FLORIDA – EDMONTON 1-1 (Period 1)
• • •
Som kommentatorn säger i den där episka Stanley Cup-videon från 2013:
– If I live or if I die…
Det är så otroligt exalterande att sitta här, så glödande magiskt, att det känns som att det liksom inte spelar någon roll.
Bara jag får uppleva detta här och nu, denna kväll, detta otroliga gladiatorspel….
• • •
”Första målet blir förmodligen avgörande…”.
Den sanningen har jag hört upprepas hundratals gånger senaste dygnet.
Men – nja.
Stick i stäv med förväntningarna ser det ut som att säsongen avslutas med en offensiv urladdning monumentale.
Sista målet blir avgörande, säger jag nu…
• • •
Panthers gör helt klart sin bästa period sen Game 3, har återerövrat bettet i forecheckingen från de främsta framträdandena mot Bruins och Rangers och ser betydligt mindre slitna ut än i Edmonton i fredags.
Men Oilers är dödligt effektiva.
Så – det går ännu inte att säga ett skvatt om hur det här slutar.
• • •
Jana från Stocksund, man.
Där har vi en som verkligen tänker göra sitt livs match i natt.
Han åker in den snabba kvitteringen och sen, under en särskilt het press Oilers har i mitten av perren, flyger han runt som den värsta McDavid.
Milda makter!
• • •
Hur ser Lönta ut i Viaplay-sändningen?
Ett par timmar innan sändningen var han tvungen att gå till ”sminket” för att få en påfallande skrynklig skjorta struken.
• • •
Det är en styrning för gudarna han drar first blood med, Vera från Hagen.
Att ha den kylan, den sinnesnärvaron och den precisionen det HÄR läget är fantastiskt.
Men vi sa ju att somliga blir Superman just såna här matcher.
• • •
Det är faktiskt helt absurt hur otroligt många Oilers-fans som tagit sig hit.
Under värmningen består hela bortakurvan i princip BARA av utbölingar i Orange-blå tröjor och ”Let’s go, Edmonton”-ramsorna ekar så högt att hemmapubliken inte märks överhuvudtaget.
Sen hör ni ju själva när ingen mindre än Alanis Morissette framför ”O Canada”.
Vilken takeover – rena rama D-Day.
• • •
I strid med hur man egentligen bör vara i det här yrket är jag rätt blyg och tycker inte om att besvära människor onödan, men när jag ser Ken Holland – Oliers GM, tidigare big boss i Detroit – vid kaffekannorna kan jag inte låta bli att presentera mig och nämna att Henrik Zetterberg önskar att han får en till ring.
Han blir jätteglad och håller en lång utläggning om vilken favorit Zäta är och till slut enas vi om att vi vill höra hans namn när årets Hall of Famers presenteras imorrn.
• • •
Katternas fans gaskar dock upp sig närmare matchstart och visar att de också blöder för denna kväll.
Framförallt svarar de med den mest emfatiska allsång som nånsin hörts till ”Star-Spangled Banner” i denna hall.
Wow. Det är allt eller inget nu. Allt eller inget.
• • •
Linus Ullmark trejdad till Ottawa Senators, meddelas det mitt i allting.
Den affären tror jag vi fåt ta och dissikera lite senare, om ni ursäktar.
• • •
Breaking news: Den semesterfirande Ondskan i Örby har faktiskt klivit upp mitt i natten för att se denna monster-thriller.
Nu gäller det bara att få honom att lämna en kommentar i spåret. Tro mig, jag försöker…
• • • 
Alanis Morrissette ändå…det är fan klass.
• • •
Jo, jag tror Bengan varit inne och eldat på hemmaspelarna.
Det är därför de blivit sig själva igen.
• • •
Omtumlande sms från Södra Kalifornien:
– Till och med jag tittar på hockey ikväll.
Filip Hammar.
Då vet man att det är en legendarisk kväll som pågår.
• • •
Någon lurade i mig att Annika Sörenstam skulle komma hit och slå på stora trumman, men det är alltså Bobby Lou som står för den ceremonin – och han är mer peppad än kakaduan hos Kalle Anka på julafton.
• • •
– I wish this could go on forever, säger dom också i den där 2013-videon.
Det gör jag med.
Men först ska vi andas lite under en paus…

Hösten 2005, efter den stora lockouten, började jag bevaka NHL åt Sportbladet.
Sedan dess har jag sett tusentals matcher i Nordamerika, rapporterat från otaliga slutspelsdraman, följt arton Stanley Cup-finaler, varit på plats vid två OS-finaler och begapat de bästa mot de bästa i World Cup i Toronto.
Men aldrig har jag upplevt en match som den som ska avgöras i Amerant Bank Arena i Sunrise utanför Fort Lauderdale ikväll.
Den är ingenting mindre än The Game of The Century.
Ja, tiden stannar alltid när själva finalen når det Red Alert-läge som stavas Game 7 och tre gånger under ”min” era i Nordamerika har jag haft privilegiet att få erfara sådana omvälvande högtider.
2009 lyckades Penguins hindra Nicklas Lidström och Tomas Holmström från att slå svenskt rekord i Stanley Cup och vann med 2-1 gamla The Joe i Detroit, 2011 såg Bruins till att utlösa upplopp i Vancouver med en 4-0-seger mot Canucks och 2019 skulle Bruins spola av Blues hemma i Boston men åkte istället på en brutal 4-1-smäll.
Där och då kändes det som ojämförbara klassiker.
Men de reduceras alla till parenteser i det bländande skenet från den slutgiltiga showdown som sätter punkt för säsongen 2023-2024.
Den här gången kan Edmonton fullborda ett mirakel vars like världen inte bevittnat sedan andra världskriget.
Den här gången kan bucklan återbördas till hockeyns hemland efter mer än 30 år på vift.
Den här gången kan den här sportens samtida frälsare, den störste sedan Wayne Gretzky och Mario Lemieux, bli mästare för allra första gången – i så fall efter att ha förgyllt delar av finalserien med genialitet lika överjordisk som den som bildkonstens och den klassiska musikens giganter demonstrerade i sina mest odödliga verk.
Eller så utför torterade Florida Panthers ett eget under och räddar sig själva ur avgrunden i allra sista stund, i en kupp värdig mästartjuvar.
Den dramatik de förutsättningarna borgar för, de känslostormar de kommer sätta i rörelse, den fruktansvärda nervpärs de innebär, den enorma all-in-satsning och de omöjliga prestationer de garanterar…vid min skapare.
Det blir bibliskt, det blir episkt och det känns helt vidunderligt att få vara vittne nu också – den allra största gången.
• • •
De senaste anteckningarna i läkarjournalen gör gällande att gamle Bofinken fortfarande har sina krämpor och helst borde vila efter en alldeles för flängig och stressig vår.
Men eftersom det är viss skillnad på en hyggligt kort flight till Florida och Heyerdahl-liknande expeditioner över hela kontinenten, och tillika skillnad på att vara krasslig hemma och utomlands, har fältskären gått med på att låta patienten löpa fritt en sista gång denna hockeysäsong.
Sedan följer ju ett långt sommarlov och då har han – den vårdbehövande – lovat att ta det lugnt, äta nyttigt, dricka måttligt och till och med motionera, så svikten är tillbaka i steget till nästa säsong.
• • •
Vinnaren ikväll kommer knockas av en eufori spelarna ännu inte ens kan föreställa sig.
Men frågan är om inte intensiteten i förtvivlan hos förloraren kommer vara ännu större.
Det är nästan så jag mår illa när jag tänker på hur ont det kommer göra i ett antal unga män jag gillar och respekterar.
Ta Oliver Ekman-Larsson. I fjorton år har han väntat på att få se sin stora dröm förverkligad och för en dryg vecka sedan, när Panthers gick upp i 3-0-ledning, hade han i praktiken armarna runt bucklan. Nu kan det som eventuellt är sista chansen i livet att vinna ändå rinna honom ur händerna.
Hans landsman och backkollega Gustav Forslin riskerar å sin sida – liksom merparten av lagkamraterna – att förlora sin andra raka Stanley Cup-final och det vore så grymt att huden knottrar sig av obehag.
Men även Mattias och Mattias i Oilers har varsin finalförlust under bältet sedan tidigare och om allt de nu offrat för att få Det Stora Miraklet till stånd visar sig ha varit förgäves och slutar i ingenting kommer de krossas.
Ibland undrar man ju nästan varför människor alls utsätter sig för risken att behöva utstå sådan smärta, men förstås – det skulle inte finnas triumf utan den totala motsatsen.
Att någon vinner förutsätter ovillkorligen att någon också förlorar.
Nu ska lyckan och sorgen bara fördelas och guds nåd över den som hamnar på fel sida.
• • •
57 hit och 57 dit.
Jaget i Nomads makalösa tagning av Dictators ”16 forever” är fortfarande min ledstjärna i livet och så verkar det förbli.
Det är så egendomligt, när jag växte upp var alla över 40 otroligt mogna och vuxna och allvarliga, men det händer aldrig mig, jag är fortfarande samma fnissiga och barnsliga och storögda och lättimponerade lymmel som i tonåren och det där ute i världen som började ropa på mig i barndomen ropar alltjämt.
Men det hindrar förstås inte att man kan fira även ålderdomens födelsedagar och det gjorde jag hyggligt eftertryckligt igår, på eminent stekhus med den här samlingen rövare.

• • •
Över 280 var de från början. Nu är de bara 61 – the last men and women standing i stora finaltipset.
Men de befinner sig på varsin sida om gärdsgården i den slutgiltiga uppgörelsen.
Så här fördelades Game 7-rösterna då, för drygt två månader sedan.

FLORIDA
Emilia Cederholm, Daniel Sedin, Bäckis, Jonathan Lekkerimäki, Markus Näslund, Tommy Boustedt, Emily Kaplan, Hans Abrahamsson, William Karlsson, Carl Hagelin, Stefan Klockare, Ricard Persson, Luke Fox, Jan ”X:et” Erixon, Patric Hörnqvist, Peter Baugh, Pelle Bäckman, Anders Pudding Weiderstål, Tomas Jonsson, Peter Wixtröm, Dan Rosen, Jörgen Källström, Kalle Eriksson, Sami Hoffrén, Eric Stephens, David Alter, Petter Rönnqvist, Juha Hiitelä, Linus Hugosson, Rickard Wallin, Öystein Jarlsbo, Terry Koshan, Josh Yohe, Mike Morreale, Uffe Bodin, Steve Simmons, Kristy Flannery.

EDMONTON
Mike Zeisberger, Elliotte Friedmann, Filip Forsberg, Linn Nordström, Mollie Walker, Scott Burnside, Adam Boqvist, Jonathan Lindquist, Mark Spector, Makoto Asahara, Anton Blidh, Magnus Herbertsson, Henrik Sjöberg, Anton Johansson, Tarik El-Bashir, Craig Custance, Robert Perlskog, Niklas Holmgren, Adam Johansson, Christina Börlin, Joakim Nygård, Sanny Lindström, Johanna Dahlén, Jonathan Knekta.

Det ska också nämnas att Jonathan Lindquist – Lönta på Viaplay – med viss emfas slog fast att Connor McDavid kommer avgöra alltihop i sudden i just den här matchen…
• • •
– Vi håller oss till processen och förbereder oss precis som vanligt, säger spelare efter spelare när de är klara med säsongens sista morning skate.
Men de ljuger – inte minst för sig själva.
Det här är drömmen, det här är fantasin, det här är matchen de spelade om och om och om igen med sina kompisar på barndomens utomhusrinkar, bakgårdar och villakvartersgator.
Nu får de, för första och kanske enda gången i livet, spela den på riktigt och jag kan försäkra att otroligt starka känslor rasar genom deras kroppar.
Det kommer märkas också – på olika sätt.
När Steve Kozari eller Dan O’Rourke – kvällens zebror – bortåt tjugo över åtta släpper pucken finns det med hundraprocentig säkerhet de som inte ens kan hålla i klubban längre, för pressen och nervositeten är direkt förlamande.
Andra, däremot , får superkrafter av den överväldigande stormen i bröstkrogen och börjar spela sitt livs hockey per automatik.
Vem som reagerar hur är omöjligt att veta på förhand, det står klart först när det enorma ögonblickets eldsflammor bränner i skinnet.
• • •
–  Jag tycker Florida ser sjukt starka ut och tror dom vinner hemma i match 7 och då ses vi.
Så sa Patric Hörnqvist i Stora Finaltipset och jodå, kärnkraftverket från Sollentuna håller såklart sina löften och är på plats i sin gamla hembygd.
Därmed har ju Panthers tillskansat sig ett hemligt vapen. Naturligtvis bjuder klubbledningen in honom i omklädningsrummet mellan matchvärmning och puckdrop och efter det magnifika tal Bengan håller kan de omöjligen förlora.
• • •
Heldag i ladan?
Heldag i ladan så in i helvete!
Jag kom hit kvart i elva i förmiddags och har sedan inte rört mig från min plats i pressrummet – om man bortser från ett otal rastlösa promenader i backstage-korridorerna i väntan på The Big Moment.
Upplevelser som den här måste man krama varje fiber ur – så länge det går.
• • •
Själv stannade jag ute i Plantation efter gårdagens birthday dinner, för det går inte att förstöra Game 7 med baksmälla, men somliga i min närhet stormade ner till beachen och rapporterar nu att ”Let’s go Edmonton”-ramsorna ekade på uteserveringen vid Elbo Room natten lång.
För jäklar i mig – det har gått ett regelrätt lämmeltåg av Oilers-fans från Alberta tvärs över kontinenten senaste dygnen. De har kommit på vanliga flighter, de har chartrat egna plan och fan vet om ett par stycken inte kört 400 mil också.
Nu ser vi ingenting mindre än en invasion i södra Florida – av galningar som ser detta som ett once-in-a-lifetime-moment.
Biljetter kommer de tydligen över på andrahandsmarknaden – Panthers-fansen säljer gladeligen, lugubert nog – och de betalar fruktansvärda summor, men det finns gott om förmögna människor in oljans Edmonton.
Så var redo: Drar Oilers ifrån tidigt kommer det låta som att vi är tillbaka i Rogers Place.
• • •

En annan som kan få sitt hjärta krossat ikväll är Paul Maurice – den store estradören i Panthers bås.
Han har coachat NHL-lag i över 30 år och förlorat två finaler – med Carolina mot Detroit 2002 och med Panthers mot Vegas ifjol.
Nu har han kommit så nära första titeln att han kunnat förnimma smaken av Cristal hälld ur silverkruka och förlorar han även denna gång förstår jag inte hur han överhuvudtaget står ut.
Mitt i all förväntan och all högtid i Amerant Bank Arena ikväll pulserar också svart ångest, det bara är så.
• • •
Blott sjutton gånger sedan Stanley Cup-bucklan började delas ut har finalen avgjorts i Game 7.
Här är hela listan.
1942: Toronto – Detroit 3-1
1945: Detroit – Toronto 1-2
1950: Detroit – NY Rangers 4-3 (OT2)
1954: Detroit – Montreal 2-1 (OT1)
1955: Detroit – Montreal 3-1
1964: Toronto – Detroit 4-0
1965: Montreal – Chicago 4-0
1971: Chicago – Montreal 2-3
1987: Edmonton – Philadelphia 3-1
1994: NY Rangers – Vancouver 3-2
2001: Colorado – New Jersey 3-1
2003: New Jersey – Anaheim 3-0
2004: Tampa – Calgary 2-1
2006: Carolina – Edmonton 3-1
2009: Detroit – Pittsburgh 1-2
2011: Vancouver – Boston 0-4
2019: Boston – St Louis 1-4
• • •
Vit skjorta har jag nästan aldrig, men hur säger man – vissa stunder kräfva dessa drycker.
Likadant är det med kläder.
Så ikväll reppar Bofinken sin blogg och dess läsare på detta vis:

• • •
Kolla på årtalen 1950 och 1954 i den där listan…
Men nej, nej, nej.
Övertid pallar vi helt enkelt inte ikväll, luftlagren är för tunna och syrefattiga på de overkliga höjderna.
• • •
Oilers sista ispass för säsongen är optional och få tar tillfället i akt, men lilla sensationen Philip Broberg är ute och svettas lite i rinken.
– Ja, jag gillar att vara på is morgonen innan match, bara för att få känna lite på pucken, säger han när vi träffar honom i omklädningsrummet.
Enda problemet:

De som skejtar måste också prata med media och eftersom så få den här gången blir den unge närkingen hett villebråd.


• • •
Bucklan och dess keepers har också rest mer än på åtta decennier.
Den var på plats i Rogers Place redan i Game 4 och har sedan skickats fram och tillbaka över kontinenten,
Men nu är det över. När den heliga klenoden under eftermiddagen bärs in genom lastkajen på baksidan av Amerant Bank Arena är det sista gången den inte tillhör något lag. Nästa gång vi ser till den kommer antingen Aleksander Barkov eller Connor McDavid att lyfta den över hjässan.
Ojvoj.
• • •
Panthers genomför sitt sista träningspass i träningsrinken inne i Fort Lauderdale och dit hinner jag tyvärr inte, men det låter på rapporterna som att viktiga pjäser suggererat sig in i exakt rätt tillstånd.
Sam Bennett – raggaren från Tuna-Hästberg – säger till exempel så här:
– Inget som hänt tidigare betyder någonting nu. Allt som betyder något är den här kvällen.
Just så.
• • •
Kollegorna som MÅSTE bevaka allting som rör NHL, huvudsakligen kanadensare, hade hoppats några lediga dagar nu.
Men nej.
I och med att finalen aldrig tar slut avlöses den i princip direkt av draften, så flera vid det här laget fullständigt utmattade vänner flyger direkt till Las Vegas imorrn.
Gosh.
Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
• • •
Mattias Ekholm deltar inte i den frivilliga morgonskejten, men han är så populär hos media, för att han alltid säger så kloka saker, att han får sätta sig på podiet och prata i alla fall.

Själv får jag ställa den enda frågan på svenska och undrar förstås vad det var för slags matcher han fantiserade om när han lirade landhockey med kompisarna hemma i lilla Vikarbyn under slutet av 90-talet.
– Då var det framförallt Elitserien jag tänkte på, jag höll väldigt mycket på på Brynäs. Men lite senare, när tv-spel och sånt kom in i bilden, och man blev medveten om bucklan…jo, då var det den här matchen man spelade, säger han.
Och här är den – i verkligheten.
• • •
Connor McDavid kommer vinna Conn Smythe oavsett slutresultat i afton, det är jag helt övertygad om.
Men vilka som får de övriga rösterna känns rätt oklart.
Några tidigare favoriter – till exempel Bobrovsky – har nu en sista chans att att visa att de förtjänar ett omnämnande.
• • •
Tillika är jag fräck nog att fråga Eky om vi får se bucklan i Torsång – Borlänges finaste område, där han tillbringar somrarna – ifall det här går som han hoppas.
Då skrockar han till.
–Nu ska vi inte gå händelserna i förväg på det sättet, men…ja, jo, så blir det.
Fint, jag ber att få boka en hästkorvsmacka på bedårande Torsångs Café redan nu.
• • •
They all come out of the woodwork now…
Det har varit trångt på pressläktaren i Amerant även tidigare, men ikväll får vi tränga oss in med bockfot, för även de mest blaserade i media-skocken vill se denna match och har plötsligt tagit sig till södra Florida.
Dom hatar man förstås litegrann – komma här och komma nu, liksom – men samtidigt ska det förstås vara så.
• • •
Maurice stoppar in gamle Kyle Okposo intill Stenlund i fjärdekedjan igen.
Annars är bägge laguppställningarna, såvitt vi vet, desamma som senast.
• • •
Vad gäller Stora Finaltipset, by the way, fanns det ju rätt många som bara sa ”Florida” eller ”Edmonton”, men det räknas såklart inte.
Inte nu.
• • •
Kvällens svenska målskyttar: Gustav Forsling, Oliver Ekman-Larsson, Kevin Stenlund, Mattias Ekholm, Mattias Janmark och Philip Broberg.
Ja, de gör varsitt.
• • •
Idag har vi tipspool både om matchavgörande målet och första målet och förbluffande nog drar jag Barkov i bägge lotterierna.
Hm.
• • •
Kvällens låt: Rod Stewarts ”Tonights’s The Night”.
• • •
För mig personligen kvittar det vilka som till slut vinner det här.
Jag blir lika glad – och ledsen – för bägge parter.
Likafullt:
Det pirrar i hela mig just nu. Påslaget av adrenalin, dopamin och endorfiner är enormt, jag upplever en helt makalös high.
Åh, det är helt fantastiskt att få uppleva den här kvällen i Sunrise.
• • •
Det har varit en lång resa, mina vänner.
Den startade med Erik Karlssons första träningscamp i Pittsburgh i mitten av september, fortsatte med Opening Night en knapp månad senare och rullade sedan vidare i en oupphörlig malström av events. Det var serielunk, det var Henke Lundqvists Hall of Fame-firande, det var den magnifika helgen på Globen i Stockholm, det var All Star-helg i Toronto, det var utomhusmatcher på Metlife Stadium, det var trade deadline-bonanza, det var tre hisnande slutspelsrundor och det var sex inledande finaler vi aldrig glömmer.
Men som Bradley Cooper-karaktären Phil säger under upplösningen på Strippen i Vegas i sista ”The Hangover”.
– It all ends tonight.
Vad som än händer, hur det än slutar, sätter vi punkt för hockeysäsongen 2023-2024 ikväll.
Lite vemodigt känns det förstås – om än också skönt; vi har i sanning gjort oss förtjänta av lite vila nu.
Men prisa Gud – vi har det allra, allra största och bästa sparat till sist.
En Game 7 för historieböckerna tar oss till sist i mål.
In i den sagan finns det givetvis ingen annan än Karin som kan föra oss.

Kort uppdatering, så alla vet:
Här står Bofinken, i sin saltaste Big Mama Thornton-tischa – på ett hotellrum utanför Fort Lauderdale.

Kort sagt – jag är på plats för det som kommer bli årtusendets finalmatch.
Den GÅR ju inte att missa…
Så förutsatt att jag inte däckar helt under natten hörs vi i ett nytt skälvande intro typ en timme innan puckdrop i Amerante Bank Arena.
Nu ska jag gå ut och fira födelsedag lite lätt.
Ciao!

EDMONTON – FLORIDA 5-1 (Slut)
• • •
Well then.
Det som för bara en dryg vecka sedan såg ut att bli en av den moderna NHL-erans minst anmärkningsvärda finaler har plötsligt tagit formen av en sanslös klassiker.
Jag menar…ah, ni vet vad jag menar.
Det är tre decennier sedan ett kanadensiskt lag vann. Det är 82 år sedan ett finallag kom tillbaka från 0-3-underläge. Och aldrig tidigare har den här generationens störste druckit Cristal ur bucklan.
Samtidigt kan en samling tilltufsade katter riva sönder hela denna story genom att skriva sin egen historia.
Det kommer bli episkt, mina buddies, det kommer bli episkt.
• • •
Med facit i hand kan vi lugnt konstatera att det var ett klokt beslut att en gammal bofink stannade i sin holk.
Ja, det hade såklart varit enormt att få uppleva den mest magnifika midsommar Edmonton någonsin sett, men det hade också varit en mardröm att sitta och leta tolvtimmarsflighter till södra Florida nu.
Istället kan jag ta en helt ledig, slapp lördag på hemmaplan och göra mig redo för en sista attack down south på självaste födelsedagen.
• • •
Oliver Ekman-Larsson och Aleksander Barkov var de enda katter som stod för riktigt värdiga insatser i den här fajten.
Alla andra vi kliat bakom öronen i två långa månader – Forsling, Vera från Hagen, Reinhart, Bennett, Tkachuk, Montour, Lundell – rev med betänkligt trubbiga klor.
De såg både slitna och nervklena ut.
Men det betyder INTE att det nödvändigtvis blir likadant i Sunrise på måndag.
Game 7, baby. Då är alla bets off. Precis vad som helst kan hända.
• • •
102 profiler i stora finaltipset – plus jag – gick bust med den här Oilers-segern.
Nu återstår exakt 60 karaktärer som tippade 4-3 till antingen Oilers eller Panthers.
Exakt vilka de är ska jag be att få återkomma till, men gosh – de stirrar mot nu mot varandra som cowboys i en shootout i OK Corral.
• • •
Eky är ju för fin. Han har inte bara vänligheten att ringa upp fastän jag underlåtit att flyga till hans hemstad. Han har också förstått hur landet ligger och gör klart att jag måste ta hand om min hälsa, för inget är viktigare.
Vad han säger i övrigt kan ni läsa om på sportbladet. se – men det har bland annat att göra med att en midsommarafton kan vara väldigt minnesvärd även utan nubbe och sill.
• • •
En Blueshirt-supporter i bekantskapskretsen messar surt att Rangers hade gjort det här mycket bättre än Panthers, men snacka skit.
Det hade de inte.
• • •
Ni är fina ni också, världens bästa läsare. Jag tog betäckning för en och annan spydighet, men det kom ju bara omtanke och vänligheter.
Fem plus, amigos.
• • •
OK, nu sträcker jag ut mig i korresoffan och bara andas en stund – och imorrn trampar jag ut på Manhattan och träffar nån vän och dricker en kaffe och kanske klipper en film.

Sedan ska vi nog se att bloggen är redo för tidernas Game 7.
Tills dess:
Peace in the valley!

EDMONTON – FLORIDA 5-1 (Slut)
• • •
Boy, oh boy, Game 7 is coming up.
För Oilers bärgar alltså tredje raka segern och har, sanslöst nog, utjämnat Stanley Cup-finalen.
Nu ska jag referera och krönikera och sen kommer en liten slutskvätt för kvällen här.

EDMONTON – FLORIDA 3-0 (Period 2)
• • •
History inte making, säger man inte så?
Ja, Oilers är redan ikväll på väg att åstadkomma något som ingen klarat av sedan 1945.
Det var senast ett finallag – Detroit mot Toronto – utjämnade efter att ha legat under med 3-0.
Om de sedan också vinner är det första gången DET hänt sedan 1942.
Otroligt – alltihop.
• • •
Halva matchen hinner passera innan en Florida-forward registeras för ett skott på mål.
De sex som Skinner fått parera dessförinnan har kommit från OEL (3), Forsling (2) och Montour (1).
Det duger helt enkelt inte, men tyvärr för kattvännerna i spåret – det är för många offensiva förmågor i det gästande laget som ser trötta och slitna ut.
Kontrasten mot utstrålningen de hade i konferensfinalen kunde inte vara mer bjärt.
• • •
Ja, Jana från Stocksund är verkligen en sann stormtrooper, gjord för playoff-hettan.
Passningen till kompisen Henriques 2-0-balja direkt i öppningen av andra håller ju lika hög klass som drajjans macka till Fågeln.
• • •
Ex-domaren Dave Jackson bidrar verkligen inte med många insikter i ABC-sändningarna.
Nästan allt han säger visar sig vara fel – och så kommer någon bortförklaring.
Med det sagt: Viss förståelse har jag för Paul Maurices vrede över att Barkovs mål dömdes bort. Det var verkligen på ett halvt fjun i Mattias Ekholms väldiga slutspelsskägg – och mycket djärvt av Vitlöken att alls ta en challenge.
• • •
Mattias och Mattias avancerar i blågula poängligan. Ekholm är nu delad trea med fem mål och fem assist och Jana ensam femma med tre mål och fyra assist.
• • •
HEK, roadtrip till Atlanta eller DC coming up – det tar bofinken hand om.
• • •
Till och med för Gustav går det åt skogen nu.
Aj.
• • •
Några kollegor i Edmonton har en liten klump av obehag nu, det tror jag att jag kan lova.
De trodde nog att de skulle få resa hem imorrn, men allt pekar på ytterligare en flygning hela vägen ner till Florida-träsket.
• • •
OEL är den enda katt som gör en riktigt anständig match.
• • •
Vad som helst kan fortfarande hända, men…nä.
Det blir med all sannolikhet en Game 7.
Igen:
Otroligt – alltihop.

EDMONTON – FLORIDA 1-0 (Period 1)
• • •
Nu firar vi midsommar i Rooogers Place.
Och i resten av hockeyvärlden.
Det är ju ett alldeles fantastiskt skådespel som rullar inför våra ögon denna årets kortaste och ljusaste natt, helt i klass med Ander Zorns ”Midsommardans” och de mest förstummande gånglåtarna från Rättvik och Äppelbo.
• • •
Herregud, SKA det verkligen bli en Game 7?
I så fall kan vi lätt utse den här finalen till den bästa och mest dramatiska under hela lönetakseran och ännu så länge finns det inget annat än den knappa måldifferensen som tyder på något annat.
Katterna lovade att starta bättre ikväll, men hittills dominerar ju Oilers big time.
Gästerna från south of the border får de facto inte iväg mer än två skott på mål i förstaperren – och det andra kommer efter femton minuter.
Ojvoj.
• • •
Sparkapital är det Oilers har i Neon Leon, tydligen.
Det tyska monstret skälver av hunger ikväll – och passningen till Fågelns 1-0-mål är den typ av läckerhet de gärna skulle skylta med på Gunnarssons konditori i Stockholm.
• • •
Tack för all förståelse och för alla vänliga kommentarer, trots att jag ”sviker” er.
En gammal bofink blir alldeles rörd.
• • •
Floridas powerplay var fullständigt mördande mot Bruins och Rangers, men är nu plötsligt lika tandlöst som ett gosedjur.
• • •
Att sitta här och försöka hitta relevanta ord för den helt overkliga stämningen i Rogers Place är förstås bara fåfängt.
Låt mig bara säga att kollegor som bevakat Stanley Cup-finaler och OS-diton och vad ni vill i över 30 år svär på att de aldrig upplevt något liknande.
• • •
Brottas med det stora ,new yorkska I-landsproblemet denna ångande midsommarnatt.
Har jag inte AC:n på full spätta blir det omedelbart tryckande hett och klibbigt i holken – men har jag på den för länge blir det istället kallt som inne i en zamboni-maskin.
Man får varva lite, helt enkelt. Vrida på och av hela tiden.
Kom inte och påstå att livet i världens huvudstad bara är en räkmacka…
• • •
Men lite kackigt är det väl att fansen i RP inte kan visa lite mer respekt under amerikanska nationalsången.
Inte ens ”USA-USA-USA”-jönsarna i Amerante stör när ”O Canada” framförs.
• • •
Lyckas trots min sorgliga frånvaro smyga åt mig en lott i Game-winning-goal-poolen, för man har ju sina försänkningar – och får Kevin Stenlund.
Hm.
Kom igen nu, Stenlund. Gör det största hockeymålet i Tumbas historia – inklusive alla han som bar ortens namn prickade in under sin gloriösa karriär.
• • •
Hey Linyreg – vadan denna fäbless för simning?
Själv växte jag upp ett par hundra meter från Maserhallen i Borlänge och var med under exempelvis Senan Johanssons storhetstid, så jag vet vilken grym publiksport simning kan vara.
• • •
Om jag förstår rapporterna rätt har Panthers INTE flugit in spelarnas nära och kära till den här matchen – som man gjorde inför Game 4.
Skönt, kanske, för dem att slippa den oändliga resan igen – men det vittnar ju samtidigt om att klubbledningen inte är helt övertygad om att seger väntar.
• • •
Födelsedag i Fort Lauderdale…hm, ja, det kanske funkar det med.
• • •
ABC:s bildproducenten får gärna sluta leva ut sin ”kreativitet”.
• • •
Man ser plötsligt lite av ett antal katter som gled genom de tre förstarundorna – och de tre första finalmatcherna – som regelrätta Conn Smyth-kandidater.
Barkov är en, Forsling en annan och Vera från Hagen ytterligare en.
Beror det på att de kallnat – eller på att Oilers lärt sig hur de ska tas?
You tell me.
• • •
Nu ska jag sätta på ac:n igen – och påminna mig om att Panthers när som helst kan studsa igång.
Som senast.
Men de de gör klokast i att starta innan Oilers prickat in ytterligare ett par puckar.

Det SKA vara svårt.
Det SKA vara smärtsamt.
Det SKA vara extremt utmattande.
Det SKA vara ångestladdat.
Det SKA vara ett fräsande, frätande stålbad – fysiskt, psykiskt och andligt.
Att vinna Stanley Cup är större än något annat just därför – för att det kostar så otroligt mycket, för att det kräver såna enorma uppoffringar, för att det inte är möjligt utan regelrätt lidande på vägen dit.
Om det vore lättare och mer bekvämt skulle det helt enkelt inte betyda lika mycket och inte ha samma värde.
Som för Florida Panthers under det alltmer utdragna finaldrama som nu når ytterligare ett Sanningens Brännande Ögonblick i Rogers Place i Edmonton denna midsommarafton.
Natuligtvis hade de varit gränslöst lyckliga även om de fullbordat sin sweep och vunnit redan i lördags, men om de istället gör det ikväll – efter att ha tvingats utstå svidande besvikelser, skrämmande tvivel och långa, utmanande resor de hatat varje sekund av – kommer tillfredsställelsen och lättnaden vara oändligt mycket större.
På samma sätt är det för Edmonton Oilers.
Ifall Connor McDavid tagit dem på en smooth feelgood-klättring raka vägen till bergets gloriösa topp skulle de vrålat av glädje – men inte lika högt som de kommer göra om de till sist tar sig dit efter att ha legat under med 3-0 och stirrat rakt ner i avgrunden gång på gång på gång.
Så är det överhuvudtaget i livet – för alla.
Även det vi erövrar med lätthet, det som bara kommer till oss, det vi helt sonika FÅR kan vara njutbart – men det har aldrig samma värde som det vi fått slåss för, det vi kämpat för, det vi vunnit med svett och blod och tårar.
Denna eviga sanning är invävd i det sjätte kapitel i sagan om Stanley Cup-finalen 2024 som ska presenteras för oss nu.
Oavsett om katterna lyckas avgöra matchserien och får fira sin första titel på Rogers Place-isen, eller om Oilers tvingar fram en historisk Game 7 i Sunrise på måndag, kommer känslostormarna ha en helt annan intensitet än de skulle haft för bara någon vecka sedan.
För att det varit så svårt, så smärtsamt, så utmattande, så ångestladdat och så satans hårt…
• • •
Även för de som bevakar den SKA Stanley Cup-finalen vara en överjävlig prövning som suger musten ur hela kroppen och hela anden.
Bara de som gjort den på riktigt, som tagit sig fram och tillbaka över kontinenten under skakiga flygningar och knappt hunnit sova på två veckor för att kunna vara på alla träningar och morning skates och matcher och sedan kramat ur sig texter och videoklipp under brutal deadline-stress, vet vad målgången i detta maraton verkligen är värd.
Men jag kan inte skryta om att tillhöra den skaran i år.
För nä, tyvärr – jag tog mig inte iväg till Edmonton den här gången heller.
Istället har jag, åtminstone tillfälligt, återvänt till korresoffan hemma i New York
Det är fan så tråkigt, det äter mina inälvor att veta att jag kan missa ett Cup-firande på isen för första gången på arton säsonger, men hur viktig och underbar en potentiellt avgörande final nu än är trumfar den inte den egna hälsan
Som några av er vet har jag haft ett antal problem hela våren och sattes efter grundliga och omskakande läkarundersökningar on medication i slutet av mars. Denna medicin har hjälpt, men i kombination med sviterna av en osedvanligt ruff finalförkylning har vissa av de problemen – huvudsakligen i mage och hjärta, om ni absolut vill veta – senaste veckan gjort sig påminda igen och jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för vad som skulle bli två gastkramande långflygningar, komplett med byten, inom loppet av ett par dygn. Inte heller är jag beredd att riskera att fastna i ett annat land, där jag saknas försäkring, med blödande magsår.
Somliga tycker det är ynk, andra tror inte ens på mig – som om jag inte skulle vilja vara på plats en sån här gång – och ytterligare ett antal filurer lär bara håna en gammal man. So be it, jag får försöka leva med det.
Blir det en Game 7 hoppas jag kunna ta mig tillbaka till Florida under helgen – det beror helt på hur det känns – och om inte slutar säsongen här i korresoffan denna midsommarnatt, punkt och slut.
• • •
”Blir det en Game 6 så blir det också en Game 7 – det är jag redo att betta farmen på”.
Så skrek jag från taken i förra introt, från Sunrise i tisdags. För just så kändes det då – innan Game 5 hade spelats.
Nu känner jag mig inte alls lika säker. Faktum är att jag inte har någon riktig aning alls om i vilken riktning det här lutar.
Efter två raka segrar, och med en Connor McDavid i Wayne Gretzky-form, ser det kanske ut som att Oilers har allt momentum och bara borde skinna katten i säsongens sista match inför de extatiska fansen i Rogers Place.
Men en finalserie som den vi har i famnen nu följer sällan så enkel logik.
Om det gick att se någon trend i femte ronden, förutom att just McDavid gång på gång bevisade att han är en av hockeyhistoriens allra största, var det snarast att katterna under sista 30 minuterna återfann sin verkliga identitet och spelade just så hårt och uppoffrande och snabbt som de gjorde mot Tampa, Boston och Rangers – och i den mån någon form av överlappning från finalmatch till finalmatch gått att identifiera är det att tendensen i slutet av gårdagens fajt satt sin prägel på inledningen av morgondagens.
Oilers var klart bättre i de två första perioderna i Game 1, men i tredje tog katterna över även spelmässigt. Det övertaget höll sedan i sig över hela Game 2, som de dominerade fullständigt, och i första halvan av Game 3. Under en sammanbiten upphämtning i slutet av den matchen var det dock Oilers som förde i dansen – vilket ledde in i 8-1-krossen i Game 4. Och till inledningen av Game 5. Sedan drog en till synes besatt Matthew Tkachuk med sig sin flock i en imponerande push och den pushen är det senaste som hänt i det infernaliska dramat.
Sålunda borde det sluta med att Florida tar det här ikväll.
Men det finns samtidigt ett par X-faktorer.
Just McDavid spelar sitt livs hockey och verkar mer eller mindre ostoppbar – och Stuart Skinner är plötsligt en bättre målvakt än den, som det verkar, aningen slitne Bobrovsky.
Something’s gotta give – men vad?
Beats me.
Vad som helst kan verkligen hända nu – och det är förstås det som är så gränslöst fascinerande.
• • •
Glad midsommar, ber bloggen att få önska alla stammisar och U-båtar och eventuella fiender hemma i konungariket.
Jag hoppas ni tuggat i er lagom mycket inlagd sill, dansat lagom antal varv runt stången och sänkt lagom många iskalla snapsar och nu är redo för en hockeyfest så formidabel att de där sju sorters blommorna inte behöver placeras under kudden, enär drömmen redan slagit in.
Men hey, dela gärna med er av lite stories från dagen, jag vill höra hur den bästa av alla blågula högtider varit där hemma.
• • •
Det har bara hänt fem gånger sedan trofén började delas ut för 59 år sedan.
Men det är nog bara att vänja sig vid tanken att vi för första gången sedan 2003 kan få se en Conn Smythe-vinnare i det förlorande finallaget – och att det för första och enda gången sedan 1976, då Flyers-snipern Reggie Leach fick det plåstret på såren, i så fall kommer vara en utespelare.
Jo, efter de senaste matchernas oerhörda uppvisningar kommer nog Connor McDavid ta hem det mest ärorika individuella priset av alla oavsett om Oilers till sist vinner eller torskar.
Mannen gör ju saker som ingen gjort sedan Gretzkys och Marios heydays, för över 30 år sedan, och…äh, han ska ju bara ha det.
Sorry, Barky.
• • •
Här i New York har midsommarafton varit ohemult het och fuktig och för ett par timmar sedan började ett par tusen svenskar hoppa till Små Grodorna runt en förmodligen vind och sned stång nere i Rockefeller Park på södra Manhattan.
Den festen händer det att jag närvarar vid – om inte annat är det kul att ta med amerikanska vänner och se hur förbryllade de blir av blågula traditioner – men idag var det aldrig aktuellt.
En Stanley fucking Cup-final ska ju spelas,
Att jag råkar sitta här i soffan ska verkligen inte tas som inteckning för att jag är mindre engagerad än exempelvis i tisdags.
Tvärtom, det sjuder av bubblande förväntan i hela mig.
Men här är i alla fall en bild från fjolårets svenska takeover av södra Manhattan.


• • •
Rakt upp och ner – en av de bästa videos som gjorts om vad som står på spel under juninattens fullmåne.

• • •
Det var bara två i hela startfältet som hade tippat 4-0 till Florida – och några dussin som fått fira midsommar som bossar om det blivit 4-1.
Men nu kan det populäraset resultatet av alla i Stora Finaltipset slå in.
Faktum är att 102 av de bortåt 280 profiler jag fick tag i tippade 4-2 till Florida.
Här är de:

Nicklas Lidström, Marie Lehmann, Elias Pettersson, Larry Brooks, Jonathan Ekeliw, Bengt-Åke Gustafsson, Gabriel Landeskog, Mats Wennerholm, Jesper Bratt, Victor Hedman, Henrik Sedin, Peter Sibner, Mikael Backlund, Johan Altberg, Niklas Kronwall, Sam Hallam, Ulf Dahlén, Patrik Allvin, Gustav Nyquist, Niklas Eriksson, Kjell Samuelsson, Niklas Wikegård, Robert Hägg, Jonas Bergqvist, Anton Forsberg, Jimmy Wixtröm, Staffan Kronwall, Mattias Norström, Johan Kingfors, Lill-Pröjsarn, Kristoffer Bergström, Thomas Drance, Isac Lundeström, Milton Sibner, Fabian Zetterlund, Kajsa Kalméus, Håkan Andersson, Pontus Höök, Mark Lazerus, Christian Gustafsson, Magnus Nyström, Mikael Reander, Tomas Holmström, Christoffer Bodin, Pär Djoos, David Rundblad, Percy Nilsson, Inge Hammarström, Stefan Åsberg, Shawn Roarke, Bill Meltzer, Mathias Ask, Kevin McGran, Pelle Hägglund, Arpon Basu, Emil Ullbrand, Pat Leonard, Arthur Staples, Michael Thelvén, Johan Svensson, Abbey Mastracco, Eddie Läck, Sebastian Norén, Tom Gulitti, Robin Lindgren, Johan Rylander, Marc Antoine Godin, Sheng Peng, Carl Gunnarsson, Martin Björkman, Eric Engels, Seth Rorabaugh, Robin Fredriksson, Annika Greder Duncan, Håkan Södergren, Rob Rossi, Peter Popovic, Leif Strömberg, Antti Mäkinen, Niklas Jihde, Jesper Thedéen, Don Brennan, Pontus Wernbloom, Szymon Szemberg, Lias Andersson, Johan Garpenlöv, Göran Sundberg, Johan Eriksson, Joshua Clipperton, Chris Härenstam, Anton Axelsson, Kevin Weekes, Maria Rooth, Henrik Leman, Tommi Seppälä, Lance Hornby, Simon Norberg, Johan Hedberg, Tomas Forslund, Anders Masken Carlsson, Niclas Lönnqvist och Joakim Nordström.
Ja, sen var det förstås en annan player som torgförde samma profetia.
Lilla jag…
Nu får vi se vad vi går för.
• • •
Det här är inte första gången finalen fortsätter över midsommar, men exempelvis 2021 och 2022 berodde det på att pandemin ställde till det – och 2013 hade det varit lockout under hösten.
Nu har NHL ingen hållbar ursäkt för att det fortfarande spelas hockey när midnattssolen lyser i exempelvis Markus Larssons hemstad Kiruna.
Det kan inte fortsätta på det viset, de måste hitta något sätt att avsluta säsongen tidigare – företrädesvis genom att starta den tidigare.
• • •
Vad gäller Stora Finaltipset är det också värt att notera att AI-roboten aldrig varit i närheten av att ha rätt.
Vilken sopa.
• • •
Man ska ju vara medveten om att Oilers fortfarande inte har någon ”margin of error” kvar.
Senaste två matcherna har de lyckats minimera de individuella misstag som kostade dem så mycket i inledningen av serien, men kan sådana som Darnell Nurse och Cody Ceci verkligen ta sig genom en tredje match på raken utan ett enda felskär?
Ett visst tvivel gnager i mig.
• • •
En konsekvens av att finalen aldrig tar slut är att de övriga 30 klubbarna ligan inte längre orkar vänta på att utföra de ”moves” de planerat.
Ja, ni såg ju själva hur jordskredet så att säga bara lossnade för ett par dygn sedan.
Flames trejdade Jacob Markström till New Jersey, LA Kings och Washington bytte klåpare i en bisarr affär och San Jose skickade ett fjärdeval till Dallas för Ty Dellandrea och passade samtidigt på att plocka Barclay Goodrow på waivers.
Nu viskas det i kulisserna att ligan är sur över att dessa affärer stjäl the thunder av finalen, men duh – se för tusan till att den inte pågår hela sommaren då.
Själv är jag gränslöst exalterad över att vi får hit Markan, till Metropolis.
Inte sedan Henke har vi haft en svensk målis av den kalibern i trakten och jag är övertygad om att Gävles egen King Jacob kommer bli en smash hit ute i Newark.
När har Devils sin Home Opener? I can’t wait.
• • •
Innan de satte sig på planet igår eftermiddag hade Panthers en träning i Baptist Health Center och av den att döma får Kevin Stenlund och Ryan Lomberg sällskap av Nick Cousins i fjärdekedjan i kvällens match.
Det är en elak jävel och kanske är det precis vad som behövs för att till slut slå i den förbannade matchbollen innan det är för sent.
• • •
Mina grabbar i Coachella Valley hade en utsökt chans att skaffa sig kommandot i AHL-finalen hemma i Acrisure Arena igår, men de åkte på första hemmaförlusten i hela slutspelet och istället för 3-1-ledning och chans att avgöra hela mästerskapet hemma i Palm Desert imorrn har de satt sig i 2-2-gegga och tvingas flyga tillbaka till västra Pennsylvania för Game 6 och, kanske, Game 7 (ja, AHL har klokt nog 2-3-2-upplägg för finalserien, istället för NHL:s knäckande 2-2-1-1-1-dito).
Mycket upprörande – eller hur, Kmannen?
• • •
Hur den än slutar är kvällens match obönhörligen den sista som spelas i Rogers Place den här säsongen, så inte bara Oilers utan även deras spritt språngande tok-passionerade fans kommer garanterat tömma allt som finns kvar i bränsletankarna.
Fredagkväll råkar det ju också vara, så man – förbered dig på atmosfär av fullständigt mindblowing slag de närmaste timmarna.
• • •
Svenska målskyttar i sjätte finalmatchen 2024: Oliver Ekman-Larsson – som var lysande i tisdags – och Mattias Ekholm.
• • •
Förlängning.
Känn på den.
Det vore…bortom sans och vett.
• • •
Kvällens låt: Well, nyligen satte jag ihop årets viktigaste Spotify-lista – den sommarens 60 Bofinken-favoriter.
Är ni snälla kan ni lyssna här.
Varannan låt är ny, varannan är gammal – och den halsbrytande mixen i stilar och uttryck är högst medveten.
• • •
Matthew Tkachuk har varit förhållandevis ordinär i den här finalen – ja, i hela slutspelet – men som sagt: Under sista 30 minuterna i Game 5 var det som att en eld plötsligt tändes i honom och resten av matchen spelade han som om det stod 2023 i kalendern igen.
Något säger mig att det finns skäl att hålla koll på honom även ikväll.
• • •
Nu har jag, under flygresor och i hotellsängar och på Sibners farm, sett klart det som finns att se av ”Yellowstone” och är som alla andra helt sned över att sagan bara slutade mitt under femte säsongen.
Sådant borde vara straffbart.
Men vid det här laget har jag i alla fall sett ljuset och förstår Beth och tycker Jamie ska hängas i ett träd…
• • •
Oilers klarade sig utan Evander Kane under senaste besöket i Sunrise och hade frankt uttryckt ingen större nytta av honom i matcherna dessförinnan heller, skadad som han varit, men ändå: Det är inte så lite taskigt att han missar de största matcherna i livet.
• • •
Hm, Per Vestlund, du verkar informerad om läget och behagar vara sarkastisk, tror jag bestämt.
Well, var det då, jag tänker inte bli lika sjuk igen.
• • •
Törs man ens tänka på hur decibelstyrkan i buropen om det slutar med att Gary Bettman kommer ut på isen för att räcka över bucklan till Barkov?
Ojvoj.
• • •
De bästa Game 6 jag sett i finalserier?
Mja, det är ju den i Pittsburgh mellan Penguins och Red Wings 2008, följd av den i Tampa mellan Lightning och Avalanche 2022, den i Boston mellan Bruins och Blackhawks 2013, den i San Jose mellan Sharks och Penguins 2016, den i Chicago mellan Blackhawks och Lightning 2015, den i Nashville mellan Predators och Penguins 2017, den i den i LA mellan Kings och Devils 2012 och den i Philly mellan Flyers och Blackhawks 2010.
Sedan var den i St Louis 2019, mellan Blues och Bruins, också en upplevelse, även om den finalen till allmän häpnad inte avgjordes då.
• • •
Från Edmonton kommer sms från Sjöberg – betydligt yngre och piggare än er gamla skata (snarare än bofink…) till ciceron – om att han är på en mall och köper ny skjorta.
”Så säker är jag på att det blir Game 7”, meddelar han.
Nu vet ni det.
• • •
Den här måste ju vara med idag också.
• • •
Neon Leon blinkar inte som han brukar och har inte gjort i en enda av matcherna mot Florida.
Huruvida det ska tolkas som att katterna lyckats neutralisera honom eller som att Oilers har sparkapital monumentale i sin tysk, det lär vi också få svar på de närmaste timmarna..
• • •
Alright.
Det är inte bara årets överlägset största match – ja, hittills i alla fall… – vi ska se nu.
Det är den största som spelats i hockeyns hemland sedan 2011.
Så om det någonsin varit Karin Boye-läge är det nu.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Game on, folks.

FLORIDA – EDMONTON 3-5 (Slut)

• • •
Oops, sorry, nu blev det sent – främst på grund av röra kring fortsättningen.
Men indeed, Stanley Cup-finalen 2024 goes on och kommer att bli lång.
Kan Panthers spinna vidare på det de – och framförallt en Matthew Tkachuk till synes besatt av demoner – gjorde under andra halvan av den här matchen finns en chans att de avgör på midsommar, men det börjar dofta Game 7.
För att Connor McDavid bara tagit över och inte går att stoppa.
För att Stuart Skinner plötsligt är bättre än Bob.
För att det lyser av självförtroende och rent trots om hela laget.
Som Ekholm säger efteråt.
-Förhoppningsvis får Panthers lite att fundera på nu när de märker att det kanske inte är så lätt att vinna som de föreställt sig.
Oops.
24 juni…det kan bli ett klassiskt hockeydatum.
• • •
I övrigt ber jag nu att få hänvisa till det material jag lämnat till sportbladet.se.
För har ska det letas resor och hotell och packas och sovas nån timme.
Soon, lägereldskompisar – på nåt sätt.

McDavid sätter 5-3 i tom kasse.
Mer kommer senare – men det lär dröja.