaren ändå några klassräddningar som kan visa sig vara enormt värdefulla.
• • •
Hittills har vi bara haft hemmasegrar och det det betyder att inget annat hänt än att fyra lag hållit serven.
Det är värt att komma ihåg.
• • •
En bärs på det här skulle sitta fint, men…nä. Det blir mineralvatten.

Slut.
Rangers stänger ner i tredje och vinner.
Mer kommer vad det lider.

NY RANGERS – WASHINGTON 3-1 (Period 2)
• • •
Plötsligt:
Boom!
Rangers gör tre obesvarade mål inom loppet av drygt två minuter i början av mittakten och det som fram till dess var en lite avvaktande eftermiddag tar formen av en tygellös, galen backanal .
Vid min Gud, vilket tryck…

• • •
Haha, där fick vi som hackar och gnäller tjurar om Rempire State Building så vi teg.
Det är han – den yvige långskånken och folkhjälten från Alberta – som spräcker Charlie Don’t Surf-nollan
Säger det igen:
Haha!
• • •
Som Linyreg konstaterar i spåret hade Capitals knappast något emot att det länge såg ut som det gjorde.
Om Rangers får använda sin speed och tillåts operera på omfattande ytor går de inte att komma åt – som nyss framgick – så motståndarens strategi går helt uppenbart ut på att sakta ner och klogga igen och se till att matchen får ryckig karaktär.
Gick bra ett tag. Sen kom Rempe stormande och plötsligt gick golvet gick ur alla planer.
• • •
Charlie don’t surf no more, är jag rädd att vi får lov att konstatera.
Agerandet vid 0-2 och, framförallt, 0-3 minner snarare om att han ramlat av brädan och tumlar runt i vågorna.
• • •
Caps ska dock ha cred för hur de uppför sig efter den inledande chocken.
Det hade varit lätt att bara klappa ihop efter de tre smockorna, men de tar sig samman, börja spela helt ok och lyckas ju till slut också jobba fram en reducering.
• • •
Vi visste redan att Gris-Olle och hans vänner älskar Matt Rempe, men nu övergår kärleken i dyrkan.
Eftertrycket i ”REM-PE”-ramsorna efter målet är helt besinningslöst.
Grabben kommer aldrig mer behöva betala för en drink på Manhattan, let me tell you.
• • •
Mika tänker Caps inte ge någon space alls, det tycker jag framstår som ganska glasklart.
• • •
En Västervik-bördig hockeyprofessor med koll på fysiologi messar så fort Sonny Milano stapplar ut genom zamboni-entrén:
”Där gick axeln”.
Det vore väldigt ledsamt.
• • •
Det är inte lite fint att hela Garden svänger till Bill Withers ”Ain’t No Sunshine” i första pausen.
• • •
Ooops, gurgel långt efter signalen. Det här kan bli nasty – inom kort.
• • •
Mitt i allting kommer beskedet att Joel EE tackat ja till VM.
Det här håller på att arta sig till något stort för Mister Hallam.
• • •
20 minuter till av detta…ni har inga planer på att stänga ner och gå och lägga er, va?

NY RANGERS – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
• • •
The old heart is pumping today, för att travestera Don Cherry i den där 2013-videon.
Det är sån magisk upplevelse att sitta här och bara svepas med i detta drama och för några timmar glömma oro och krämpor och allt annat som tenderar att grumla vardagen.
På det viset har en playoff-match samma effekt som de mest euforiska extranumren under en stor konsert.
Plötsligt finns bara nuet. Here and now. Just denna stund.
Tack gudar.
• • •
Charlie don’t surf, heter en Clash-klassiker och den kan nog snart döpas om till Charlie don’t let any pucks in.
Caps-keepern utsätts inte för några enorma prövningar under en sönderhackad och småkonstig förstaperiod, men det framgår ändå att han är stekhet – framförallt under Rangers två, resultatlösa powerplay.
Den som tror att seriesegrarna kommer få det lätt är in for a surprise.
• • •
Brödmannen ser…ja, fri ut. Som att han bestämt sig för att inte pressa sig hårdare än vanligt utan bara spela som vanligt och ha kul.
Huruvida den inställningen får önskad effekt återstår att se, men det är fascinerande att bevittna.
• • •
De som sköter sånt på Garden har komponerat ett föredömligt suggestivt matchintro – och som gammal boomer-bonne från Borlänge upphör jag ju aldrig att fascineras av high tech-effekter som de med de blinkande armbanden.
Tänk vilken science fiction ändå…
• • •
Matt Rempe var vi väl överens om att vi sett det sista av efter grundserien, var vi inte?
Nä, Lavy envisas med att aktivera sin väldiga cirkusakt även i en match som den här och vad händer?
Han tar en klantig utvisning redan i första bytet.
Som man bäddar får man ligga.
• • •
Det är verkligen inte konstigt att de som uppträder i de här gladiatorspelen blir upphetsade som skenande vildhästar på prärien i Montana när stämningen är så uppskruvad – och pressas upp mot ännu galnare nivåer av intron som det ovan nämnda.
Jag skulle få tuppjuck monumentale om jag befann mig nere i tryckkokaren.
• • •
Värmländske Notorious Big Adam Edström är bättre än Rempe och borde vara den som får chansen om Lavy absolut vill ha respektingivande bjässar på isen.
Men det skulle inte förvåna mig om ägaren Dolan lagt in en order om vad som gäller nu när han har en folkhjälte som säljer tröjor on his hands.
• • •
Sandy Sandin sitter och äter popcorn i ett pressläktarhörn.
Trevlig syn – men han borde vara på isen.
• • •
Max Pacioretty är väl ändå för rutinerad för att dra på sig hämnd-tvåor som raderar egna powerplay.
• • •
Charlie Don’tV Surf har redan markerat att han tänker bli familjens bäste i denna serie.
• • •
Well, Julia, back in the day brukade punkare klippa sönder gamla mattor för att göra slipsar och annat och vem vet – Lavy kanske var Exploited-fan med mohikan under uppväxten och vill återuppleva lite ung magi såna här gånger.
• • •
Domarna Sutherland och Lambert har uppenbarligen bestämt sig för att, som det heter, stämma i bäcken.
Det är ingen tillfällighet att både Rempe och Tom Wilson redan suttit på botbänken, om man säger så.
• • •
Nu har de tunga kändisarna tagit sig ut på stan. Jason Bateman – ett sant Hollywood-ess – och Steven ”Bobby Baccala” Schirripa hör båda till de som redan vinkat i jumbotronen.
• • •
OK, nu hämtar vi andan – och hoppas på mer frenesi i andra.

Concrete Jungle where dreams are made of…

Eller:

If you make it here, you’ll make it anywhere…

Det gick att ana redan igår, under promenader i stadsdelar långt från the action, och på väg mot Garden denna förväntans heliga söndag är det omöjligt att missa.
Hela New York går och nynnar saligt på den sortens odödliga fraser, hämtade från stans inofficiella nationalsånger; måhända sedda som lite nötta och klichéartade till vardags, men omedelbart upphöjda till de klenoder de är när stora och högtidliga ögonblick väntar.
Och den vår som nu börjat veckla ut sig i all sin prakt har all potential att bli just ett sådant ögonblick – i synnerhet idrottsligt. Få vågar säga det högt, men det ser ju faktiskt ut som 1994 igen.
Då gick både Knicks och Rangers till final – och de senare lyckades till och med bärga sin första titel sedan andra världskriget – och under några månader var hela stan enligt alla som minns försatt i ett tillstånd av febrigt rus.
Idag, exakt 30 år senare, gror drömmen om en gyllene repris – nu som då i så fall frambringad i svett och blod och bön i den stora helgedomen på 7th avenue.
För båda lagen – eller samfunden, om ni så vill – marscherade även den här gången rakt genom sina respektive grundserier och planerar att förvandla playoff-resorna till nya pilgrimsvandringar mot himmelriket.
Knicks vann sin öppningsmatch mot Philadelphia 76ers på Garden igår kväll och idag går Rangers upp i Game 1 mot Washington Capitals på samma estrad.
Ett da capo är givetvis inte garanterat, vad de skrockfulla än föreställer sig finns det inget samband mellan till synes magiska årtal och upprepningar i historien, men likheterna med det förgångna råkar vara tillräckligt stora för att hoppet ska väckas till liv.
Just därför är det en extraordinärt exalterande ynnest att vara på plats och få uppleva denna eftermiddag på Madison Square Garden.
De som samlas här tror och hoppas och vill att det är starten på en dröm bringas till liv när pucken släpps på den blankspolade isen och tillsammans skapar de en stämning lika hänförd och förtätad som den i söderns väckelsetält.
Så låt dem sjunga om att these lights will make you feel brand new och att de är kings of the hill in a city that never sleeps.
Det KAN ju vara 1994 igen.

• • •
Man vet ju. Man skriver om det. Man utgjuter sig i poddar om hur stor skillnaden är mellan hockey i grundserien och hockey i Stanley Cup-slutspelet.
Ändå blir jag lätt vimmelkantig efter premiärer som den igår, för från år till år hinner man likafullt glömma vad den skillnaden egentligen innebär.
Den skenande pulsen i matcherna, den förhöjda hätskheten, det vansinniga tempot…det är först när man ställs inför the real thing igen man minns på riktigt.
Så ursäkta mig om att jag ger intryck av att vara lite shell schocked idag.
Jag har just utsatts för Stanley Cup-stuff för första gången sedan förra sommaren…
• • •
Historia hit och drömmar om gamla triumfer dit: Det är korten-på-bordet-tajm för Blueshirts of Manhattan nu.
De vann President’s Trophy efter sin bästa grundserie någonsin och måste, till att börja med, slå Washington Capitals idag.
Allt annat är ett fiasko.
”Borde ändå gå lätt, de är ju så mycket bättre än Caps i år”, fnyser den avmätte.
Well, från och med nu lever de med en våldsam press och hur övermäktig sådan press kan vara finns det gamlingar hos motståndarlaget som kan berätta om.
Washington vann otaliga grundserier under 10-talet – bara för att sedan dratta på arslet direkt i förstarundan.
Det är så lätt att få panik när det plötsligt inte bara rullar på som vanligt och de som rattat loket i sex månader neutraliseras av shutdown-mästare on a misson from God och inte längre får något uträttat.
Men det finns, faktiskt, inga ursäkter den här gången. Inga alibin. Inga hållbara bortförklaringar.
Seger eller skam, det är vad ödet ropar åt NYR denna vår – och denna söndag.
• • •
När Manhattan-trafiken under tidiga helgdagar för en gångs skull är hanterlig tänker vi som måste korsa ön i öst-västlig riktning att det ska gå förtjusande geschwint i taxin längs 34:e gatan.
Men inte alls. Då ser de lokala myndigheterna till att fucka oss med parader och avspärrningar istället.
Idag kommer jag – försjunken i föreställningar om att alla jag ser nynnar på sångerna jag nämnde i inledningen… – till Park Avenue.
Sedan meddelas att Persian Day Parade precis ska börja på Madison Avenue, så tyvärr, det går inte att komma vidare.
Det är bara att hoppa ur och gå resten av vägen och nog för att jag behöver promenader, men det innebär att jag kommer fram först två och en halv timme innan puckdrop och inför ett playoff-drama är det att betrakta som sista halvminuten innan de stänger check-in på Newark när jag ska flyga hem till Sverige.
Ketchupflaskan går i topp, som Abris sa, och ett intro som detta måste sys ihop under intensiv stress.
Sorry.
• • •
En annan oroande aspekt för Rangers är att Capitals, å sin sida, inte har någon press alls på sig.

De har varit mediokra större delen av grundserien, smet in i playoff i sin sista match och kan nu bara roa sig i försöken att ställa till med bragd.
Vi har sett det förr, de villkoren kan vara mycket gynnsamma.
• • •
Vad tråkigt att höra att Viaplay sviker när nationens samlade NHL-fans har bänkat sig för ett magnifikt slutspelsderby i Florida.
Önskar jag kunde göra något, men tyvärr har jag inget mer att komma med än sympatier och lite böner.
• • •
Vad är motsatsen till Brothers in Arms? Brothers in agg?
Well, vad det än kallas har vi det fenomenet inbakat i den här serien.
Charlie Lindgren – huvudorsaken till att Caps och inte Detroit Red Wings gästar New York – och Rangers-backen Ryan Lindgren är faktiskt bröder.
Delikat situation för föräldrarna, to say the least – och upplagt för viss tvedräkt vid familjesammankomsterna i sommar.
• • •
Bara att att titta in i själva arenan timmarna innan puckdrop, när den store John Brancy repeterar nationalsångsframförandet, och se läktarsektionerna skrudade för playoff-eftermiddag får det att suga till i mellangärdet på er bofink (har bofinkar mellangärden?).
Det hänger T-shirts med ”LGR-tryck” över varje enskilt säte, de har fått upp de väldiga kransarna på avsatserna mellan etagen, isen tycks gnistra med alldeles speciell glans, alla får armband som kommer blinka synkroniserat i mörkret.

Åh…
• • •
Mest press av alla Blåskjortor kan man nog gissa att Brödmannen känner.
Om jag vet att han – Rangers bäste och viktigaste spelare – hittills i karriärens varit för lätt att radera ur slutspelsmatcher vet han det garanterat själv också.
Det beror ju inte på att han plötsligt förlorar sin förmåga att spela hockey i absolut världsklass – det beror på att motståndarna ägnar enorm möda och energi åt att hålla honom i herrans tukt och förmaning.
Nu måste han hitta ett sätt att vrida sig ur Washingtons-backarnas dödsgrepp och prestera fast tid och manöverutrymme saknas.
Annars gjuts bilden av honom som playoff-choker i sten.
• • •
Tottson, jag kan bekräfta – Ondskan från Örby är på Hovet och hejar på sitt Brynäs, fast
Skandal.
Victor Hedman kommer inte bli imponerad när jag berättar detta…
• • •
Det här är inte precis första gången just Rangers och Capitals drabbar samman i slutspelet under mina år på denna sidan stora havet.
Tvärtom är det sjätte, frapperande nog – och en romantiker som jag kan förstås inte låt bli att reflektera över alla klassiska showdowns de utkämpat denna tid på året.
Som den gången när Bruce Boudreau – Lille Fridolf! – hade sågat Garden och sagt att man inte ens hör fansen här och 18 000 i slutet av följande succématch förenades i en ”Can you hear us”-ramsa vars decibeltal slår allt jag upplevt här.,
Men då var Bäckis med, alltid, och det är han ju inte längre och därför känns det inte riktigt på samma sätt åtta år efter senaste clashen.
Jag saknar honom verkligen, Valbo’s Finest.
• • •
”Haha, ojdå”, replikerar Ekeliw när jag messar och berättar att han blivit iakttagen på Hovet.
• • •
Caps-uppställningen är för övrigt helt renons på svenskar idag. Rasmus Sandin går fortfarande skadad och kommer spela tidigast i Game 3, uppger kollegor från nationens huvudstad.
Sugigt, kallar jag det.
• • •
Peter Lundin, nu vänder jag mig direkt till dig:
Du är en av spårets mest uppskattade, nyblivna stammisar och ska INTE överge oss för att jag var för mycket polis igår.
Varmt välkommen tillbaka när helst du känner för det, vi VILL Verkligen ha dig här.
• • •
Svenska poängligan i skrivande stund:
1. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 assist.
Hampus Lindholm, Boston Bruins – 1 assist
Gustav Forsling, Florida Panthers – 1 assist
Snart kommer första målet också.
• • •
Min första playoff-outfit för året består av svarta byxor och svart skjorta och en ljusblå vårkavaj.
Slips hade jag tänkt att knyta på mig också, Lord Stanley till ära, men jag glömde den utvalda hemma i holken…
• • •
Det är inte precis varmt ute idag, pretty effing far from hit, men det hindrar inte Gris-Olle & co från att förfesta på takserveringen tvärs över gatan från pressrummet.
Kolla.

Varning på stan, som Uggla sa.
• • •
Dagens låt: Jr Gone Wilds ”Don’t Let Her Know”.
• • •
Nu känns det, nu står det klart för oss alla att årets största hittills ögonblick stundar i The Woooorld’s Most Famous Arena.
Tiden har liksom stannat och världen där ute upphört att existera.
Nu finns bara de elektriskt pulserande förväntningarna under det välvda cirkustaket i några timmar.
Fantastiskt.
Let’s party like it’s 1994…

Orkansäsongen nere i Karibien har inte börjat ännu, men så kommer det kännas när urkrafterna Panthers och Lightning alldeles strax kolliderar i träsken väster om Fort Lauderdale.
Kategori 5-varning utfärdas.
Tyvärr kan jag inte riktigt vara med när det börjar blåsa runt de solblekta knutarna, för jag är på väg till The Wooorld’s Most Famous Arena, där nästa matiné väntar om några timmar.
Men vi hörs i spåret de närmaste timmarna – och sedan strålar vi samman på nytt i årets första live-intro a la playoff.

CAROLINA – NY ISLANDERS 3-1 (Slut)
BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
• • •
Nä, det slutade aldrig med något kaos i den sena Boston-kvällen.
Efter den tidiga reduceringen kände väl Leafs att det ändå fanns en chans och försökte spela hockey istället.
Skönt det.
Säger vi…
• • •
Tack för alla kreativa förslag, Kmannen, men det är lugnt, jag har mediciner – och något flummande kan jag försäkra att det aldrig blir i korresoffan, lagligt eller inte.
• • •
Så vad kan Leafs göra nu?
Fan vet, höll jag på att säga, för den här björnflocken kommer inte bli lätt att tämja.
Men prio ett måste vara att se till att försätta Lill-Nyllet i stridbart skick, så motståndarna får fler hot att försöka neutralisera och inte kan ägna all energi åt nummer 34.
• • •
Det är okej att det hettar till i spåret, det är ändå slutspel, men att det börjar brinna på sådana temperaturer redan första kvällen talar om för mig att jag måste mota Olle – eller snarare Peter… – i grind med åtminstone några förmaningar…
• • •

Inget blågult mål första kvällen, nej.
Men det kommer imorrn – om inte annat så i den sena matchen.
• • •
Nu tar vi och andas några timmar och ses igen när förstarundan rullar vidare under vilodagen.
Christian Karlsson lär bli tokig, men jag kommer inte kunna vara med på vanligt sätt under den inledande matinén i The Sunshine State, för då rör jag mig mot Garden.
Ett litet preludium kommer dock innan dess, så ni får en ny palett att måla på.
Peace, allesamman!