Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 – det som pågår i bloggens parallella universum, befriat från pandemier – fortsätter.
Redan för några dygn sedan vaskade vi fram de två lagen i den östra konferensen – Toronto och Philadelphia – och nu ska vi se när andra omgången i väst avgörs.
Med Jonathan ”Ondskan” Ekeliw från Örby som referent i de två första matcherna i bägge serierna.
Håll i hatten

•DALLAS STARS – NASHVILLE PREDATORS
•Match 1(Referent: Jonathan Ekeliw)
– Från att ha varit underdogs mot Colorado går nu Dallas plötsligt in med favoritstämpel och hemmaplansfördel i serien mot Nashville. En omställning som inte tycks passa Texas-gänget. Uppumpade med självförtroende överger Stars sitt defensiva, kompakta spelsystem – som var så effektivt i förstarundan – och satsar full fart framåt istället. Men den furiösa offensiven överrumplar inte rovdjuren från Tennessee. Tvärtom biter Predators tillbaka, med sina sylvassa huggtänder, och utnyttjar motståndarnas blottor. När Miro Heiskanen, som var så bra mot Avalanche, tappar pucken på offensiv blå i en dumdristig soloraid, ställer Nashville om blixtsnabbt och kommer i ett två-mot-noll-läge. Filip Forsberg spelar pucken till Ryan Johansen, får tillbaka den och lägger in gästernas ledningsmål i öppen kasse, Ben Bishop är helt chanslös. Det slår an tonen för divisionsfinalens första drabbning, även om just Big Ben lyckas hålla siffrorna nere. I slutminuterna, vid ställningen 3–1 till Preds och med Bishop utplockad, har Dallas en lång sekvens med tryck i offensiv zon och reduceringen är nära. Men Mattias Ekholm lyckas till slut sno åt sig pucken från Tyler Seguin och rensa den ut ur egen zon. Och vad händer då? Jo, gummitrissan träffar den kala hjässan tillhörande NBC:s expertkommentator Pierre McGuire – som står placerad mellan båsen – studsar som en rikoschett tillbaka på isen och in i den tomma buren. Naturligtvis godkänns inte målet, men kort efter slutsignalen, när den lätt omtöcknade och blodige McGuire ska segerintervjua Ekholm, hoppar hela Nashville-laget på honom och bildar en mänsklig hög som vore det TV-pucken snarare än Stanley Cup-slutspel.
– Han har ofrivilligt blivit vår nye maskot, säger ”Flipper” Forsberg till bloggen.
Resultat: 1–3

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Något otroligt kontroversiellt och framför allt mystiskt har hänt inför match 2, vilket upptäcks bara timmar före nedsläpp. Samtliga Nashvilles matchtröjor, även backup-ställen materialförvaltarna packat med sig till Texas, har krympt och delvis missfärgats i Dallas-grönt. Bara Viktor Arvidsson lyckas trä på sig sin tröja (bildbevis på Calle Järnkroks Instagram-profil) men den sitter lika tajt som en kroppsstrumpa, som vore han Petter Northug i skidspåren. Naturligtvis misstänks Stars för att ha utfört en kupp efter den tunga förlusten i seriens första match, så NHL startar en utredning mot klubben.
Nåväl, matchen kan ändå starta på utsatt tid och Nashville gör det i tröjor skänkta från tillresta Predators-fans. Alla spelare i bortalaget har fått sitt eget namn och nummer på ryggen, förutom fjärdekedjans Rocco Grimaldi och Austin Watson, som spelar i signerade Filip Forsberg-tröjor (vilket gör det lite rörigt för McGuire och Kenny Albert i NBC). Troligen hoppas Dallas att sabotaget ska ha fått Nashville ur balans, men i stället fungerar det som ännu mer tändvätska för gästerna. Stars har visserligen återgått till ett mer defensivt, svårforcerat spelsystem i match 2, men ånyo är det Predators som känns farligare i sina framstötar. Det blir till slut samma resultat som i den första drabbningen och det sista målet, 3–1 för Nashville, prickas in av Filip Forsbe… förlåt, Austin Watson med drygt fem minuter kvar.
– Alla i laget borde spela med mitt namn på ryggen. I alla fall med min autograf på tröjan, skrockar ”rätt” Filip Forsberg när bloggen talar med honom efteråt.
Resultat: 1–3

•Match 3:
– Trots grundlig utredning lyckas ligan aldrig bevisa att Stars låg bakom tröjskandalen i Game 2 i American Airlines Center. Så Predators får hitta på ett eget sätt att hämnas. Under uppvärmningen inför första matchen i Bridgestone Arena – nu i sanning en buzzing jamboree-lada igen – har flera av gästernas spelare, inklusive Burger Klingberg och Mattias Janmark, problem med skridskorna. ”Någon tycks ha mixtrat med vår slipmaskin under natten så alla fått fel slipning. Det är en skam”, rasar Jamie Benn i en rinkside-intervju med Pierre McGuire, som nu genomför sändningen i stort bandage runt huvudet. ”Vilken fantasi de har”, replikerar en skrockande Roman Josi. Gästernas materialare desperat-vässar om de viktigaste stjärnornas skenor innan matchstart, men tiden är för knapp, få får den slipning de vill ha. Likt Preds försöker de använda detta övergrepp som tändvätska men det är svårt när det inte går att åka skridskor. Preds tar en tämligen komfortabel seger inför sina besinningslösa fans och skaffar sig chockerande 3-0-ledning i serien – efter två mål av Hackspetten från Kusmark, två av Ryan Ellis och ett av Filip Forsberg. Gästerna är av förklarliga skäl griniga och försöker revanschera sig med knytnävarna men inte heller det går så bra på dåligt slipade rör. När Corey Perry i mitten av tredje perioden försöker knocka Ryan Johansen med en uppercut snubblar han själv och faller så illa på isen att han bryter näsan.
I bloggens kommentatorsspår har HEK i Bristol sin egen vilda jamboree. ”LAGET!!!”, skriver han i inlägg efter inlägg, ”LAGET!!!”. Sedan postar han en videosnutt på hunden Manfred, som smittad av husses eufori skäller och hoppar runt på parketten.
Resultat: 1-5

•Match 4
– Inga nya sabotage eller skandaler. Om man inte ska räkna Calle Järnkroks reaktion när det svenska mediauppbåd som består av bloggen, Lönta Lindqvist och The CEO of Everything efter morgonvärmningen försöker intervjua honom. ”Uh”, skriker han, ”vad det stinker! Var ni ute och honky tonkade igår kväll eller?”. Jo, den lätt stukade trion var det. En underbar middag på Martin’s BBQ följdes av glada hopp mellan Legend’s Corner, Robert’s Western World och Tootsie’s. Då blir det som det blir. Efter en klassisk pre game-nap under eftermiddagen, på nya JW Marriott-hotellet, är alla dock pigga och krya lagom till matchstart vid 20.00 – och får se ett Dallas som had enough. Texas-stjärnorna samlar sig till en strålande insats. De lyckas inte bara kväsa Preds rasande snabba, explosiva attacker genom att stänga mittzonen. De kombinerar med snabba spelväxlingar och kommer ständigt i ursinniga kontringar ett för dagen lite ofokuserat Nashville-försvar inte kan hantera. Burger Klingberg avgör definitivt med en powerplay-bomb från blålinjen, som innebär 4-1-ledning, fem minuter in i tredje.
– Det blir lättare när ingen fuskar med ens grillor, säger han syrligt i en intervju med bloggen i korridoren utanför de bägge omklädningsrummen. Mattias Ekholm som går förbi samtidigt hör vad han säger och replikerar att han å sin sida tycker det är trevligt att få spela i sin egen tröja….
”Jag visste det”, ryter HEK i bloggspåret, ”Det spelar ingen roll att vi leder med 3-0. Vi kommer åka ut i alla fall. Var är kämpaglöden, var är hjärtat, var är LAGET?”
Resultat: 5-2.

•Match 5
– Trots allt misstänkt fusk med krympta tröjor och fixade slipmaskiner har den här serien hittills varit förhållandevis snäll. Men när lagen återvänder till Texas för femte ronden kokar det till sist över. Det börjar med att Corey Perry – tillbaka efter missödet med den brutna näsan, i helvisir – försöker sig på en repris av armbågstacklingen i Winter Classic-matchen på nyårsdagen och sånär sänker Ryan Ellis igen. Då försöker Colton Sissons rycka av honom hjälmen och vrida om den brutna näsan. I den stilen fortsätter det. Rocco Grimaldi kör över Miro Heiskanen med en ful tackling i ryggen, Ekholm hamnar i blodigt slagsmål med Alexander Radulov och Pekka Rinne jagar Tyler Seguin över hela isen efter att ha crosscheckats i bröstet. Längst ner i sarghörnet får linjemännen tag i honom och ser till att blodbad uteblir, men den finländske bjässen slänger i alla fall klubbhandsken på Stars-stjärnan. Matchen i sig ser ut ungefär som senast. I två och en halv period lyckas hemmalaget åter hålla ner farten och hindra Arvy och andra frustande predatorer från att ta sig fram på önskat vis – samtidigt som de själva kommer i tunga attacker och smäller in mål i precis rätt lägen. Skillnaden är att gästerna den här gången till slut krånglar sig ur greppet och sånär kommer ikapp i tredje perioden. Filip Forsberg reducerar till 4-2 när åtta minuter återstår och Matt Duchene till 4-3 när klockan står på 15.05. Sedan kommer de i en sjusatan till push och har faktiskt en kvittering inne i slutminuten, sedan Järnkrok och Turris kommit loss mot Miro Heiskanen, men efter lång videokontroll döms det bort för offside på Järnkrok. ”BULLSHIT”, skriker han så det hörs genom American Airlines-jublet, men Dallas vinner.
”Varför bryr man sig? Man blir ju bara ledsen. Livet är över”, kvider HEK i bloggen.
Resultat: 4-3

•Match 6
– Efter tjat och vädjanden och löften om rödvin på Martin’s BBQ lyckas bloggen äntligen locka HEK himself till Nashville. Vi fixar till och med plats åt honom och Manfred precis nedanför pressläktaren. ”Hundar är ju egentligen inte välkomna, men vi har hört att Manfred är rena talismanen och ger oss tur så det får gå den här gången”, säger Preds PR-boss Kevin och räcker över såväl biljett som en liten Nashville-tröja för jyckar! Och de båda Bristol-borna får se en oförglömlig klassiker till duell. De båda rivalerna pressar varandra i tre blixtrande perioder, alla på isen spelar på toppen av sin förmåga och driver upp ett tempo som nästan borde vara förbjudet. Jamie Benn ger gästerna ledningen med en styrning i ett powerplay i slutet av första, men Roman Josi kvitterar bara en halv minut senare. Då landar två slemmiga kattfiskar på isen och för ett ögonblick ser det ut som att HEK tänker kasta in Manfred också, men hindrar sig i sista stund. Den sanslöst intensiva mittperioden förblir, mot allt förnuft, mållös – främst för att Rinne och Big Ben Bishop både börjat spela som rena Carter Hart. 5.33 in i tredje tar dock hemmalaget ledningen, sedan Hackspetten från Kusmark snott åt sig pucken i en närkamp bakom Dallas-kassen och kvickt som just en hackspett vräkt sig fram och lirkat in den köksvägen. Bridgestone förenas i den kanske mest dånande ”I Like It, I Love It” någonsin, men man kan ändå höra Manfred yla av lycka genom larmet. Den furiösa kampen är dock långt ifrån över, Dallas tömmer allt de har och pumpar outtröttligt mot Pekka – och till slut ger det resultat. Burger Klingberg bryter ett Preds-anfall djupt nere i egen zon, ser att Radulov redan störtat norrut och hittar honom med en perfekt passning, rakt på bladet. Sedan ser ryssen, i friläge, till att få ner Rinne på isen, finter snabbt till vänster och får upp en backhand i nättaket . HEK vänder sig om mot bloggen och skriker att det väl ändå är själva fan! I förlängningen är spelet inledningsvis försiktigt och avvaktande – och 17 113 åskådare, plus en hund, håller andan. Men allt exploderar i extas när Filip Forsberg efter en tekning i vänstra cirkeln i offensiv zon 11.54 in i dramat drar på ett sylvasst direktskott som Big Ben aldrig riktigt hinna reagera på. Nashville har vunnit och är klara för konferensfinal.
Under firandet på isen efteråt springer HEK ner till plexit och lämnar över Manfred till Roman Josi och sedan glider laget runt på isen med sin nya maskot som en pokal.
Senare på natten händer ungefär samma sak på Robert’s Western World. Country-bandet som lirar får klart för sig att Manfred är i den svettiga lokalen och får upp honom på scenen för en steel-gitarr-version av ”Who let the dogs out”.
Resultat: 2-3 (OT)

Nashville vidare med 4-2.

• • •

•VEGAS GOLDEN KNIGHTS – EDMONTON OILERS
•Match 1 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Inte helt oväntat fortsätter Vegas att kaxa upp sig mot sina mer anrika NHL-konkurrenter med en påkostad, retsam ”opening show” inför nedsläpp. I den här akten, projicerad på isen, syns Connor McDavid jobba på en bensinmack och använda Edmonton-olja till att fylla på hemmalagets bränsletankar. Samtidigt, på pressläktaren, pågår det redan en kontrovers. Det är självaste Per Bjurman som har fått sin plats snodd – av en oförstående, förvirrad tysk.
– You have to move! Achtung! This is my seat, säger Bjurre och gestikulerar mer och mer frustrerat.
Tysken, Jürgen Dreschler från Frankfurt, visar sig vara utsänd för tv-bolaget ADR:s räkning och ska punktmarkera Leon Draisaitl. Men han har aldrig varit på en NHL-match tidigare och tror att vem som helst kan sätta sig var som helst på pressläktaren – först till kvarn. Till slut lyckas Bjurman, med hjälp av sin gode journalistkollega Scott Burnside, tala Jürgen till rätta och få honom att flytta på sig.
Matchen drar igång och det är två oerhört formstarka, offensivt sprakande lag som gör upp i T-Mobile Arena på The Strip. McDavid, som ju hängde fyra kassar i match 7 mot Calgary några dagar tidigare, inleder målskyttet efter en patenterat explosiv tempoväxling förbi sin motståndare – i det här fallet den annars så skridskoskicklige Vegas-backen Nate Schmidt. Sedan fortsätter målen att trilla in, åt båda håll, efter idel individuella konstnummer. Trots att såväl Robin Lehner som Mikko Koskinen svarar för starka prestationer mellan stolparna står det 4–4 på tavlan med bara några minuter kvar. Då vinner William Karlsson en tekning i offensiv zon, Shea Theodore tar emot pucken och skickar från backposition iväg ett handledsskott på måfå – och i röran framför Koskinen lyckas Jonathan Marchessault styra in 5–4 för Vegas. Resultatet står sig, taket lyfter och på Strippen är det sedan folkfest natten lång.
– Sorry, Per! Jag missade att svara på ditt sms om McDavid för några dagar sedan. Han är sensationellt bra, men vi är också ett sensationellt bra lag, säger Wild Bill när bloggen träffar honom i omklädningsrummet.
Därefter blir det några härliga timmar i Vegas-vimlet för blogg-Bjurre och till och med Jürgen Dreschler visar sig vara en härlig filur, med några sköna storys att bjuda på intill roulette- och crapsborden.
Resultat: 5–4

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Vi snabbspolar till slutet av matchen (som är betydligt mer tajt och målsnål) för i den sista skälvande minuten händer precis ALLT. Edmonton plockar ut målvakten och trycker på som bara den för att kvittera till 1–1. Plötsligt går Robin Lehners klubba av i en tumultartad sekvens framför kassen, men när pucken sedan hamnar nere i hörnet passar Nate Schmidt på att ge bort sin till svenskmålvakten. Connor McDavid upptäcker det, vinner duellen vid sargen och slår direkt in en passning framför mål igen. Där står James Neal helt sopren – eftersom Schmidt släppte sin markering när han räckte över klubban till Lehner – och får iväg ett rappt skott. Neal skriker ”fuck yeah!” och sträcker händerna mot skyn, men tar snabbt ner dem igen. Pucken går INTE i mål, den studsar via knoppen på Lehners utespelarklubba och ner i det andra sarghörnet. Därifrån lyckas Alec Martinez lyfta gummit ut ur zonen och ett öronbedövande ”Leh-ner, Leh-ner” dånar från läktarplats.
Men häng med nu, dramat är långt ifrån över…
Edmonton tar ny sats och dumpar ner pucken i Vegas-änden igen. Först att nå fram är stekhete Robin, som inte kan motstå läget som hastigt dyker upp bakom egen förlängd mållinje, ett läge alla hockeymålvakter drömmer om. Lehner tittar upp, ser att kusten är klar och skickar – med Nate Schmidts klubba – iväg ett så hårt skott han kan, ämnat för att avgöra matchen.
Det är otroligt nära, OTROLIGT nära, men ändå så långt borta.
Skottet smiter precis utanför stolpen och istället blir det avblåst för icing. Spelet återgår till Vegas-zonen och McDavid vinner tekningen bak till Oscar Klefbom, som inte tvekar utan direkt avlossar ett stenhårt slagskott. Via Ryan Nugent-Hopkins rumpa letar sig pucken tillbaka till McDavid – som inte tvekar han heller. Slagskott. Lehner skymd och chanslös. T-Mobile Arena tystnar. Förlängning väntar.
Väl där tar det inte många minuter. Blott 4.09 in i OT smäller Leon Draisaitl in avgörandet och fullbordar gästernas vändning. Jürgen Dreschler jublar så högt att han blir uppläxad av arenans pressvärdar, men har sedan en ny episk afton i det annars mer dämpade myllret på The Strip.
– Ich lieben dich, Per! I love hockey! From now on I will never cover any other sport, slår tysken fast när bloggen ber om en hälsning till läsarna.
Resultat: 2–3 OT

•Match 3
– Riktigt hur bloggen lyckas bevaka samtliga fyra serier som pågår, och ser alla matcher på plats, är otroligt. Men just i år har Sportbladet helt generöst hyrt en privat-jet åt honom, så det fungerar. I den tar vi nu med oss den bortkomne men lycklige Frankfurt-Jürgen från Vegas till Edmonton. Där gör han två snabba iakttagelser:
– Oj, vad långt det är från flygplatsen till stan.
Sannerligen. Man sitter nästan längre i taxi in till stan än på planet från Vegas.
Sedan:
– Här verkar inte alls lika roligt som i Vegas.
Nej, det kan man lugnt säga.
Däremot är Edmonton ett av världens verkliga hockeyfästen och klockan 19.16, när pucken släpps för första mötet i väldiga Rogers Place, lyser det i ögonen på tysken.
– Sån här stämning är det ju inte ens när Eintracht spelar på Commerzbank Arena, flämtar han.
Inte är det heller någonsin någon på den arenan, inte ens Anthony Yeboah, som bjudit på idrottskonst så stor som den Connor McDavid och Leon Draisaitl står för denna kväll. Coach Tippett överraskar genom att matcha dem tillsammans i en nykomponerad kedja med Joakim Nygård och de tackar genom att ställa till med en magisk föreställning. Om det inte varit för att Robin Lehner återigen spelat som vore han besatt av Terry Sawchuks ande hade den trio ensam kunnat fixa tvåsiffrigt. Motståndarna från Nevada-öknen får överhuvudtaget inte låna pucken när kanadicken, tysken och svensken är inne – och därför är de inne nästan hela tiden också. Och inte ens Lehner kan stå emot i längden. Draisaitl fullbordar ett hattrick och Nygård gör det fjärde målet – och McDavid står för samtliga assist.
I omklädningsrummet efteråt har Frankfurt-Jürgen svårt att behärska sig, han försöker ta sig genom den stora kanadensiska mediascrummen runt Draisaitl för att ge honom en kram, men hindras i sista stund av bloggen.
Resultat: 1-4

•Match 4
– ”Vi blir förfördelade av domarna hela tiden. Hur kan Oilers tillåtas ta sig såna friheter. Det är skillnaden, inte de där McDavid och Draisaitl ni tjatar om hela tiden”, gnäller Vegas-coachen DeBoer under presskonferensen dagen innan Game 4. Vissa spelare, som Max Pacioretty och Paul Stastny, framför liknande synpunkter. ”McDavid är överskattad”, försöker exempelvis den senare. Då förstår alla som varit med ett tag: Knights är illa ute. De som börjar klaga, och fokuserar på annat än de egna insatserna, har aldrig en chans i slutspelsserier. Och det vredesutbrott DeBoer får då Frankfurt-Jürgen begär ordet och säger ”Aber, Draisaitl är väl ändå bättre än alla dina spelare?” bara stärker oss i den tesen. Den får sedan en rungande bekräftelse när matchen väl börjar och DeBoer omedelbart slänger in Ryan Reaves mot den gyllene Oilers-trion – och han börjar med att hugga Draisaitl över armarna med såna kraft att tysken slänger klubban och försvinner raka vägen till omklädningsrummet. På pressläktaren reser sig Jürgen med ett ilsket ”Scheisse!” och springer mot hissarna för att göra upp med DeBoer, men stoppas ännu en gånga av bloggen. Stämningen bland hemmafansen är lika upprörd och ölmuggarna haglar över Reaves, som får matchstraff när han skrattande lämnar isen. Dessbättre dröjer det bara några minuter innan Draisaitl kommer tillbaka – och guds egen kedja kan ställa till med ny show. Det spelar ingen roll vad riddarna, med Lehner i spetsen, gör. De går inte att stoppa. Den här gången är det visserligen Ryan Nugent-Hopkins som prickar in första målet, men resten står Neon Leon, McJesus och Nygård för. McDavid gör två och Draisaitl och Nygård varsitt – och samtliga tillkommer efter klapp-klapp-kombinationer så granna att de förefaller koreograferade av en högre makt.
– Jadu bloggen, myser Kleffy Klefbom efteråt, har du sett hockey på den här nivån tidigare? Nej, det har ingen .
Resultat: 0-5.

•Match 5
– Tillbaka i Nevada och T-Mobile Arena lovar Vegas-riddarna heligt och dyrt att de ska vända på steken i serien. ”Det finns inte en chans att vi förlorar mot ett så mycket sämre lag”, säger en alltmer verklighetsfrämmande DeBoer på en ny presskonferens. Som för övrigt slutar med att vår vän från Frankfurt ger Vegas-coachen fingret och sånär blir av med sin ackreditering. Men bloggen lyckas medla och han får stanna kvar. På nåder.
Vegas PR-bossar får dock slutligen nog när Wild Bill Karlsson efter en riktigt fin öppningsforcering från hemmalagets sida faktiskt gör 1-0 – och Jürgen häller en kopp kaffe över den Knights-anställde web-reportern han har vid sin sida på pressläktaren. Då blir han slutligen utslängd. ”Skitsamma”, ropar han åt bloggen, ”vi ses vid crapsborden på Bellagio om några timmar”. Så sker också och då får bloggen berätta att Vegas fortsatte dominera inledningsperioden – utan att kunna hänga några fler mål. Sedan tog Oilers förstakedja över igen, såg till att kvittera i mittperioden och avgjorde hela serien med två snabba i mitten av tredje. ”Gjorde Leon några fler mål”, undrar Jürgen? Jo, det första var det Kleffy som dammade in med ett slagskott från blå, men bägge de två avgörande målen hade tysk avsändare. Då blir Frankfurt-mannen så lycklig att han beställer in fem Cristal-flaskor och ruinerar sig för tid och evighet.
Resultat: 1-3

Edmonton vidare med 4-1.

• • •
And then they were four…
Ja, nu är det bara konferensfinalerna kvar innan vi är framme vid hockeysäsongens enorma höjdpunkt.
I öst möts Philadelphia och Toronto, i väst går Edmonton upp mot Nashville.
Några tips?
Facit kommer framåt nästa helg…

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 – det som pågår i bloggens parallella universum, befriat från pandemier – börjar varva upp på allvar.
Efter de två inledande omgångarna, som den som missat kan ta del av i föregående inlägg, är det nu dags för Rond 2 i östra konferensen.
Mycket nöje, folks – i brist på annat…

•BOSTON BRUINS – TORONTO MAPLE LEAFS
•Match 1
– ”Det här ska bli roligt. Att slå ut Toronto ur slutspelet har ju blivit en årlig tradition”, skrockar Brad Marchand i en tv-intervju med Pierre McGuire (som förstås påminner om att Brad innan NHL-karriären spelade juniorhockey med bland andra Halifax Mooseheads…) under matchvärmningen. Han är tydligen inte särskilt uppskrämd av det faktum att Leafs vände 0-3-underläge mot Tampa i förstarundan, mer stärkt av egna lagets 4-0-sweep mot Columbus. Det visar sig dock snabbt att den här Leafs-upplagan inte kommer låta sig knuffas runt hur som helst. De håller jämna steg med sin gamla plågoanden genom hela öppningsmatchen i febriga TD Garden – en hård, fysisk men på det hela taget schysst tillställning. Det märks att kombattanterna lämnat inledningsomgången bakom sig och kommit över den där vildögda feber starten på playoff alltid utlöser. De satsar fortfarande maximalt, jo – men på ett mer samlat sätt. Med 2-1-ledning när bara tre minuter återstår av tredje ser Björnarna, anförda av en magnifik Tuuka Rask, ändå ut att ha öppningsduellen i säcken, men just då kommer Auston Matthews ångande på vänsterkanten och får från långt håll plötsligt på en fruktansvärd rökare som Rask knappt hinner reagera på. På ett ögonblick blir det dödstyst i Garden. Till sist är det dock Marchand som får flina igen. I ett powerplay 12.45 in i första förlängningsperioden bökar han sig fram till Andersen, bra han med, och får tag på en retur på nära håll och föser in avgörandet. Då är det inte tyst på Legends Way längre.
”Sa ju det”, skrockar hjälten åt McGuire, ”vi kommer göra som vanligt med dom här”.
Resultat: 3-2 (OT)

•Match 2
– Klockan är 20.16, lokal tid i Boston, när Furman South släpper pucken i match två. Bara åtta sekunder senare störtar William Nylander mot Rask, får en perfekt passning av Matthews – och gör 1-0 för gästerna. Och därmed är tonen satt. Det är Leafs kväll i TD Garden. Fullständigt. De har hittat tillbaka till det vindsnabba, kreativa, lekfulla och samtidigt aggressiva spelet från de bästa matcherna mot Tampa och åker helt enkelt bara ifrån B’s. Det hjälper inte ens att Tuukka fortsätter slita som ett djur i kassen. Morgan Reilly ökar på till 2-0 efter klassisk upprullning i ett powerplay i början av andra och åtta minuter senare gör en fri Lill Nyllet 3-0. Vad säger Doc Emrick då? ”My goodness!”. När de inte fått utdelning sex-sju minuter in i tredje, mest för att de knappt får låna pucken, inser hemmaspelarna att första förlusten i hela slutspelet är ett faktum och ägnar resten av kvällen åt att ”sända budskap” inför matcherna i Big Smoke. Zdeno Chara och Marchand drar båda på sig matchstraff, den förstnämnde för att ha crosscheckat Mitch Marner i ryggen, den sistnämnde för att ha gjort grovt obscena gester med ena handen åt domare Furman.
I en bar i North End som håller öppet betydligt längre än vad de lokala förordningarna i Boston egentligen tillåter får bloggen många timmar senare bjuda 15 journalistkollegor på Boston Lager, enär bloggen råkade vinna game winning goal-lotteriet.
Resultat: 0-4

•Match 3
– Budskapet från tredjeperren i Game 2, tycks inte ha gått fram. För till Leafs-fansen euforiska häpnad – de börjar ana något stort nu, till sin egen förvåning – står deras hjältar för en lika suverän insats i Scotiabank Arena. Bruins har inga vapen mot den unga energin, mot ettrigheten, mot fantasin. Eller mot Lill-Nyllet. Han gör ett av sitt livs matcher, prickar själv in två mål och assisterar till ytterligare två. Boston lyckas lyckas därefter forcera in åtminstone två under sista tio – bägge signerade David Krejci – och slipper bli nollade igen, men det är för lite och för sent.
– Jag håller med. Så här bra har jag aldrig spelat, förvånar Lill-Nyllet genom att slå fast för bloggen i omklädningsrummet efter slutsignalen.
Media har efterfest på The Keg. Den blir sen.
Resultat: 2-4

•Match 4
– Bästa drabbningen hittills i serien. Bruins samlar sig till en monstruös insats och lyckas äntligen komma åt motståndaren efter att ha blivit ordentligt tillplattade två gånger i rad. Med fysik och tyngd och noggrannhet saktar de ner spelet, kloggar igen i mittzonen och släpper inte till tillnärmelsevis lika mycket chanser. Kasperi Kapanen lyckas visserligen göra 1-0 i en kontring när sex minuter återstår av första men David Krejci kvitterar strax därpå. Sen är det ställningskrig – under vilket gästerna håller fortet och släpper till ytterligt lite – resten av ordinarie matchtid. Så ser det ut också under den andäktigt spännande förlängning som följer. Men björnarna glömmer att man måste skapa åtminstone lite framåt också – ”rädslan för att förlora är större än hungern att vinna”, som en förnumstig Ekeliw konstaterar i ett sms till bloggen – och taktiken håller inte i längden. Nio minuter in i OT2 drar Charlie McAvoy på sig en katastrofal utvisning för tripping och i det powerplay som följer avgör John Tavares med ett direktskott från nära håll. Plötsligt har Leafs slagläge och är en seger från konferensfinal – och på gatorna i downtown Toronto utbryter förtida festival.
På The Keg varnar dock Kajsa Kex för att man aldrig kan ska räkna ut
Resultat: 1-2 (OT)

•Match 5
– Kajsa Kex vet vad hon talar om. När de väl har möjligheten sätta in den slutgiltiga stöten och ta sig till Stanley Cup-finalens tröskel får ynglingarna från Ontario-metropol mjukost i knälederna och kan inledningsvis knappt spela alls. Samtidig har B’s bara bestämt sig för att ta sista chansen och under inga omständigheter bli utslagna på hemmaplan. De behöver inte ägna lika mycket kraft åt att bara förstöra den här gången, utan kan föra spelet själva – och börjar på det klassiska Boston-sättet komma i anfallsvåg efter anfallsvåg, den ena tyngre än den andra. Då hjälper det inte att dansken i bortamålet står på huvudet mest hela tiden. David Pastrnak, som Leafs huvudsakligen lyckats neutralisera i serien, gör i just en sådan attack i förstaperren 1-0, i en likadan i andra 2-0 – och innan mittakten är över har han spelat fram Torey Krug i ett powerplay också. ”Pasta is al dente tonight”, skrockar Doc Emrick i kommentatorshytten. Sedan blir det ändå drama i tredje, får då hittar Leafs benen igen igen och lyckas reducera två gånger om, och har superläge att kvittera med en och en halv kvar, men då gör Tuukka en av karriärens benparader och kvällen är räddad. ”Vi har kommit tillbaka från 1-3-underlägen förr. Det ska vi göra nu också”, konstaterar Patrice Bergeron under en rörig presskonferens då representanter från Toronto-media mest tjatar om ett par domslut i andra perioden ingen annan tänkt på.
Resultat: 3-2

•Match 6
– Leafs stora chans. De vet det. Fansen vet det. Bruins vet det. Alla vet det. Om de torskar igen och tvingas till en Game 7 i Boston tar den roligaste playoff-åren på decennier slut i vad som skulle kännas som förtid. Och inte helt oväntat börjar det lite skakigt den här gången också. Matthews & co är, som det heter, tagna av stundens allvar och blir rejält tillbakatryckta tio första. När Jocke Nordström lyckas snärta in 1-0 för gästerna efter knappt elva minuter går ett tydligt kännbart stråk av ångest genom Scotiabank. Men det blir istället en väckarklocka för Leafs. Lill-Nyllet, av alla, ställer sig upp i båset skriker åt hela laget – och sedan vänder matchbilden. De blåvita återerövrar sin spirit från tidigare fajter i serien, får fart på grillorna och kommer i fler och fler blixtrande totalattacker. Kvitteringen, inprickad med en vass handledare av Pierre Engvall, kommer med bara en halvminut kvar av öppningsperioden. Sedan är det bara eskalerande karneval i Toronto. De spelar inte ut sin motståndare, nej. Bruins ger allt och pushar då och då tillbaka – men ju längre machen går, desto mer tar Leafs över. I början av tredje gör Conn Smythe-Nyllet 2-1 efter en fantastisk soloräd när han snurrar damaskerna av Zdeno Chara och till slut, när björnarna i en sista desperat urladdning tagit ut Tuukka fast tre minuter återstår, kan John Tavares dunka in 3-1 i tom kasse – från egen zon. Därmed är det klart. För första gången sedan 2002 är Toronto Maple Leafs klara för konferensfinal.
– Ja, det här är det roligaste jag varit med om. Men vi är långt ifrån klara. Vi har åtta matcher till att vinna, jublar Nyllet i bloggens mikrofon i ett kaotiskt omklädningsrum.
Ute på stan är det sån fest att mediahopen inte har en chans att komma in på The Keg. Vi har efterfest hemma hos Pierre LeBrun istället. Lönta Lindqvist dansar sönder ett bord.
Resultat: 1-3

Toronto vidare med 4-2

•WASHINGTON CAPITALS – PHILADELPHIA FLYERS

•Match 1
– Det talas sällan om rivaliteten mellan Capitals och Flyers. Men den existerar definitivt. Lagen skiljs bara åt av 22 mil längs I-95 och har stångats i en oändlig räcka svavelosande holmgångar genom åren. Och den här serien hinner inte mer än börja förrän den exploderar fullständigt. Första perioden är mer raggar-kravaller på campingen i Rättvik på 70-talet än hockeymatch. Bloggen, som på något förunderligt vis är överallt i årets slutspel och bevakar även den här serien på plats, blir mycket paff i kylan uppe på pressläktaren. Han har i sitt intro meddelat att nu är det omgång 2 och ”precis som mellan Leafs och Bruins blir det mer disciplinerad, tajt hockey nu”. Morsning korsning. Det är bara stök och gurgel och arga uppgörelser hela tiden. Carl Hagelin rycker vid ett tillfälle ut Robert Häggs tandskydd och slänger upp det på läktaren, Claude Giroux gör likadant med TJ Oshies hjälm – och efter 12.51 smäller det på riktigt. Bänkarna rensas och alla slåss med alla – inklusive Samsonov och Hart, de som många på förhand dubbat till seriens superstars, sett till hur sanslöst bra de var i förstarundan. Publiken är i uppror och flera av stammisarna bakom hemmabåset försöker själva ta sig ner på isen, men stoppas av Calle Johansson, som också råkar sitta på samma sektion. ”Det har blivit 1975 igen”, konstaterar en nästan chockad Kenny Albert i NBC-sändningen. När krutröken lagt sig har sex spelare i Caps och fem i Flyers – inklusive superstars som Ovetjkin och Giroux – fått matchstraff. Resten av matchen blir därför bara underlig. Det är så glest i båsen att det knappt går att organisera någon hockeymatch. Men utrymme får de kvarvarande i alla fall och 10.10 i tredje utnyttjar Travis Konecny detta faktum och sveper i en kontring in ett dragskott på Samsonov. Det räcker för att Flyers ska vinna.
– Den här matchen kan man bara glömma. Det var ju parodi. Det börjar om på onsdag, muttrar Bäckis, en av få som inte fick matchstraff, på sitt mest missbelåtna Gävle-mål.
Under inmundigandet av varsin perfekt blandad dry martini på Old Ebbitt Grill ett par timmar senare säger en känd Toronto-journalist som han brukar när han skålar: ”It’s good to be us”.
Resultat: 0-1

•Match 2
– Under de hela två dygn som gått sedan Game 1 har rubrikerna varit svarta och anklagelserna om skandalöst beteende haglat mot de inblandade lagen. Och ledande spelare i bägge ringhörnor kryper till korset och ber om ursäkt. ”Vi var alla övertända, så där får det inte bli igen. Man måste ha mer respekt för sporten”, säger till exempel Jakub Voracek. Därför är det något chockartat att just han inleder andra matchen med att sätta en armbåge i ansiktet på Kuznetsov och får matchstraff igen. Gary Bettman blir inzoomad i sin lyx-loge i Betongbunkern och kokar av vrede, av det illröda anletet att döma. Om det är därför vet ingen, men sedan lugnar det faktiskt ner sig. Det är fortfarande mycket gafflande och knuffande efter de flesta avblåsningar, men uppgörelsen börjar mer och mer likna en hockeymatch. En jämn en. Som Flyers dock skaffar sig övertag i framförallt för att Carter Hart återigen spelar som vore han on a mission from God. När Caps några minuter in i andra får spela fem-mot-tre i nästan två minuter matar Ovetjkin tre bomber mot honom från favoritpositionen i vänstra tekningscirkeln, men Hart nyper samtliga med makalösa plock-reflexer. Och när Tyler Pitlick kommer ut från utvisningsbåset får han ta emot en perfekt passning av Hart och kan helt fri storma upp och sätta ett Jack In The Box-mål. Flyers gör sedan två egna powerplay-mål i samma period innan Bäckis reducerar med en styrning en bit in i tredje. Men sedan är det stopp. Carter spikar igen och Flyers har 2-0-ledning i serien.
I bloggens kommentatorsspår skriver Taddson ett inlägg längre än Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och kommer till sist fram till att livet är för jävligt.
Resultat: 1-3

•Match 3
– Ny målvaktsmatch monumentale – på Broad Street. Men denna söndagseftermiddag är det allra främst Samsonov som lyser som polstjärnan på decemberhimmel. Flyers vispar upp en regelrätt storm av attacker i början och utmanar honom gång på gång – men han tar allt lätt, likt Keanu Reeves när han parerar revolverkulorna i slutet av första ”The Matrix” . Mycket riktigt utbrister Kenny Albert ”He’s the one” efter en särskilt sjuk plock-räddning. Hart fortsätter blända med sin storhet han också, men i en två-mot-en-situation i slutet av första lyckas Ovetjkin till sist damma in ett direktskott på honom. Sedan fortsätter Flyers pumpa mot Samsonov och vad säger man? Trägen vinner, right? I början av tredje får Provorov på en mäktiga slägga från blå och Nolan Patrick – som äntligen blivit kvitt sina hälsoproblem och kunnat göra comeback – skymmer den ryske guden så grundligt att pucken letar sig in vid stolproten. Matchen slutar med ännu en domarkontrovers. Tre och en halv minut återstår när Lars Eller ger Caps ledning, men Flyers-lägret menar att han sparkar in pucken. Medvetet. Efter lång granskning väljer dock ”Toronto” att godkänna målet och matchen är avgjord. Ölmuggar, program, snusdosor och till och med ett par mobiltelefoner haglar in på isen – och på sin presskonferens efteråt är Badtofflan Vigneault återigen okaraktäristiskt ursinnig. ”Någon i ligans ledarskikt vill oss illa”, säger han och tar av sig en sko (!) och slänger i väggen.
Taddson lyckas klämma in en ljudfil i kommentatorsspåret i vilken han sjunger ryska nationalsången och Viberg på Svenska Fans DM:ar bloggen och hotar med att säga upp bekantskapen om jag inte går in i Caps rum och ”skallar den fuskande dansken”.
Resultat: 2-1

•Match 4
– Nu börjar den här serien hetta till på allvar. Men på rätt sätt. Kaoset från den inledande matchen har ersatts av Big Boy superhockey – som förblir målsnål enkom för att två unga giganter i respektive kasse bestämt sig för att det ska vara så. I detta fjärde fältslag – under vilket det smäller nåt helvetiskt hela tiden, utan att någon mer än undantagsvis begår regelbrott – står det fortfarande 0-0 efter två perioder och bägge superstjärnorna har stoppat 40 skott vardera. Men en bit in i tredje står Sean Couturier för en så läcker framspelning att Kapten Giroux kan lägga pucken i praktiskt taget tom kasse. Då regnar det in skor på isen, för Flyers-fansen har tagit Badtofflans uppträdande efter förra matchen som en uppmaning och tagit med sig skor till hallen att vifta med . En ny gimmick är helt enkelt född i Wells Fargo Center. Fem minuter senare är det Carter Harts tur att, mot alla odds, få sin nolla spräckt. å är det Tom Wilson som får tag i en sällsynt retur i stök precis vid kassen och trycker in 1-1. Till slut följer sudden-thriller, men den tar slut fort. När Dimitri Orlov dräller med pucken på egen blå hugger Konecny direkt, kommer fri, lyckas finta ner Kung Samsonov på isen och lättar upp pucken i nättaket. Under TV-pucksfirandet som följer tar Giroux upp en av de inslängda skorna och åker och kastar in den i Capitals tomma bås. Rubriken på philly.com några timmar senare lyder ”Now, we’re waiting for the other shoe to drop”. På Twitter ändrar Niclas Viberg sin profilbild till en promenadsko och Taddson rapporterats ha slängt en sten genom rutan på Bergqvist skor i Norrköping.
Resultat: 1-2 (OT)

•Match 5
– Det ska mycket till för att den breda allmänheten i USA ska bry sig om hockey. Visst, i städer där de lokala lagen går långt i playoff och närmar sig Stanley Cup-finalen kan det latenta intresset blossa upp i verklig feber, men i resten av landet förblir det där med puck och klubba mest en kuriositet. Denna femte dust mellan Capitals och Flyers i Chinatown i Washington DC blir dock, under den aktuella torsdagskvällens gång, en angelägenhet för nästan hela landet. Och det beror på de två målvakterna. Carter Hart och Ilia Samsonov bjuder på en av de de mest oerhörda målvaktsduellerna i NHL-historien. Att bägge håller nollan under ordinarie matchtid, och då stoppar 47 respektive 44 skott, är en sak. Det bara fortsätter i förlängningen. Och fortsätter. Och fortsätter. Efter ytterligare tre perioder står det fortfarande 0-0 – trots att utespelarna i bägge lagen kramar ur sig allt och tidvis spelar grandios hockey. Det bara går inte att göra mål på fantomerna som vaktar burarna. Och under dramats gång sprids ryktet alltså över hela nationen, så människor överallt till slut sitter förhäxade vid tv-apparter och laptops mitt i natten. ”Let me tell you, säger Joe Micheletti till Kenny Albert precis innan fjärde OT-perioden ska börja, ”vi ser historia skrivas i natt. Det här är oerhört”. Ingen invänder. Men till slut är det över. Till slut – när alla på isen är så utmattade att de knappt kan ta sig till båsen efter 30-sekundersbyten – kommer avgörandet. Svenske Flyers-backen Robert Hägg vispar nästan uppgivet iväg ett skott från blålinjen och på något sätt studsar den i några Washington-ben och letar sig in bakom stackars Samsonov. I Washington trodde de att de varit med om grymma förluster förr men den här tar priset. Flyers, å sin sida, trodde att de upplevt glädje förr, men de hade inte en aning förrän 02.23 denna natt…
– Fast jag orkar knappt vara glad. Jag vill bara sova, säger hjälten Hägg mellan pizza-tuggorna när bloggen efter många om och men får ett eget snack med honom framåt småtimmarna.
Taddson meddelar för övrigt i ett kort sms att han sagt upp sitt Plus-abonnemang och aldrig mer ska se en hockeymatch.
Resultat: 0-1 (OT)

Philadelphia vidare med 4-1.
• • •
Well, well…där fick fantasin flöda ett tag.
Och nu har vi alltså en tämligen överraskande konferensfinal mellan Philadelphia och Toronto att vänta på,.
Först ska vi dock ta oss genom andrarundan i väst också, där Dallas går upp mot Dallas och Vegas mot Edmonton.
Upplösningen kommer om några dygn – med Ondskan Ekeliw som gäst-referent igen.

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 fortsätter härmed i NHL-bloggen.
Nu bränner vi av förstarundan i västra konferensen – med ingen mindre än Ondskan Ekeliw som gäst-referent i serien mellan Colorado och Dallas.
Gör som senast:
Följ match för match istället för att omedelbart kolla vem som går vidare.
Då blir det mer spännande och vi behöver alla lite spänning mitt i den här monotonin.

•ST. LOUIS BLUES – NASHVILLE PREDATORS
Match 1: 1-3
– ”Det här var ett wake up-call för oss”, säger lätt tagne Blues-coachen Craig Berube efter regerande mästarnas högst oväntade öppningsförlust. Predators har varit egenartat svajiga hela säsongen och säkrade sin slutspelsstatus först i slutomgångarna. Men precis likadant var det ju 2017 och då försatte de hela sin fantastiska hemstad i en glödande hockeyfeber som inte tog slut förrän de förlorade Game 6 i final. Och de ser, till Berubes uppenbara oro, ute lite på samma sätt den här gången. Medan hans mannar, klara sedan länge, har svårt att frambringa rätt sorts intensitet spelar utmanarna från Music City med den energi och hunger man bara kan ha när man redan varit inne i playoff-hetta i ett tag. Särskilt het är JOFA-kedjan. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson och Ryan Johansen står alla för 1+2.
– Jo, svarar ”Hackspetten från Kusmark” kärnfullt när bloggen säger att det här ju började bra.

Match 2: 4-2
– Allsången till Laura Brannigans ”Gloria” ekar ännu en gång i Enterprise Center i The Lou, för den här gången sjuder desto mer glöd i mästarnas bröstkorgar. Det är ju ett kollektivt kännetecken: Vad som än händer studsar bluesmännen tillbaka nästa gång. Det är framförallt den klassiska fjärdekedjan med Oskar Sundqvist, Alex Steen och Ivan Barbashev som sätter tonen med några blytunga byten i första perioden, då ”Sunken” också trycker in en retur – och sedan hänger resten av laget på. Ändå ser Berube lite bekymrad ut även under kvällens presskonferens. Han har uppenbarligen sett något som oroar. Preds kommer inte till på samma sätt i det täta St. Louis-zonen den här gången, men de har fortfarande ett ”go” i sina attacker som inte bådar gott för Missouris hjältar.
– Fast det är mer att att vi inte riktigt är där vi ska vara ännu, trots att vi vann ikväll. Det finns saker att jobba på, säger ”Sunken” till Sportbladet.

Match 3: 0-3
– Hela säsongen har det knorrats om att stämningen varit lite avslagen i vanligtvis vådligt röjiga Bridgestone Arena. No more. Redan innan första nedsläpp svänger det lika hårt som på Tootsies på andra sidan Broadway – och i takt med att kvällen går, desto mer besinningslöst drag blir det. För Predators gör sin bästa match på säsongen, flyger fram över isen och ger inte den frustrerade motståndaren någonting. Inte minst Filip Forsberg har varvat upp rejält. Han stänker in två mål med rungande direktskott och har bud på mer. Men framförallt ser Pekka Rinne plötsligt tio år yngre ut. Han behöver i och för sig inte göra så mycket de två första perioderna, men sista femton i tredje tycker frustrerade mästare på ordentligt – och den finländske bjässen stoppar allt.
– Världens bäste målvakt. Det har jag sagt länge, säger Flipper till Sportbladet.

Match 4: 2-3 (OT)
– Inledningsvis ser det ut att bli som vanligt när Blues fått stryk matchen innan. De växer plötsligt till sig och blir en storlek större och tar under ett påfallande fysiskt och aggressivt framträdande i inledningsperioden ledningen med 2-0. Men Preds vägrar vika ner sig. De svarar med samma mynt och de två sista perioderna blir stökiga. Bland annat hamnar Mattias Ekholm och Jacob De La Rose i ett svavelosande slagsmål. ”Din jävel”, hör man ända upp på pressläktaren att Rosen skriker på svenska. Hemmalaget skär sig också genom det täta mästarförsvaret alltmer effektivt och skapar fler och fler chanser på Jordan Binnington. Till slut får de utdelning också. Filip reducerar i slutet av andra och i ett powerplay i mitten av tredje kvitterar Roman Josi med ett dundrande slagskott från blå. Trycket i Bridgestone när förlängning såsmåningom tar vid kan inte beskrivas som annat än overkligt – för det råkar vara lördagkväll i Nashville. Och 13.36 fullkomligen exploderar hela hallen, för då lyckas Calle Järnkrok, i numerärt underläge, sno pucken av Alex Pietrangelo på blålinjen. Sen stormar han iväg i kontring och snärtar in avgörandet på Binningtons klubbhandssida.
– Tja, jo, det var ju kul, säger Gästriken, rätt kärnfull han med, till Sportbladet.
Det bästa med att matchen slutar såpass tidigt är att alla hinner ute på Broadway innan alla honky tonks stänger och the Saturday Night blir vild.

Match 5: 2-3
– ”Det här är ju hela säsongens största skräll”, skriker Peter Sibner, känd som The CEO of Everything, när slutsignalen går i Enterprise Center. För då står det klart. Regerande mästarna, helt sensationellt, är utslagna efter fem matcher i första omgången. I den femte och sista gör de allt som står i deras makt för att sakta ner och tackla sönder motståndare. Men det går inte. Predators är för inspirerade. För hungriga. För förvissade, helt plötligt, om att de är bäst. Två gånger kommer Blues tillbaka från underlägen, sedan bland andra Vladimir Tarasenko, som mycket överraskande gör comeback efter att ha missat praktiskt taget hela säsongen, piskat in en puck på Pekka. Men när Filip, en av första omgångens stora kungar, gör 3-2 fem och en halv minut före slutet är det finito. Ryan O’ Reilly & co tömmer det sista de har i bränsletankarna, men kommer aldrig riktigt nära en ny kvittering.
– Otroligt kul. Nu känns det som vad som helst kan hända, vi kan gå hur långt som helst, jublar hjälten från Åkerö när vi träffar honom efter kramkalas monumentale på isen.
”Det bästa”, myser CEO i taxin till Hair of The Dog några timmar senare, ”är att vi kommer få fler tillfällen att hänga på Martin’s BBQ”.

Nashville vidare med 4-1.

•VEGAS GOLDEN KNIGHTS – WINNIPEG JETS
Match 1: 5-2
– Golden Knights avslutade grundserien i en regelrätt ”surge”. De var bäst av alla och tappade bara enstaka poäng från tolfte mars – och nu fortsätter de bara på samma sätt i nöjespalatset T-Mobile Arena. Jets, som krånglade sig in på festen i sista stund, gör visserligen första målet – signerat Patrik Laine – men är på det hela taget chanslösa. Explosiva, otäckt snabba riddare bara rullar över dem i räd efter räd och om inte Hellebuyck slitit som ett djur hade det lätt kunnat bli tvåsiffrigt. Max Pacioretty gör två mål och Wild Bill Karlsson, Reilly Smith och Shea Theodore varsitt.
– Schysst start. Men vi vet sen ifjol att vad som helst kan säga, säger Märstas finest när vi träffar honom i det glada omklädningsrummet efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och vinner sju tusen dollar.

Match 2: 6-1
– Mer av samma vara. Det är utklassning från start till mål. ”My goodness, this is a true Vegas show”, ropar Doc Emrick när Mark Stone gör två mål inom loppet av 40 sekunder i andra perioden. Och han har rätt. Knights spelar i princip hockey på samma sätt som Cirque du Soleil förför sina åskådare på kasino-komplexen vägg i vägg. Man sitter mest och gapar. Det är glitter och flärd och sånt som inte ska kunna hända händer ändå. Gästerna från kanadensiska prärien tappar av lättförklarliga skäl humöret och börjar under andra halvan av matchen mest ägna sig åt dumheter. Bland annat ”gör” Blake Wheeler en Alfie och skjuter ett slagskott mot Pacioretty efter avblåsning. Det får han betala för i nästa byte, då Pete DeBoer slänger in Ryan Reaves…
– Jag tyckte Ryan behövde lite mer istid, ljuger DeBoer efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och förlorar åtta tusen dollar.

Match 3: 4-0
– Under traditionell whiteout hemma i Bell MTS Place ska Jets få revansch och med sina passionerade fans i ryggen svarar de absolut för en betydligt anständigare insats än under de förnedrande överkörningarna på Strippen. ”My goodness, Jets are ready to play tonight”, ryar Doc Emrick efter några frustande byten. Men olyckligtvis har Robin Lehner – som vid det här laget konkurrerat ut Marc-Andre Fleury och är folkhjälte – bestämt sig för att göra en av karriärens monstermatcher och visar sig vara lika omöjlig att forcera som Fort Knox. Det spelar ingen roll vad Laine och Scheifele och Connor och de andra gör. Han stoppar 46 skott och håller en knäckande nolla. Göteborgarens lagkamrater intar en mer avvaktande bortaplansattityd än under de två första uppvisningarna men kommer med jämna mellanrum i sylvassa kontringar. Just i ett sådant läge gör Wild Bill ett mål – precis som Alex Tuch. Sedan sitter två i tom kasse i slutet
– Jag har bra gubbar framför mig, hälsar Lehner i ett sms till Sportbladet.

Match 4: 3-1
– Sweep! Och ja, det är Lehner som knäcker Jets igen. De mobiliserar allt de har och i början av andra lyckas gamle Vegas-bekantingen Cody Eakin faktiskt styra in en puck på den svenske Conn Smythe-målisen, men då har Wild Bill redan hängt två i första och när Paul Stastny omedelbart replikerar med ett 3-1-mål går luften ur hemmaspelarna. Resten av matchen är en egendomlig transportsträcka och redan i mitten av tredje har tre fjärdedelar av fansen lämnat arenan.
– Ja, det blir ju inte mer perfekt än så här. Nu ska det bli kul att se om vi får möta Flames eller Oilers. Men det spelar ingen roll vilket lag det blir, vi känner att vi kan slå alla, säger tvåmålsskytten Karlsson till Sportbladet på telefon från Winnipeg.
Den serien, mellan Edmonton och Calgary, kommer dock att pågå ytterligare ett tag…

Vegas vidare med 4-0

•COLORADO AVALANCHE – DALLAS STARS
Gäst-referent: Jonathan ”Ondskan” Ekeliw
Match 1: 0–2
– Nähä. Tji fick vi – och Colorado. Den här matchserien börjar inte som de flesta (utom Dallas) har tänkt sig. Unga, fräscha Stanley Cup-aspiranten Avalanche sätter visserligen ett hejdlöst tempo direkt, de dundrar fram som en lavin i Klippiga bergen, men får ingen utdelning. Nere vid Big Ben Bishops kasse tar det stopp. Stars-keepern har helt uppenbart bestämt sig för att vara så där omutlig som nästan bara han kan vara (så länge ljumskarna håller…). I stället, vid ställningen 12–2 i skott, får Dallas ett powerplay och plötsligt ger Joe Pavelskis dyra, kritiserade kontrakt avkastning, när han på gammalt patenterat manér styr in 1–0 för gästerna. Och då får Texas-stjärnorna matchen dit de vill. De stänger igen mittzonen, frustrerar hemmalaget och avgör till slut i tom kasse – John Klingberg från egen zon.
– Jag fick feeling, säger Burger till bloggen.
– Det är så här vi måste spela mot Colorado, självförtroendet växte ju längre matchen led.

Match 2: 4–2
– Revansch! Det sitter i och för sig hårt inne, men Colorado lyckas hålla undan och vinna en match som de till stora delar dominerar. Nathan MacKinnon är en gigant, Cale Makar glänser med explosiva raider – och Gabriel Landeskog hörs och syns och bråkar med var och varannan Dallas-spelare (inte minst Jamie Benn). Med 38 sekunder kvar sätter Joonas Donskoi 4–2 i öppen bur och efter det blir det riktigt grinigt. När spelet sätts igång riktar Corey Perry en ful, högst medveten armbåge mot Mikko Rantanen, varpå kapten Landeskog får nog. Han kastar handskarna direkt och Perry har ingen chans att svara, utan får bara försöka parera smällarna. Hela Pepsi Center står upp, matchserien tänder till på allvar!
– Vi är det klart bättre laget, de försöker med massa skit för att störa oss, säger Gabe the Babe till bloggen och herr Bjurman får nästan agera terapeut för att lugna Landeskog.

Match 3: 1–3
– Första drabbningen i Big D och det ser ut som i matchseriens första rond igen. Dallas är kompakta och tråkar ut Avs, som inte hittar ett sätt att lösa upp Stars effektiva mittzonsgegga. Bäst på isen: Miro Heiskanen. Plötsligt är inte Makar den unge back det talas mest om, utan Stars finländske skridskovirtuos är både hur stabil som helst bakåt och en dynamisk kreatör i offensiven. Han ligger bakom alla tre mål – och får Jarkko att tappa fattningen i bloggens kommentarsfält.
”Voi Luoja! AIVAN USKOMATONTA! Nicklas Lidström, släng dig i väggen”, skriver han bland annat.
Så många inlägg att Bjurre för en stund överväger att blocka karln.
Corey Perry? Han är blocka… avstängd resten av serien. Armbågen gav sex matcher.

Match 4: 2–3 OT
– Det är nästan synd om Colorado i den här matchen, för Avs ÄR det bättre laget och deras individuella shownummer förtjänar ett bättre öde. Hela slutspelets snyggaste anfall avslutar i alla fall Samuel Girard med att pricka in pucken i krysset, efter att MacKinnon – via väggspel med Rantanen – för en gångs skull lyckats snurra upp HELA det ramstarka Dallas-försvaret på läktaren. Men vad gör det? Bara 23 sekunder senare är det kvitterat, när ett Esa Lindell-skott studsar på två Colorado-backars ben och in i kassen…
Det blir till slut förlängning i matchen och där, drygt halvvägs in i den första OT-perioden, utnyttjar Tyler Seguin ett hafsigt Avalanche-byte och avgör med ett rappt, oannonserat skott i Philipp Grubauers gubbhörn.

Match 5: 3–2
– Nu är det kniven mot strupen för Colorado och Gabriel Landeskogs sms-utspel till bloggen efter match 4 har skapat rubriker i hela USA: ”Jag garanterar, vi kommer att vända det här!”
Och vilken match det blir. Efter en mållös förstaperiod tar Dallas ledningen med 2–0 i andra (Jarkko är nära att blockas igen, Heiskanen en av målskyttarna) och hela serien känns stängd. Men ett mirakel sker i den tredje perioden, där Avalanche inom loppet av de avslutande sju minuterna först reducerar, sedan kvitterar – och med sekunder kvar fullbordar vändningen i ett kokande, euforiskt Pepsi Center. Stor matchhjälte: Gabriel Landeskog, Älvsjös egen Mark Messier.
– Jag har ju redan sagt det, Bjurre, vi kommer att vinna den här matchserien, 110 procent, slår han fast när bloggen ringer upp.

Match 6: 1–5
– Och där är det över. Det blir inte mycket till spänning i match 6. Alexander Radulov sätter ledningspucken direkt bakom Pavel Francouz (som tog över i Colorado-buren inför match 5) och därefter känns matchbilden igen från så många av de tidigare drabbningarna. Dallas stänger ner Avalanche och slutresultatet rinner iväg, eftersom gästerna chansar med att ta ut målvakten både en och två gånger i ren desperation.
Efteråt går det inte längre, Bjurman MÅSTE blocka Jarkko (han har totalt skrivit 216 inlägg under natten, de flesta på finska, och bland annat jämfört Miro Heiskanen med Iron Man, Usain Bolt och Albert Einstein).
Undertecknad, Ondskan Ekeliw alltså, skickar ett sms till herr Biff på morgonkvisten: ”Jag trodde det inte inför den här matchserien, men inför säsongen tippade jag ju faktiskt att Dallas vinner Stanley Cup…”

Dallas vidare med 4–2 i matcher

EDMONTON OILERS – CALGARY FLAMES
•Match 1: 4-3
– I decennier har västra Kanada – ja, hela hockeyvärlden– väntat på ett Battle of Alberta i slutspelet. Och denna aprilkväll 2020 – i ett parallellt universum utan pandemier – får vi äntligen se upplagor av Oilers och Flames, så taggade att det ryker ur öronen på spelarna redan under uppvärmningen, gå upp i en första rond i Rogers Place i downtown Edmonton. Och den blir precis så kaotisk och oförglömlig som alla drömt om. Alla inblandade är löjligt övertända och tar sig an varje byte som om själva livet hängde på det. Det smäller och dånar och händer häpnadsväckande saker hela tiden. Connor McDavid gör två osannolika mål i sina snabbaste Formel 1-räder någonsin, Oscar Klefbom slåss med Rasmus Andersson och Milan Lucic är vid ett tillfälle i andra perioden på väg att klättra upp på läktaren för att göra upp med en Oilers-supporter som kastat en korv (!) på honom. Samtidigt är matchen ruskigt spännande. När fem minuter återstår står det 3-3 och en förhäxad omvärld börjar bespetsa sig på sudden death-drama. Men vid klockslaget 15.23 vinner Leon Draisaitl en tekning i offensiv zon, får iväg pucken till Yamamoto på högerkanten och han smäller in ett direktskott på en oförberedd David Rittich. Duellen är därmed avgjord.
– Tjena, detta var gött. Så här ska slutspelshockey se ut, säger ”Kleffy” på sin mest sjungande värmländska innan Sportbladet ens hunnit presentera sig under efterföljande telefonsamtal.

•Match 2: 5-2
– Temperaturen skruvas osannolikt nog upp ytterligare. Första perioden spelas knappt någon hockey alls. Alla bara slåss och stökar och skäller och utsätter varandra för övergrepp. Lucic sträcker vid i ett särskilt våldsamt gurgel ut tungan och är millimetrar från ”göra” en Brad Marchand på Leon Draisaitl. Och som back in the day händer till och med detta: Zack Kassian får i ett handgemäng av Matthew Tkachuks tröja – och stampar på klubbmärket. All galenskap kostar dock Flames mest. De får Lucic – märkligt nog inte avstängd efter korv-incidenten i Game 1 – och Mark Giordano och Erik Gustafsson skickade av isen för matchstraff, medan Oilers bara förlorar tröjstampare Kassian. Därför kan hemmalaget under andra halvan av matchen ta över helt och går enkelt loss till 5-2. McDavid gör två nya nya mål och Värmland-Oscar smäller in en satan till slägga i ett powerplay.
– Lite stål har man ju kvar i armarna, skrockar han i mobilen efteråt.

•Match 3: 2-3 (OT)
– ”Nu vänder det här”, säger Elias Lindholm på telefon till bloggen när klockan passerat 04.00 i New York. Det har då gått ganska precis en timmes sedan han 12.57 in i andra förlängningsperioden avgjorde tredje Slaget om Alberta i ett två-mot-en-rush med Sean Monahan – och fick gamla Saddledome att explodera. Dessförinnan har det varit en fruktansvärt tät och fysisk och jämn, men inte fullt lika galen, match. Enda verkliga kalabaliken utbryter när Leon Draisaitl råkar rappa Rittich över armarna och får på truten av Flames-keepern, varmed Mike Smith kommer älgande ända från andra änden av isen för målvaktsslagsmål. Och givetvis: Kassian behöver bara komma ut från båset för att hela Saddledome ska förenas i öronbedövande burop. Att han trampade på klubbmärket kommer ingen i oljemetropolen någonsin glömma.

•Match 4: 3-6
– Det verkar som att ”Lindy” hade rätt. Flames tar här över serien, känns det som. De fokuserar helt på att spela hockey, istället för att skyttegravskrig, och gör en kanonmatch på fiendemark. Johnny Gaudreau, som varit osynlig under de tidigare saloon-slagsmålen till matcher, är fullständigt fantastisk och fullbordar ett hattrick när han sätter 5-3 i mitten av tredje. Därefter iscensätter Oilers en sanslös push för att försöka komma ikapp och McDavid är fler gånger ytterligt nära att reducera, men Rittich spelar vansinnigt inspirerat och till slut lyckas Mikael Backlund sätta sexan i tom kasse. Efteråt utbryter jätteslagsmål på isen, alla är inne och vevar, men Flames har utjämnat serien.


•Match 5: 1-4
– Som det står i bloggen när krutröken lagt sig: Ojvoj. Oilers är nere på knä. För femte holmgången går i samma tecken som den fjärde. Flames är helt enkelt bättre laget på isen och vinner tredje raka – i Edmonton. Den här gången är det Elias Lindholm det slår gnistor om han, han står för två av målen och har assist på de övriga två, inprickade av Gaudreau respektive Rasmus Andersson. Oilers uppskattar inte alls att bli utspelade på hemmais och hemfaller åt allsköns dumheter under andra och tredje perioden. Bland annat sätter Kassian sin sista potatis genom att svinga klubban som ett baseboll-trä i nacken på Tkachuk. Han får såklart matchstraff och redan samma kväll bryter en ursinnig Gary Bettman mot protokollet och förklarar att Kassian spelat färdigt för säsongen.
I en telefonintervju med Sportbladet efteråt vill Lindy Lindholm inte uttala sig i ämnet.
– Säger jag vad jag tycker om Kassian kan jag också bli avstängd, heter det.

•Match 6: 5-4 (OT)
– Flames är bara några sekunder, och ett sumpat friläge, från nästa omgång. De leder med 4-3 när mindre än 25 sekunder återstår, men efter att ha tagit ut Koskinen – som nu ersatt Smith – lyckas Draisaitl kvittera med en briljant styrning. Sedan börjar förlängningen med att Andrew Mangiapane sticker iväg i friläge, fintar bort Koskinen – och på något sätt lyckas skjuta utanför. Och istället: I den kontring som följer finner sig plötsligt Adam Larsson, av alla, fri framför Rittich och föser in avgörande 5-4.
När Sportbladet efter åtta påringningar till slut når den Skellefteå-bördige hjälten bjuder han på braskande rubriker.
– Jo, det var väl kul att sätta den i det läget, säger han.

•Match 7: 5-1
– I Edmonton har de sett Gretzky och Messier och Kurri och Coffey – och fått fira fler Stanley Cup än de flesta firar födelsedagar (lätt överdrift men ändå). De är således inte så lättimponerade. Kvällen när Connor McDavid vinner The Battle of Alberta 2020 går dock till historien som det kanske mest remarkabla den vindpinade cowboy-staden någonsin sett. För det är vad som händer. Superstjärnan står för karriärens mest sanslösa insats, gör själv fyra makalösa mål och står för framspelningen till det det femte, inprickat av ingen mindre än Kleffy. ”En av de mest imponerande individuella insatserna i hela hockeyhistorien”, hävdar bloggen, som aldrig rest så mycket under en första playoff-omgång, i en direktrapport från Edmonton. I ett sms till William Karlsson senare under natten får Wild Bill Karlsson frågan hur det känns att få möta McDavid i nästa runda. Han svarar inte.

Edmonton vidare med 4-3

• • •
Hoppas den fiktionen gav nånting mitt i all tristess.
Vad det lider återkommer vi med nästa omgång.
Ni vet vad vi har att vänta där:

•Boston – Toronto
•Washington – Philadelphia

•Dallas – Nashville
•Vegas – Edmonton

Några tips på hur det kommer gå?
• • •
Avslutningsvis vill jag bara säga att det var med outsäglig sorg jag mottog beskedet att det förbannade viruset tagit Adam Alsing.
Han var en vän till den här bloggen, deltog några gånger i Stora Finaltipset och ville alltid gaffla hockey de gånger vi sågs – främst om hur mycket bättre Färjestad är än Leksand.
Må han vila i frid – och må hans familj på något sätt helas och finna tröst i vetskapen om hur älskad han var.

Kort uppdatering:
Första omgången i västra konferensen pågår för fullt, facit kommer inom kort…

OK, nu tar vi och kavlar upp skjortärmarna och grottar ner oss i Stanley Cup-slutspelet 2020.
Jotack, jag vet. Det har ställts in – eller skjutits upp, som det heter tills vidare.
Men om den värld vi i levde i för en dryg månad sedan fortfarande funnits hade vårbalen rasat för fullt just nu, så jag tänkte…låt oss fantisera om vad som skulle hänt och hur skulle det slutat.
För enkelhetens skull utgår jag från den grundserietabell vi hade när allting tvärnitade – sorry New York, här blev det ingen fest alls – och spelar, med fantasins hjälp, genom hela skådespelet.
Vi börjar med första omgången i östra konferensen. Försök att följa match för match istället för att kolla utgången i varje serie direkt…

•BOSTON BRUINS – COLUMBUS
Match 1: 4-1
– Elvis håller Blue Jackets kvar i matchen i första perioden, men Bruins, som hela säsongen spelat med bibehållen intensitet från fjolårets final och nu petar i ytterligare en växel, är skoningslösa i anfallsvåg efter anfallsvåg och till slut orkar den 25-årige letten inte stå emot. Brad Marchand pangar in två mål och Torey Krug svarar för tre assist.
– En nyttig lektion för oss. Vi var inte alls redo. Det kommer vi vara nästa gång, säger Columbus-coachen John Tortorella efteråt.

Match 2: 3-0
– Och för all del, Ohios hjältar är bättre i match två. För spelet mer och skapar fler chanser. Men det hjälper inte för Tuukka Rask spikar igen helt. Samtliga Bruins mål görs av David Pastrnak.
Han är samtidigt en av få som inte drar på sig en enda utvisning. Stämningen mellan lagen har snabb blivit usel.
– De är svåra att inte hata, säger en oväntat frank Jocke Nordström till Sportbladet.

Match 3: 4-2
– Det börjar bra för Jackets i första matchen i kokande Nationwide Arena när Emil Bemström smackar in ett direktskott redan efter två och en halv minut. Men glädjen varar inte länge. Bruins bara fortsätter pumpa och sätter fyra raka mål, signerade Marchand, Bergeron, Chara och Anton Blidh. Bemström gör ett till mål i slutet, men Jackets är nere i brygga.
– Under har hänt förr. Vi ger aldrig upp, morrar Tortorella utan att låta särskilt övertygande.

Match 4: 7-1
– En blowout. Jackets har inget kvar i bränsletankarna och blir helt överkörda i säsongens sista match. Pastrnak fullbordar nytt hattrick och även Pär Lindholm krigar in en puck. Tuukka är på väg att hålla nollan, men Hästpolo-Gustav Nyquist lyckas få in ett tröstmål i mitten av tredje.
– Jag visste att vi hade en bra chans, men aldrig i livet trodde jag vi skulle svepa Columbus, säger Tuukka – med två u, två k och inga returer.

Boston vidare med 4-0

•WASHINGTON – CAROLINA
Match 1: 2-4
– Skräll direkt. Capitals verkar inte alls ha ställt om till slutspelsattityd och gör en riktig skräpmatch mot ett lag de har har revansch att utkräva på sedan förra året. De är långsamma och ofokuserade och lätta att spela mot. Som Pittsburgh ifjol, ungefär.
– Det här gick lättare än väntat, säger Carolinas tvåmålskytt Sebastian Aho.

Match 2: 5-3
– Mycket bättre insats av favoriterna från huvudstaden. De är bestämda, aggressiva och kvicka i vändningarna.
– Ja, vi tog ett rejält snack här inne efter första matchen. Det hjälpte, säger Nicklas Bäckström när Sportbladet träffar honom i omklädningsrummet i Capital One Arena.
Han bidrar själv med ett mål och två assist, bägge till mål signerade radarpartnern Alex Ovetjkin, som var helt osynlig i Game 1 men nu verkligen ser ut att ha varvat igång.
Däremot svajar Braden Holtby i kassen för andra gången i rad. Det spekuleras vilt om att han kommer ersättas av Ilia Samsonov i Raleigh.

Match 3: 3-2 (OT)
– Fantastisk match i helt vilda PNC Arena, med grisen Hamilton på plats på tailgate-party på parkeringen utanför och allt. ”Det här hör till det häftigaste jag varit med om”, står det i NHL-bloggen i första periodpausen. Precis som förra året. Alla ger precis allt i varje blixtrande byte och spänningen är oerhörd. Först i början av tredje övertidsperioden lyckas Warren Foegele styra in den avgörande pucken på Samsonov, som mycket riktigt tagit över i Caps-kassen. Tidernas fest i North Carolina utbryter. Två timmar efter det oerhörda slutet, mitt i natten, dansar tusentals fortfarande på den där parkeringen och Sportbladets utsände fastnar med bilen och kommer inte till Marriott downtown förrän vid 04.00.

Match 4: 3-4 (OT)
– En likadan urladdning i partycentralen PNC igen. Båda lagen spelar oerhört bra hockey och de är oerhört svåra att skilja åt. Styrkeförhållandena är helt jämna. Knallhårt satsar de i det fysiska spelet också, men uppträder samtidigt disciplinerat. Ingen vill hamna i numerärt underläge, det visar sig hela tiden vara förödande. Återigen blir det övertidsdrama, men den här gången pågår det bara i femton minuter innan Carl Hagelin – som alltid som bäst den här tiden på året – sliter sig loss i ett friläge och lyckas få in pucken mellan benen på Petr Mrazek.
– Jag älskar slutspelshockey, det är det bästa som finns, säger Geparden från Nykvarn till Sportbladet.

Match 5: 4-1
– Tillbaka i DC gör Caps sin bästa slutspelsmatch sedan 2018. De når maximal kapacitet i alla moment och om Ovetjkin slår det veritabla gnistor. Han gör hattrick. Även Samsonov är lysande och Braden Holtbys slutspel verkar vara över. Dougie Hamilton lyckas äntligen göra comeback för Hurricanes i den här matchen efter sin svåra knäskada, men det går inget vidare. Han får matchstraff för en spearing på Tom Wilson. Nedanför pressläktaren i Capital One Arena är det en sur tant som, helt i enlighet med gamla traditioner, blänger surt på Sportbladets utsände.

Match 6: 2-0
– Samsonov! Han avslutar serien åt Capitals på egen hand, stoppar 57 skott och håller en nolla det kommer talas om i decennier. Hans lagkamrater är tillbakatryckta av ett ursinnigt Carolina nästan hela matchen, men kontrar in två mål i exakt rätt läge. Ena gången är det Lars Eller precis efter en penalty kill i slutet av andra perioden, nästa gång ”Bäckis” när drygt fyra minuter återstår.
– Om det är skönaste målet jag gjort? Svårt att säga men absolut, säger han till Sportbladets utsände efteråt.

Washington vidare med 4-2

•PHILADELPHIA – PITTSBURGH
Match1: 2-1
– Det tar en period. Sedan har en av ligans mest infekterade rivaliteter blossat upp igen. Det är krig på isen – och så hätsk stämning på läktaren i Wells Fargo att Kenny Albert i kommentatorsbåset ropar ”oh boy, call the cops”. Riktigt frejdig, ivrig första-omgången-hockey utbryter mellan varven också. Det är öppet och vilt, men bägge målvakterna, Carter Hart respektive Tristan Jarry, briljerar så när klockan tickar mot slutet står det fortfarande 1-1. Då händer det. Direkt efter en tekning i offensiv får Travis Konecny pucken på bladet och avgör med en sylvass handledare upp i nättaket. Decibeltalen i Well Fargo-jublet är så höga att det knakar i läktarfundamenten.
– Den roligaste match jag spelat, säger Robert Hägg till Sportbladet efteråt.

Match 2: 4-0
– Matchen då Carter Hart en gång för alla visar att han är världsmålvakt . Pingvinerna kommer ut som arga gorillor och attackerar så ursinnigt att det borde stå 0-3 efter tio minuter. Men den unge hemma-keepern har plötsligt förvandlats Dominik Hasek och går bara inte att göra mål på. ”Den där räddningen…jag torkar mig i pannan med servett”, säger Albert efter en särskilt omöjlig insats på ett Sidney Crosby-skott från nära håll i mittperioden. Jarry är desto mindre vass. När Flyers väl får låna pucken gör de retligt enkla mål. Kapten Giroux sätter två, Konecny ytterligare ett och Matt Niskanen får in en märklig strumprullare i början av tredje. På Twitter blir Niclas Viberg på Svenska Fans blockad av 70 Penguins-fans.

Match 3: 2-3
– Kaos. Vilda västern. Det är slagsmål och tjafs och fula övergrepp hela tiden. Till och med tränarna, Badtofflan Vigneault och Mike Sullivan håller på att ryka ihop. ”Det värsta jag sett”, försäkrar Albert i den tidiga NBC-sändningen när Kevin Hayes crosscheckar Malkin rakt i ansiktet. Hockeymässigt är det en konstig match med underliga mål – och och tveksamma domarinsatser. Särskilt det avgörande mål Bengan Hörnqvist 14.34 in i tredje perioden gör genom att, som det ser ut, slå pucken ur Harts plockhandske väcker enorma reaktioner i Flyers-lägret. ”Ett rättsövergrepp”, menar Badtofflan till och med att det är på sin presskonferensen i PPG Paints Arena.
– Äh, pucken var lös, säger ”Bengan” till Sportbladet.
Viberg blockar själv återstående Penguins-fans som finns kvar i flödet.

Match 4: 1-2 (OT)
– ”Efter urspårningen i förrgår kan vad som helst hända ikväll”, tror omvärlden. Men som så ofta sådana gånger blir uppföljaren betydligt lugnare. Båda lagen har uppenbarligen bestämt sig för att uppträda mer disciplinerat, och kanske rent av blivit beordrade av ligan/NBC. Istället utkämpas en ypperlig, tajt slutspelsmatch. Tempot är ursinnigt och utrymmet för spelarna samtidig minimerat till ingenting. Under första övertidsperioden bränner Giroux två frilägen och i början av andra lyckas ”Bengan” Hörnqvist få tag i en retur precis vid målgården och blir hjälte igen.
– Nu är det serie igen, allt är öppet, säger han till Sportbladet.
När den intervjun publiceras skickar Viberg ett DM om att han säger upp bekantskapen om jag intervjuar fler Penguins-spelare.

Match 5: 5-0
– En Conn Smythe-insats av Carter Hart igen. Han radar upp spektakulära tv-räddningar, stoppar 40 skott och håller sin andra, sensationella nolla i serien. Och hans gudomliga spel smittar av sig på hela laget. Flyers knockar pingvinerna med speed och fysik och kreativitet. Redan i början av tredje sätter Konecny 4-0, med sitt andra för kvällen, och därmed är matchen avgjord. Resten av kvällen blir stökig och bråkig. Inte mindre än sju Penguins-spelare, inklusive kapten Crosby, drar på sig matchstraff för stök och bråk och osportsligt uppträdande.
– Inte vår största stund. Men vi kommer tillbaka. Jag törs nästan garantera att vi vinner nästa match, säger coach Sullivan lite skrällartat under sin presskonferens.

Match 6: 3-2 (OT)
– Man ska dock inte lova för mycket. Penguins bjuder för all del upp enormt bra i en av de bästa hockeymatcher som spelats senaste decenniet. Att sitta i PPG Paints och titta på känns som att vara med när historia skrivs. Det händer något oförglömligt nästan hela tiden – och energin i hallen, ja i hela Pittsburgh, är elektrisk. Alla mål som görs är klassiker – och de som inte görs nästan lika klassiska, för de förhindras av målvakter on a mission from God. Upplösningen ska vi bara inte tala om. Kanonchans följer på kanonchans genom hela förlängningen, åt bägge håll. Men Hart och Jarry fortsätter excellera. Först 18.19 in i andra övertidsperioden, när alla som tittar är fullständigt utpumpade och murvlarna på pressläktarna för länge sedan snörat av sig slipsarna och kavlat upp skjortärmarna, tar det slut. Gamla radarparet Giroux och Voracek kommer loss mot Kris Letang och i exakt rätt läge får ”G” över pucken till Voracek, som pangar in ett av de mest klassiska målen i Flyers i historia i nättaket.

Philadelphia vidare med 4-2

•TAMPA – TORONTO
Match 1: 6-1
– ”Ojvoj, i år blir det annorlunda”, jublar Ondskan Ekeliw i ett sms till bloggen framåt småtimmarna. Han har då fått se sina tampaiter fullkomligt mosa ett tamt Toronto, vars stora profiler på förhand talat om hur inspirerande att få möta någon annan än Boston i första omgången men tycks ha glömt att man måste kämpa ändå. Victor Hedman står för ett mål – en bomb från blålinjen – och två assist.
– Det är alltid roligt att bidra offensivt, säger han till Sportbladet.

Match 2: 6-1
– Samma match igen – i princip. Med samma resultat, lugubert nog. Bolts spelar drömhockey och får Leafs unga stjärnor att se helt hjälplösa ut. Nikita Kucherov har stor show och pangar in fyra mål på stackars Frederik Andersen. Toronto-media rasar och beskyller alla från dansken själv till Brendan Shanahan och Kyle Dubas för att ha förstört ännu en vår i Big Smoke. ”Det här är det bästa Leafs-laget på många, många decennier. Men vi kommer aldrig få se det vinna stora matcher. Det är skandal”, menar till exempel Steve Simmons i Toronto Sun. Victor Hedman smaskar in ännu en puck från blålinjen.
– Det är alltid roligt att bidra offensivt, säger han till Sportbladet.

Match 3: 1-0 (OT)
– Nu börjar det bli synd om Leafs. De gör äntligen en match värdig en contender. Alla de unga stjärnorna spelar lysande – och Andersen tar revansch med en monstruös prestation i kassen. Men det hjälper inte. För på andra sidan isen är Vasilevskij ännu bättre och släpper inte en jävel över bron. Auston Matthews tror vid åtminstone tre tillfällen att han lyckats överlista honom med sitt giftiga skott. Men nä. Det blir inga mål alls – förrän Ondrej Palat i mitten av första förlängningsperioden lyckas krossa hela Torontos hjärta med ett underligt skott från ingen vinkel alls. Leafs är alltså nere på knä och ser ut att kunna bli svepta.
– Jo, nu ser det bra ut. Men den fjärde matchen är alltid svårast att vinna, filosoferar Victor Hedman när Sportbladet pratar med honom efteråt.

Match 4: 2-4
– Den gamla klyschan visar sig dock ha täckning. När de ska sätta in det dödande slaget blir Bolts darriga och tappar skärpan. Leafs spelar å sin sida som att de inget har att förlora, vilket de ju inte har heller – och det ger resultat. Matthew och Lill-Nyllet gör två mål vardera och alla fyra är så granna att Toronto Sun stoppar pressarna. Olyckligt nog för Tampa tappar Kucherov återigen humöret, tacklar Morgan Reilly fult i ryggen och blir, ska det inom ett dygn visa sig, avstängd två matcher.
”Jaja”, sms:ar Ekeliw till bloggen, ”lite surt. Men jag hade ju inte räknat med sweep”.

Match 5: 1-2 (OT)
– Två dagar senare börjar mer oro och frustration anas i sms:en från Örby. För trots att det är dukat för fest i Amalie Arena lyckas Hedman & co inte skaka av sig ett Toronto som fått vittring i Game 5 heller. Det är för all del nära. När bara 40 sekunder återstår av ordinarie matchtid lyckas Stamkos, i spel sex mot fem, till sist överlista den nu helt fenomenale Andersen och kvittera till 1-1. Då känns det som att det är upplagt för västra Floridas hjältar. Men icke. Förlängningen hinner bara pågå i en och en halv minut. Sedan flyger Lill-Nyllet förbi Kevin Shattenkirk på högerkanten, skär in mot mål – och avgör med en pärla mellan benen på ”Vasy”.
– Vasaru? Skönaste målet jag gjort? Jo, ja, kanske, säger hjälten, inte fostrad i att leverera rubriker, till Sportbladet.
Festen i tikibaren blir lång och tusentals Leafs-fans ser till att hålla alla i centrala Tampa vakna.

Match 6: 5-2
– Den största matchen sedan Air Canada Center/Scotiabank Arena byggdes. Känns det som i alla fall. Stämningen är elektrisk – både i hallen och bland de enorma skaror som samlats utanför för att följa dramat på storbildsskärmar. Och otroligt nog: Leafs levererar. De samlar sig till Auston Matthews-erans mest grandiosa bragd och utjämnar serien mot ett alltmer trängt Tampa. Över arton sidor i Toronto Sun dagen efter febras det om Andersens gudomliga plockräddningar, om Mitch Marners två konstmål, om att Rasmus Sandin plötsligt ser ut som Paul Coffey och att det inte varit så spännande i stan Dave Keons dagar.
På Örby-fronten är det nu helt tyst

Match 7: 3-4 (OT)
– Det snudd på ofattbara händer. Som blott femte lag i historien lyckas Maple Leafs komma tillbaka från 0-3-underläge i en slutspelsserie och vinna. Fast först efter ett helt infernaliskt drama. Bolts tar ledningen med 2-0, bland annat sedan Victor Hedman återigen sett till att bidra offensivt. Men gästerna från Kanada – med ett så månghövdat supporterfölje på läktarna att Phil Esposito i protest lämnar radiohytten och vägrar referera matchen – kommer tillbaka och utjämnar. Stamkos ger Tampa ny ledning i slutet av andra, men redan ett par minuter in i tredje kvitterar John Tavares på nytt. Sedan har båda lagen oerhörda chanser att avgöra men misslyckas. Så det blir förlängning. Och 6.22 in i OT2 ser Rasmus Sandin till att säkra sin status som evig Toronto-ikon genom att ta några skär framåt och svepa in avgörande 4-3 med ett dragskott som Vasilevskij aldrig ser. ”Det här är det största jag någonsin upplevt”, slår Toronto Sun-Simmons fast i en femspaltsrubrik i en extraupplaga samma natt.
I tikibaren är det senare under natten sådant tryck att det tar en halvtimme att beställa en bucket med Bud Light. Under tiden försöker bloggen ringa en kompis i Örby. Han får inget svar.

Toronto vidare med 4-3

• • • 
Jaha, vad tyckte vi om det där då?
Nån som hade behållning av detta drömspel?
I så fall kommer förstarundan i västra konferensen om några dagar – och sedan fortsätter vi tills vi har en Stanley Cup-mästare…

Det är Saturday Night i New York City när jag skriver det här och om vi fortfarande levt i den värld som fanns förut hade vi avnjutit sista grundserieomgången just nu, säkerligen spetsad med några helt avgörande streckmatcher – inklusive, möjligen, den mellan Rangers och Blackhawks på Garden.
Men istället:
Fortsatt karantän i en alltmer desperat situation. Människor har börjat insjukna, och dö, i en sådan takt i och runt New York att det stockar sig i halsen bara man tänker på det.
Det är ren horror att sitta här och, framförallt kvällar och nätter, höra ingenting annat än ambulansernas sirener.
Men, jag tänkte ändå jag skulle titta in igen och säga hej och berätta att jag saknar er väldigt mycket.
Tänk vad roligt vi hade kunnat ha ikväll, vilket raffel vi hade fått njuta av, vilken spänning och vilket kittel…
Fuck.
• • •
Serien med alla klubbarnas All Star-lag fortsätter på vardagsmorgnarna och igår fyrade vi av en ny Original Six-klassiker.
Det blev en del liv om att Keith Magnuson kom med på bekostnad av sådana som Chris Chelios, Duncan Keith och Doug Wilson – och well, det var ju meningen också.
Naturligtvis var han inte bättre än någon av dem, men han hette just Magnuson och fick vara med bara därför…
• • •
Om mina dagar finns det inte mycket att säga. Den ena är den andra lik. Jag sitter här och glor, får hem delivery både från restauranger och mataffärer och försöker skriva så gott det går.
Men idag tog jag mig för första gången på en vecka friheten att gå ut och ta en liten promenad i I Am Legend-staden.
Då såg det ut så här.

Underbart var det – men det bevisar ju bara att ribben för vad jag uppfattar som ”underbart” sänkts ganska avsevärt på en månad…
• • •
Men hur tror ni det hade gått om det här förfärliga inte hade hänt? Vilka lag som befann sig under strecket hade tagit sig till playoff?
Jag säger att Rangers, som hade sånt ruggigt momentum, till sist trängt sig förbi Carolina i öst – men att det inte skett någon förändring i väst.
Någon som har andra idéer?
• • •
Vad gäller de mikroskopiska chanserna att det blir något mer spel innan det är dags för nästa säsong har jag ingen ny information.
Trump himself hade ett samtal med alla de stora ligornas kommissionärer, inklusive Bettman, i förrgår – och uttryckte då stora förhoppningar om nystart i sommar.
Men det tror jag är önsketänkande. Om det här drar ut på tiden – och det ser det ju dessvärre ut att göra – är jag inte ens säker på att NHL kan starta som vanligt i oktober. Dels kommer världsekonomin ligga i rykande ruiner vid det laget, flera organisationer vara krossade och få människor ha råd att köpa biljetter till några idrottsevenemang. Dels undrar jag vem som är beredd att sätta sig i en fullsatt arena och titta på hockey om det inte finns vaccin/immunitet/botemedel?
Not me.
Så, well, don’t get your hopes up…
• • •
Hoppas att FBI får tag i aset som hackade Rangers K’Andre Miller-chat med rasistiska vidrigheter häromdagen.
Snacka om att den personen – om man ska använda en så civiliserad term – skulle sitta vid digital skampåle resten av livet.
• • •
Jo, jag har förstås klippt ”Tiger King” på Netflix och är lika förstummad som alla andra. Helt otroligt, det kan nästan inte vara sant.
Däremot går det inte att se ”Westworld”. För mörkt och mörker har vi så det räcker här.
• • •
Det är nästan så jag börjar hålla på Anaheim Ducks när jag läser att klubbens ägare, familjen Samueli, har beslutat att betala alla anställda i Honda Center full lön till och med juni.
Annat än Jeremy Jacobs i Boston det…
• • •
Jag ber att få lämna er med den här Twitter-videon, med vår guvernör, Andrew Cuomo.

We’re going to get through this because we are #NewYorkTough. @convictsnyc pic.twitter.com/gA8tz6mIHB

— Andrew Cuomo (@NYGovCuomo) April 4, 2020

New York forever!

När jag vaknar om morgnarna är hjärnan tom och i några lyckliga sekunder tror jag allt är som vanligt.
Sedan kommer verkligheten omedelbart ikapp och delar ut en bedövande örfil.
Just ja.
Inget är som vanligt.
Vi lever i den här obegripliga mardrömmen för att en vidrig mikroorganism tagit hela världen som gisslan.
Om jag tvivlar är det bara att slå på NHL-kanalen och titta på den här dystra skylten – omöjlig att ta in i slutet av mars, några veckor innan slutspelet egentligen skulle ha börjat.

Ja, nä, som man säger hela tiden: Hockey är verkligen inte det viktigaste just nu, men eftersom det är det vi sysselsätter oss med i den här bloggen – och tillhörande kommentatorsspår – är det faktum att NHL-spurten ligger nere en särskilt plågsam påminnelse förr oss om att vi hamnat i något helt ofattbart.
Det är också förklaringen till att det varit så tyst från min sida här i bloggen.
Jag har haft svårt att samla tankarna under de senaste två veckorna och inte riktigt hitta ett tilltal, eller ett angreppssätt, som passar detta forum i den här situationen. I vanliga fall drivs texterna jag publicerar här av lust, iver, glädje, sisu och brinnande kärlek både till NHL-hockeyn och till den allmänna andan i bloggen
Nu är jag mestadels bara dyster och orolig och rädd för vad som ska hända.
Då blir det liksom inte riktigt samma…studs.
Men vi ska förstås ändå hålla soppan puttrande och kan väl då och då höras och både hålla koll på hur alla mår och…tja, dra lite anekdoter för varann.
Är ni med på det?
Kul i så fall.
• • •
I brist på live-action har jag, som några av er kanske sett, studsat igång en liten serie med alla NHL-klubbarnas All Star-lag genom tiderna.
Vi började med Boston Bruins igår och fortsätter med Anaheim Ducks idag.
Resten ska, är det tänkt, portioneras ut med jämna mellanrum då och då.
Det är ett grepp som lär leda till mycket debatt och by all means – synpunkter i spåret är oerhört välkomna!
• • •
Tillvaron i praktisk mening?
Well, jag sitter i princip i karantän i min lilla lägenhet och har senaste sexton dygnen bara varit ute några få gånger, på exotiska tider, för att uträtta absolut nödvändiga ärenden.
Det är outhärdligt, absolut, men jag utgår från att jag bär på smittan – som praktiskt taget alla andra i smitthärden New York,; det är tyvärr oundvikligt – och gör precis allt jag kan för att undvika kontakt med andra.
Det ska ni också göra, hörrni.
• • •
Podden med Ondskan från Örby och yours truly är också igång, hoppas jag ni sett.
Om inte annat finns den här.
• • •
”Blir en stark story att följa på Sportbladet. Förvandlingen!”.
Så svarade chefen när jag i ett Facebook-inlägg förra veckan uttryckte lite kval över hur fan jag ser ut om det här går bra och jag en dag kommer ut på andra sidan.
I normala fall går jag och får håret och skägget fixat hos min ryska vän Lora en gång i månaden, men sådana icke-essentiella institutioner har tvingats stänga så det går inte längre.
Det kan leda till en look for the ages.
Tråkigt nog för de som sett fram emot förfall monumentale fick jag en trimmer budad av Amazon häromdagen, så ansiktsbehåringen ska kunna gå att ta hand om. Men att greja med frissan själv…när man är så fumlig och oteknisk som jag kan vad dom helst hända.
Så här ser det för tillfället.

Fortsättning följer.
• • •
Ikväll, natten till onsdag, skulle Rangers ha spelat en förmodligen helt infernalisk streckmatch mot Columbus på Garden.
Men den får vi aldrig se.
Fan!
• • •
Okej, min vänner – angenämt ändå, att få ”prata” lite med er igen.
Som sagt, vi håller kontakten.
Ta hand om er – och håll distansen till andra .
God help us all!

Hej världen. Bloggen har sändningsuppehåll ikväll men ber att i alla fall få lämna ett litet onsdagstips.

•Chicago – San Jose 1
•Edmonton – Winnipeg 1
•Anaheim – St. Louis 1
•Colorado – NY Rangers 1
•LA – Ottawa 1

TORONTO – TAMPA 2-1 (Slut)
MONTREAL – NASHVILLE 2-4 (Slut)
NEW JERSEY – PITTSBURGH 2-5 (Slut)
PHILADELPHIA – BOSTON 0-2 (Slut)
DETROIT – CAROLINA 2-4 (Slutet av Period 3)
DALLAS – NY RANGERS 0-4 (Period 2)
VANCOUVER – NY ISLANDERS 1-1 (Början av Period 1)
ANAHEIM – OTTAWA 1-0 (Början av Period 1)
• • •
The Kaapo Night i Texas!
Och vilken match Rangers gör där nere.
Att samma lag som såg så saggigt ut mot Devils i lördags kan spela på det här viset…
• • •
Nu är det dags att ladda för lite referatskrivande här, så vi får se när jag återkommer.
Men fortsätt dansa i spåret, vänner.

TORONTO – TAMPA 2-1 (Slut)
MONTREAL – NASHVILLE 2-4 (Slut)
NEW JERSEY – PITTSBURGH 2-5 (Slut)
PHILADELPHIA – BOSTON 0-2 (Slut)
DETROIT – CAROLINA 2-2 (Mitten av Period 3)
DALLAS – NY RANGERS 0-3 (Mitten av Period 2)
• • •
Gläds, Leafs-fans.
Det där var ingenting mindre än säsongens viktigaste seger.
• • •
För första gången sedan Wild Bill Karlsson plötsligt fick fnatt och gjorde 43 mål har en svensk NHL-stjärna sprängt 40-målsvallen.
Och nu går han – Mika, som han heter – för 50.
Den jakten kommer bli nåt att följa, publik eller inte.
• • •
Montreals förlust till trots är det väldigt fint att Lukas Vejdemo får göra sitt allra första NHL-mål.
• • •
Inga sviter kan vara för evigt, Kung Kenta.
Flyers kommer vara ett dödligt hot i playoff i alla fall.
• • •
Senaste Rarnger-spelaren som gjorde 40 var Rick Nash, för övrigt.
• • •
Nu börjar Furman fundera på vad någon liten delivery-kille ska få komma hit med för mat.
Vad tror ni om en liten pastramimacka?