FLORIDA – EDMONTON 2-4 (Period 2)

• • •
– We’re gonna drag them back to Alberta, löd Oilers löfte i morse.
Det infriar de – med acklamation.
Gästerna är återigen mycket bättre och plattar till sina motståndare så de ser ut som bonnkatter i Tranås snarare än pantrar och Edmontons björkar ska behängas med blågula midsommarkransar.
• • •
Bobrovsky har gjort sitt i Conn Smythe-racet.
Man vinner inga individuella priser om man agerar som Frederik Andersen – vilket är precis vad han gör vid McDavids 3-0-mål.
• • •
Matthew Tkachuk är skyldig sitt lag mycket efter en påfallande medioker finalserie, så det får väl bara ses som ”inte mer än rätt” att det är han som drar in hemmalaget i protokollet – med den typ av viljedemonstration som var hans adelsmärke under fjolårets slutspel.
Men det räcker näppeligen för att komma igen ikväll.
• • •
Ingen annan i Panthers sitter heller särskilt säker på någon Conn Smythe-tron, för nu har Connor McDavid helt uppenbart tagit över den här finalen och lyckas bonnkatterna inte tämja honom – vilket verkar omöjligt – kommer han bärga alla pokaler han kan komma åt.
Alltså, uppvisningen innan Corey Perrys cannoli…det är hockeykonst på så vanvettigt hög nivå att det inte finns.
• • •
Till och med Gustav Forsling stöter upp i fel läge och fastnar i offensiv terräng när motattacken innan 4-1-målet kommer.
Då vet man att det börjat svaja under palmerna i The Sunshine State.
• • •
Nu har det blivit lite mer liv i luckan i Amerant, trots allt.
Det händer ju i alla fall saker och ska hemmalaget fortsätta spela den här sortens raggarhockey lär det fortsätta göra det.
På ena eller andra sättet.
• • •
Det är några kollegor som rest rekordartat mycket senaste veckan som börjar se lite gråa ut i ansiktet…
• • • 
Det är dock lite löjeväckande att de gapar om att ”ref sucks”.
Om något har ju domarna räddat Panthers vid ett par tillfällen.
De klarar inte av att stoppa 97 på något annat sätt än att begå regelbrott mot honom.
• • •
Min gamla käpphäst om att utvisningar i början av perioder aldrig genererar någonting rör egentligen bara utvisningar som klipps itu av en paus.
När ett lag som Edmonton, med blodvittring, får inleda en period med två hela minuter gäller inte de bjurmanska naturlagarna längre.
Säger jag nu ja…
• • •
OK, vi tar några djupa andetag och laddar om för vad som borde bli en rätt, hm, intressant tredjeperiod.

FLORIDA – EDMONTON 0-1 (Period 1)

• • •
Ojvoj.
Det är nog dags att tanka Panther Air ute på FLL på en gång.
För katterna tuggar helt uppenbart fortfarande på sin lätt förlamande Stanley Cup-frossa.
Sure, de iscensätter en hyggligt furiös start och radar upp ett par hyggliga chanser, men de ser lite långsammare ut än vanligt och saknar normalt vampyrbett i avslutningarna – och boom, plötsligt är de nere på knä igen.
Så kan det gå när bucklans hypnos inte släpper…
• • •
Det var, som sig bör, ett makalöst tryck i Ladan I Träsket de första fem minuterna.
Men efter Connor Browns eminenta 1-0-mål blev det sensationellt tyst här inne.
Vad jag kan erinra mig har jag aldrig varit med om att volymknappen dragits i botten på samma och abrupta dramatiska sätt – framförallt inte i en Stanley Cup-final.
Fansen verkar ha bespetsat sig på att det skulle bli lätt och lattjolajbans kvällen lång och när det nu inte blir så förefaller de helt förundrade.
• • •
Det är nu inte bara hemmaspelarna som är mindre resoluta i avslutningarna.
Intrycket att Stuart Skinner hittade sitt saliga final-groove i lördags stämde verkligen.
Han gör ett batteri riktigt fenomenala räddningar under de inledande minuterna.
Fortsätter han likadant går han snart om Bobrovsky i Conn Smythe-racet.
• • •
Hann inte dra min game-winning-goal-lott förrän introt var publicerat, men den är verkligen inte mycket att skriva hem om nu heller, för jag lyckas dra Dylan Holloway.
Morsning korsning.
• • •
Att katterna släpper in ännu ett shorthanded-mål – på hemmaplan – är förstås oacceptabelt.
Men de har helt enkelt inte ordning på nerverna.
Och Connor Brown gör det väldigt bra i den situationen.
• • •
Springer in i självaste Kris Draper på pressläktaren strax innan matchvärmningen och givetvis, han har en av sina Stanley Cup-ringar med sig.
Det borde vara legio, att gamla mästare bjuds in till alla elimination-matcher i finalen och bländar alla med sitt gaudy bling-bling.
Lill-Affa, Looben, Lidas, Homer, Tuffe Uffe, Foppa, Lidas, Homer, Kronwall…vi ses nästa år.
• • •
Inte fan är det Adriana Grande som sjunger nationalsången.
Långt därifrån.
The Floridians gör ändå ett försök att matcha allsången i Rogers Place, men…nja.
• • •
På stolen till höger om Da Bofink sitter ingen mindre än Sombrero-Johan – bloggens sidekick från New York – och morrar åt det han ser.
• • •
Däremot är det Jack Nicklaus – The Golden Bear – som dunkar på stora trumman innan puckdrop.
Att påstå att han gör det med massor av vigör vore att ljuga, men spelarna han försöker peppa igång uppträder inte heller med mycket av den varan och golfkonen har ändå hunnit bli 84 år.
Vad är deras ursäkt?
• • •
Igen – tystnaden här inne är tidvis helt chockerande.
Visste jag inte bättre skulle jag tro att goddamned försäsong pågår.
Då är det knappt så man förtjänar att ha några finaler.
• • •
Paul Maurice får nog sluta vara så godmodig och trivsam nu.
Det är dags för en jävla avhyvling i omklädningsrummet i denna paus.
• • •
Själv ska jag utmana ödet med en liten kaffe.

De är försvinnande få, de verkligt avgörande ögonblicken under vår tid här på jorden.
De som definierar våra öden, fastställer vilka vi är och tar ut riktningen för återstoden av våra liv.
Men nu, en sedvanligt tropisk kväll hemma i solens rike, står Floridas hockeykatter inför exakt ett sådant sällsynt, epokgörande Moment of Truth.
Om de vinner den femte finalmatchen mot Edmonton Oilers i Amerant Bank Arena är den tideräkning som pågått i deras liv fram till nu över.
De infriar löftena de gav sig själva i barndomen, fullbordar sagan de började skriva när de insåg att de hade fallenhet för ishockey och förverkligar den heliga dröm som brunnit i dem sedan de för länge, länge sedan insåg att den alls existerar.
De fryser in ett oförstörbart block av fullständig tillfredsställelse och genuin extas i sina hjärtan.
De är Stanley Cup-mästare mästare – för eviga tider
Samtidigt knyts band till lagkamraterna och coacherna som aldrig går att slita av.
Som legendariske Philadelphia Flyers-coachen Fred Shero sa till Bobby Clarke och de andra råskinnen på Broad Street inför det som skulle bli den avgörande sjätte finalen mot Boston Bruins 1974:

– Win today and we walk together forever.
Nu gäller det bara att de tillvaratar den exceptionella chansen också…
För det är ett annat obönhörligt faktum om de här ögonblicken. De är flyktiga. Förgängliga. Låter man dem passera kommer de i allmänhet aldrig tillbaka – och sedan får man istället leva med grämelse sina resterande dagar.
Katterna har dock just fått erfara hur lätt och snabbt en life-changing möjlighet kan vändas till något annat. Redan i lördags mötte de ett likadant ögonblick, om än på bortaplan – och blew it.
Kanske var det precis vad som behövdes. Nu vet Gustav Forsling, Oliver Ekman-Larsson, Kevin Stenlund och deras kompisar exakt vad som krävs under kvällar de bara kommer få uppleva några få gånger i livet – när deras öden definieras.
Game on!
• • •
I en betydligt trängre krets – ja, vår krets! – är ju det här ett stort ögonblick också såtillvida att bloggen åter kliver in i the real action.
Efter en knapp vecka på ranchen hemma hos The CEO of Everything, komplett med tur-och returresa längs Arne Alligators egen allé, går vi live och ”gör” Stanley Cup-finalen som den SKA göras.
Nä, jag är fortfarande inte i toppskick – det rosslar och piper och gör ont på exotiska ställen – men i alla fall lite piggare än för några dygn sedan och det får räcka.
Lägerelden är tänd och brinner nu tills allt är sagt och gjort.
• • •
Den oerhörda tisdagskvällen i södra Florida – far, far away from home – har i sanning potential att definiera även Oilers-stjärnornas öden.
Antingen tar en lång, tumultartad, delvis gloriös säsong till allmän sorg slut här och nu – eller också skriver de helt exalterande om hela finalmanuset,
För det törs jag slås fast:
Om Connor McDavid & co vinner och tvingar fram en Game 6 i Edmonton på fredag är alla bets off – då kan precis vad som helst hända.
Själva beskriver dom det som att dom inget har att förlora och bara vill släpa katterna tillbaka till Alberta.
– Ni i media har gjort de här flygningarna och vet att de är långa och inte de mest njutbara. Så vårt mål är att tvinga iväg dem på en flight till, säger just McDavid med ett lömskt leende efter det som kan ha varit sista morgonskejten på åtskilliga månader.
Nej, Connor, jag har ännu inte gjort någon sådan flygning och när nu du – som reser i komfort vi dödliga knappt ens kan föreställa oss – vill jag inte heller…
• • •
På partyfronten intet nytt.
I söndags kväll avnjöt jag oskyldig skaldjursmiddag i ett fint skjul by the beach med några av de tappra journalistkrigare som flög in från Edmonton och hann landa innan det var för sent, men igår stannade jag bara hemma på hotellet, i den så kallade marinan, och tittade på EM-fotboll och basket och Yellowstone-avsnittet där alla i familjen Dutton helt chockerande blir utsatta för mordförsök.
Tiden är förbi när den här sortens bevakning gick att kombinera med bakis smällus.
• • •
Ett par dygn efter det rungande nederlaget i Rogers Place erkänner katterna att jo, de fick lite Stanley Cup-frossa vid första försöket att bring home drömmarnas bacon.
– Det är inte varje dag man har chansen att vinna Stanley Cup. Vi hade några dagar på oss att tänka på det och lite distraherade var vi nog. Det hade varit konstigt annars, säger fiskaren från Linköping när jag vid ännu en presskonferens i Baptist Health Iceplex får tillfälle att kraxa fram en fråga.
Vad, kan man ju då undra, blir annorlunda ikväll – i ett Amerant Bank Arena som kommer vara en besinningslös tryckkokare?
Well, de har spelat i alla fall en match med bucklan i hallen.
Som Paul Maurice konstaterar:
– Jag tror vi behövde erfarenheten vi fick i lördags. Det hade varit roligare att vinna, absolut, men somligt måste man uppleva för att kunna lära sig, det finns inget annat sätt.
Nej, så är det.
Man kan bli grundligt upplyst av de mest ärrade om hettan i skärselden men den går inte att förstå på riktigt förrän den bränt i det egna skinnet.
• • •
Det finns fortfarande de som ser med skepsis på min sjukfrånvaro under Game 3 och Game 4.
När en särskilt misstänksam – och god – vän får syn på mig i hotellobbyn just som han anlänt från flygplatsen utbrister han:
– En sån här bounceback har jag inte sett sedan Sam Bennett hade ont i knäet men plötsligt insåg att det skulle bli powerplay och stormade ut på isen igen.
Hehe.
Men senaste dygnet har han själv börjat snora och hosta, så nu är det – både bokstavligen och bildligt – annat ljud i skällan.
• • •
Kvällens match är utan konkurrens den största som någonsin spelats i Amerant Bank Arena – och allt annat Ladan i Träsket kallats sedan den öppnade för 26 år sedan.
Ja, även ifjol gick Panthers upp i finalmatcher i sin borg (medan finalerna 1996, mot Foppas Colorado, avgjordes i gamla Miami Arena, tvärs över bukten från Miami Beach ), men aldrig tidigare har de haft chansen att vinna Stanley Cup under en hemmamatch.
Det avspeglas också i biljettpriserna, om man säger så.
I förmiddags kostade de billigaste plåtarna på Ticketmaster, högst upp i the nosebleeds 937 dollar (cirka 9838 kronor) – och de dyraste 13 072 (137 200 kronor!).
Just nu är inget i hela södra Florida – inte solen, inte stränderna, inte apelsinerna, inte modellerna på Ocean Drive, inte yachterna ankrade utanför Mar-a Lago, inte Sibners löksås – hetare än katterna i Sunrise.
• • •
När han visar sig i Viaplay-sändningarna är han ju stiligare än någon från Hörnet i Ö-vik någonsin varit tidigare, men till vardags har Lönta Lindquist en mer, eh, avslappnad look.

Inte ens Sven Plex Petersson hade så salta hattar i Mexico City 1968.
• • •
En till bild:
Gustav Forsling och Vladimir Tarasenko passar på att ta en tupplur mellan frågorna på en presskonferens.

Under ett så här intensivt race måste man utnyttja varje tillfälle till vila….
• • •
Vi får också se om Florida kan tänkas ha något svar på Shania Twain.
Det ryktas att Ariana Grande, född och uppvuxen i Boca Raton och enligt samstämmiga uppgifter hängivet Panthers-fan, kommer sjunga nationalsången – och tillika påstås att golfguden Jack Nicklaus, 84, är den som ska slå på stora trumman innan puckdrop.
Det vore ändå namn värdiga en bella notte som denna.
• • •
Det går omöjligen att krama fram en metafor som ger fullständig rättvisa åt hur mycket större denna match är än alla andra Philip Broberg spelat i sitt liv.
Ändå verkar han inte det minsta uppjagad när vi hittar honom längst in i gästernas omklädningsrum efter förmiddagens skate.
– Ja, nej, jag tycker bara det ska bli roligt att få uppleva det här och försöker låta bli att vara nervös. Jag gör som vanligt och tänker bara hålla mig till mitt spel, säger han.
Ibland är allt i världen så enkelt – framförallt för 22-åringar.
• • •
Senaste dygnen har jag sett fler monstruösa yachter än någon gång tidigare och häromkvällen tyckte jag för några sekunder det såg ut som att ett särskilt grotesk lyxexemplar som gled förbi i vår marina hette ”Biffen”.
Så var det inte och den dag jag får råd att köpa en yacht – det är bara en tidsfråga – tänker jag inte go Trump.
Istället kommer den heta ”NHL-bloggen” och ni är alla välkomna på seglatser ner till Key West.
• • •
Han jagades ur kassen i lördags och det finns de som tror att Oilers nu har ”löst” Sergej Bobrovsky.
Teorin går att förstå, de lyckades bevisligen ”lösa” den likaledes storartade Jake Oettinger i konferensfinalen, men…nja, Bob i matcher efter en förlust – det är ett annat sorts djur.
Mig förvånar det inte det minsta om han svarar med sitt livs insats ikväll.
Fast jag tycker ju också det såg ut som att Stuart Skinner hittade in i finalen i Game 4 och förvånas lika lite om han gör det betydligt svårare för katterna än under sitt första besök här nere.
• • •
I förmiddags kom jag till ladan, med NHL-buss från hotellet, vid halv elva – och sedan har jag suttit här.
Japp, stormatcher monumentale tarvar heldagsmanglingar, annars blir känslan inte den rätt.
Under en ljuvlig timme strax efter lunch var jag de facto helt ensam i pressrummet och då såg det ut så här.

Sedan, när bara sex timmar återstod till puckdrop, började fler kollegor – till exempel ett månghövdat team från kinesisk stats-TV–  droppa in och därmed var det dags att addera slips till the Final 5 Outfit.

Nu är jag redo.
• • •
Om Stanley Cup-finalen fortsätter följa NBA-diton i spåren blir det definitivt handshake och buckla på isen ikväll.
För ni såg väl hur det gick där?
När Boston Celtics hade chansen att fullborda en sweep mot Mavericks i Dallas blev de krossade med över 40 poäng, men i Game 5 i TD Garden igår studsade de tillbaka, smoked Texas-bjässarnas asses och bärgade mästerskapet.
Så blir det ofta…
• • •
Midsommar i Alberta – och sedan födelsedag under en flygresa tillbaka till antingen Fort Lauderdale eller New York…
Det låter väl så där, om jag ska vara helt ärlig.
Fast det skulle kompensera en del att få hojta ”Nu firar vi midsommar i Rooogers Place” – på Arnes Pontiac Silverdooom-vis.
• • •
Under eftermiddagen, när viss stiltje lägger sig i environgerna, blir det påtagligt.
Den magiska kraften fortplantar sig genom korridorerna och laddar även pressrummet med syre så mättat av förväntan att man får lov att ta några extra, riktigt djupa andetag.
Ja, även den heliga bucklan har ju flugits ner från Kanada och nu baxats in i Amerante – och det jag försökte beskriva i lördagens intro, om någon minns, gäller i ännu högre grad när det är hemmalaget som har slagläge.
Dess närvaro får atmosfären att skifta, alla sinnen skärps, något högtidligt hänger i luften.
Ah, underbart.
• • •
För bara några veckor sedan var han omsjungen som en av Manhattans stora playoff-hjältar, men NHL-hockey är och förblir en påfallande osentimental business. Idag satte Rangers upp Barclay Goodrow upp på waivers och om ingen plockar honom det kommande dygnet lär hans kontrakt bli utköpt.
Så kan det gå.
• • •
Vare sig Gunvald Larsson eller Einar Rönn har gått att nå för en kommentar och det är synd, för ikväll kliver mannen med ett namn som hämtat ur Beck-romanerna – Herr Lomberg – in i finalen.
Han ersätter Steve Lorentz i fjärdekedjan och kommer alltså spela med Tumba-Kevin och Kyle Okposo.
Vi får se om han iklär sig rollen som Den Vedervärdige Mannen Från Richmond Hill (ja, det är ändå därifrån Ryan Lomberg kommer – inte Säffle…) eller Mannen Som Gick Upp I Rök.
– Jag har en full tank med bränsle och jag är så till mig över att få bränna lite av det bränslet, säger han själv.
Lite?
Jag säger som Chall:
Han kommer inte kn.
• • •
Nu har även Henke Sjöberg tagit sig tillbaka från Edmonton, någorlunda helskinnad.
Ja, han tappade förstås mobiltelefonen i en Uber i Kanada och i en annan Uber i Miami igår försvann the headphones också, men något annat var inte att vänta när det gäller mannen som så sent som i höstas klev av fem tågstationer för sent när han skulle på Devils-match – för att han satt och lyssnade på en podd.
• • •
Svenska målskyttar i final nummer 5, 18 juni 2024: Gustav Forsling, OEL och Mattias Ekholm.
• • •
Det bjuds på Stroganoff i pressrummet tre timmar innan matchstart och visst, att jämföra med den brasilianska variant jag upphöjt till gud här i bloggen vore som att jämföra Björbo med Colorado Avalanche, men ändå: En bofink blir glad.
• • •
Kvällens låt: EMF:s ”Unbelievable”.
• • •
För vårt grannfolk i öst väntar antagligen allmän flaggdag imorrn om Panthers vinner.
I så fall är det ju första gången i historien en finländsk kapten som tar emot bucklan – och samma person kan tillika bli det första blåvita lejonet någonsin att vinna Conn Smythe.
Se olisi kaunista!
• • •
Så Don Waddell hinner inte mer än landa i Ohio förrän han sparkar Pascal Vincent, efter blott en säsong, och ännu en dörr öppnas för the Good Ol’ Boys.
Ska vi gissa att Gerard Gallant snart sitter och ler i coach-rummet i Nationwide Arena?
• • •
Vad jag tror?
Ingenting.
Men blir det en Game 6 så blir det också en Game 7 – det är jag redo att betta farmen på.
• • •
En vi sett mindre av än väntat, förmodligen för att han hämmas av någon form av skada, är Matthew Tkachuk, men håll med mig – om han är född till någonting är det just den här sortens kvällar.
Han säger as much själv också.
– Jag ser fram emot min bästa match i serien. Vi har en chans att uppnå det största målet i våra liv ikväll, så vi ska gå ut och göra det.
Ojvoj.
• • •
Jag har ett antal drömfinaler jag vill be om de kommande åren och det är framförallt de här:
•Chicago – Detroit
•Nashville – Columbus
•NY Rangers/Islanders/New Jersey – Vem som helst i Central-divisionen
Efter flera år av logistiska utmaningar skulle det verkligen, verkligen vara fint med ett så lätthanterbart resschema.
Hockeygudar…please?
• • •
Påminner om stjärnorna som klämde till med ”4-1 till Florida” i Stora finaltipset och alltså kan bli kungar och drottningar i natt:
Foppa, Alfie, Marcus Ragnarsson, Per-Erik Eklund, Lill-Djoosen, Two Martini Leifby, Russo, Sunken, Kevin Kurz, Maestro Wennman, Segerborn, Christer Olsson, Lasse Granqvist, Whyno, Varpu, Bill Price, Oldeen, Gothen, Olle Stefansson och Forslings agent Walter Olsson.
• • •
OK, människor, nu står hela hockeysäsongen 2023-2024 i begrepp att kulminera.
Det var hit, till den här kvällen, vi började sträva under försäsongen i september.
Nu är vi här.
Då går vi all in på Karin och och kör hela ”I rörelse”

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

EDMONTON – FLORIDA 8-1 (Slut)
• • •
Kross och utskåpning.
Det såg man inte komma, även om det väl fanns skäl att misstänka att katterna skulle slappna av lite för mycket i vetskapen att de har så många matchbollar att studsa i mattan.
Nu får de chansen att vinna på hemmaplan istället och det är ju förstås ännu mer grandiost.
Men they’d better.
Om Oilers tar en match till och tvingar ut dem på ytterligare en evighetsflygning över kontinenten, då säger jag att all bets are off…
• • •
Vi får tacka Mattias Karlsson och Jarkko för god match, men nu är de borta från slutsegern i Stora Finaltipset.
De som tippat 4-1 till Panthers är desto fler.
Låt oss se:
Foppa, Alfie, Tomas Ros, Marcus Ragnarsson, Per-Erik Eklund, Christian Djoos, Two Martini Leifby, Mike Russo, Sunken, Kevin Kurz, Peter Wennman, Rickard Segerborn, Christer Olsson, Lasse Granqvist, Stephen Whyno, Varpu Sihvonen, Bill Price, Björn Oldeen, Car-Johan Goth, Olle Stefansson och Walter Olsson kan alla få gå in i sommaren med den största äran som en krans kring hjässan.
• • •
I nuläget är jag ändå lite glad att jag inte utmanade ödet genom att flyga till Edmonton – bara för att tvingas flyga tillbaka till Florida redan om några timmar.
Men det hade samtidigt varit lite häftigt att uppleva den lördagkväll som bara börjat där uppe…
• • •
Svenska poängligan i slutspelet ser efter den fjärde finalen ut så här.

1. Mika Zibanejad, NY Rangers – 16 poäng (3+13)*
2. Gustav Forsling, Florida Panthers – 13 poäng (4+9)
3. Elias Lindholm, Vancouver Canucks – 10 poäng (5+5)*
4. Mattias Ekholm, Edmonton Oilers – 9 poäng (5+4)
5. Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 7 poäng (1+6)
*
Elias Pettersson, Vancouver Canucks – 7 poäng (1+6)*
7. Mattias Janmark, Edmonton Oilers – 6 poäng (3+3)
8. Filip Forsberg, Nashville Predators – 6 poäng (2+4)*
9. Adrian Kempe, LA Kings – 5 poäng (4+1)*
10. Oliver Ekman-Larsson, Florida Panthers – 5 poäng (1+4)
11. Gustav Nyquist, Nashville Predators – 4 poäng (1+3)*
12 . Hampus Lindholm, Boston Bruins – 4 poäng (1+3)*
13. William Nylander, Toronto Maple Leafs – 3 poäng (3+0)*
14. Viktor Arvidsson, LA Kings – 3 poäng (0+3)*
Erik Gustafsson, NY Rangers – 3 poäng (0+3)*
16. Philip Broberg, Edmonton Oilers – 2 poäng (2+0)
17. Pierre Engvall, NY Islanders – 2 poäng (1+1)*
Nils Höglander, Vancouver Canucks – 2 poäng (1+1)*
Alex Wennberg, NY Rangers – 2 poäng (1+1)*
20. William Karlsson, Vegas Golden Knights – 2 poäng (0+2)*
21. David Gustafsson, Winnipeg Jets – 1 poäng (1+0)*
22. Jesper Boqvist, Boston Bruins – 1 poäng (0+1)*
Kevin Stenlund, Florida Panthers – 1 poäng (0+1)
Andreas Englund, LA Kings – 1 poäng (0+1)*
Timothy Liljegren, Toronto Maple Leafs – 1 poäng (0+1)*
Nils Lundkvist, Dallas Stars – 1 poäng (0+1)*
*Utslagen
Hinner Gus ikapp Mika?
Det krävs nog fler matcher än bara en och det vill han garanterat undvika.
• • •
Alright then, då är det dags att ta farväl av ranchen och tacka för den här högst oortodoxa finalsekvensen.
Trevligt var det – men det är hög tid för verklig action igen.
Nu ska jag packa väskan och sedan bär det av mot Fort Lauderdale.
Vi hörs om några dygn.
Tills dess:
Peace in the valley!

Kross i Edmonton – och finalen fortsätter.
Nu ska jag skriva och boka hotell i Fort Lauderdale och sen kommer det en sista rapport från ranchen.

EDMONTON – FLORIDA 6-1 (Period 2)
• • •
Oilers gör ju precis som Dallas Mavericks i NBA-finalen igår och slår, just när de har slaktarkniven tryckt mot strupen, tillbaka med ursinnig kraft.
För det är vad det handlar om ikväll – inte om att katterna darrar i skenet från bucklan.
Hemmalaget har verkligen samlat sig till en förstklassig insats precist när det behövdes som bäst.
Panthers, om något, ser ut som man gör när ett litet mått av trygghet och vi-kommer-fixa-det-här-attityd olyckligtvis får fäste i bakhuvudet.
• • •
Om Florida inte får känning väldigt snabbt i tredje och lyckas göra de stabbiga Edmonton-backarna lite fladdriga kommer detta bli en utdragen shitshow i tredje.
Bennett, Tkachuk, Montour…de spelar nog inte färdigt hela matchen.
• • •
För första gången i hela slutspelet blir Bob jagad ur kassen och givetvis, det är mycket klokt att låta honom vila till på tisdag.
Men det kan inte vara helt jättekul för Stolarz att komma in och smaka på brutalast tänkbara playoff-hetta efter två månader i båset.
• • •
Både McDavid och Nugent-Hopkins har nu, äntligen, tagit sig in i målprotokollet.
Drajjan och Hyman – alla ögon är på er.
• • •
Jo, Peter Lundin, Barky är storfavorit för att han varit huvudansvarig för att vare sig Kutjerov, Pastrnak, Panarin, Zibanejad eller McDavid, tills nu, synts till mot Florida. Och samtidigt har han hunnit styra upp stora delar av Floridas offensiv.
• • •
Sorry, folks, jag hann inte med något dopp – och även om det blivit av hade ni fått se er i stjärnorna efter bildbevis.
• • •
Lite blöder hjärtat ändå för Panthers-spelarnas nära och kära, som tidigare i dag flög sex timmar för att bevittna detta.
Men bara lite.
• • •
MÅSTE slår VILL.
Nästan alltid.
Så är det bara.
• • •
Det är inte ofta man ser att till och med fiskaren från Linköping blir frustrerad och bara slänger iväg puckar.
• • •
Den här lördagkvällen kommer Edmonton inte glömma i första taget. Nu är det tryck i och runt Rogers Place, baby.
• • •
Ännu törs jag inte boka hotell i Fort Lauderdale från söndag till onsdag – men snart så.
Nu ska jag försöka övertyga hunden Titus om att jag inte har någon mer mat, så han slutar morra åt mig…

EDMONTON – FLORIDA 3-1 (Period 1)
• • •
Jamen, jeflar.
Det är Jana från Stocksund som ser till att det blir i alla fall lite spänning och drama i Stanley Cup-finalen 2024.
Han brottar alltså in 1-0-målet i numerärt underläge – och slår sedan den lysande passningen till Adam Henriques 2-0-cannoli.
Storartat.
• • •
Men misstag kan Oilers-backarna inte låta bli att synda med helt den här gången heller och då är katterna som vanligt helt skoningslösa.
Fiskaren från Östergötland hittar Tarasenko med perfekt skottpassning och – fucking pang.
• • •
Vi sitter åter ute och avnjuter den här thrillern och ett varmt sommarregn faller igen, men The CEO har tak över sin eminenta bar, så upplevelsen får utan tvekan fem plus.
• • •
Mest hoppfullt för Edmonton är kanske ändå det faktum att Stuart Skinner för första gången i finalen gör räddningar han inte SKA göra.
• • •
McDavid, Draisaitl, Hyman och Nugent-Hopkins har fortfarande inte gjort några mål.
Men det har Dylan Holloway.
Hm.
• • • 
Den oduglige Darnell Nurse tar ut Sam Bennett med en bentackling som ju är mycket värre än den Fågeln fick fem minuter för i Sunrise – men han klarar sig med två minuter.
Riktigt svagt av zebrorna.
• • •
Fast hey, Drajjan spräcker i alla fall sin nolla i poängprotokollet.
• • •
Nu kastar sig The CEO helt plötsligt i poolen.
Det har aldrig tidigare hänt medan jag tittat på en final – eller någon annan hockeymatch.
• • •
Shania Twain gör i alla fall vad hon kan och sätter Saturday Night-partyt i Edmonton i gungning med vad som verkar vara ett storartat framträdande på plazan utanför Rogers Place.
• • •
Ta in det här: Darnell Nurse har nästan dubbelt så hög lön som Gustav Forsling.
Det, om något, är parodi.
• • •
Brady Tkachuk – Matthews yngre bror, tillika lagkapten i Ottawa Senators – har flugit till Edmonton för att vara med i det som kan bli familjens största kväll någonsin.
Men jag lovar, skulle brorsan vinna kommer han INTE nudda bucklan. Den tänker han vinna själv någon gång – och det gör man enligt vidskepliga myter inte om man tagit i den i förtid.
• • •
Oilers-fansen må vara knäckta, men de missar inte ett tillfälle att hylla en lysande hockeyreporter.

Oilers fans giving @emilymkaplan plenty of love in the Moss Pit pic.twitter.com/aemyFdd9ON

— Oilersnation.com, Oily Since ‘07 (@OilersNation) June 15, 2024

• • •
Tack för förståelse, Nalle. Betyder mycket.
• • •
The Corey Perry Jinx…
Om nu vidskepelse verkligen är en grej kanske NHL:s general managers borde ta den i beaktande.
• • •
Fast jag befinner mig här får jag vara med i Game Winning-Goal lotteriet, men straffet för att jag inte tagit mig till Rogers Place består i att jag – via ombud – drar Steve Lorentz.
Hoho.
• • •
Det kommer en bildhälsning från Stockholm till ranchen.

De säger hej till er alla.
• • • 
Nu kanske jag ska göra The CEO sällskap i blötan.
DET vore definitivt a first under en hockeymatch.

De ser den inte förrän färgstarka karaktärerna Philip Pritchard och Mike Bolt, eventuellt, bär ut den på isen när det som i så fall är säsongens sista match avgjorts.
Men det spelar ingen roll.
Den mystiska kraften i Stanley Cup-bucklan, det hypnotiserande glittret i det blankpolerade silvret, kommer drabba Florida-katterna redan långt innan pucken släpps i final nummer fyra i Rogers Place.
De vet att pokalen de drömt och fantiserat om i hela sina liv finns någonstans i arenan, de kan känna dess gåtfulla energi var de vänder sig i environgerna och de vet att de till slut kan få omfamna den – bara de vinner den största match flertalet av dem någonsin spelat.
Då händer det saker som människor inte kan värja sig mot – hur mycket de än insisterar på att de inte tänker så långt framåt, att de bara fokuserar på nästa byte och att det vet att oändligt mycket arbete återstår.
Atmosfären i omgivningarna förtätas, själva luften blir tjock, det går ett spöke genom korridorerna – och plötsligt känns det inte som det brukar, ens för de som gjort rutin och repetitiva förberedelser till en konstart. Plötsligt är det lite, lite svårare att andas. Plötsligt darrar det lite, lite mer i knäna. Plötsligt börjar ilningarna av oro i mellangärdet bli lite, lite påtagligare.
Det förklarar riktigheten i den gamla klichén om att den fjärde segern i en matchserie i Stanley Cup-slutspelet alltid är den svåraste att bärga – i synnerhet i finalen.
Delvis har det att göra med att motståndaren i de lägena i allmänhet är fullständigt desperat – och att MÅSTE har en tendens att trumfa VILL – men allra främst handlar det om just bucklans närvaro.
Det har varit förbluffande tydligt vid otaliga tillfällen i de arton finaler jag bevakat. 2012 och 2014 gick LA Kings upp i 3-0-ledning mot Devils respektive Rangers, men en sweep lyckades de inte fullborda – trots att det tidigt stod klart att de till slut skulle vinna. Orsak? De fick Cup-feber. Ett Ännu mer flagrant exempel var Tampa 2021. De bara spolade av Montreal i de tre första matcherna. Sedan baxades bucklan in Bell Centre och med ens blev allting mycket svårare.
Även när ställningen varit en annan än 3-0 har vi sett dominanta lag frysa till som rådjur fångade i strålkastarskenet från en bil på motorvägen så fort de fått chansen att avgöra finalen. Som St Louis i Game 6 2019 – och Colorado i åtminstone delar av Game 5 2022.
Just Panthers förefaller för all del osedvanligt väl rustade för den här typen av situation, jag kan inte erinra mig att jag någonsin sett ett mer målmedvetet, metodiskt och kallt lag i slutspelet. De har resolut, utan att någonsin se sig om, strävat mot just detta ögonblick ända sedan sista förlusten mot Vegas för ett år sedan och hittills finns inget alls i deras uppförande eller deras utstrålning som indikerar att de nånsin blir ängsliga.
Men nu är det skarpast tänkbara läge.
Nu är bucklan in the house.
Nu måste de hantera den överväldigande magin i skimret från pokalen de redan som barn svor en helig ed om att de en dag skulle lyfta över huvudet.
Då kan vad som helst hända även de coolaste och hårdaste och bästa.
Det mesta må kort sagt tyda på att Pritchard och Bolt om några timmar verkligen bär ut hockeyns heliga graal på Rogers Place-isen – men helt givet är det ingalunda.
För redan nu fortplantar sig the force från sagornas kalk genom hallen, tar sig ljudlöst och osynlig in under dörren till gästernas omklädningsrum och slår sina klor i 20 unga hjärtan…
• • •
Själv får jag inte uppleva bucklans trolldom fullt så påtagligt som jag hade hoppats, för nä, tyvärr – jag kom inte iväg från Florida den här gången heller.
Årets upplaga av Stanley Cup-förkylningen är för nasty, jag kraxar och hostar och snorar värre än Gwyneth Paltrow i ”Contagion”, och hade däckat fullständigt om jag gett mig ut på stökig cross-country-flygning igår – bara för att sedan göra om det imorrn igen.
Det är heartbreaking. Tro mig, jag står knappt ut med tanken på att inte vara med när såna som OEL och Gustav Forsling – kanske – firar sin första Stanley Cup-titel. Dessutom upplever jag att jag sviker Nalle – din senaste kommentar sved i hjärtat… – och övriga stamgäster i spåret med Panthers-sympatier.
Men under några timmar igår kväll och i natt – när jag hostade så jävligt att jag inte kunde sova och dessutom var hesare än Tom Waits efter ett par timmars primalskri-terapi – var jag osäker på om jag skulle klara av att bevaka final nummer 4 ens på det HÄR sättet, med The CEO of Everything i västra Floridas skönaste soffa.
Så, well, vi får försöka göra det bästa av en situation ingen av oss vill vara med om.
Jag lovar att ge precis allt jag har för att skänka kvällen den lyster det enorma ögonblicket förtjänar.
• • •
– Vi tror fortfarande att vi kan vinna…
Så lyder budskapet från Oilers ringhörna.
Såklart.
Vad ska de annars säga? Att erkänna att de i princip inte har någon chans att vända finalserien vore ju att lämna walk-over.
Men de vet ju. De vet att oddsen är sämre än för de som bettar på att solen ska gå upp nån annanstans än i öst i morgon bitti – och även om han aldrig skulle erkänna det, ens för sig själv, lovar jag att ett litet mått av resignation slagit rot längst i Connor McDavids hjärta.
Men det hindrar inte att han och lagkamraterna är redo att sälja sina själar till själva djävulen för att undvika förnedringen i att bli svepta – som första finallag sedan Washington för 26 år sedan – och rimligen kommer samla sig till hela säsongens mest formidabla insats nu.
Något annat vore ynk.
• • •
När jag söker en kär kollega uppe i Edmonton och inte får tag i honom och till slut gapar om att han väl för fan kan svara kommer följande replik:
”Sorry. Some of us are working and not lounging around Sibner’s pool…”.
Haha, det är det ryktet jag får nu: Som lyxlirare som bara bevakar matcher på trevliga ställen, undviker jobbiga strapatser och ligger vid pooler i väntan på fortsättningen.
Om kollegorna – och ni, som säkert har samma misstankar… – hörde det här rosslandet och väsande skulle de dock inse att jag i själva verket är en grinder av Kevin Stenlund-kaliber som inte bara ligger nedbäddad…
• • •
Till och med Paul Maurice erkänner att detta inte är en dag som alla andra.
– Jag behövde ingen kaffe när jag vaknade i morse, skrockar han.
Nej, kicken från insikten om att en 30 år lång coach-karriär kan kulminera med Stanley Cup-vinst räcker nog mer än väl.
Bara den inte blir FÖR omvälvande och orsakar förlamning. Det kan hända även en båsboss…
• • •
Men visst, det ÄR förträffligt här på ranchen. Igår såg det visserligen ut som att planerad grillkväll skulle behöva ställas in, för under eftermiddagen föll ett av de mest förstummande regn jag upplevt. Det var som att Gud i egen hög person testade duschhuvudet Kramer och Newman köpte på svarta marknaden i ”Seinfeld”. Men till kvällen klarnade det upp och skymningssolen lyste förföriskt i lunden av mangrove-träd på andra sidan Arne Alligators vattenreservoar och The CEO vevade lustfyllt igång sitt rotisseri.

Nej, jag klagar inte.
• • •
Efter sexton gloriösa säsonger med Chicago Blackhawks – under vilka han bärgade tre Stanley Cup och en Norris Trophy – rundade ju Duncan Keith av karriären med en sista vers med Oilers 2021-2022.
Sedan blev han kvar i organisationen, som konsult, och att ha en sådan ärrad ikon
Igår, efter träningen, bjöds han in till omklädningsrummet för att dela med sig av sina fantastiska erfarenheter och tryckte tydligen extra på konferensfinalen 2011, när Hawks hamnade i 0-3-underläge och till slut lyckades jaga ikapp (för att sedan falla i OT i Game 7, men ändå…).
Den sortens lektioner, från en ikon, skadar knappast i detta läge.
• • •
En annan distraktion katterna behöver deala med är vetskapen att inte bara bucklan väntar i ett hemligt rum någonstans i arenan.
I ett annat, ännu hemligare rum har Panthers klubbpersonal gömt lårar med champagne-flaskor, kalla bärs och kepsar på vilka det står ”Florida Panthers: Stanley Cup Champions 2024” – och på läktarna sitter fruar, barn, föräldrar och syskon, influgna från FLL av klubben under lördagsmorgonen.
De gör garanterat allt de kan för att INTE tänka på det, men vid åtminstone korta ögonblick blixtrar den insikten ohjälpligen till i hjärnsubstansen – och i ett slag blir andningen ännu mer ojämn…
• • •
Under förmiddagen idag, när jag bara låg i ranchens gästrum och hoppades bli bättre, fick ett antal suggestiva gamla videoklipp om Stanley Cup-drömmen tjänstgöra som extra inspiration.
Här är några:

It’s The Cup, baby, it’s The Cup

• • •
Oilers kan också låta sig inspireras av Dallas Mavericks i NBA-finalen.
Även de låg under med 3-0 inför Game 4 hemma i American Airlines Center, men dammade till Boston Celtics med rungande 122-84 igår.
How come?
Ja, gissa.
Celtics – som varit helt dominanta fram till dess – fick bedövande rampfeber i skenet från NBA-bucklan.
• • •
Det verkligt fina med Panthers är att hela organisationen verkar vara så sammansvetsad och inkluderande.
När Matthew Tkachuk efter segern i torsdags skulle ge segerpucken till Lagets Hjälte vände han sig till Mike Huff – resekoordinatorn som skötte all logistik under den krångliga och försenade resan till Kanada dagen innan.
Han – Huff – fick trycka in pucken i det femtonde hålet i det heliga Cup-pusslet.
Vackert.
• • •
Man kan överhuvudtaget konstatera att det är gyllene tider för oss som gillar att titta på sport.
Både Stanley Cup- och NBA-finalen rullar för fullt – och samtidigt pågår såväl fotbolls-EM som US Open i golf.
Det är nästan – men bara nästan – så jag önskar jag var hemma i Sverige, för när jag bodde där älskade jag nattliga sportsändningar från USA och att ägna dagarna och kvällarna åt fotboll och sedan ha hela, ostörda nätter med Stanley Cup-hockey…det ter sig som en ljuv dröm.
• • •
Ska Oilers ha minsta chans är ett säkert:

De måste sluta begå så flagranta misstag som i förra matchen.
Problemet är förstås att såna som Bouchard, Ceci och våldsamt överskattade Darnell Nurse inte begick de misstagen för att de ville och kan eliminera dem för att de blir beordrade att eliminera dem.
De är helt enkelt inte så bra och kan inte hantera stressen när motståndaren sätter in sin skoningslösa forechecking.
Det kommer med all säkerhet hända även ikväll och då hugger katterna med dödlig kraft.
• • •
Av alla svenska veteraner i NHL törs jag lova att det inte finns någon som fler kollegor – nya som gamla – önskar en livsavgörande triumf än Oliver Ekman-Larsson.
Alla som någonsin haft med honom att göra vet att han är alldeles sällsynt sympatisk och varm och vänlig.
Själv träffade jag honom första gången i Phoenix hösten 2010, när han som 19-årig rookie gjorde sina första matcher för Coyotes, och slogs redan då över vilken försynt men framförallt fin kille han verkade vara.
– Han har allt som krävs, både som hockeyspelare och människa, sa dåvarande ass-coachen Uffe Samuelsson.
Sedan har OEL varit en konstant bland de hundratals och åter hundratals blågula gossar jag bevakat här borta – alltid en lisa att träffa, om än inte helt lätt att nå på telefon eftersom han inte precis spelar hockey för att han älskar uppmärksamhet… – och vinner han ikväll, eller senare i finalen, kommer jag inte kunna skilja på det som redan gör ont i halsen och det som blir hårt just där när starka känslor griper omkring sig.
• • •
Ett annat problem för Oilers är att de inte har någon vidare historia i den här typen av ögonblick – allra minst i modern tid.
2021 blev de svepta av Winnipeg Jets i förstarundan och året därpå av blivande mästarna Colorado Avalanche i västra konferensfinalen.
Och vem coachade Jets 2021?
Just det – Paul Maurice.
Han verkar veta en del om hur man förstör tillvaron för Connor McDavid och Leon Draisaitl.
• • •
Vi har redan haft The CEO himself och son och hundar på bild här i bloggen, men det finns en Fru CEO här på ranchen också.

Lotta heter hon och är en sann drottning som ser till att sätta guldkant på dagarna åt alla, inte minst gäster som aldrig ger sig av…
• • •
De svenska målskyttarna i det som kan vara den sista hockeymatch vi ser denna säsong: OEL och Mattias Ekholm.
• • •
Magnifika Coachella Valley Firebirds vann första matchen i AHL-finalen igår kväll – i chokladstaden i Pennsylvania.
I år är mästerskapet vårt, Kmannen!
• • •
Kvällens låt: Otis Reddings ”I’m Sick Y’All”.
• • •
Medan merparten av de journalister som befinner sig i Alberta just nu i hemlighet hoppas att det här tar slut ikväll, så de inte behöver resa någon annanstans än hem, skulle ju jag väldigt, väldigt gärna se en Game 5 i Sunrise på tisdag.
Men bara för att jag önskar mig den utvecklingen…ah, ni vet.
• • •
Om Oilers vunnit i förrgår hade fansen vält hela jävla stan denna lördagkväll, därom råder ingen tvekan.
Men nu, när hjältarna står med tåspetsarna vid avgrundens rand, kan man fråga sig om stämningen blir fullt så extatisk som den – i eskalerande grad – varit genom hela slutspelet.
Det krävs antagligen att Oilers tar tidig ledning och sedan bombar på som Mavericks igår kväll.
Då kan minnen för livet trots allt skapas i den futuristiska ladan i Ice district.
• • •
Lönta Lindquist, Viaplays man i Stanley Cup-rymden, är dock övertygad om att resan fortsätter.
Han har, meddelar han i ett sms, just tvättat kläder så det räcker i sju matcher och tycker att vi redan kan planera för utgång i Fort Lauderdale på måndag kväll.
From his lips to God’s ears, säger jag.
• • •
Under eftermiddagen kom mail från NHL med påminnelse om att Conn Smythe-rösterna ska in ikväll – och sedan raderas om Oilers skulle tvinga fram ytterligare en match.
Well, om den mest ärorika individuella trofén delas ut ikväll är jag rätt övertygad om att det står mellan Barkov och Bobrovsky.
Sedan borde Forsling vara trea, men sådana som Vera Från Hagen och E-Rod – Evan Rodrigues – kan nog också få en och annan ströröst.
Eller vad säger du: Vem borde vinna?
• • •
Här på ranchen värmde vi upp med US Open-golf under sena eftermiddagen och The CEO – Rydaholms egen Jack Nicklaus – avlossade ett och annat fult ord när Ludde från Eslöv slog bort sina bollar.
Själv säger jag som Furio i ”Sopranos”:
– Stupid-a-fucking game.
• • •
– Vi spelar som bäst när vi har ryggen mot väggen, säger Zach Hyman.
OK, prove it – för mer uppträngd mot väggar än så här går det inte att bli.
• • •
Nä, jag har inget alls emot golf. Jag ville bara citera Furio. Man vill ju det ibland.
• • •
Gulf Coast Flames svar på Erik Karlsson, Milton Sibner, har sista natten med sina amerikansk polare innan familjen åker på Sverige-semester på måndag, så tyvärr – några analyser från honom kan jag inte servera inför detta möjliga avgörande.
• • •
OK, det kan hända nu.
Florida Panthers kan avsluta hela säsongen 2023-2024 och bli Stanley Cup-mästare.
Något större får man sällan vara med om.
Såna kvällar är det alltid Karin Boye som får sista ordet i dessa intron:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

EDMONTON – FLORIDA 3-4 (Slut)
• • •
Så Stanley Cup-bucklan kommer bäras in i Rogers Place på lördag.
Det är Oilers stora – kanske enda – chans.
För när det sker händer det att de som inser att de plötsligt har en livslång dröm inom räckhåll börjar darra och får Lord Stanley-frossa.
Men jag är för en gångs skull alldeles tvärsäker:
Florida Panthers blir Stanley Cup-mästare 2024 – om inte på lördag så definitivt hemma i Sunrise på tisdag.
• • •
Som Gaston påpekar finns det faktiskt ett lag som kommit tillbaka från 0-3-underläge i en final:
Toronto Maple Leafs, tänka sig.
Men det var 1942 – för 82 år sedan! – och det finns en anledning till att det aldrig hänt igen.
• • •
Ännu en first:
Jag avrundade just kvällens finalpass med en chokladboll bakad av dottern i familjen Sibner, Sanibel.
Det får gärna bli en tradition, den var rasande god.
• • •
Nog ryser man lite när man ser den där tavlan där Panthers nitar fast en puck för varje slutspelsseger.
De har femton på plats nu.
Blott en – den heliga sextonde – återstår.
• • •
Stuart Skinner tror ändå.
– If anyone can do it, it’s the Oil, säger han.
Ja, om de bara hade en bättre målvakt, replikerar jag.
• • •
Samtidigt säger katterna givetvis allt man ska säga i det här läget.
– Vi tar inte ut något i förskott…den fjärde matchen är den svåraste att vinna…vi fortsätter fokusera på en match i taget.
Jaja.
De har, tycker jag det känns som, osedvanligt bra förutsättningar att hantera den här sortens situation.
• • •
Igen – Mattias Karlsson och Jarkko. De börjar framstå som legendarer nu.
Sure, det var ett gäng som sa ”Florida” utan att precisera ett resultat, men det räknas givetvis inte.
• • •
Titus gick förbi mitt soffhörn och morrade några gånger, men det var allt. Han verkade tycka att jag förtjänade ett arbetspass i någorlunda ro.
• • •
Förlåt, Hans Grundberg, jag tror bestämt jag har lite feber nu.
• • •
På lördag är det alltså elimination game och då ska ett första mail med Conn Smythe-röster in – oavsett vad det står när tio minuter återstår av ordinarie matchtid.
Naturligtvis är jag förbjuden att berätta hur jag kommer rösta, men just nu har jag en rätt klar bild…
• • •
Nu ska jag snylta åt mig en till av Sanibels chokladbollar och sen göra som resten av ranchen och sväva iväg till John Blund.
Vi hörs imorrn – på nåt sätt.

EDMONTON – FLORIDA 3-4 (Slut)
• • •
Oilers lyckas göra det i alla fall lite spännande i slutet, men som vanligt – det är too little too late.
Nu har katterna slagläge och kan bli mästare på lördag kväll.
Ojvoj.
Mer kommer här senare.