COLORADO – WASHINGTON 2-0 (Period 1)
• • •
Haha, givetvis!
Det hinner inte gå ens tre minuter innan Lill-Burra dammar in 1-0 på gamle polaren Holtby.
Vad han ska njuta.
Och vad Bäckis ska sucka.
Och vad den lille skåningen ska tjattra på isen…
• • •
Om det här är prologen till årets Stanley Cup-final kan de börja planera paradrutt i Denver nu.
Avs har skruvat på alla kranar och äter tama Caps till kvällsvard.
De är rappare, mer energiska, mer aggressiva och…ja, bättre.
Goddamned.
• • •
På så här långt avstånd från DC brukar Capitals inte ha särskilt månghövdat supporterfölje, men ikväll är bortafansen i sanning många. Det märks inte minst när de klämmer i med ett rungande ”Red!” under nationalsången.
Och såklart.
Så länge Ovie är ute på 700-jakt måste de ju hänga med.
• • •
Med blåtiran han sportar just nu hade Lill-Burra kunnat spela rå underhuggare i ”Sopranos” – exempelvis i Christopher Moltisantis crew.
Att han ser så tuff ut bidrar för övrigt säkert till ännu större irritation hos Bäckis…
• • •
Det ser efter fem minuter ut som att Ovie öppnat ugnsluckan och ska stoppa in cannoli 699 för gräddning med en elegant backhand, men förre polaren Grubauer – väldans bra i början – vrider snabbt och resolut av värmen (usch, den ugnsliknelsen föll lite platt, visst gjorde den?).
• • •
Oavsett hur litet eller stort bortafölje Washington har räknar man inte med att läktarbråk ska utbryta, men woah! Precis på raden nedanför pressläktaren är det en dam – med helt vanlig, vänlig uppsyn – som av oklara skäl blir mäkta förgrymmad på en ung snubbe i Caps-tröja och börjar skrika otidigheter och hotar med handgripligheter.
Chockerande!
• • •
Vi har sett många ångermanlänningar bli hyllade i NHL-jumbotroner senaste dygnen och well, här har vi ytterligare en.

• • •
Hygglig comeback för Goalofsson i Buffalo.
Hans frånvaro har nog haft väldigt, väldigt mycket att göra med lagets kräftgång under 2020.
• • •
Det känns bara fåfängt att ens ta sats för att försöka beskriva hur löjligt bra Nathan MacKinnon är i vissa sekvenser.
• • •
Se på fan, Predators KAN fortfarande vinna hemma i Bridgestone-ladan.
För den pågående utskåpningen beror väl inte så att Islanders hade för kul på Tootsie’s igår ikväll?
• • •
Lill-Burra har förstås assist på Rantanens 2-0-mål också.
Stackars Bäckis…
• • • 
Nu ska jag andas lite tunn Denver-luft – och dricka ännu tunnare kaffe.

04.00 ringde väckarklockan i hotellrummet i Vancouver i morse.
Fyra fucking noll noll!
Det är bagarväckning monumentale, det – och när man lyckats somna bara ett par timmar tidigare lika skönt som att få ett Shea Weber-signerat slagskott i pannan.
En dryg timme senare checkade jag in på Vancouver International, krånglade mig genom immigration och tull – när man reser från Kanada till USA får man smidigt nog alltid passera gränskontrollen innan ombordstigning – och hittade slutligen gaten där ett plan väntade för ta mig till…just det: Denver!
Kul, va?
Här ska jag nu hänga några dygn – i första hand med en Watch-it-Live-grupp som är på plats för att träffa Foppa och se utomhusmatch i Colorado Springs på lördag, vilket innebär att jag antagligen får mindre tid än vanligt över för bloggande.
Men lite kul ska även vi – ni och jag – ha.
Och vi börjar med en sann happening till duell i Pepsi Center.
Avalanche går ju upp mot självaste Washington Capitals och förlåt mig om jag blickar mot för avlägsna horisonter men det KAN mycket väl vara ett genrep inför Stanley Cup-finalen i sommar.
Så ta rygg på bloggen upp till de tunna luftlagren nu.
När krutröken om några timmar lagt sig här uppe kommer de inblandade krigarna nästan garanterat säga att ”det var nästan som en slutspelsmatch”.
Det är, känner jag tydligt, en sån kväll.
• • •
Vi var ju tvungna.
Vi kunde inte lämna Vancouver utan att ha fått veta hur Sedin-öl smakar.
Så när alla i den svenska mediahopen sent igår kväll hade slagit ihop datorerna i pressrummet knäckte Lönta en ”Daniel” och hällde upp små skvättar i sju pappmuggar.
Sedan skålade vi högtidligt för de nyligen helgonförklarade tvillingarna.
Och?
Well, det var som sagt Danne vi drack – om jag får uttrycka det så – och den ljusa, pigg rackaren hade påtaglig målkänsla…
• • •
Det lät antagligen som jag var lite besviken över att The Great Eight inte nådde milstolpen 700 under hemmamatcherna mot Flyers och Islanders, men i själva verket var jag lättad för jag visste att jag skulle hit och ojvoj – att få vara med när den största prickskytten någonsin skriver den sortens gloriösa historia vore en mäktig jackpot.
Chansen är god, tycker jag det känns som.
Visst, han tvingas gå upp mot en formidabel motståndare här på de höga höjderna men känner antagligen lite mindre press än i Betongbunkern och de som var här på skejten i morse – alltså hela Watch-it-Live-gruppen – rapporterar att det slog veritabla gnistor om honom redan då.
Please, gudar, please…
• • •
Efter en bagarväckning monumentale av den fakir-kalibern mår man inte precis som efter en spa-helg i Sunne – särskilt inte när det även föregående nätter blivit dåligt med sömn på grund av många förpliktelser och mycket stress.
Men jag fick ett par timmar i hotellbingen innan jag träffade Ted Åström Reander & The Swedish Hockey Fans för lite uppsnack i lobbyn – se vad ni missar! – så vi ska nog kunna ta oss genom den här kvällen utan att jag tuppar av.
• • •
HEK, får Flipper och Hackspetten spela ikväll? Eller håller Hynes fast vid att det är de sämre spelarna som ska göra det för LAGET?
• • •
En kollega från DC som nyss bökade sig ner intill Biffen i den något snäva och svårnavigerade pressboxen i den här i övrigt förträffliga hallen säger sig dock vara övertygad om att Ovie spar 700:e cannolin till finalreprisen i T-Dojan på måndag.
– Det blir ett ikväll, inget i Arizona på lördag och så får han fira i Vegas, säger min vän.
Tja, det var ju där han upplevde sitt livs hittills största klimax så det vore lite poetiskt.
• • •
Mitt uppsnack i eftermiddags blev ärligt talat ett värre fiasko än Brad Marchands straff mot Flyers för en månad sedan.
I exakt samma stund som jag började prata brakade en trubadur i andra änden av lobbyn igång ett larmande Elton John-set, omöjligt att överrösta.
Så ni kanske inte missar så mycket, trots allt…
Men vi ska göra ett nytt försök i lämpligare miljö imorrn, har Sun Trip-Reander lovat.
• • •
Jomen, föraningen om att det här kan vara säsongens sista match-up, den som avgör vilken kapten som får ta emot bucklan av Bettman, är rätt väl underbyggd.
Avalanche och Capitals är två av de sammanlagt fem lag som enligt min mening ryckt ifrån klungan och etablerat sig på en högre nivå än alla andra.
De övriga tre heter Bruins, Lightning och Blues.
Then again: Om det är något vi lärt oss de senaste åren är att de som ser bäst ut i februari sällan får arrangera parad in the end.
• • •
Om det inte lät så malligt – för att inte säga fånigt – skulle jag berätta för er om hur valda delar av den närvarande presskåren börjar ropa ”Hey, The Swedish Godfather is here” när jag kommer vaggande över pressläktaren.
Capo Di Tutti Biffen – that’s me, folks!
• • •
Håller med, Kenta. Kassians spark i bröstkorgen på Cernak är riktigt jävla smutsig.
• • •
Ovie är inte bara den ende den enda det kommer slå gnistor om i i aftonenens Denver-dans.
Vi kan kallt räkna med att glödhete Lill-Burra samlar sig till en av säsongens urladdningar när han får ta emot sina gamla polare i nya hemstaden.
Bäckis bävar.
– Jag hann träffa honom en sväng igår kväll och han går på moln just nu. Om han är sig själv? Ja, det kan man lugnt säga, suckar han i ett sms.
Hihi, det blir en match i matchen att följa.
• • •
Det var några år när det inte blev några Denver-resor alls, för det fanns inte mycket för en NHL-korre att se vid Klippiga bergens fot, men sedan ifjol är det en av bloggens mer frekventa destinationer och hurra för det. Det här är en förträfflig stad – och Pepsi Center en av de coolaste arenorna i hela ligan.
Så, yes, fan, det här ska bli så kul.
Nu åker vi.
Häng på!

Vi låter Waylon Jennings läsa mysteriet om bloggens whereabouts denna torsdag

Innan vi brakar igång här – i den obskyra Mountian-tidszonen – hinner dock åtskilliga matcher börja, så vi drar tipsraden redan nu.

•Buffalo – Columbus 2
•Toronto – Dallas 1 (OT)
•Tampa – Edmonton 1
•Florida – Philadelphia 1
•New Jersey – Detroit 1
•Ottawa – Arizona 2
•Nashville – NY Islanders 2
•Minnesota – NY Rangers 1
•Colorado – Washington 1 (OT)
•Vegas – St. Louis 1
•Anaheim – Calgary 1

Hörs om några timmar, folk!

VANCOUVER – CHICAGO 3-0 (Slut)
• • •
Just idag blev han stark, Markan. Just idag – när kompisarna Daniel och Henrik helgonförklarades – stod han för en av karriärens insatser. Just idag stoppade han 49 jäkla skott och höll nollan – vilket ingen annan svensk NHL-keeper tidigare gjort samtidigt som de stoppat så många puckar.
We salute him, för att citera AC/DC.
• • •
Och nu har vi alltså nått slutpunkten i sagan om bröderna Sedin.
Eller?
Mja, om något år ska de med all säkerhet väljas in i Hall of Fame också
Fast här i Vancouver har allt som ska sägas sagts och jag bloggen ber att få lyfta på hatten.
Det har varit en ren ära att få följa Daniel och Henrik – i blodiga serier mot Chicago, i sju matcher lång finalserie, under prisceremonier i Vegas, under avskedsmatcherna 2018 och, inte minst, den här veckan.
Well done, boys, well done.
• • •
Nu får ni ägna ett knappt dygn åt att försöka lista ut var jag tar vägen härnäst.
Under tiden – enjoy denna avslutande lilla bildkavalkad.

• • •
P.S Nej, jag är för vidskeplig och avslutar inte med ”del 13”…D.S

Slut, Canucks vinner jubileumskvällen.
Jag återkommer och knyter ihop säcken – definitivt.

VANCOUVER – CHICAGO 2-0 (Period 2)
• • •
– MARKY, MARKY, MARKY!
Det finns fler svenskar än de två rödlätta från Järved Rogers Arena visar sin uppskattning denna afton.
På mycket goda grunder.
Markan visar återigen att han är en sann Vezina-kandidat i år.
• • •
Haha, Bieksa-Pjäxan skulle man vilja gå på fler högtider med.
Jag har inte hört en så bra talare sen…ja, sen jag själv fick tyst på Babianen på Fast Freddy Shoestrings bröllop.
• • •
Lönta Lindqvist här på sätet intill – vår egen Kramer – har J.T Miller-feber.
– Han är fanimig den mest geniala spelaren i hela ligan, utbrister han plötsligt.
För oss som såg honom under några år i New York är det svårt att instämma helhjärtat, men visst – pöjken har hittat en ny nivå här i Vancouver.
• • •
Man kan tycka att det låter som att Gary Bettman blir utbuad när han presenteras innan Sedin-ceremonin, men jämfört med hur det lät när han sommaren 2011 kom in på samma isplätt för att överlämna Stanley Cup-bucklan åt Zdeno Chara är det snarast jubel.
Så ser han också väldigt nöjd ut mitt i stormen.
• • •
Ah, att Elvis inte får baka cannoli när han kommer fri.

Den vinkeln ville vi ha…
• • •
Coolt att Mattias Öhlund är med bland de forna lagkamraterna under ceremonin
Han får inte all cred han ska ha.
• • •
Det kan tyckas lite B av de stormrika ägarna att inte ge de helgonförklarade tvillingarna något mer spektakulärt i present än en VIP-biljett till Kentucky Derby, men nu råkar ju Daniel och Henrik vara hästfolk och då finns det mycket lite som är större.
• • •
När bröderna nämner självaste Torts i sitt tacktal börjar det fnissas och skrockas på läktarna och för all del – hans lilla stint här var ju en veritabel cirkusföreställning.
Men Danne och Henke har hela tiden insisterat på att han hör till de bästa coacher de haft och ja, ni vet ju vad vad papa Biff tycker.
• • •
Däremot är det aningen fantasilöst av de nuvarande spelarna att komma dragande med en resa var som helst.
Det är inte som att jubilarerna inte har råd att åka var fan de vill ändå…
• • •
Victor Hedman, Bäckis, Joakim Nordström, Lill-Nyllet – i superhippa brillor! – Wild Bill Karlsson, Erik Karlsson, Henke Lundqvist, Gabe The Babe Landeskog och Bengan Hörnqvist paraderar alla förbi i jumbotronen med videohyllningar under en reklampaus.
• • •
Danne är rolig när han säger några uppskattande ord om Blackhawks – och lägger till ”till och med Duncan Keith”.
Det var ju Hawks-backen som sänkte honom med en riktigt ful armbåge 2012 och nej, sånt glömmer Vancouver ALDRIG.
Och ska ju inte göra heller….

• • •
Travis Green yrar inte när han hävdar att domarna låter motståndarna ta sig lite väl mycket friheter med Elias.
• • •
Ja, det ÄR så väldigt mycket Sedin att inleda ett tal som det ikväll med att önska Jay Bouwmeester ett snabbt tillfrisknande.
Satan vad otäck den sekvensen var.
• • •
Inga gissningar om var bloggen tar vägen imorrn?
Ni förvånar.
• • •
Nu har vi bestämt att vi ändå måste skåla i en skvätt Sedin-öl när vi är klara med allt ikväll.
Men först – en perre till med Mighty Markan och Elvis.

VANCOUVER – CHICAGO 1-0 (Period 1)
• • •
OK, texter och grejor är lämnade till redaktör Emilia i Estocolmo.
Nu gör vi fortsättningen av det här på samma sätt som vanligt.
Jag ska bara sänka pulsen med fyra snabba koppar kaffe först.

There they are, på väg mot evigheten.

Nu ska det skrivas en massa text här. Enjoy the game så återkommer jag när jag kan!

Det är nåt betagande, nåt coolt, bara med själva numren.
22 och 33.
De har schwung, de är symmetriska, de svänger som en gammal souldänga från Memphis.
Precis som tvillingarna som bar dem under arton långa säsonger med Canucks.
Och nu – i den tidiga kvällen i Vancouver, British Columbia, Kanada nådens år 2020 – skickas de, 22 och 33, gemensamt in i Vancouvers evighet.
Det blir något att vara med om.
Högtidligt.
Emotionellt.
Oförglömligt.
”Det kan du väl inte veta på förhand”, invänder månne viktigpettrig vän av ordning.
Men jo.
För det första är det i sig gripande att två så kära favoriter – lysande hockeyspelare, ännu bättre människor, som alla i Kanada säger – blir föremål för denna yttersta av hedersbetygelser.
För det andra vet nordamerikanska idrottsklubbar hur man laddar den här sortens ceremonier med lyster, finess och känslosvall.
Så häng med nu.
Stay awake.
Du kommer alltid minnas var du var och vad du gjorde när snitsiga numren 22 och 33 blev del av historien.
• • •
Puben Relish på Nelson Street i downtown Vancouver har aldrig haft en bättre förmiddag än denna småkalla onsdag.
Redan vid 10.00 sitter uppemot hundra törstiga svenskar – de flesta från Medelpad och Ångermanland – redo runt de knappt tjugo borden i den tajta lilla lokalen.
På menyn:
Allsvenskt möte mellan Modo och Timrå på stream från Ö-vik, rattad av Emil Westerlind.
För visst, det är kul och spännande att åka på gruppresa till Vancouver för att vara med på Sedin-ceremoni, men det går ju inte att missa hatmatch i Fjällräven bara för det.

– Lite speciellt är det att sitta här en förmiddag och titta på match hemifrån men det är ju en väldigt viktig match, säger en Svenna Strandberg och rycker lite en Modo-tröja signerad av alla A-lagsspelare.

Jag förstår precis. Vore det Brage mot Dalkurd i en höstmatch i Superettan skulle jag också ha jersey på mig – och öl i näven.
• • •
Det var deras egen katedral i arton säsonger, ett monument till den telepatiska hockeykonstens ära, så det är inte mer än rätt att Rogers Arena byggts om till ett regelrätt Sedin-tempel, med hela läktarsektioner draperade i de där favvonumren och rinken förvandlad till ett altare – bland annat bestående av de individuella priser tvillingarna vann, exempelvis Hart Trophy, Art Ross Trophy och Ted Lindsay Award.

Mäktigt – på ett nästan overkligt sätt, faktiskt.
• • •
Inledningsvis är det de talrika Modo-fansen som jublar högst under den blågula förmiddagsmässan på Relish, men ju längre förmiddagen går, desto gladare blir medelpadingarna – med själve Nubben, Timrås sportchef, i spetsen.
Efter två perioder reser sig åtskilliga av ångermanlänningarna till och med och går.
Ger ni upp, undrar jag och Lönta.
Men det är bara köket som, redan vid 11.30, tömt lagret av kycklingvingar och burgare – och man måste ju ha fast föda också…
• • •
Vancouver bjuder till och med, kvällen till ära, på Sedin-bärs.

Ska vi gissa att den ena har en lite avvaktande och smeksam arom – och den andra en mer direkt dito?
Jag kan tyvärr inte presentera facit för jag ska jobba under kvällen och imorrn väntar en skoningslös bagarväckning.
• • • 
Kerstin Arvidsson håller varken på Modo eller Timrå för hon kommer från Hedemora och vet bättre – som de flesta från ärans och hjältarnas landskap.
Att hon – som coolt nog köpt NHL-resa till sig själv i 60-årspresent – ändå hänger med de andra till Relish beror på att hon älskar hockey
Därför höll hon, så leksandsfans hon alltså är, på att svimma när hon häromdagen fick hälsa på Elias Pettersson.
– Jag kunde inte sova på hela natten, jublar hon.

Well, artister som kallas Elvis brukar ha den effekten på sina fans.
• • •
En timme innan ceremonin på isen börjar spelar de Wannadies ”You And Me Song” i Sedin-templet.
Mycket angenämt, men vadå, är Danne och Henke Wannadies-fans?
Då skulle de stiga ÄNNU mer i aktning i den här bloggen.
• • •
Att Canucks möter just Blackhawks denna Daniel-och-Henrik-högtid är definitivt en händelse som ser ut som en tanke.
Var det några tvillingarna gick upp i svavelosande holmgångar mot var det Hawks. Rivaliteten de där åren när de möttes i slutspelet tre år i rad – 2009, 2010 och 2011 – liknade verkligen ingenting. Jag ÄLSKADE att resa till Chicago om vårarna och sitta i United Center och se dem försöka slita varandra i stycken.
2009 och 2010 slutade det i bitter sorg för canuckerna och det höll det på att göra 2011 också. De tappade 3-0 i serien och i Game 7 här i Rogers blev det OT – men då lyckades Burrows damma in det skönaste segermål Danne och Henke upplevde i karriären.
De ser gissningsvis gärna att den här jubileumskvällen slutar på ungefär samma sätt.
• • •
Nä, nu spelar de Abba också.
Och nu Andreas Johnssons ”Glorious”, om någon minns den.
We get it.
Det blir blågult soundtrack i största allmänhet – natten lång.
• • •
När en sån som just Elias får uppleva en sån här kväll, nog måste han i sitt eget stilla sinne reflektera över att en likadan ceremoni väntar på honom någon gång (vilket jag skrev lite om i dagens krönika)
Fast det lät ju dröja.
Ska vi gissa på februari 2040?
Då är jag 72 och tammefan om jag inte tänker sitta här då också.
• • •
En lokal rockveteran som heter Jim Byrnes och hans band underhåller med live-boogie under preludierna och det passar bra för han ser ut precis som Brian Burke!
• • •
Här väntar evigheten.

Så vackert.
• • •
Att Elias nog lär få sin tröja pensionerad såsmåningom kan vi nog vara rätt säkra på, men vilka andra svenskar kommer hedras på samma sätt.
Det har vi diskuterat rätt ingående i den svenska mediaskocken senaste dagarna och – kommit fram till följande.
Bara hans kontrakt går ut någon gång är Zäta given, liksom Henke Lundqvist, Bäckis och Vigge Hedman – och stannar han bara i öknen hela karriären lär det hända även OEL.
Har vi fler förslag i läsekretsen?
• • •
Om upplysningen att bagarväckning väntar imorrn väcker frågor av typen ”undrar om Biffen ska någon annanstans då” kan jag meddela att svaret är ”ja”.
Om allt går bra har vi liveblogg imorrn kväll också.
Men jag tänker inte berätta var.
• • •
65 borde vara en given hit i taket i Canadien Tire Center i Ottawa också, men efter flytten till San Jose är det mer osäkert.
• • •
Bäckis och Landeskog har redan fladdrat förbi i jumbotronen under uppvärmningen.
Räkna med ett höra mer av dem.
• • •
Now, det blir lite speciellt här i bloggen nu. Så fort ceremonin är klar ska vi rusa till omklädningsrummet och träffa tvillingarna för intervjuer – och sedan snabbproducera material åt våra redaktörer.
Det innebär att matchen mellan Nucks och Hawks antagligen hinner börja innan vi hörs igen, men håll ut – och håll spåret kokande.
• • • 
Nu tar vi ett par djupa andetag.
Det känns att något väldigt, väldigt stort snart händer i Vancouver.

Ready, folks?
Om några timmar börjar ceremonierna i ett för dagen grått och småblåsigt Vancouver.
Det kan ni ju inte missa.
Övriga matcher ikväll börjar dock tidigare än vårt paradnummer så en tipsrad måste klämmas fram redan nu.

•Boston – Montreal 1
•LA – Calgary 2
•Vancouver – Chicago 1

Innan vi hörs igen tycker jag ni kan testa era Daniel- och Henrik-kunskaper i denna lilla quiz.